Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Titien de Margüi: ett eko från den fina världen (eller i alla fall Provence)

På fredag, den sjunde augusti, lanseras en ny årgång av det provencalska kultvinet Titien de Margüi från Château Margüi i Chateauvert. Det här är gården som redan i det tidiga 1970-talet blev ekologisk och som på senare tid försökt sig på allt från biodynamisk odling till ett jordbruk utan bekämpningsmedel. Det där sista gick inte alls och blev ett tydligt bevis för att det där med att någon skulle odla ”helt utan kemiska bekämpningsmedel”, alltså inte ens sådana som är tillåtna inom ekologiskt jordbruk, är sturntprat. Eller. Det går.Chateau Marguï Men det blir i pricnip ingen skörd och stockarna mår bjärrk. Var och tittade på just Margüis rankor när försöken pågick som bäst. Ingen munter syn. Just de här försöken och ambitionen att bygga en hållbar, självförsöjande minivärld kopplad till en naturskola har gjort att kvaliteten på gårdens viner varit lite upp och ner. Till detta bidrar självfallet också att man gör så lite som möjligt med sina viner. Det vill säga ingen jäst eller annat tillsätts. Bara lite svavel. Naturvin, säger någon. Nej, inte om man får tro Margüi själva. De säger ekologiskt vin.Margui vy Hursomhelst har immportören bara presenterat de årgångar som blivit riktigt lyckade för svenska Systembolaget som köpt in dessa. I fjol kunde hugade prova årgången 2010 och nu släpps 2012. Tämligen ursprungstypiskt, medelfylligt och mycket komplext. Vinner på att lagras något år, men fungerar redan nu till en del grillat, som grillad spädgris (och om det är svårt att få tag i i Sverige fungerar även Secreto Iberico med rosmarin och citron eller provensalskt lamm med krossad potatis och mojo rojo). Titien de Margüi, Chateau Margüi, nr 99321, 199 kr.IMG_1300Dalida. Mickey 3D. Louis Bertignac. Nicolas Godin.

Ålderstigen 10.0

Dessvärre kommer inte Hermanus Nilsson kunna avsluta sitt mästerverk ”Ålderstigen”. Han dog idag. Husan hittade honom i badkaret tillsammans med en entrecôte, en Titien de Margüi från Château Margüi, en trasig gräsklippare från Stiga anno 1977 (gul) och Piff Nr 29 från 1960, Hson-fickisen ”Fredlös brunst” (av Kjell E Grenberg) och Starlet nr 13 från 1967 (där Lelle i Hep Stars berättar varför han har mustasch). Innan han gick till badrummet för att göra vad han nu skulle göra hade han lagt ett friarbrev till husan i kylskåpet, där man också fann en cykelslang med ett olagat hål och ett 14-taggars drev till en Crescent Sport 1970.

Hep Stars.IMG_1300

Tre vintips juni & Revolution Urbaine

Vitt: Montagny Premier Cru Les Coères (Feuillat-Juillot), nr 2812, pris 151 sek, ni som gillar Clotilde Davennes viner måste bara prova det här, och ni somMontagny Les Coères inte gillar Clotilde Davennes viner eller inte vet vad det är, ni gör alldeles särskilt rätt i att prova det här läckra och fullödiga vinet från de södra delarna av Bourgogne. Fyndar inte din vinspalt det här vinet bör du byta vinspalt. Rosé: Palette är en pytteliten appellation just utanför staden Aix-en-Provence. För första gången släpps nu i Sverige, låt vara i liten kvantitet, ett rosévin från Palette och närmare bestämt den ekologiska kvalitetsgården Château Henri Bonnaud, nr 99241, pris 169 sek, med andra ord ett rosévin från hjärtat av Provence och som sig bör bjuder detta synnerligen seriösa vin också på allt ett Provence-rosé skaChateau Henri Bonnaud bjuda på, kort sagt ett måste för såväl vinnörden som roséälskaren och den som vill ha druckit ”Årets rosé” – även om nu sannolikheten är liten för att det här diskreta kvalitetsvinet i mer officiella sammanhang någonsin kommer att behängas med detta både rättvisande och rättvisa epitetet. OBS! begränsad upplaga. Rött: De senaste årens stora snackis i mina hemtrakter har varit Château Marguï, Coteaux Varois. En liten, biodynamisk odlare utanför byn Châteauvert, som arbetar utifrån allt det som sägs göra ett naturvin, alltså ingen tillsatt jäst och mycket försiktigt svavlade viner. Vi får i juni, i begränsad upplaga, ett smakprov på Château Marguï i form av Titien de Château Marguï 2009, nr 6839, pris 199 sek. Ett måste för Provence-älskaren och den som tycker om att prova snackisviner eller lågsvavlade biodynamiker och för er andra, tja, det är ett ganska schysst vin i all sin fruktiga örtighet. OBS! begränsad upplaga. La Provence.Chateau Marguï