Högt och lågt i vinodlingen

Många har svårt att förstå skillnaden på de många odlingsetiketterna som sätts på vin idag, eller rent av att alls förstå vad de står för. Enligt uppgift tittar Systembolaget på en ny rutin som bättre tar hänsyn till andra certifieringar än bara de ekologiska. Ett strålande initiativ, men ingen lätt uppgift.

Majoriteten av de många certifieringarna – ekologiskt, biodynamiskt, hållbart och annat ­– som finns i världen är såvitt går bedöma generellt sett pålitliga och bra. Å andra sidan har vi sett exempel på att de inte alltid är det, inte minst gäller detta kontrollen av hur personalen har det i länder där arbetsmarknadslagstiftningen är mindre omfattande eller otydlig.

Vad nu gäller själva odlingen finns det en måttstock som aldrig eller högst sällan visar fel och som är att lita på, och det oavsett om producenten är certifierad ekologiskt, hållbart eller något annat eller kanske… inte alls. Den måttstocken är hur pass lågavkastande odlingen är.

Lågt pris förutsätter ett högintensivt jordbruk, då det är det högintensiva jordbruket som genererar de stora skördarna som är en förutsättning för ett lägre pris. Och detta oavsett om odlaren är ekologisk eller konventionell. Det här går inte att komma förbi. Och de stora skördarna bygger på gödning och bevattning som i sin tur medför hårdare besprutning (och den som tror att hård besprutning med till exempel det ekologiska jordbrukets kopparbaserade preparat inte gör skada i naturen tror fel). Frågan för konsumenten kan då till exempel bli huruvida ett ekologiskt certifierat vin för 69 sek är ett från miljöhänseende bättre val än ett konventionellt vin för 130 sek.

Om någon invänder att det inte finns några garantier för att det dyrare vinet är mindre intensivt odlat än det billigare så är det korrekt. Å andra sidan är möjligheten för att det inte är särskilt högintensivt odlat större än avseende det hälften så dyra vinet, och omvänt är sannolikheten för att ett billigare vin är högintensivt odlat stor.

Poängen här är nu inte nödvändigtvis den vanliga käpphästen här på vinifierat, ”köp dyrt så gör du rätt”, utan att de certifieringar som finns är långt ifrån svartvita. Gråskalorna är många (ekologiskt vs närodlat är ett annat exempel). Och det är komplicerat att som konsument försöka reda ut vad som är ”rätt” för den egna hälsan och miljön och medmänniskorna. Ett tips blir ändå, äsch, här kommer käpphästen igen: undvik den billiga skiten.

Reggae*! (*den som tycker om gitarr i allmänhet och Telecaster i synnerhet bör höra låten ut)

Fulvinerna: priset största boven

Gårdagens Uppdrag granskning fokuserar på de usla villkoren hos en producent i Sydafrika. Detta har lett till att inte bara det företagets produkter utan rent allmänt vin från Sydafrika ställts i skamvrån. Men problemet är inte landet utan priset.Taggtråd vingårdDet är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.Taggtråd vingårdSist men inte minst: Många menar att det bästa man som konsument kan göra är att fortsätta stötta den som utnyttjar andra, därför att i sinom tid blir det bättre. I själva verket finns det ytterst få fall som stödjer den tesen. Däremot finns det otaliga exempel på att förändring åstadkommits snabbt när den som utnyttjar sett sin egen reveny minska eller rent av hotas. För övrigt: inget nytt under solen.nominerade-dryck-matbloggsp

Läs mer här om vad det kostar att producera vin och vad det är skäligt att du betalar.

Fulviner, aktivister & snömos

Om inte själva grundproblemet var så allvarligt skulle den nu pågående diskussionen kring Systembolagets försäljning av vissa sydafrikanska viner vara en fars. Det hela började häromdagen med att Systembolags-personal protesterade mot att arbetsgivaren saluför viner från en producent vars medarbetare (vid flera tillfällen) bett sina svenska kollegor om hjälp för att få till stånd förbättringar i sina arbetsvillkor. Systembolagets utsända svarade då att företaget inte ägnar sig åt utrikespolitik. Som om etiska eller kanske snarare oetiska affärer i sig tvångsmässigt skulle vara utrikespolitik, och som om den som saluför varan inte har något eget ansvar eller kan fatta egna beslut oberoende av det världspolitiska läget.

Farsartat

Ändå mer farsartat blir det på importörens hemsida. Tydligen har denna känt sig så utpekad och orättvist behandlad att den låtit sin för ändamålet anställda etiska talesman skriva till alla som besöker sidan i eventuell upprördhet. Av texten framgår att importörens främsta försvar för sina påstått oetiska affärer är att det finns andra som är värre.

