Gustibus Finglögg igen & Allt är förstört

Det mest seriösa och långsiktiga forskningsprojekt som genomförts av vinifierat är uppföljningen av Gustibus Finglögg och de därefter följande varianterna av samma produkt. Testet av Gustibus Finglögg 2.0 löpte över mer än två år. Det främsta skälet till att just det forskningsprojektet blev så långt, djuplodande och insiktsfullt var att produkten bara gjorts i en upplaga om cirka 50 halvflaskor. Detta, konstaterade vinifierade, innebar, under förutsättning att alla mottagare av en butelj slöt upp kring det gemensamma målet att öka den redan unika produktens unicitet intill det smått absurda genom att inte låta någon annan smaka på den, att högst 50 människor i helaGustibus Finglögg kopia världen – upprepar: blott 50 människor i hela världen (för er som har nollkoll och tror att 40 000 euro är miljaders miljarder så bor det miljarders människor i världen och 50 är en extremt liten andel av miljarders) – skulle komma ha provat denna då extremt efterfrågade och helt säkert med ikon- och legendarstämpelförsedda glögg, vilket borde medföra en liknande ikonstatus för de få utvalda, typ ”Åh, titta där går en av glögglegendarerna! Ooh, den som ändå hade fått prova en av de där sjukt unika buteljerna, vilken fantastisk människa även jag då hade varit” eller, typ, ett telefonsamtal från Jan Eliasson som på uppdrag av Ban Ki-Mon bara kollar om man skulle kunna tänka sig att hoppa in några år som generalsekreterare i FN när Ban lämnar posten, vilket han för övrigt mer än gärna skulle göra på stört om något så fantastiskt skulle kunna inträffa som att någon av oss utvalda 50 skulle kunna tänka sig att axla ansvaret för världsfreden. Men allt det där är nu historia. Döm om min förvåning när glöggens skapare – en person som fram till det snart nämnda ögonblicket hade världen för sina fötter – igår hivade upp en panna Gustibus Finglögg från 2008 inför en alldeles för stor skara alltför storögda deltagare i Svenska Vinodlarföreningens årsmöte på Ästad Gård, Varberg – en handling som kändes som om någon ryckte undan mattan under vinifierats fötter, som ett knytnävsslag i magen, som om någon precis raderat ut vinifierat från Jordens yta – och det med ett inställsamt och tomtelikt leende alltmedan folk strömmade till från när och fjärran i den väl tilltagna lokalen, ditlockade av den slående doften av jul i form av grön kardemumma, ingefära, nejlika och annat smått och gott som stod som ett bakvänt aromfall ur de upphällda glasen som lika ivriga som giriga och säkert kladdiga fingrar i en förfärande hastighet slöt sig kring samtidigt som, är vinifierat övertygad om, alla nollor som fram till den stunden stått utanför De Utvalda 50:s skara, med självgoda, lätt överlägsna miner utsmetade i sina nunor stjälpte i sig glöggen i stora klunkar samtidigt som de med de nyss nämnda minerna inte för en sekund släppte vinifierats likbleka ansikte med blicken.

