Två nya ikonvinmakarviner i BS

Det finns sådana som gör vin. Och så finns det sådana som verkligen gör vin. Som kan variera sig inte bara beroende på de geografiska, klimatologiska och årsspecifika förutsättningar, utan också i rödaste rappet; som kan tänka en slutprodukt och göra den: som är skickliga nog att ha en egen stil, ett eget, omisskänneligt avtryck, som konnässören noterar ungefär som den kan höra vem som spelar den och den versionen av det klassiska stycket eller sjunger den och den arian eller spelar det och det gitarrsolot. Och precis som i så många andra världar – pugilisternas, musikernas, dansarnas… – handlar det om att antingen vara tekniskt skicklig eller att också kunna utföra sitt uppdrag med känsla och elegans.

Föga förvånande är det inte särskilt vanligt med Nacka Skoglundar och Muhammad Aliar vare sig i fotbollen, musikens eller vinets värld. Men visst finns de. Begåvningarna. De som kan joxa med trasan, dansa undan när motståndaren sluggar loss i vilda krokar och uppercutar eller spela saxofon som Jorja  Chalmers och Claes Carlsson. Exakt vilka de här spelarna varit i vinhistorien är hart när omöjligt att få koll på. Inte sällan dväljs de i skuggan av sin arbetsgivare, alltså gårdens ägare, som (alltför) ofta ensam får all ära.

Om inte Clotilde Davenne startat eget i början av 2000-talet hade hon kanske försvunnit i skuggan av sin arbetsgivare, Brocard, vars viner hon såg till att styra upp rejält under 1990-talet. Men nu köpte hon ruckelgården Les Temps Perdus i Chablis och startade sin egen verksamhet. Sannolikt mot många rådgivares kloka invändningar om den ekonomiska risken och den sannolikt lilla sannolikheten att hon skulle lyckas med sitt osannolika vågstycke.

Gudarna, särskilt Bacchus, vet att livet inte alltid varit en dans på rosor för Clotilde. Det har frost och hagel och annat elände sett till, och så klart alla som klappat henne på huvudet istället för att ta henne på allvar. Men nu är det annat ljud i skällan. Clotilde är sedan länge en etablerad och högst respekterad producent och vinmakare, som får all cred för sina viner och sitt vinmakeri. Specialiserad på stilla och bubblande vitt gläder hon oss år efter år med alltid lika stringenta, rena och fräscha viner. Att gå och prova tankar hos henne efter skörden innebär att gå från klarhet till klarhet. Aldrig en bom, allt är bra, och med hennes tydliga avtryck. En ikonvinmakare. En av de få. Och nu i maj släpps ett nytt vin från Clotilde Davenne i beställningssortimentet, och det är inte vilket vin som helst utan en Bourgogne Aligoté (äntligen!) för ett i sammanhanget löjligt pris. Ska vi gissa att Clotilde Davenne Bourgogne Aligoté 2022, nr 51929, 129kr, kommer bli sommarens vitvin för några av er som läser detta?

Hur vet man om man alls kan göra vin? Och även om nu alla borde kunna göra vin, för grundrecepten är universella och allom bekanta, hur vet man att man är en undantagsvinmakare? Mitt tips är att den som ”har det” är medveten om det. Och vackert är det när sådana personer står kvar med fötterna på jorden – vilket för övrigt förefaller vara en förutsättning för att fortsatt kunna tillhöra undantagen. Gissningsvis fattade Chiara Condello redan första året hon fick ta sig an en liten del av famijegården Borgo Condé i Predappio att hon har det. Och hennes föräldrar förstod det också. Idag är hon överöst med fina utmärkelser och priser, har tagit över gårdens alla 70 hektar och trollar med Borgo Condés sangiovese-druvor inte bara i de dyrare skikten utan också på en, prismässigt, mer vardaglig nivå. Till lycka för oss som uppskattar en perfekt vinmakad, elegant – ja, här dansar Muhammad Ali undan från en arg och frustrerad Sonny Liston och Ronaldinho skruvar in frisparken på England VM-02 – sangiovese med fräschör, stramhet och blygt flörtande frukt till ett vardagspris, släpper nu Chiara sin Al Calieri i beställningssortimentet. Nr 51901, 129kr. Skål!

