Byrneing down the Zenith

Alltså Frankrike alltså. Rock-konsert. Agnes Obel som förband. Bara en sådan sak. Och. Vin istället för bira? Sancerre dessutom. Jaa. Och. Det är bara att konstatera. Det är hög klass på stället. Frankrike och Paris är Jordens medelpunkt. Rent kulturellt.

Så här sitter vi och sippar sancerre och låter oss med allt tyngre ögonlock vaggas av Agnes Obel och det är så vackert och… högklassigt, och rätt som det är: Agnes flyger av scenen, fyra gubbar rusar runt i tre minuter och så, Pang!, där kommer David Byrne gåendes i sin grå kostym och så uppenbart barfota att alla håller andan, vinglar till med vinglaset och, men nej, det ligger väl inga häftstift eller annat trams på golvet eller en brusten cellosträng efter Agnes eller… nej, det gör det så klart inte. Vi bara tycker det är kul att han, mannen som skrev Toe Jam,  är barfota och då börjar han sjunga för sig själv och en efter en gör musikerna honom sällskap. Inga fasta positioner. Alla är ambulerande. Tolv pax inalles. Sex slagverkare, som ett statement, ”KC kör med tre jag har sex… ambulerande, hehe”. Och rytmer blir det så klart. Det här är David Byrne!

Med alla tolv väl på plats exploderar Zenith, Paris, i Talking Heads-hits, lite Fatboy Slim, något nyskrivet, en del annat och så en massa David Byrne. Han är måhända inte fullt lika intensivt rörlig under konserterna längre, men han går senior-för fullt konserten igenom och blir inte vid något tillfälle hörbart andfådd eller på annat vis nedsatt. Tvärtom verkar hans närvaro öka ju längre vi kommer i konserten, och då är han ändå högst närvarande redan från start.

Om det är en konsert som du bara måste se? Frågan är varför du ens ställer den frågan. David Byrne, nu som då, är så oändligt mycket mer än bara en artist som ställer sig på scenen och drar igenom sina låtar. Bara en sådan sak som att alla hans medmusikanter går runt med konstanta leenden showen igenom säger en hel del och egentligen allt om hur bra det här är.

Theodor Kallifatides: Ännu ett liv

En trivsam bok om hur Theodor Kallifatides går vilse i sig själv och tappar sitt skrivande, bara för att korsa Europa och hitta både sig själv och sitt skrivande i sitt ursprungs Grekland. På vägen från det vilsna till det återfunna filosoferar Kallifatides om både det ena och det andra och till slut har han, bokens begränsade omfång till trots, beskrivit ännu ett liv. För vinnördar kan nämnas att boken är tillägnad förläggaren tillika ledamoten i Svenska Vinakademien Karl-Otto Bonnier.

David Byrne tar oss hem.

Förbud mot slapphandshälsning!

Har ägnat en stor del av dagen åt att vara rasande på mösehumlor som går och står i vägen på Nice flygplats. Om det inte var så att er utsände i de livsnödvändiga och till lycka ledande förbudens förlovade värld redan krävt ett förbud mot mösehumlor och andra raseriframkallande bromsklossar, skulle den nyss nämnde göra det nu. Då det, trots allt, känns överflödigt med ett dubbelförbud, låt vara att tanken är tilltalande, inriktar vi oss därför istället på ett, för en majoritet av mänskligheten, lika behövligt och efterlängtad förbud, nämligen det mot att slapphandshälsa!

Någon kanske tycker att det är straff nog för den som räcker fram en slapp hand till hälsning, att få slapphanden tillknycklad av ett mer handfast och bestämt grepp, men så är inte fullt ut fallet enär den lycka som går att känna i samma stund som slapphandshälsarens sladdriga våffla knycklas ihop med ett otrevligt och bengnagande kras på intet vis står i paritet med det obehag som går genom ben och märg och rakt in i hjärnans emotionella centrum på den som plötsligt finner sig stå där med en slapphand i handen och, etter värre!, det obehag som sprids som en skenande rysning genom kroppen när fasthandsinnehavaren inser att den just håller på att knyckla ihop slapphandshälsarens hand med det tidigare beskrivna låga men ändå fullt ut obehagligt upplevda oljudet.

Ergo: Slapphandshälsaren måste straffas på det att hen stoppas i sin för mänskligheten förödande framfart. I syfte att hjälpa lagstiftaren på vägen och skynda på processen från idé till genomförd lag, föreslår vi här, utan andra krav på ersättning än möjligen en bronsbyst på Justitiedepartementet, att den som slapphandshälsar döms att få sin slapphand tillknycklad av en för ändamålet framtagen robot till dess hen lovar och svär att aldrig mer hänga fram en slapphand vare sig i samband med en hälsning eller i något annat sammanhang. Den som trots avgivet löfte av i förra meningen nämnda art lägger en slapp våffla i ett fast handgrepp, ska helt enkelt beläggas med handhälsningsförbud, och ta konsekvenserna av att inte ta folk, oavsett kön, i hand och vi vill på intet vis avvisa tanken på en lagstadgad pariakast för dessa återfallsslapphandshälsare.

David Byrne!

Psycho Killer

Talking Heads album ”77” var stilmässigt något nytt när det släpptes det Talking Heads 77omvälvande musikåret 1977. Medan många andra tittade på albumet ”77” och Talking Heads och tog intryck och mer än så, rusade David Byrne, Tina Weymouth, Chris Frantz och Jerry Harrison snabbt vidare och var redan långt borta när andra började låta som bandet nyss låtit, 1977. Inget personifierar det ”77” utryckte bättre än Psycho Killer.