Julklappar, Hustrun & Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Julklappar

Vinprovning så upplever du vinets alla möjligheter”. Av Måltidsakademien utsedd till ”Årets dryckeslitteratur” när den utkom för några år sedan. Allt nybörjaren behöver veta om vinprovning och det utan alltför mycket petimäterande. Fina bilder.

Kronos väv”. En händelserik och underhållande roman, där nutid blandas lika friskt med dåtid som historiska personer blandas med hittepå. Romankonst på hög nivå.

”Vik Millahue” 2011, nr 90233, 899 kr. Ett vin med ambitionen att vara bäst i Sydamerika och sannolikt något som mottagaren ännu inte hunnit prova.

”Puligny-Montrachet” 2013, nr 70234, 399 kr. Passa på att ge bort ett vin från unga Domaine Pernot Belicard innan gårdens viner går i taket prismässigt. Börjar redan bli svåra att komma över.

Hustrun

”’Uti bögda’??? Nejdu. Nu ska vi titta på ’Bonde söker fru’. Det är inspelat på Domaine Rabiega.” Hustrun tog fjärrkontrollen och gjorde slag i saken och vips var där en massa älskogsugna bönder som var tvungna att tala om sin åtrå som kärlek.

”Men, gumman, ’Bonde söker fru’’, det är väl inget vi ser på?”

”Inte vi. Du. Kommer du ihåg när du för några år sedan stukat foten och inte kunde gå och låg och pep i soffan framför teven en hel helg?”

”Uuuh, nää….”

”Jo, det gör du. Du tittade på ‘Bonde söker fru’-maraton hela lördagen!”

”Äsch, jag är ju författare och måste bekanta mig med alla delar och vinklar och vrår av samtiden, vardagen och samhället, även på dess botten och då och då måste jag…”

”Struntprat! Nu ser vi på ’Bonde söker fru’ från Domaine Rabiega.”

Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Hur det svenska produktionsbolaget fick idén att åka till gamla ärevördiga Rabiega med sina lustfyllda objekt är för oss obekant, dock vill vi med emfas kräva ett omedelbart förbud mot ”Bonde söker fru”-inspelningar på andra platser än böndernas egna gårdar i allmänhet och i Frankrike i synnerhet, och skulle inspelningen dessutom förläggas till Domaine Rabiega ska hela produktionsteamet, dess rådgivare samt de trånande bönderna bestraffas med tre års kyskhetsbälte och fem års våta drömmar.

Musik!

Kalifornien, vinrankan & eld

Kalifornien i allmänhet och de berömda vinområdena med Napa och Sonoma i spetsen har drabbats av de förmodligen mest förödande bränderna någonsin i regionen. Exakt hur illa det är lär vi få veta först om några dagar när bränderna är under kontroll och skadorna kunnat fastställas. Att folk dött och att hem och vinkällare brunnit ner vet vi redan. Återstår att se hur illa det slutar.

Har för egen del stått öga mot högahopphopptornshöga flammor och förödande bränder ett par gånger. Nu är det länge sedan vi drabbades av en riktigt stor brand härnere i sydöstra Frankrike men historiskt har vi fått vår beskärda del. 1990 fick vi evakuera Domaine Rabiega och rent privat fick familjen och jag då också ta vårt pick och pack och fly undan lågorna. Brandkåren var på plats och jagade på, ”vite, vite, il faut partir maintenant!” skrek de medan röken tätnade och sikten försvann och vi funderade på vad av alla affektionsvärdena vi skulle ta med oss. Det slutade med att vi insåg att vi inte hade tid att välja och vraka bland våra minnen så vi tog med ett golfset istället. Så kan det gå. (Nåja, huset klarade sig mirakulöst nog.)

Den torra, heta sommaren 2003 var det Château d’Esclans, vars vingård arrenderades av oss på Rabiega, som drabbades. Att Rabiega, och vårt hus en bit bort, klarade sig 1990 berodde på ren tur: vinden vände. 2003 var det vinfälten som räddade byggnaderna på Château d’Esclans. Vinrankor brinner nämligen inte. Istället utgör de fantastiska brandgator. Visst, de kan torka ut, rent av torka sönder och dö, men de hejdar brandens framfart.

