GUN:s vinetiketter i Toulouse!

Runt senaste millennieskiftet lyckades jag lura den geniale designern Greger Ulf Nilson aka GUN, att inte bara göra layouten till min roman ”Skördeoffer” (Gong Gong 2002) utan också en radda etiketter till viner som jag då var inblandad i. Resultatet blev som förväntat nyskapande och högst personliga etiketter (”Skördeoffer” blev också både originellt och vackert layoutad med en cool omslagsbild och högkvalitativt papper och tryck), etiketter som kom att prisas på så olika platser som Guldäggsgalan i Sverige och VinItaly i Italien. Och nu ställs de där etiketterna ut på Galerie Château d’Eau i Toulouse (11 september – 5 november 2023).

”La photographie comme point de départ” heter utställningen, som visar ett flertal (prisbelönta) böcker, framförallt fotoböcker, (prisbelönta) fotografier och annat (prisbelönt) som den flinke Greger skapat genom åren. Tidigare har några av etiketterna han gjort varit med på ”Le mois de la photo” i Paris och hans verk i övrigt har visats lite varstans i världen. Något om etiketterna som kommer finnas i Toulouse:

”r-etiketterna” användes för vinerna som tillverkades i SARL Rabiega Negociant, ett bolag som startades i mitten på 1990-talet för att göra mer volyminriktade drycker vid sidan om gården Domaine Rabiega. Syftet med detta var att balansera det underskott som en liten gård som Domaine Rabiega (10 ha) alltid dras med. Det lyckades väl. Medan vi gjorde mellan 16 000 och 20 000 flaskor per år på gården snurrade vi runt cirka 700 000 liter i vinhandelshuset (vin som köptes in, förädlades och såldes vidare, alltså så som många av de ”stora” arbetar idag, t ex Château d’Esclans, Château de Berne och Château Minuty, med den skillnaden att de är mångmångdubbelt större än vi var).

Etiketterna domineras av ett ”r” som Greger skapat enkom för de här etiketterna – även om det kan förefalla så, finns det inget annat typsnitt som är exakt likadant som det här r:et. Vad gäller pinnen med en rund prick vid sidan om (användes för ”Rabiega Prestige”) är det däremot inte unikt för de här etiketterna och har heller aldrig, som det unika r:et, fått en massa priser. Den här designen fick för övrigt stort utrymme även på VinExpo i Bordeaux 1999 (tror jag det var) när de första gången visades där, och vi har sett många kopior ute i världen sedan dess. Kul är att gruppen som köpte Domaine Rabiega 2020 ånyo har lyft fram det unika r:et och gett det en plats på några av sina etiketter, och då inte minst på ultrapremiumrosén ”r Rabiega rosé”.

De svartvita etiketterna baserade på ”Rabiega r:et” gjordes för en serie viner på Château d’Esclans som vi arrenderade mellan 1995 och 2004. Här gjorde vi viner som Grebase, Mourbase, Carbase, Svala, Rouxanne, Concours, Tibouren, Rochêne och Recinsaut. Detta kunde vara rosévin jäst och lagrat på ny ek (Rochêne då, Garrus idag), rödvin på torkade druvor (Recinsaut, cinsaut gjord som recioto), fatjäst rolle och annat som var nymodigheter då. Men framförallt handlar utställningen om  Grebase (grenache), Mourbase (mourvèdre), Carbase (carignan), Svala (rolle) och Rouxanne (roussanne) – samtliga endruvsviner.

Till varje vin gjorde Greger en positiv och en negativ etikett, dvs han vände på färgerna och lät vitt bli svart och svart vitt. Än mer originellt är att r:en på etiketterna är fotografier av en skulptur av urspungsr:et. Varje låda innehöll hälften negativa och hälften positiva versioner. Tyvärr försvann de här originella verken ut i intet när Vin&Sprit senare sålde sin verksamhet.

”Signature” skapade Greger för det bästa av det bästa från Château d’Esclans. De här vinerna gjordes alltid i mycket liten volym, max ett tusental flaskor, oftast färre, ibland bara ett par hundra. Dyra och exklusiva och de skulle ha en etikett som matchade det. Signaturen på flaskorna är min fula signatur, som Greger med hjälp av guld- respektive silverblad, en vacker flaska och en allmänt snygg och stram design med väl valda typsnitt och annat jox lyckats få riktigt exklusiv. När Vin&Sprit sålde fick jag rätten att behålla både namnet och designen, och faktum är att den här versionen av namnet ”Signature” förmodligen är den enda som någon någonsin lyckats skydda i vinsammanhang – vilket inte hindrar att det finns massor av ”signatur” och ”signature” på olika håll i världen. Jag själv har dock inte gjort något nytt ”Signature” sedan jag lämnade Château d’Esclans 2004.

Sist men inte minst Ententa, Sariza och Mammuth. Har tidigare skrivit om det här bulgariska äventyret på vinifierat.se. I korthet fick jag 2001 lov av min arbetsgivare Vin&Sprit att åta mig två konsultuppdrag. Detta sedan jag fått en mängd förfrågningar efter medaljerna och poängen som trillat in till Domaine Rabiega och Château d’Esclans och blivit utsedd till ”Vigneron de l’année” av GaultMillau. Det ena uppdraget landade i hos Hedges i Washington State, USA, det andra hos Vinzavod Assenovgrad utanför Plovdiv i Bulgarien.

Ett resultat av arbetet i Bulgarien, vars syfte var att dels skapabättre viner, dels utbilda personalen, blev ett antal nya viner, gjorda enligt principer som dittills inte använts i Bulgarien: grönskörd, extremt välvalda skördedatum per parcell, sorteringsbord, små jäskar, nya ekfat (franska och bulgariska) med mera. Inte minst lyfte vi också fram druvor som rubin, som dittills sällan setts i ensam majestät (om ens alls). Av rubin gjorde vi ett elegant vin kallat Sariza (kejsarinna), av mavrud gjorde vi ett power-vin som skulle gjort självaste Parker lycklig kallat Mammuth och så gjorde vi en blend av rubin, mavrud och cabernet sauvignon kallad Ententa (samförstånd). Hur väl vi lyckades kan diskuteras men vi var nöjda och Jancis Robinson och en internatilnell jury (med bland annat Mishca Billing) rankade samtliga tre viner topp fyra i samband med en provning då de skulle utse Bulgariens bästa viner.

Vad gäller etiketterna trollade Greger igen. Nu byggde han ett akvarium, fyllde det med vatten och droppade vin i det och tog bilder av de olika mönstren detta skapade. De här bilderna fick sedan dominera etiketterna, som också innehöll en massa text (i stramt typsnitt) om det unika projektet som låg bakom de här vinerna.

Idag torde dessvärre såväl etiketterna som vinerna vara ett minne blott – skälet till det finns i mitt inlägg på vinifierat från januari 2020, läs gärna det, och åk framförallt till Toulouse, denna läckra stad, och gå på Château d’Eau medan Gregers utställning pågår.

Musik.

2003

När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.img_2336Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.IMG_1586År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_nMedan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.craignan-hostDet var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.IMG_2210

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.Meteo FranceI södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.IMG_0816Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.Mourbase

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.carbaseRödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.hagelPå Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)img_2336Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.

Château d’Esclans

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.MourbaseSom vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!