I samma farsartade anda förklarar vidare importörens CSR-ansvariga, som det heter, att vi kan göra skillnad genom att välja Wieta-märkta viner, och nämner i samma andetag att det utpekade företaget är Wieta-märkt, och fortsätter med att beklaga sig över att det här är femte gången sedan 2012 som den sydafrikanska fackföreningen CSAAWU ”med hjälp av Afrikagruppernas kampanj för rättvis handel” ropar på hjälp, eller ”vänder sig till pressen” som det blir i en pressad CSR-ansvarigs text när denne menar ”djävlas med oss”. Som pricken över i skriver importören kanske med en blinkning till alla som gillar konspirationsteorier, att det här ingår som ”en del i ett större program” med målet att uppmärksamma ” de många gånger svåra och utmanande villkoren för lantarbetare i syd”. ”Tanken är god och vi verkar också för förändring, men på andra sätt,” heter det vidare. Exakt vad det där sista skulle innebära framgår dock inte.

Fulviner

Fulviner i allmänhet och de ovan nämnda har flera gånger uppmärksammats här. Alla inblandade duckar alltid och hänvisar till att de vet bäst hur man ska komma till rätta med problemen och de arbetar på det, men det tar tid. Såvitt går bedöma är det inte mycket de bidragit med för att förbättra något överhuvudtaget. Om inte annat är de sydafrikanska arbetarnas ständiga rop på hjälp talande. I alla fall för vissa av oss.

Nu är det rimligtvis så att den som tjänar pengar på det här har svårt att självmant vidta åtgärder som påverkar den egna intjäningsmarginalen eller sänker försäljningsvolymen – något som kan inträffa om priset höjs. Med andra ord måste någon annan än producenten eller importören agera här, för från dessa kan vi blott förvänta oss mer snömos.

Konsumentens ansvar

Kvarstår konsumenten, du och jag, som kan låta bli att köpa billiga, icke fairtrade-märkta viner från Sydafrika och andra delar av världen där vi kan misstänka att människor och miljö betalar priset när vi inte gör det.

Systembolaget

Egentligen borde även Systembolaget kvarstå, men det har vid upprepade tillfällen visat att det inte är berett att agera för att lotsa fulvinerna mot mer etiskt farbara vatten. Ett tips: sätt er ner, Systembolaget, importören och producenten till de just nu utpekade vinerna, och diskutera kring hur ni gemensamt kan vända detta till något bra. Till exempel genom att producenten omgående tillmötesgår de mest akuta av arbetarnas/fackföreningens krav, bland annat bättre lön, samtidigt som importören, och därmed Systembolaget, höjer priset på vinet för att garantera producentens marginal då omkostnaderna på hemmaplan höjs. Detta leder till att konsumenten får betala ett något högre pris, vilket den förhoppningsvis kommer acceptera om den blir informerad om varför priset just gick upp. Den ängsliga importören och den inte helt trovärdiga producenten kan dessutom göra stor sak av att faktiskt ha gjort något gott på riktigt.

Övriga fulviner

Vad gäller övriga producenter och importörer av fulviner, och ytterst Systembolaget som saluför vinerna utan knot, ska så klart en liknande diskussion öppnas avseende sortimentets alla fulviner. Den som vill ha en billig fylla kan supa till på sprit som produceras under andra omständigheter och inte drabbar arbetare och miljö på samma vis, och den som vill vara korrekt mot allt från sweatshopsarbetande barn till misshandlade grisar får tillfälle att agera korrekt också mot arbetare och miljö i vinsammanhang.

Läs mer här: Upproret på Robertson, Industrial Action at Robertson Winery, CSAAWU och strejken 2012/13, Skandalen med vinskandalen, Svartas löner höften av vitas hos vinleverantör. Tidigare inlägg och debattinlägg om fulviner i mycket litet urval: Vingårdsarbetare livsfarligt yrke, vin livsfarligt?Replik Skånskan.

Bag-in-Box inte bara en svensk succé & BiB-tips!

vinifierat hänger sig ofta och vällustigt åt att baktala och förlöjliga bag-in-boxen och understundom också åt att håna vinkartongens tillbedjare. Nu är det egentligen inget större fel på de där lådorna. I alla fall inte om man ser till vardagsviner som ska konsumeras mer eller mindre per omgående och då vinpåsen töms inom ett par veckor. Problemet är att det ligger i sakens natur att BiB = enkelt vin. Ingen seriös producent kan tänka sig att översvavla sitt kvalitetsvin och tappa det på en behållare som läcker syre i sådan omfattning som Bag-in-Boxen. Med andra ord finns det en klar kvalitetsbegränsning för vinkartongen.BiB Raps

