Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Vintips: vin av mig!

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Min tekopp av rosé?

Efter att somliga av oss utgjutit oss över de ljusa Provence-roséernas anestesiska brist på personlighet och övermått av lågmäld, svavelhöljd doft med inslag av grape, toppad med en intetsägande smak, som mest påminner om en het kyss med hårt ihopknipna läppar, har vi fått påhälsningar från sådana som vill att vi presenterar några alternativ till det som blivit ett tråkigt inslag i sommarens grå vardagslunk, alltså de nyss nämnda ”jag-följer-också-bara-strömmen-vinerna”, och jodå, det gör vi så gärna, inte minst som vi då kan framhålla två viner som vi själva är högst delaktiga i, men först som sist: finns det då inga Provence-roséer som finner nåd hos den självutnämnde rosévinstalibanen som nu satt sig till doms över vanligt folks dåliga smak?IMG_2119Jomenvisst finns det en och annan drickbar Provence-rosé i Sverige! Men, de är inte många. Bäst i vinifierats gom är här på bloggen redan omtalade Château Henri Bonnaud. Det här är en Provence-rosé som är så som en god Provence-rosé ska vara då den ljusa färgen matchas av elegant och djup doft och smak, som inte bara förför på balkongen utan också klarar en matbit och något år i vinkällaren. Château Henri Bonnaud ”Palette” 2015, nr 99093, 179 sek.IMG_2246

I övrigt vill vi så klart framhålla roséviner som är gjorda av oss själva och då inte minst Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” 2015, nr 70323, 84 sek. Gjorde det här vinet från, som det så populärt heter på modern skaraborgska, skratsch, och fick då den, vågar vi påstå, finfina idén, att sätta ihop grenache och pinot noir och toppa det med ett uns viognier. Resultatet är ett ljust (!), mycket fruktigt och för sitt pris synnerligen komplext, lågsvavlat (långt under rådande gränsen för biodynamiskt) rosévin som faller a-l-l-a på läppen, så är det bara.IMG_1426

Sist med inte minst det av oss ständigt nämnda Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 109 sek. Trots att det här vinet gång på gång lyfts fram som ett av de bästa rosévinerna på den svenska marknaden, och ett av de mest prisvärda i slika bedömningar, hänger det ständigt på gärdesgården och riskerar avlistning på Systembolaget, som bortsett från allt annat menar att det inte behövs något ekologiskt rosévin i den här prisklassen samtidigt som stödköpta grejer kan ha sin egen framfart i prissegmentet varmed livet kompliceras för den här favoriten. Lite surt, både för den som varit med och slutblendat och konsumenten som gillar vinet och en aning svårbegripligt för den som följer svensk vinpress, får man förmoda. Men ni, kära HR:are, ni vet vad som gäller och kan hämningslöst hinka Lauzeraies – uttalas Låserä – året runt. Grattis! (PS Finns det inte i er butik så är det bara att beställa.)

Roses.

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

AOC nu gammalt som gatan

Enligt uppgift fanns det långt tillbaka i historien någon form av system för att utmärka exceptionellt bra växtplatser för vin och angivelser för vilken stil man kunde förvänta sig från ett visst område. Egypterna sägs till och med ha balsamerat sina vinmakare i guld – en fin tradition som nu tycks vara övergiven i dessa tider då civilisationen regredierar snart sagt dagligdags. Vi vet också att munkarna – ja, vi säger så, ”munkarna”, och det tycks alla vara nöjda med – under sekler gjorde sitt bästa i vinåkrarna, där de kom på sensationellt bra saker, som att pinot noir och Bourgogne är som ler och långhalm.IMG_1431

Ska vi se ut ett enda år i historien som betytt särskilt mycket för utvecklandet av kvalitetsvin och vinutbudets mångfald är det 1936. Det var då fransoserna sjösatte sitt appellationssystem, som alltså firar jämnt i år! Först ut var rosévinsappellationen (!) Tavel, Châteauneuf-du-Pape, Arbois och Monbazillac och innan någon visste ordet av hade de fått sällskap av appellationer som Bordeaux och Bourgogne. Sedan ett flertal så kallade VDQS uppgraderats på 70- och 80-talen ökade antalet appellationer snabbt. Idag finns det fler än 300 AOC, eller AOP, som det numer ska heta (Appellation d’Origine Controlée vs Appellation d’Origine Protégée) för vin (alltså skyddat ursprung, kopior göre sig icke besvär). Vid sidan om vin finns det mängder med andra appellationer, till exempel för ost.IMG_1426

vinifierat tipsar om två viner från områden som suttit i högsätet alltsedan 1936: 1. Les Lauzeraies 2015 (Tavel), nr 2724, 109 sek. 2. Domaine de Nalys 2011 (Châteauneuf-du-Pape), nr 71813, 249 sek (finns även på magnum, nr 75 645, 499 sek). Båda utmärkta att dricka i sommar.Amelie