Björk 2013, Peter O Ekberg, Samla Mammas Manna & Jukka Tolonen & Coste Apetrea

Av något lika beklagligt som outgrundligt skäl är det väldigt få importörer och producenter i Sverige som skickar gratisprover till vinifierat. Gratisluncher och liknande lyser också med sin frånvaro. För att nu inte tala om bjudresor, det är väl inte ens att tänka på. Och om, tillVinbacken Björk buteljering exempel, vinifierat skriver om Lafite 1950, tror ni inte att er utsände i 50-talsträsket måste betala pavan själv? Som tur är finns, i alla fall ibland, Gustibus Glögg och Vinbacken Björk. Har precis fått, och provat, den sistnämnda producentens senaste utgåva, Björk 2013.  Vinet är ett resultat av den sav, 120 liter, som tappades från 18 björkar på Bassholma 13-14 april i år. Saven har sedan, i liten grad, smaksatts av ett fåtal naturliga ingredienser – vilka, upplåter vinifierat till producenten att avslöja om den känner ett behov av att dra sina affärshemligheter ut i offentlighetens obarmhärtiga och giriga ljus – och satts att jäsa. På er utsändes i björkträsket namnsdag buteljerades (se bild här intill, lånad från företagets hemsida) så 140 flaskor, som fick en lite skvätt kolsyra i samband med detta. Nu känner man inte så mycket av den där kolsyran, i alla fall inte i flaskan jag provade, men idén är rätt och även om småbubblorna inte är särskilt påtagliga är det ett väl beprövat vinmakeritrick att se till att balanseraBjörk 2013 koldioxidhalten på ett sådant vis att ett vin som annars kanske skulle upplevas som lite avslaget upplevs som om inte friskt så i vart fall inte trött. Jämfört med sin föregångare, recenserad här, dras inte 2013 med några svavelväte-häng, det har en tydlig björkvinskaraktär och ett inslag av jäst och en ren, liten frukt, i smaken slår lite russin igenom och eftersmaken är som sig bör ren och bjuder på björkvinets typiska attribut och en och annan ostbåge. Provade vinet både väl kylt och kylt. Faktum är att det tar sig bäst ut kylt, ska alltså inte serveras alltför kallt, snarare vid 14+. Mycket lite svavel, kvalar in som naturvin. Vi avslutar med ett svenskt 70-talspotpurri, låt vara att ett av inslaget är inspelat på 80-talet: Peter O Ekberg, Samla Mammas Manna, Jukka Tolonen & Coste Apetrea.

Bacon-BiB nästa succé i Sverige? & Youssou N’Dour

När Gustibus gav sig till att göra en baconglögg var vi, högst sannolikt, få, om någon, som trodde att baconsmaken skulle slå internationellt. Ack så fel vi hade. Via en HR har vinifierat fått nys om Pernod Ricards nya satsning Mama Walker’s – en serie produkter inspirerade av (det amerikanska) frukostbordet och med smaker som Maple Bacon,Mama Walker's Blueberry Pancake och Glazed Donut eller som det heter i pressinformationen ”Designed to inspire the nostalgia of homemade breakfasts, Purchase, N.Y.-based Pernod Ricard USA has expanded its portfolio of spirits and wine with the debut of Mama Walker’s, a new line of breakfast-inspired liqueurs. Available in Maple Bacon, Blueberry Pancake and Glazed Donut, Mama Walker’s ’delights with home-style, made-from scratch goodness in flavors consumers want,’ according to brand director Juli Falkoff. The Mama Walker’s package incorporates a retro look designed to complement its taste profile, including an image of an oven mitt holding a martini glass displayed on the neck of the bottles.”. Och allt detta, om man får tro Mama Walker’s hemsida ”because breakfast isn’t just breakfast anymore”. Det här är, vill vinifierat mena, så slukt genomtänkt och urbota dumt att det bör passa som hand i handske på den svenskaMaple Bacon skräpboxmarknaden, den som återkommande i mindre nogräknad press ”Fyndas” så att de inte alltid fullt ut individuellt och kritiskt tänkande konsumenterna i marknadssegmentet med sin understundom aningen begränsade analytiska förmåga ska tro annat än att de konsumerar väl och inte alls dricker supermanipulerat skräp och skadar både natur och folk i produktionskedjan, samt för att få de hänsynslösa importörerna vars sanna jag och därmed rätta hemvist är boxträsket att tro att de gör ett jobb som de kan vara stolta över och inte alls behöver skämmas för hela vägen till banken. Kanske får vi rent av snart se en svenskinitierad frukostkopia på trelitersbox med Kalles Kaviar-smak och gjord av något av de pigga importföretagen som härjar i boxträsket utan att försöka gömma sina ansikten eller se sig över axeln i skumma gränder om natten ett dugg mer än Pernod Ricard skäms för Mama Walker’s. Mer från Afrikas klarast lysande stjärna Youssou N’Dour dagen till ära.