Ett annat problem för den som är lite om sig och kring sig är att de mest utstuderade och cyniska marknadskoncepten tycks drabba BiB-kunderna, som om dessa skulle vara mer lättlurade än andra, vilket de kanske också är om de på fullt allvar köper de där koncepten utan att förstå att de egentligen köper något annat.BiB

Nåväl, om nu den enskilde tycker att vinet i fråga duger gott så gör det så klart det. Undviker dessutom den glada kartongdrickaren de billigaste boxarna – de som är så billiga att misstanken finns att någon annan, bakåt i ledet, betalar istället, med sin hälsa eller den omgivande miljön – och om den serverar sitt vin från en karaff istället för lådan, ja, då finns det inte direkt något att gnälla om.Alice in Chains2

Oavsett vad vi nu tycker om boxen förtjänar det att nämnas att det på intet vis är så att Sverige är unikt i sitt kopiösa boxdrickande. Sedan urminnes tider har de flesta fria vinmarknader, särskilt runt Medelhavet, dominerats av storpack. Förr var det de synnerligen miljövänliga plastdunkarna man tog med sig för återfyllning direkt hos producenten. Sedan länge är det boxarna som i ganska snabb takt ersätter dunkarna. Kort sagt närmar sig BiB:en 50 procent av marknader som den franska (en nivå som ligger ungefär fem år bort). USA, Tyskland, UK… överallt drar vinlådan fram som de gamla vandalerna en gång sköljde över Europa.Plastdunk

Som utlovat i rubriken avslutar vinifierat med att tipsa om de BiB vinfierat gärna köper: Inga.

Musik.Alice in Chains

 

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

Vinets spotmarknad

Vad händer när vinet tar slut? I Europa har vi under flera decennier talat om vår vinsjö, en vinsjö som blir allt mindre. I USA, där inte bara produktionen utan också konsumtionen växer lavinartat, råder till och från brist på vin. När nu framförallt Kalifornien, och för den delen Washington State, haft två svåra år med små skördar är det mesta slut. Vad gör man då? Man går ut på vinets spotmarknad. Där finns Merlot från Rumänien, Cabernet

Fulvin 40 - 22, kan även användas som gödningsmedel

sauvignon från Argentina, Tempranillo från Spanien, vitt från Kroatien och mycket annat. Exakt vad man kan finna där, liksom priserna, varierar från år till år. Beroende på var i USA man är, kan man få blanda i ända upp till 25 % utländskt vin utan att ändra på ursprunget. Nu är inte USA det enda landet som köper vin på spotmarknaden. Så gott som alla gör det, om behovet skulle uppstå, och det behöver inte alltid handla om att man köper vin från ett annat land, det kan också handla om en annan del av det egna landet, och, ibland när man gör detta ändras faktiskt ursprunget så det heter till exempel ”europeiskt vin” eller kanske ”franskt bordsvin” (fast på franska då förstås). Tycker du inte om tanken? Vänj dig vid den för så fungerar det, även om de flesta ligger lågt med den saken och som vanligt gäller det att undvika fulvinerna så slipper man utsättas för blandningar av det här slaget och, slutligen, uppriktigt sagt: tror någon på fullt allvar att den som köper en fulbox för 150 kronor bryr sig?

Svensk vinförsäljning: status quo i 45 år!

Medan utvecklingen avseende Vinsverige i stort varit helt fantastisk de senaste 45 åren, har så gott som ingenting hänt beträffande massmarknadens mest populära produkter. Vid en blindprovning på

Fortfarande bäst

Gustibus sommelierskola i Malmö fick idag 26 elever, blint, prova den 45 år gamla Parador (senaste tappningen, är bäst att tillägga för dem av oss som är mer korkade än andra) och en av dagens storsäljare, en box för 149 kr. En förkrossande majoritet föredrog Parador! Nu skulle man kunna tro att poängen med det här inlägget är, att eleverna måste ha fel, men det är tvärtom: massmarknaden och alla tillskyndare av skräpboxar har fel. Tveklöst var Parador minst lika bra och, även i min gom, bättre än sin efterföljare. Den stora skillnaden mellan vinerna är, att den moderna boxen berikats med ett inslag av mocka från ekchips eller –stavar. Samtidigt är det vinet både mindre rent och mer skitbeskt än Parador. Och, den är, förstås, mer rik på alkohol (14 mot 12 %). På papperet innehåller Parador mer socker, men smakmässigt är det svårt att känna det, tvärtom upplevs boxen som pimpad med såväl sötma som syra i en ohelig allians, som borde få varje människa med normala smaklökar och normal bildning att sky den. Tyvärr är alltså kontentan av dagens provning, att inget egentligen hänt under de 45 åren Parador, denna 1960- och 70-talens storsäljare, funnits. Skäms på oss.