Sommarvisa!

El Rey, stödköp, mutor & hyllplaceringar

Vinerna du hittar på Systembolaget finns där antingen därför att de vunnit offertupphandlingar eller därför att importören och/eller producenten satsat tillräckligt med pengar i annonser och stödköp. Det där sista är möjligen en aning absurt och paradoxalt med tanke på att ett av monopolets raison d’être är att hålla alkoholkapitalet borta från marknaden.El Rey ny etikettVinet El Rey såg dagens ljus sedan Systembolaget gått ut med en förfrågan på ett väl specificerat vin från Campo do Borja i norra Spanien. Det skulle vara gjort på garnacha och innehålla diverse dofter och smaker, stipulerade den specifikation som alltid följer med Systembolagets förfrågningar. Jag fick av en importör i uppdrag att åka och blenda utifrån de uppgifterna och så småningom vann det vinet upphandlingen. Vad hände sedan? Jodå, lanseringen gick bra. Många lovord. Däremot sålde inte vinet tillräckligt bra för att behålla sin position i monopolets hyllor.

Man kan förstås dra slutsatsen att vinet inte höll måttet och att det därför borde ”avlistas”. Å andra sidan fick det fortsatt genomgående lysande recensioner, ja, det får fortsatt positiva recensioner, som Håkan Larsson idag, flera år efter att det försvann ur standardsortimentet. Om vi utgår från att konsumenterna har någorlunda samma smak som vinrecensenterna indikerar detta att det vill till mer än en hyllplats och positiva recensioner för att överleva i de svenska alkoholbutikerna.

Importörerna kan göra mycket för sina viner, både sådant som kostar och sådant som kostar mindre. Att delta på mässor och finnas ute i sociala medier kostar en del, men inte jättemycket (beroende på mässan) och viss effekt har väl detta. Mer effektivt är aggressiv annonsering och att stödköpa sina viner. Det där sista blev det ett himla liv om för några år sedan, ungefär samtidigt som mutskandalen på Systembolaget rullades upp. Sedan blev det tyst. Idag menar monopolet att det har koll på stödköpen. Kanske är det så men det torde var en mycket svår uppgift att hantera det där; i likhet med de tidigare mutorna handlar det om att bevisa saker. Många påtalade tidigt för monopolet att mutor förekom, att butikscheferna i branschen klassades som röda eller gröna, att det fanns folk på HK som bjöd in sig själva att bo gratis hos producenterna på semesterresan, men inget hände. I brist på konkreta bevis. När sedan muthärvan exploderade hade många koll, men de flesta som kunde skvallra satt med fingrarna i syltburken de också så det blev mest pannkaka utan sylt av det där.

Tillbaka till El Rey. Det är alltså ett vin som förvisso fått många lovord men inget stöd i form av annonser och stödköp. Ganska snart åkte det också ur standardsortimentet och sedan ett par år återfinns det blott i beställningssortimentet – konsumenten måste alltså beställa hem flaskan. Hade det sett annorlunda ut om importören varje år kunnat pumpa in låt säga en halv miljon i stödköp och annonser? Förmodligen.

Nu är det som det är och som den som blendat vinet gläds jag såklart åt att El Rey idag lyfts fram av Håkan Larsson. Dels därför att det är ett kvitto på att vinet fortsatt håller bra, dels därför att positiv kritik alltid är avsevärt mycket bättre än alternativet.

