Hans Keilson: Komedi i moll

Enligt många röster är Hans Keilson den störste och bäste författaren vi (eventuellt) aldrig hört talas om – ytterligare en av de där utmärkta skribenterna som hamnar under radarn och blir stora efter sin bortgång, eller, som i Keilsons fall, just före den (han slog internationellt igenom som 100-åring, sedan ”Komedi i moll” översatts till engelska). I Sverige hittar vi nu både ”Komedi i moll” och ”Vedersakarens död”, utgivna på Lunda-förlaget Nilsson.

”Komedi i moll”, som er utsände i de blått böljande och skönt sjungande finlitterära oceanerna fyllda av sant och falskt liv just plöjt, är tveklöst en bok värd att inte gå spårlöst genom historien. Framförallt därför att den bär vittnesmål om hur det är att vara jagad fast man inte gjort något annat än att födas på fel plats vid fel tidpunkt i historien och om hur det är att tvingas leva gömd. Vi får också en bild av vad det innebär att hålla en jagad medmänniska gömd hos sig. Språket är sparsmakat, tempot som sig bör ganska makligt. Omfånget tilltalande (<150 sidor). Det gör att texten blir effektiv och varje sida ett nöje att ta sig igenom.

Värt att tillägga är att Hans Keilson var tysk och jude. Under andra världskriget levde han enligt uppgift själv periodvis gömd hos andra och han var också aktiv som motståndsman i Holland. Efter kriget var han framförallt verksam som psykiater och kom att, enligt bokens författarpresentation, företrädesvis arbeta med traumatiserade barn som förlorat sina föräldrar. Tydligen en inte bara utmärkt författare (värd att upptäcka) utan också en fin människa i ordets rätta bemärkelse.

Musik!