Som det är HR:en bekant arbetade er utsände i de vinifierande människornas av jäst och druvsaft bubblande lilla värld som ansvarig vinmakare på Domaine Rabiega/Clos Dière 1988 – 2005. Under den här tiden hände en hel del och vid sidan om att driva andra verksamheter som vingården på Château d’Esclans 1995 – 2004 och vinhandelshuset Rabiega Negociant 1997 – 2005 behängdes den tidigare nämnde med en och annan medalj och utmärkelse. Detta sammantaget gjorde att erbjudanden om att gästvinmaka/konsulta damp ner i brevlådan med relativt jämna mellanrum. Av självklara skäl sa arbetsgivaren, svenska Vin&Sprit, nej till detta i det längsta, men till slut lät ändå styrelsen sin välsignade hand svepa över händelsernas centrum och gav klartecken till två gästspel; ett i Bulgarien och ett i USA.
Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. Något eller några av Hedges viner brukar alltid finnas i det svenska beställningssortimentet för den som är fôrveten.
Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende detta första uppdrag i Bulgarien kortare. Inte jättekort, men kort. Inledningsvis fungerade samarbetet fantastiskt bra. Den bulgariske uppdragsgivaren var med på alla noter. Gallrade de av mig utvalda vingårdarna nogsamt och iordningsställde till och med en ”experiment-källare” i en separat byggnad på det nyligen privatiserade kooperativets väldiga område. Ingen detalj var för liten för att göras rätt. Och så gjordes också. Detta var nu mest de otroligt lyhörda och ambitiösa unga bulgariska önologernas förtjänst. Jag fick ett litet team till mitt förfogande och vi levde till stor del vårt eget liv, lite vid sidan av den övriga verksamheten. Detta ledde till ömsom vin, ömsom vatten.
På sikt blev det mest vatten och elände. Detta sedan de inledande enorma framgångarna både kvalitativt och kommersiellt steg uppdragsgivaren något åt huvudet varför priserna snabbt sköt i höjden, vilket kanske inte var så mycket att ordna om. Värre var att katastrofårgången 2002 som vi bestämde skulle blendas ut i det stora kooperativets tankar då produkten helt enkelt inte höll den nivå som vi bestämt att de nya vinerna skulle hålla, plötsligt dök upp på försäljningshyllorna. Med andra ord hade vin buteljerats från den här mediokra årgången i flaskorna vars innehåll jag personligen garanterade på etiketterna. Sedan detta uppdagats blev samarbete inte särskilt mycket längre.
Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).
Nog av. Tyvärr blir det alltid en hel del om den där eländiga årgången 2002 när det här uppdraget förs på tal. Det är synd, för som helhet var projektet en enorm framgång och vi fick fram massvis med bra viner och framförallt de här tre: Tsariza (elegant på rubin-bas), Mammouth (power på mavdrud-bas) och Ententa (balanserad blend på rubin, mavrud och cab). De här tre odlades vid lågt uttag och skördades försiktigt för hand och druvorna sorterades minutiöst innan de sattes att jäsa. Mognadslagringen skedde framförallt i ekfat av fransk och amerikansk ek, men försök gjordes också med bulgarisk ek som fungerar bra, men åtminstone vid den här tiden var faten lite för ofta slarvigt gjorda och kom därför sällan att ingå i de färdiga vinerna. Någon klaring eller filtrering gjordes inte.Öppnade en Ententa 2001, första årgången, för en tid sedan och var så klart mycket nyfiken på hur vinet är nu, cirka 19 år gammalt. Svaret: Fortsatt relativt hög färgintensitet med lätt tegelröd nyans, fortsatt vital näsa, den från början dominerande eken nu väl integrerad och tjänar mest som bakgrund för angenäma mognadstoner, svarta vinbär och torkade katrinplommon, bra syra, lång, ren eftersmak. (Jämför gärna med provningen för fem år sedan, i december 2014.)En månne kul anekdot med Ententa 2001 är att chefen för det privatiserade kooperativet mig ovetandes och i samband med julledigheten 2001-02 gav order om att värmen skulle stängas av i ”vårt” fatlagerlager, där vinet genomgick sin malolaktiska jäsning. Då det var påtagligt många minusgrader utomhus sjönk snabbt temperaturen i lokalen och när personalen kom tillbaka efter ett par veckors julledighet hade all verksamhet i tunnorna avstannat. Och, det var stört omöjligt att få igång den malolaktiska jäsningen igen. Således buteljerades detta prisbelönta vin med icke avslutad malo. Något som för övrigt förklarar den ofta beundrade syran i det här vinet.
