Bookstorage.ru någon?

Er utsände bland de inte alltid helt alldeles fullt ut tydliga länkarnas underbart klickbara avgrunder, har ett spännande erbjudande för en HR som känner att den är för ett rationellt och empiriskt utforskande av vår gemensamma värld och de livsbetingelser vi som människor står inför nådens år 2017, och alltså inte vill tillhöra skaran med vettvillingar som tycker att det är bäst att inte veta och att det vore himla skönt att få bädda ner sig i 1876 om det bara vore möjligt. Med detta sagt vill den nyss nämnde utsände påpeka att om flera vill anta den inom kort beskrivna utmaningen går det för sig – det vore oss främmande att stänga ute någon när det vankas spännande utmaningar och kanske livsviktig samtidsforskning.

Nog av, till saken! Jo, det är så att min novellsamling ”Ditt och mitt livs novell” 20 år efter utgivningsåret dykt upp som gratisutgåva på sajten Bookstorage.ru. Givetvis oerhört smickrande att bli utgiven (på svenska) i Ryssland 20 år efter lanseringen. Möjligen förefaller det oss att det faktum att boken tydligen kan laddas ner gratis kan utgöra lite smolk i glädjebägaren. Å andra sidan känns det fint att utges i Bulgakovs och Dostojevskijs Ryssland. 

Dock! Det som måste undersökas är vad som händer när man klickar på någon av länkarna på sajten, till exempel ”Download free” eller varför inte tweeta (genom att klicka på Twitter-symbolen) ut det här, måste man ändå säga, gentila erbjudandet från våra vänner i öst? Med andra ord, kära HR:are, vill någon framåtsträvande och nyfiken av er vara så snäll att gå in på sajten och klicka på valfri länk? Återkom sedan här på sidan (i kommentarsfältet) med en liten rapport om vad som hände.

Musik!

Fotnot: vinifierat.se tar inget ansvar för vad enskilda HR:are gör och svär sig fritt från stämpling, allt i enlighet med bloggens juridiska rådgivares råd.

 

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.