Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

Om inte er utsände bland de prisbelönta och hyllade bloggarnas upplyftande och elektroniska sidor missminner sig, är det i år tredje gången vinifierat nomineras till Matbloggsprisets ”Bästa dryckesblogg” – däremot är det av tämligen naturliga skäl första och sannolikt enda gången det sker 2017.

Det är ytterst smickrande att bli nominerad till ett sådant här pris. Att bli nominerad två, rent av tre gånger, är än mer smickrande. Det tyder om inte annat på viss uthållighet och en hyggligt jämn kvalitet på bloggen över åren. (Låt vara att det också kan tyda på dålig fantasi, bristande kompetens, utvecklingsbar smak eller något annat förskräckligt hos juryn, men det är något som den ovan nämnde utsände å det bestämdaste vill dementera att så skulle vara fallet: Här talar vi om en jury som verkligen kan sina saker! Beviset? Den har nominerat vinifierat inte mindre än tre gånger! Snacka om att ha koll, ytterst finstämd smak, stort intellekt och känsla för det goda i livet. Har dessutom hört att de är helyllemänniskor allihop i juryn.).

I år har, som vanligt, ytterligare två välartade bloggar nominerats: Portersteken (Johan Lenner), en blogg inriktad på öl, och The Sound of Soil (Lena Särnholm), en blogg med natur- och ekoviner i fokus. En uppriktig önskan är att någon av dessa får priset. Det förefaller nämligen vara så att när en blogg väl vunnit så nomineras den inte igen, och hur tomt och tråkigt skulle inte oktober nästa år kunna bli utan en nominering som lyser upp i höstmörkret och ger upphovsmannen ett legitimt skäl att frossa lite i sig själv i offentlighetens ljus?

Nomineringen lyder så här: ”vinifierat varit nominerad tidigare*, senast förra året. Det är en blogg med en öppen branschkoppling och är skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare som också arbetar för en vinimportör. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket ger och intressanta samt underhållande*. Det vi gillar med denna blogg är man ofta blir överraskad, får ett skratt men också att det finns utrymme att lära sig något nytt.”

*Jo, det står så, lite lätt anakolutiskt, och som författare till den uppbrutna romanen ”Anakolut” ser jag det som en direkt hyllning inte bara till vinmakaren bakom bloggen utan också till författaren bakom densamma. Tackar särskilt för det.

Pariah. Govan som okej bluesgubbe. Wilson och Govan tillsammans.

Sherry, Donnie Yen, Frankie Valli, Guthrie Govan & Les Chats Sauvages

Först som sist tips på två trevliga sherry: Bertola Amontillado 12 Años, nr 76696, 90 sek (375 ml), och Bertola Oloroso 12 Años, nr 76699, 90 sek (375 ml). Snart sagt alla vin-förståsigpåare slår ständiga slag för sherry. Uppercuts, högersvingar, vänsterkrokar, raka käftsmällar och kraftfulla träffar i solar plexus. Inget hjälper. Så där är det ibland.På 1980-talet var det hart när omöjligt att sälja italienskt vin i Sverige. Trots att de då alltmer betydelsefulla vinskribenternaa ständigt talade om för allmänheten att den borde upptäcka fler pärlor från Italien. Det där är svårt att tro idag när italienarna går som tåget här. Att sherry ska nå samma framgång är inte troligt men det vore trevligt om fler vågade servera sherry fino till tapasbordet eller varför inte lite oloroso till hummersoppan (sedan en skvätt av den ädla drycken fått förstärka Campbell-burken, eller hur ni nu tillverkar era soppor). Just det där sista – både skvätten i burken och vinet till soppan – är något er utsände i sherry-varianternas komplexa, väldoftande och nötspäckade buteljer är synnerligen svag för. Nog om detta.Nu till töntlåten Sherry. Denna välljudande förolämpning mot god smak förefaller locka fram det mest pinsamma i varje människa. Om ett band med ett tufft namn som Les Chats Sauvage (vildkattorna!) ska göra en video till nämnda låt så blir det så här, och om kampsportaren med mera, den annars ganska tuffe Donnie Yen ska mima låten blir det så här, och inte blev det så mycket coolare när Frank Valli en gång i tiden själv tog sig an falsettsången och movsen. Tur att Sherry själv finns och kan lira Guthrie Govan!

Steven Wilson & Porcupine Tree

Steven Wilson arbetar gärna med Guthrie Govan (se gårdagens inlägg) men är i sig själv briljant inte bara på bas, keyboards, flöjt, sång och en massa annat utan också en väldigt behaglig gitarrist både när han låter som Fripp och när han låter som Gilmore. Vi lyssnar på Porcupine Tree och The Sky Moves Sideways Phase 2 (Wilson på merparten instrument inkl guran).Steven Wilson