Nyhetstorkerecension: Metallica

Metallica kommer till Sverige. Någon ondgör sig över att minderåriga Estelle var en i publiken. Flera andra blir arga på den som ondgjort sig över att Estelle var en i publiken. Rojalistiska föreningen blir jättearg både för att Estelle var en i publiken och för att någon är arg över att Estelle var en i publiken. Andra intervjuar henne och frågar vad hon tyckte om konserten. Allt enligt den samlade kvällspressen och alternativ media.Sedan skriver någon i GP att det var det värsta sedan Elvis vickade på höfterna, att Metallica sjöng Blå Tågets ”Staten och kapitalet” och att 60 000 intet ont anandes lurades att vråla med i den stats-, kapitalist-, korporativ- och ordningsfientliga refrängen som vore det Sanna på Skansen eller Lotta på Liseberg och inte alls hårdrock på Ullevi. (Ett tips till Metallica här är att de till nästa års konsert ska öva in Arne Qvicks  ”Rosen” istället.)Ja, alla var upprörda över något och då hade de ändå inte läst Andres Lokkos krönika i SvD, där han påpekar att det är helt i sin ordning i Sverige med sin ständigt eftersläpande folksjäl, att inte veta vem ASAP Rocky är medan alla kan förlänga den gamla logdansslagsmåls-raggare-och-hinka-vodka-och-vråla-ut-din-plåga/lycka/annat-kulturen med att lyckligt och glatt och med endorfinerna sprutande ur öronen skrika ”Staten och kapitalet” tillsammans på en fotbollsarena ombyggd till konsertlokal.Vadå? Om jag sett föreställningen? Nej, men jag har ju läst om den och är därför fullt kapabel att recensera den och det har jag gjort nu, bara slutomdömet som fattas och där är jag nog lite inne på linjen att rockmusik ska förbjudas och med den även jazzen och hiphopen. Det har varit alldeles för mycket vickande höfter de senaste 60 åren, för att inte tala om den fördärvliga jazzen och nu detta med hiphopare som är ute och slåss och hårdrockare som förleder den svenska ungdomen (ja, det är sant: flera av Metallicas supportrar är inte mer än 40-45 år; nämner för ordningens skull inte ens Estelle i sammanhanget).

Hustrun och Den Gröna Chartreusen eller Årets hittills mörkaste dag

(Runt ett muntert middagsbord sitter ett halvdussin personer. Framför dem står renslickade tallrikar, tomma glas och dyra stearinljus som håller på att brinna ner.)

Idiot vid bordet (även känd som Idiot ett): Jag minns fortfarande en gång för länge sedan när Lars bjöd på mörk rom och cigarr efter maten. Det var en verklig aha-upplevelse för mig.

Annan idiot vid bordet (även känd som Idiot två): Bjöd Lars på det?

Idiot ett: Njaee, när digestiven kom på tal föreslog han konjak och cigarr, men när Hustrun fick se att vi satt där med Grönstedts två-stjärniga eau-de-vie och Bellmans Siesta blev hon jättearg och gick och hämtade Vieux Rhum av något slag och ett gäng onödigt stora Cohiba, jag orkade bara röka upp halva om ens det. En oerhört minnesvärd upplevelse.

Idiot två: Romen och garren eller Hustruns insats eller Lars förmodar jag mörka uppsyn resten av kvällen?

(Allmänt skratt utbryter runt bordet medan dumskallarnas sammansvärjning fortsätter i full orkanstyrka.)

Hustrun: Lars, har vi inte lite gammal rom?

Hjälte vid bordet (även känd som Hjälten): Nej.

Hustrun: Eller förresten, ni har väl provat grön Chartreuse V.E.P.? Alltså inte den vanliga chartreusen eller årgångsvarianten utan V.E.P.? Lite svår att komma över bara, ganska sällsynt. Lars säger att det är digestivernas digestiv, gör du inte älskling?

Hjälten: Njaee, så märkvärdig är den inte, tycker den vanliga är bättre, särskilt den gula. Men inget går upp mot en konjagare eller en två-stjärnig eau-de-vie.

Hustrun: Ja men då dricker du det och så går du och hämtar V.E.P:n och bjuder laget runt. Vill någon ha en cigarr också?

Grön musik. Mer grön musik. Och mer grön musik.

Jerker Virdborg: Skyddsrummet Luxgatan

Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan är en samling mardrömmar framförallt från ett ockuperat Sverige eller ett Sverige i krig eller i vart fall i uppror och allt binds ihop av en ramberättelse om en stackare som befinner sig i det klaustrofobiska skyddsrummet på Luxgatan i Stockholm, och jag var rädd för att det här skulle bli som en övning på en skrivarkurs, stilistiskt perfekt och förutsägbart och trist. Men det är det inte, det är bättre än så och idén fungerar och där är en massa ”och”, och det fungerar det också och det är en bok jag kan rekommendera.

