Varför taxar är olämpliga husdjur

Det är en grov missuppfattning att alla hundar lämpar sig som husdjur. Ett av de mest övertydliga exemplen på detta är taxen. Bortsett från att hundrasen rent generellt tror att den är en slags katt och därför inte behöver lyda människor eller ta hänsyn till någonting överhuvudtaget och att de är omöjliga att ha med sig på en joggingtur då de, lösa, springer bort för att leta efter benknotor eller bara försvinna ett dygn eller, kopplade, stannar var femtionde meter då de, hannarna, lyfter på benet och låtsas att de ska lätta på blåsan fast de i själva verket bara ska stå och nosa på en illaluktande fläck i en eon eller två.

Värst är dock att befinna sig ensam hemma med husets hundar, upptäcka att taxen rymt och nu står på utsidan av staketet och vill ha hjälp att komma tillbaka in och då du ger dig iväg på en undsättningsexpedition inser du redan då du närmar dig utbrytarkungen att denne luktar apa eller i vart fall som någon slags rutten vildsvinsavföring. Självklart är taxen både stolt och lycklig över detta i högsta grad självförvållade tillstånd varför den viftar glatt med svansen och hoppar och vill gosa så att du också ska lukta riktigt gott.

Hustrun! Kom hem! Taxen behöver dig! Hovawarten och jag har fått nog!

Take it, Povel!

Varning för köttets grå skyar!

Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.

Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!

En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.

The Equals.

Mysteriet med de försvunna tofflorna

Som HR:en vet försvinner det saker i huset där er utsände i de oförklarliga gåtornas lugubra och otydliga värld bor, men frågan är om något försvinnande varit mer oförklarligt, obegripligt och mystiskt än det som nu hänt, då den tidigare i meningen nämndes tofflor försvunnit. Gått upp i rök. Vaporerat eller vaporerats. Blivit ett med intet. Putsats väck. Kommit bort på livets väg. Gått ur tiden. Hamnat på avvägar i det osynligas svårtydbara värld. Droppat av till intighetens flod och gått förlorad, drunknat, i detsammas hav. Gått åt väst. Förlorat sig i ett osynligt, tyst och doftlöst tomrum av intighet där varken syn-, doft- eller andra intryck göre sig besvär. Ja, tofflorna är helt enkelt borta.IMG_0010Eller vad som nu kan ha hänt. Ingen vet. Inte Hustrun. Inte hundarna. Inte hundvakten. Det som gör det extra mystiskt är att Tofflornas herre var ensam hemma då tofflorna försvann ut ur denna sinnevärlden. Eller, vänta, hundarna! Medan Hustrun kunde misstänkas för att kasta tofflorna på grund av dess med tiden allt tydligare intryck av fötter som tryckts in i dem, är det mer än en förflugen tank att hundarna skulle kunna få för sig att tofflorna var oemotståndliga av samma skäl. Med tanke på dvärgtaxens dragning till svinhuvuden och annat dött i naturen faller misstankens skugga främst på denne. Frågan är emellertid hur man nu går vidare? Kan möjligen någon HR hjälpa till med det: hur får man en tax att inte bara visa var hen grävt ner Husses tofflor utan också lämna tillbaka dem i otuggat skick?

Natalie Cole.