I Kalifornien hade en stor del av skörden bärgats när bränderna bröt ut häromdagen, men det som inte var plockat lär få hänga kvar, för även om stockarna inte brinner så kan dels druvorna torka ut, dels tar de i ett sådant här skede och en sådan här situation smak av askan och röken. (Bilderna visar vingårdrar som klarat sig medan allt runt omkring brunnit upp, från trakterna kring Coulliure, Frankrike.)

För övrigt hoppas jag att alla HR dricker ett vin från Kalifornien i helgen.

Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Château d’Esclans

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.MourbaseSom vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Domaine Rabiega

Formellt från maj men inofficiellt från februari 1988 till officiellt februari 2006 men inofficiellt augusti 2006 var jag chef för vin- och konferensgården Domaine Rabiega. I uppdraget ingick också att själv bli vinmakare och efter att ha arbetat sida vid sida med en konsulterande önolog 1988 och 1989 tog jag över den rollen fullt ut 1990. Var häromveckan tillbaka för tredje gången sedan jag lämnade 2006, inbjuden av fransmannen som köpte gården för ett och ett halvt år sedan.IMG_2517

När Vin&Sprit sålde (2006) fanns gårdens toppvin Clos Dière, som stod för 2/3 av  produktionen, på de flesta av den stora PACA-regionens stjärnkrogar och Alain Ducasse var den största enskilda kunden, exporten borträknad. Endast en liten del av produktionen hamnade i Sverige. Så hade det blivit eftersom vi ville mäta oss på en öppen marknad och samtidigt nå så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Inom ramen för det sista och för att öka vår kritiska massa, volymen, arrenderade vi 1995-2003 Château d’Esclans – där vi bland annat utvecklade det ekfatslagrade rosévin som senare skulle bli känt som ”Garrus” – och från 1996 byggde vi upp ett vinhandelshus, Rabiega Négociant (och varumärket Rabiega), med sin verksamhet förlagd till en vinkällare i Besse sur Issole, nära Brignoles. De vinerna såldes till ett dussin länder och var den ekonomiska basen i verksamheten – vingården Rabiega/Clos Dière, med sina tio hektar, kunde av självklara skäl inte bära sig själv.
IMG_2517Glädjande nog håller den nye ägaren, Yves Tanchou, som bäst på att totalrenovera allt på gården. Det innebär inte bara att hotellet och övriga byggnader återfår sin forna status. Dessutom investerar han i vingården och ämnar åter göra den ekologisk, så som den var när V&S sålde (en av de första ekologiska i området för övrigt). Han arbetar också på att bygga upp den franska marknaden på nytt och vill på sikt få igång exporten igen.IMG_2517Fick med lite viner som M Tanchou ville att jag skulle prova. Vinerna som nu säljs men som gjordes av tidigare ägaren (2006 – 2014) faller utanför uppdraget, men om de vita och rosa viner som nu görs på gården kan man säga att även om det är en bit till att gå innan de når personlighet så är det fråga om trevliga och välgjorda viner. Ser med spänning fram emot vad jag hoppas är en ny vår för Domaine Rabiega!

På tal om återseenden, och kanske nytt för er som har nollkoll: Steve Hillage!

TWWD 2016 & Suede

Åren 2013-2015 arrangerade mig närstående importören Terrific Wines ”Terrific Women Winemaker’s Day” (TWWD) i samband med den internationella kvinnodagen i mars. Kort sagt domineras importörens portfölj av kvinnliga vinmakare och det var ett tema gott som något att samlas kring, ”kvinnliga vinmakare”, under en dag fylld av intressanta föredrag och provningar ledda av de tillresta vinmakarna.bildSamtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer.Ästad Gård vingård