Ossler. Ebba Grön.

Debatt: Brännhet evolutionsfråga löses med Grönland?

Det här med att tända eld på saker och ting i tid och otid är en diagnos, Pyromani (av pyr = ”eld”, och mani’a = ”galenskap”). I all enkelhet är detta en impulskontrollstörning som yttrar sig i en obetvinglig impuls att tända eld på saker. Inte sällan befinns pyromanen någonstans i närheten av sitt verk gnidande sig där det är som skönast alltmedan lågorna slickar himlafästet.

Historisk har det inte funnits några belägg för att pyromani är smittsamt, men den senaste tidens händelser ger annat vid handen och det är nu hög tid för regeringen att kalla in FN,Eminem Recovery Läkare utan gränser och andra som är bra på att hantera epidemier; det är viktigt att snabbt få bukt med pyromanin innan den sprider sig som en löpeld och sätter hela vårt avlånga land i brand. Kort sagt har samhället inte råd med en pyromaniepidemi varför påtändande element rimligtvis måste hållas inspärrade (dyrt) alternativ förvisas till platser utan brännbar materiel, som norra Grönland (billigt) – detta inte minst som pyromani enligt expertis är hart när omöjligt att bota, en gång smittad, alltid smittad.

I den mån de dit förvisade elementen behöver ha något att bränna, till exempel i avtändande syfte, bör det gå att förse dem med några skrotfärdiga bilar (billigt, påminner om förorten) och, framförallt, potemkinkulisser (billigt, påminner om flyktingförläggningar) som de efter behag kan fjutta eld på och lustfyllt se gå upp i rök alltmedan de låter sina sjuka sinnen rinna och brinna.

Nu ska också sägas att alla bränder inte är i efterhand ångestfyllda pyromaners verk, det kan även enligt expertisen handla om människor med en antisocial personlighetsstörning,Peter Green The End of The Game alltså en förfärande stor minoritet av vår befolkning. Det torde vara ogörligt att flytta alla dessa till Grönland – man kan också tänka sig att grönlänningarna inte skulle tilltalas av den idén – varför vi måste ta i övervägande att sätta upp en expeditionsarmé med tvångsinkallade element med antisocial störning och fallenhet för eld som vi sedan kan skicka till, till exempel, mellanösterns oroshärdar, där de fritt kan välja sida och leka rommen av sig och bränna och ha sig bäst de kan och vill. Någon risk för överbefolkning där och underbefolkning här lär det inte bli: vi exporterar de för samhället kostsamma, allmänfarliga och brännheta elementen och får i utbyte sådana som flyr slika individer. Alltså mer konstruktivt och fredligt tänkande individer förhoppningsvis fria från pyromanismitta och antisociala personlighetsstörningar.

Det är evolutionens gång att den som inte konstruktivt bidrar till rasens – i det här fallet den mänskliga rasen – fortlevnad får se både sig själv och sina gener ratade.DarwinPeter Green. Green Day. Ebba Grön. Eminem. In FlamesDeep Purple.

Svenskt 70-tal i litet urval (& lite lätt 80-tal)

Pugh (& bl a Jojje Wadenius). Träd, gräs och stenar.  November. Monica TörnellKebnekajse. Hoola Bandoola Band. Råg i Ryggen. Neon Rose. Kaipa. Wasa ExpressPeter O Ekberg. Mobben. ReeperbahnGarbochockTT Reuter. Kronans Kachaner. Ebba Grön.

Omoraliska viner & det omoraliska argumentet & Ebba Grön

Så snart en debatt uppstår kring omoraliskt billiga produkter dyker någon, som i det ögonblicket säkert uppfattar sig ha rejält med medvind i seglen, upp och hojtar upprört ”ja, det är lätt för dig som har råd att säga att alla ska betala korrekta priser för vinerna, sandalerna och skinnjackan, men tänk på den som inte har råd! Och varför ska du och saxofonandra tala om för någon överhuvudtaget vad den ska köpa och inte köpa?!”. Detta är ett synnerligen omoraliskt argument, som ytterst tar ställning för exploatörens rätt att utnyttja andra individer och att själv leva gott medan den som arbetar  för den får lida och leva under slavliknande förhållanden. För övrigt är det korrekt att de ekonomiska ojämlikheterna är stora överallt, men den som har tak över huvudet, rinnande vatten och lever över fattigdomsgränsen i Sverige tillhör världens minoritet av privilegierade och det gäller att komma ihåg det mitt i den omoraliska och självgoda självömkan. Om inte vi har råd att vara moraliska, vem har det då? Ebba Grön.