El Rey, nr 2260, 79 sek.El Rey ny etikett

Châteauneuf-du-Pape & flankstek

Okej, det ska med en gång erkännas: har ingen aning om vad flankstek är. Har i det längsta trott att folk säger plankstek. Dock har vanligtvis pålitliga källor försäkrat mig om att det verkligen finns något som heter flankstek och att det ska finnas att köpa i mer eller mindre vanliga matvaruaffärer. Under förutsättning att det stämmer och under förutsättning att vidhängda recept är autentiskt och väl fungerande säger ryktet att flankstek med sparrissalsa och krossad potatis är ett utmärkt ackompanjemang till en klassisk châteauneuf-du-pape och det tror jag det för alla grenache-dominerade viner som inte blivit alltför uppblåsta går till det mesta och är fantastiska allroundmatviner. Nåväl, allt talar för att flankstek existerar och att nedanstående recept är sanslöst gott. Helt säkert är att i Sverige nya Domaine de Nalys, nr 71813, 249 sek (beställningsvara), är en klassisk châteauneuf-du-pape, vilket innebär sjungande grenache-toner istället för 15,5 % och överdådig frukt som tråkar ut en på nolltid och går till inget. Således är detta ett slag för klassisk châteauneuf av bästa sort, och, föralldel, för den mystiska flanksteken. Recept på grillad flankstek med sparrissalsa och krossad potatis (4 port):bild

Flankstek
700 g flankstek (obs använd naturell inte förkryddade varianter)
salt och peppar
1. Tänd grillen
2. Putsa bort eventuella senor och hinnor från flanksteken.
3. Salta och peppra efter smak
Grilla 2-3 minuter på varje sida och låt vila en kort stund innan köttet skärs upp i smala strimlor

Sparrissalsa
1 avokado
50 gr sockerärtor
½ knippe sparris (gärna så späd som möjligt)
1 rödlök
½ gurka
2 msk citronsaft
1½ msk olivolja
1. Salt och svartpeppar
2. Dela, kärna och gröp ur avokadon
3. Finhacka alla grönsaker
4. Blanda med citronsaft och olivolja
5. Smaka av med salt och peppar.

Krossad potatis
16 små färskpotatisar alt små delikatesspotatisar
2 vitlöksklyftor
Timjan
Rosmarin
1 tsk dijonsenap
Saft från ½ citron
0,5 dl olivolja
2 msk finriven parmesan
Havsalt och svartpeppar från kvarn

1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Sjud potatisen i en kastrull med välsaltat vatten tills de mjuknat (15-20 min)
3. Dra av timjansblad och finhacka rosmarin så det blir ca 1 msk av varje
4. Finhacka vitlök och blanda med örter, citronsaft och olivolja.
5. Lägg de kokta potatisarna i en ugnsfast form, ringla över lite olivolja och skaka om.
6. Tryck lätt på toppen av potatisarna tills de spricker
7. Fördela kryddblandningen i sprickorna och krydda med salt och peppar
8. Rosta potatisen i ugnen i ca 15 minuter. Ta ut och strö parmesanen över potatisarna och sätt tillbaka in i ugnen. Låt gå ytterligare 10-15 min tills osten smällt och potatisarna är gyllene och knapriga

PS Någon kanske invänder att man inte tänder grillen i oktober. Säg något mer jag inte har en aning om och inte vill veta något om. Vill minnas att vi som barn grillade korv i ugnen och i värsta fall går det väl att steka eller koka den där flanksteken. Eller halstra eller pochera kanske. Inget är omöjligt.

Musik!

Ålderstigen 3.0

Hermanus Nilsson vill ha ett glas vitt. Går till badrummet och skruvar på kranen. Det rostfärgade vattnet gör honom rasande. ”La bonne!” skriker han, ”varför är vitvinet öh, öh, annan färg?”. När husan dyker upp i sin svartvita mundering och rultande gång och går in i badrummets bortre vägg och trillar i badkaret innan hon får stopp på sig själv fylls Hermanus av begär efter husan varför han beordrar henne att stiga upp och göra sig redo för bestigning, han står där redan och väntar ståtligt. Men när husan krånglat sig ur badkaret, intagit position och hivat upp kjolarna har Hermanus glömt vad det var de skulle göra. Husan, vid det här laget van vid att bli blåst på de förr så heliga herdestunderna, ställer sig på två ben, släpper ner kjolarna och samlar ihop Hermanus i byxan igen. Då kommer han ihåg. ”Du har ju lagt rosévinet i Gibsonlådan, kärringjävel! Ro hit!”. Al Stewart.IMG_1412IMG_1413

