Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

vinifierat avslöjar: sanningen om Walkmens There Goes My Baby!

Understundom har enstaka individer inte fullt ut kunnat begripa er utsändes i de lo-fiierade covernas gråmulna himmel fullständiga och ovillkorlig kärlek till The Walkmens cover på The Drifters There Goes MyThe Walkmen Baby. vinifierat kan nu avslöja att det beror på att er utsände o s v tror sig kunna göra en Paul McCartney eller Stevie Winwood på den här versionen, det vill säga spela alla instrumenten själv samt, vilket sannerligen inte är vanligt, framföra sången lika vackert, tonsäkert och väl intonerat som i den högt älskade covern, som kan avnjutas här. Och så lite bonus: Bobby Darin, Bobby Vee, Bobby Rydell, Bobettes och Bobettes coola halvcover på sig själva.

Nya Sav & dess dosage & Torstens & The French Connection

Hade i förrgår äran att få vara med och sätta ”dosagen” på den länge emotsedda årgången 2012 av det mousserande björkvinet Sav. Har tidigare berättat om de ändringar i produktionen jag kunnat vara med och genomföra och de stora förhoppningar dessa ingett. Vågar nu, efter att ha provat den (nästan) färdiga 12:an, påstå att det mesta gått vägen.Sav Nya Sav har mycket litet gemensamt med den produkt som tidigare sålts. ”Gamla” Sav utmärktes av en inte helt gästvänlig jolmighet och kort sagt avsaknad av det som den som köper ett mousserande vin för flera hundra kronor letar efter. Det vi nu gjort är att arbeta bort jolmigheten och den oxiderade tonen och ersatt detta med en mer neutral och mineralstukad fräschör i såväl doft som smak. För att verkligen ta tillvara på detta valde vi att sätta dosagen mycket lågt, på blott 2 g/l. Eftersom björksaven till skillnad från vinmust – som oftast får mellan 1 och 3 g/l naturlig restsötma – blir helt torr efter jäsningen är det totala sockret i den här produkten densamma som dosagen, det vill säga 2 g/l. Någon anar kanske nu att nya Sav inte är något för blåbär och, ja, precis så är det. Finns ingen anledning att göra vin för kreti och pleti för de föredrar ändå bara Appassimento och söta skräpviner. I och med att 12:an är så bra kommer Sav-gänget att plocka bort nuvarande årgången (09) från hyllorna och ersätta med den nya, friska stilen. Återkommer när så skett. Torstens & The French Connection.