Byrneing down the Zenith

Alltså Frankrike alltså. Rock-konsert. Agnes Obel som förband. Bara en sådan sak. Och. Vin istället för bira? Sancerre dessutom. Jaa. Och. Det är bara att konstatera. Det är hög klass på stället. Frankrike och Paris är Jordens medelpunkt. Rent kulturellt.

Så här sitter vi och sippar sancerre och låter oss med allt tyngre ögonlock vaggas av Agnes Obel och det är så vackert och… högklassigt, och rätt som det är: Agnes flyger av scenen, fyra gubbar rusar runt i tre minuter och så, Pang!, där kommer David Byrne gåendes i sin grå kostym och så uppenbart barfota att alla håller andan, vinglar till med vinglaset och, men nej, det ligger väl inga häftstift eller annat trams på golvet eller en brusten cellosträng efter Agnes eller… nej, det gör det så klart inte. Vi bara tycker det är kul att han, mannen som skrev Toe Jam,  är barfota och då börjar han sjunga för sig själv och en efter en gör musikerna honom sällskap. Inga fasta positioner. Alla är ambulerande. Tolv pax inalles. Sex slagverkare, som ett statement, ”KC kör med tre jag har sex… ambulerande, hehe”. Och rytmer blir det så klart. Det här är David Byrne!

Med alla tolv väl på plats exploderar Zenith, Paris, i Talking Heads-hits, lite Fatboy Slim, något nyskrivet, en del annat och så en massa David Byrne. Han är måhända inte fullt lika intensivt rörlig under konserterna längre, men han går senior-för fullt konserten igenom och blir inte vid något tillfälle hörbart andfådd eller på annat vis nedsatt. Tvärtom verkar hans närvaro öka ju längre vi kommer i konserten, och då är han ändå högst närvarande redan från start.

Om det är en konsert som du bara måste se? Frågan är varför du ens ställer den frågan. David Byrne, nu som då, är så oändligt mycket mer än bara en artist som ställer sig på scenen och drar igenom sina låtar. Bara en sådan sak som att alla hans medmusikanter går runt med konstanta leenden showen igenom säger en hel del och egentligen allt om hur bra det här är.

Ögonblicket då marken öppnar sig

Du stannar till hos din gamla, kära mor på väg ut på en långresa. Du plockar fram en påse smådgodis som du lagrat närmare två år för att uppnå rätt konsistens och smak på godbitarna, särskilt vingummina och geléhallonen. Du häller upp godiset i en skål och bjuder frikostigt din gamla mor. Hon rotar runt med fingrarna, plockar upp en synnerligen god godbit och börjar smaska. Aningen störd över detta rättframma sätt att välja godbitar ur godisskålen gör du likadant. Så sitter ni där och smaskar en stund, tills din gamla mor på nytt greppar skålen och börjar rota runt för att strax plocka upp ytterligare en väl utvald bit. I syfte att eliminera risken att komma på efterkälken gör du då likadant och medan du sitter där med fingrarna i skålen och letar efter ett svart vingummi hör du din gamla, kära mor lite förstrött säga ”Ja, jag har diarré, jag hoppas du inte får det”.Fatboy Slim The Rockafeller SkankFatboy Slim!