Prowein 2015, andra vinmässor, Queen, Fairport Convention & Deep Purple

Med fog kan man säga att det numer finns tre europeiska vinmässor som räknas och som står över alla andra. Det är Vinexpo i Bordeaux, VinItaly i Verona och Prowein i Düsseldorf. Samtliga tre har vuxit enormt de senaste 20 åren. Något generaliserande kan man säga att Vinexpo är stället där vinvärlden frotterar sig, Prowein där den gör affären och VinItaly platsen för den som har fokus på Italien. Tveklöst är Verona den trevligaste orten, följd av Bordeaux. Düsseldorf kommer in som god trea. Ingen dum stad alls, men den blir löjligt överbefolkad under mässan med påföljande köer till det mesta. Hur fungerar då de här mässorna? Enkelt uttryckt som alla andra mässor. Mängder av utställare i små eller stora montrar och med mer eller mindre bra produkter. Årets Prowein förlöpte i början av veckan och samlade över 50 000 besökare och närmare 6000 utställare. Den hugade kunde prova allt från mer välkända produkter till mer perifera inslag som vin från Azerbajdzjan (var helt okej utan att lysa). Nedan några bilder er utsände i de mästerligas mässornas merkantila irrgångar provade, plåtade och presenterade på Twitter under mässans gång.Queen. Fairport Convention. Deep Purple.bildbildbildbildbildbildbildbildbild

Läget Lubo Jivankin Wines, Neli Andreeva & Renaud Garcia-Fons

Samtidigt som jag besökte min uppdragsgivare Abdyika avlade jag visit hos min andra, bulgariska kund, Lubo Jivankin Wines. Det här är ett något större företag med tre vingårdar i olika regioner i Bulgarien. Druvorna jag arbetar med kommer i huvudsak från Strimona Valley, nere i landets sydvästra hörn, nära Sandanski, Melnik och den grekiska gränsen.Taggtråd vingård

Medan Abdyika är och varit en mycket kvalitetsmedveten producent sedan gården startade för ungefär ett decennium sedan har Lubo Jivankin haft fokus på högre uttag och att sälja sina druvor. Nu har företaget ändrat strategi och satsar på egenbuteljerat vin och kvalitet. Dessvärre blev skörden 2014 inget vidare. Det oerhört komplicerade växtåret ställde till det för alla som inte var väl förberedda med lågt uttag och rejäl gallring. Någon kanske tänker att det där kan man väl göra när som helst men så enkelt är det inte. Balans i vingården och kontrollerat skördeuttag tar tid att nå och börjar med en klok och återhållen gödning, som framförallt inte omfattar några större mängder kväve. Det är också viktigt att jorden är i balans och mår bra och det gäller också den biologiska mångfalden i vingårdens mezzo- och mikroklimat.Får på vägen

Druvorna från Jivankin var med andra ord inte av allra bäst kvalitet. Däremot var de rena och friska sedan en rejäl gallring gjorts i samband med skörden. Att druvorna ändå var korrekta har gett oss möjlighet att göra lite provjäsningar och att testa av fat-typer inför framtiden. Det är naivt att förvänta sig några storverk från Lubo Jivankin Wines (varumärkena Strimona och Lubo Jivankin) från årgången 2014 och några premiumviner kommer inte att göras. Däremot kommer framemot sommaren några hyggliga vardagsviner släppas i Bulgarien.Neli Andreeva

Intressant och spännande med Lubo Jivankins projekt är de druvor han planterat. Till dessa hör Bulgariens första Grenache, som växer sida vid sida med andra Rhône-druvor och spännande godingar som Cabernet franc. Vi känner oss för lite med Grenache i år och ser fram emot att skapa ett premiumvin på de druvorna i samband med skörden 2015. Både uppmuntrande och sorgligt är att vi fått till en bra, lätt och läcker Cabernet franc som aldrig kommer att får se marknadens ljus, i alla fall inte som ett Strimona eller Lubo Jivankin. Det finns helt enkelt ingen marknad för den här typen av viner i Bulgarien. Kanske får vi en dag anledning att återkomma med en export-version. Neli Andreeva & Philip Kutevs kör. Samt grymmaste musikbonusen efter tips från HR: Renaud Garcia-Fons.