 

Maratonglöggtest & kartor

Sommelierskolan Gustibus har i år, eller snarare 2012, till glädje för er som är avundsjukt lagda och till sorg för oss som älskar att glassa med sådant som andra inte kan få, bestämt sig för att inte göra mer glögg. Istället för en ny, unik produkt, som bara ett litet fåtal utvalda får prova, skickar Gustibus en Italien-karta som tack för det gångna året. En mycket detaljerad sådan, rent av fantastisk: man ser knappt Italien för all information. Problemet är, förstås, att man inte kan dricka den. Och den lär inte heller vara god att äta eller röka. Så det enda man kan göra är att titta på den. Det har tagit veckor av terapeutiska samtal och meditation för att komma över detta slag. Emellertid befinner vi oss nu i ett nytt år och har en ny giv på handen. Således samlar vi ihop oss och genomför, trots det övergrepp på vår status slaget under bältet innebär, den traditionella provningen av tidigare glöggar: Gustibus Baconglögg 2011 (påbörjad för ett år sedan, en i sockerlagsliknande kristaller väl förankrad kork, ljust tegelröd färg, doftar och smakar som en mix av klassiska Dessert och Mamma Scan i sina bästa baconstunder, söt), Gustibus Finglögg D.O.P. 2011 (påbörjad för två år sedan, överraskande lättskruvad kork, ljust tegelröd färg, doftar inte så mycket glögg, snarare, som tidigare, Rosita, vilket sannolikt kommer sig av de spritmacererade Julenissar som kommit till användning under produktutvecklingen och – tillverkningen, smakar som Rosita i högform spetsad med Beckers vita fasadfärg och ett eller två uns beska), Gustibus Finglögg 2.0 2009 (påbörjad för tre år sedan, kletig, svåröppnad kork, grumlig tegelfärg, doftar verkligen glögg om än spetsad med färskt sågspån, men också kardemumma, pomerans och, med tiden, i glaset, etylacetat, rejält med etylacetat, smakar som om Karlssons Klister bestämt sig för att göra en glögg, i den sista skvätten – ja, nu är den dessvärre slut! – simmar något som påminner om en jungfrufödd vinägermoder, smakar inte på den).

Gustibus Baconglögg 2011 2.0 & Mando Diao

Faktum är att baconsmaken sitter ganska fint i den uppvärmda varianten och, framförallt, eftersmaken på Gustibus Baconglögg 2011 är extremt lång: en timme efter avslutad provning sitter där fortsatt en, definitivt, behaglig, ren eftersmak kvar i gommen med inslag av bacon och en komplex kryddblandning. För övrigt kan även i köket en knäckig kvarleva av provningen förnimmas. Mando Diao.

 