Om en dryg vecka är det dags för årets TWWD och nu står i enlighet med ursprungsplanen TWWD för Terrific Wines’ Wine Day och temat 2016 är ”Rhône – druvor”. I likhet med ifjol genomförs evenemanget på två platser, dels Ästad Vingård utanför Varberg (lördag 6 februari), dels Hotell Sheraton i Stockholm (måndag 8 februari). Till Ästad är alla med åldern inne välkomna (läs mer här), i Stockholm riktar sig arrangemanget till folk i branschen.Casa Marin vingård

Programmen påminner om varandra men en viss skillnad är det då några vinmakare bara kommer till det ena eller andra stället och vissa ändrar temat för sitt föredrag när de kommer till Stockholm. Det sista gäller er utsände bland de föreläsande vinmakarnas pratglada skara. På Ästad talar jag om ”Syrah around the world” fast på svenska så det blir nog mest om syrah jorden runt och hursomhelst kommer vi prova några exempel på hur olika resultat man kan få fram med den här druvan beroende på var man odlar och efter vilken filosofi vinmakaren arbetar. I Stockholm handlar mitt föredrag om både syrah och carignan och vi kommer där förhoppningsvis prova några unika viner som jag själv inte testat på åratal och därför inte ens vet om de är fortsatt okej, det gäller till exempel ett prov strålande carignan jag drog av en tank det sista jag gjorde innan jag lämnade Domaine Rabiega (den tanken blendades sedan bort i en allmän blend av allt vin från 2005).IMG_0816

Nu ska inte den som börjar oroa sig för att det här bara är en eventuellt drickbar carignan-show med ja ni vet vem veta att det i övrigt kommer finnas på plats ett gäng duktiga vinmakare som kommer tala om allt från mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape via syrah i Österike (endast i Stockholm) till ekologisk odling och de senaste trenderna i Provence. Bland annat. Dessutom kommer det finnas viner att prova en masse och för den som är groupielagd skriver vinmakarna mer än gärna autografer och poserar på bild.

(Bilderna ovan: 1. Vindagen på Ästad avslutas med en finfin ”Winemaker’s dinner”  (vi ser ett av Dorli Muhrs viner på bilden, Dorli håller föredrag i Stockholm i år), 2. Vingården Ästad Vingård (den som besöker TWWD Ästad får tillfälle att även se vingården där och den moderna vinkällaren), 3. En av Marilus vingårdar på Casa Marin i Lo Abarca, Chile (Marilu var med på länk TWWD2015), 4. Clos Dière-flaskor från 2003 och 2004, de sista som gjordes av er utsände i de svarta etiketternas mystiska värld där det mystiska blir än mer mystiskt då det svarta förses med ett litet hjärta (unik carignan-tank samt gamla Clos Dière finns med på provningen i Stockholm, max 15 platser; fler platser på Ästad där vi fokuserar på syrah från hela världen och inte bara svarta etiketter).)

Nytt från Suede. Gammalt från Suede.

> 20 år gammal Taverna, Lou Doillon & Victor Démé

Vi har väl alla någon gång till kvinns och mans funderat över hur 20 år gammal Taverna smakar och vi tänker då inte på lättvinskopian från Italien utan den äkta varan, Vin &- Spritcentralens härtappade gamla goding, ett starkvin från Spanien och under långliga tider en skruvkapsylsfavorit på landets parkbänkar. Nu behöver vi inte fundera mer för vi har bett vår utsände i de klassiska parkbänksvinernas sockerstänkta värld att ta reda på detta. Men först några ord om Taverna, eller Vintry’s Taverna som den heter sedan någon gång i början av 1990-talet.IMG_0017Faktum är att er utsände ovan tillika undertecknad under en tid var ytterst ansvarig för bland annat vinet Taverna i Sverige. Det bar sig inte bättre än att arbetsgivaren, V&S, som för övrigt då just mist alla sina monopol (import, produktion och distribution), runt 1997 bad mig ta mig an en av företagets grupper inom affärsområdet ”Vin”, alltså att både fortsatta med verksamheterna i Frankrike (Domaine Rabiega, Château d’Esclans och Rabiega Negociant) och basa för en importverksamhet i Sverige. Det låter som mycket och var mycket men det var också mycket kul och till syvende og sidst handlar det om att anställa rätt folk. Således lockade jag in Elisabeth Engelsen Ellqvist i vinvärlden, där hon numer med framgång kör egna firman Provinum, för att bland annat som produktchef ta hand om de starkviner som hamnade på min lott (mest därför att jag ville ta hand om dem). Tillsammans försökte vi så skydda de generiska produkter många av de här vinerna var, till exempel blev ”Kir” Kir Tricolore och ”Körsbärsvin” Solbacka Körsbärsvin.IMG_0016