Gustibus Baconglögg 2011 & Franz Ferdinand

Som jag väntat på att Glöggernas Glögg årgång 2011 skulle dimpa ner i brevlådan, eller i vart fall levereras av brevbäraren. Det första jag kontrollerar på etiketten är hur många buteljer som gjorts. 42 stycken jämför med 50 året innan! Det går åt rätt håll och det känns skönt att åtta tidigare mottagare nu exkluderats ur vår lilla exklusiva krets av finglöggsdrickare. Däremot är det minst sagt oroväckande att jag nedgraderats från att ha varit nummer 18 till att nu vara nummer 25. Det nyss nämnda faktumet störde inledningsvis min provning av Gustibus Baconglögg 2011 avsevärt, men jag lyckades ta mig samman för att kunna sammanställa en lite provningsnota åt er, eller, äsch, klart jag bara vill skräppa och göra er avundsjuka, ni som aldrig kommer att få prova Glöggernas Glögg: Gustibus Baconglögg (2011) har en färg påminnande om ett ganska moget rödvin; kryddorna slår, när drycken är sval, inte igenom i någon större utsträckning, däremot får jag – må gudarna och Gustibus förlåta mig! och låt inte detta peta ner mig ändå längre ner än plats nummer 25! – en snabb minnesbild av ett, märk väl!, ny- och välstädat, kabinett i Luxembourg runt 1980, då den som städade toaletter i Sverige kallades kabinettsvakt (det minns jag nämligen att jag talade med städfarbrodern i Luxembourg om), vidare finns det ett klart fruktigt inslag i doften och en söt förnimmelse, som jag får för mig kan vara muscovadosocker, sedan jag på etiketten kunnat utläsa att det ingår i brygden, eller så beror det på att en liten skvätt av Gustibus D.O.P 2010 blandats i den nya årgången och därmed lite tomteskumsmacerat, utöver detta får man en doftbild av något fläskigt, köttigt… ja, bacon, förstås, och när jag provar om glöggen efter en stund är det just denna bacontouch som slår an på näsan; smaken är ganska fyllig för att vara Gustibus glögg, i sval form är den väl söt; i sin rätta form, uppvärmd, ändras, som vanligt, allt till det bättre – man kan här inte låta bli att undra om produktutvecklarna faktiskt står där vid en stor, upphettad kittel och rör och häller på kryddor och annat till dess brygden är så som man vill att den ska vara, eller om det är en ren tillfällighet att den blir så mycket bättre när värmen sätts till. Som en bonus för vinifierats följare lät jag i år yngsta dottern dofta på glöggen och göra en beskrivning av den samma, så här lät hennes utlåtande: ”Det är något grillat i doften och så är där någon krydda, en lite söt doft, saffran?, kryddnejlika, pomerans, pepparkaka/ingefära, mistel (?) och bakelser.” Måste nu erkänna att kommen till den nyss satta punkten började det lukta bränt något så förgjordat och jag har, sedan den nämnda punkten, varit i köket och tagit grytan med Gustibus Baconglögg av plattan och hällt vatten i den samt öppnat fönstren och även om det var en oplanerad del av Årets stora glöggtest kan jag, inte utan viss stolthet, berätta att Gustibus Baconglögg 2011, om man har tålamod, antar en knäckig ton då man reducerar den. Franz Ferdinand.

Gustibus Finglögg D.O.P 2010 2.0 & Arctic Monkeys

Så har ett år förflutit sedan Gustibus Finglögg D.O.P. 2010 provades senast. Vad har hänt? undrar förstås ni alla, som inte tillhör de 50 utvalda som får chansen att prova denna Glöggernas Glögg. Nu påminner den till utseendet om en mogen, röd bourgogne; doften är fortsatt svårfångad med inslag av frukt och… Rosita!… fast det är förmodligen skumtomtemaceratet som orsakar den bilden, som, vill jag betona, inte har några negativa sidor i mitt doftskafferi; även i smaken återkommer frukten och Rosita, men nu mer i form av skumtomtar, som vi ju vet ingår, vidare en förnimmelse av vindestillat, mycket tydlig anis och en del kardemumma i eftersmaken. På det hela taget en mer harmonisk och mer utvecklad produkt med ett års lagring, vilket också får mig att tro att 2011 år upplaga av Finglöggen bör lagras ett år eller två (se kommande inlägg). Arctic Monkeys.

Gustibus Finglögg 2.0 5.0

Måste erkänna att jag slarvat med den här, min första upplaga av Glöggernas Glögg. Först lät jag en fransman smaka av den – okej det räknas inte med fransmän som provar glögg, men volymen minskade lik förbannat – och sedan hade jag för lite glögg för att kunna lagra den på ett klokt vis och då la jag den i kökshyllan, vilket, förstås, inte gjorde saken bättre. Efter ett par års kökslagring i Provence är Gustibus Finglögg 2.0 2009 brunsvart i färgen; doften är, trots allt, förvånansvärt bra med inslag av kardemumma, kanel och färskt sågspån som lagts i rödvin, en släng av Karlssons klister går emellertid inte att komma förbi; smaken domineras av klistertuben och en surhet som inte kan kallas frisk syra. På det hela taget börjar Gustibus Finglögg 2.0 2009 rasa ihop, men, med en stor portion ångerfylld melankoli, tvingas jag inse att det är jag som tagit livet av den. Helt i onödan. Men mest är jag på trött på fransmannen, som hade mage att tacka ja när jag undrade om han ville prova den unika glöggen och som för övrigt kommer på middag ikväll och frågan är om han då inte ska få Gustibus Finglöägg 2.0 som aperitif medan vi andra njuter en skumpa.

Gustibus Finglögg D.O.P. 2010

Den unika glöggen från Gustibus, gjord på årets rester och en och annan krydda, har nu kommit i sin nya upplaga och då också bytt namn till Gustibus Finglögg D.O.P. (Definitivt Originell Produkt). Dock fortsatt en upplaga om femtio halvpannor. Förvisso är det synd om er som inte får prova den här drycken, eller, nej, det menar jag ju inte, jag är så innerligt glad att jag får prova den och ni inte. Klart det känns fint att skriva om drycken när den är unik, vilket också kan förklara att fjolårets upplaga utsatts för ett långdistanstest. Hur är då årets variant? undrar ni alla med munnarna på vid gavel, uppspärrade ögon och gåendes en säker medvetslöshet tillmötes om ni inte börjar andas snart igen. Jo, den är förstås fantastisk. Ljus i färgen, ung, frisk, tydliga inslag av pomerans, kanel och kardemumma och lakrits (som jag sedan på etiketten ser inte ingår i kryddningen, men även Gustibus kan ha fel, tänker jag när jag ser det), ung, frisk smak, lång, komplex eftersmak, liten beska. När glöggen hällts från glaset till en gryta doftar det tomma glaset sötlakrits, kanel och kardemumma. Uppvärmd och serverad i kopp ter sig glöggen annorlunda: fortsatt ung, mer återhållen (!), nu känns det att drycken i år snarast har en väl liten sötma, med andra ord en ganska torr glögg, beskan är nu bättre integrerad i smaken och sitter som smäck, ganska spritig. Så läser jag mer ordentligt på etiketten: årets glögg innehåller stjärnanis! Så klart. Och så ingår inte bara vin i basen utan även destillat, vilket sannolikt förklarar beskan och en konstig frukt som är svår att sätta näsan på (man kan, förstås, fråga sig hur viktigt nu detta är på en skala, men då har man glömt att vi bara är 50, jag upprepar femtio, personer, som får oss tillsända denna gudabrygd). Sist men inte minst framgår av etiketten att glöggen även innehåller ett macerat av skumtomtar. En fullständigt lysande idé! För egen del brukar jag lagra familjens Julenissar ett år, alltså, jag köper in dem Julen 2010 och konsumerar dem Julen 2011. Viktigt är att öppna påsen cirka en månad före Julafton för att de ska få rätt seghet och djup i smaken.

Gustibus Finglögg 2.0 4.0

Nej, den här gången var det inte hundarna som försatte mig i ett akut tillstånd av måste-prova-glögg. Det var snarare det faktum att det idag gått ett år sedan jag tillsammans med en fransman som inte räknas provade Gustibus Finglögg 2.0 för första gången. Under året som gått har den unika drycken ändrat sig otaliga gånger och den lilla skvätt som nyss ännu fanns kvar i flaskan gjorde mig inte besviken. Sedan den där dagen i maj då hundarna väckte mig har denna Glöggernas glögg lagt sig till med en grumlig, nu också betydligt mörkare färg och doften av pomerans och grön kardemumma har begåvats med en tydlig ton av flyktig syra, eller varför inte lite vinäger? Den här vinägertouchen kommer igen i smaken om man sörplar och bär sig åt, men om man nöjer sig med att dricka glöggen rakt av märks den bara i form av en ökad syrlighet. Jag har faktiskt en slatt kvar, återkommer således i ärendet samtidigt som jag nu förväntar mig att Allt om Vin, Livets Goda, Gourmet, Allt om Mat, Ica-Kuriren, Råd och Rön med flera gör en mer uttömmande långdistansprovning av Systembolagets utbud av glögg. Gustibus Finglögg – Glöggernas glögg – är vi ju bara ett femtiotal som får prova och det skulle inte falla oss in att låta er andra komma med på den kakan.