Här kan man för övrigt klicka in sig och se olika registreringar som gjordes av gamla V&S, många av dem som trillade igenom runt 99-00 är namn som vi hanterade i a.r.t. wine group som min svenska grupp hette (namn som Solbacka, Kir Tricolore, Rouxanne, Svala, La Rustique och mycket mer). Hursomhelst, ett av vinerna vi fick i knät var Taverna, eller Vintry’s Taverna. Ett, tyckte Elisabeth och jag, alldeles för bra vin för den ganska smutsiga plats det fått i den svenska vinhistorien. Kort sagt en ful ankunge som förtjänade bättre. Att försöka öka på försäljningen, som då var kraftigt nedåtgående – vinet sålde för övrigt bättre ju längre norröver man kom i landet – eller förbättra vinets image bedömde vi som en omöjlig uppförsbacke. Istället sjösatte vi idén att lansera en ny variant av Taverna. Av olika skäl såg nu aldrig den produkten marknadens ljus. Nog av! Hur smakade vinet???IMG_0023

Till att börja med: hur vet jag att vinet är så gammalt? Jo, det är buteljerat i Stockholm och den fabriken lades ner hösten 1995. Samtidigt kan det inte vara hur gammalt som helst för namnet ”Vintry’s” kom till först runt 1990 om jag inte missminner mig. Med andra ord är det här vinet tappat på flaska mellan 1990 (?) och 1995. Minst 20 år gammalt.IMG_0021

Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i mer än 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak. Jaa, kan inte annat än lyfta på hatten och rekommendera det här för sitt pris (95 sek) fantastiska dessertvinet (utgår från att det är lika bra idag, men lämnar en brasklapp där då jag inte provat en ny Taverna sedan slutet av 1990-talet).IMG_0020

Lou Doillon! Victor Démé!

PS Numer marknadsförs och säljs Vintry’s Taverna av Altia Sweden. Se mer här.

Clos Dière Blanc 2004

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska. CBLbild

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.CBLbild

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.CBLbild

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.Franz Ferdinand

vinifierat varuprovar

Åren 1988 – 2005 var jag i högsta grad delaktig i aktiviteterna på Domaine Rabiega (eller Clos Dière som det mer kända vinet kallades). Bland mycket kul under de åren var att så många duktiga människor passerade gården på sin väg mot kocklandslaget, krögarframgångar, master of wine-titlar och, som i Anna Sundins fall, en internationell karriär som ”vindomare” och en mer nationellt inriktad verksamhet som vinimportör i Sverige. bildAnna driver det lilla företaget Convino med inriktning på events och jästa drycker. En av de producenter hon arbetar med är champagnefirman Jacquinot. I november förra året fick Jacquinot Private Cuvée Brut utmärkelsen ”Mest prisvärda mousserande vin 2014” av Munskänkarna och nu har Anna bett vinifierat prova bubblet och ha en åsikt och ja, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig av en välgjord champagne i prishäradet 275 sek – det finns ju en och annan mindre välgjord och i förekommande fall inte helt ren vara från Champagne när prislappen trillar ner under 300 sek. Friskt, fruktigt, äppligt och rent. En tydligt blockerad malo balanserad med en lagom doserad dosage ger bra syraskjuts utan att skumpan banaliseras men får in ett ben i vardagen. Ett vin som väl matchar sina konkurrenter i prisspannet.