Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, härhär, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Hustruskolans dietveckas effekter

I en stund av tillfällig sinnesförvirring, obetänksamhet och missledd välvilja undslapp sig er utsände i diethållarnas lugubra skafferi ett ”Jamen, jag hänger på nästa vecka!”. Detta innebar att han utan någon som helst insikt i dieternas av slukhål, yrande och hunger fyllda vakuum lovade Hustrun att hänga på hennes sommardiet den andra och avslutande veckan. Hustrun stannade för en sekund upp och undslapp sig ett ”Du?”. ”Jag!” svarade då den ofantligt korkade, inte utan viss stolthet, sådär som människor kan känna sig uppfyllda av godhet, fast de bara är uppfyllda av sig själva, efter att sagt något de tror ger medvind i livet.Nu efter ett drygt dygns dietande kan den ovan nämnde konstatera att det här med dieter är något direkt farligt och att det, om det alls ska vara tillåtet, bara bör vara tillåtet under förutsättning att det är vuxna människor som av fri vilja och under överinseende av läkare samt efter en psykologisk utredning ägnar sig åt det och själva recepten som används måste vara förbjudna till dess att Livsmedelsverket och Socialstyrelsen godkänt dem.

”Okej, vi börjar i morgon!” sa Hustrun med ett leende i söndagskväll, och på måndagsmorgonen bröt helvetet lös hemma hos oss. När er utsände infann sig för sina vanliga frukostmackor av sötat, vitt bröd dränkt i ost och skinka stod Hustrun där som en bellona och fräste ”Hupphupphupp, nejnejnej, idag får vi ett glas citronvatten till frukost! Men misströsta ej, vi får dricka hur mycket kaffe som helst!”

”Kaffe? Magen?”

”Ja, du har väl omeprazol och imodium hemma om det skulle vara så?”

På den vägen fortsatte det. Två salladsblad och lite kyckling till lunch. Spenatsoppa till middag.

”Inga mellanmål!” sa Hustrun

”Men älskling, den där dieten är gjord för sådana som du som är en tvärhand höga och lever på 1000 kalorier om dagen, jag som är dubbelt så stor och stark och äter bastant frukost, lunch och middag och minst två rejäla mellanmål samt glass och godis en masse eventuella tevekvällar, måste ha minst, minst!, 6000 kalorier om dagen för att inte svimma.”

”Dumheter!” sa Hustrun och väckte oss idag med en minimal granola. Men, granola! Hipstermat! ”Ja, men du får dricka hur mycket kaffe som helst,” tröstade Hustrun och förklarade att den yrsel, svaghet och huvudvärk som infunnit sig hos hennes hulde make inte berodde på svält och en pågående och akut nära-döden-upplevelse utan vätskebrist.

Nåväl, nu har somliga av oss varit ute på dagens löparrunda med hunden och kan konstatera att kroppen på ett dygn gött av dumhet blivit så svag att vänster fot, trots medveten styrketräning av densamma efter välkomna råd från kunniga HR:are, vek ner sig redan efter ett par kilometer med påföljd att löparen ifråga tvingades släppa sin lufsande hund och rusa framåt med väderkvarnsviftande armar ett tjugotal meter innan balansen återfunnits; tveklöst en av de där situationerna då huvudpersonen är glad om ingen ser på.

Nog av. Kontentan av det ovan sagda, kära HR:are, kan inte vara annat än ett omedelbart förbud mot dieter.

Herman’s Hermits sjunger Graham Gouldman.

Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.

Geniet, Installationen & Hustrun

Hustrun: Varför står det en datorskärm i trädgården?

Geniet: Hehe, lilla gumman, det är inte en datorskärm, det är ett apple tree.

Hustrun: Va???

Geniet: Nästa år kommer vi få fullt med Ipadar.

Hustrun: Alltså, det här är så dumt att jag inte finner ord. Säg att du driver med mig.

Geniet: Ja, alltså, allvarligt talat så är det en installation.

Hustrun: En… installation…

Geniet: Jag har gått med i AAL, Association des Artistes Lourgaise.

Hustrun: Fortsätt.

Geniet: Och ja, det här är mitt bidrag till Pingstens konstrunda. Det heter ”Apple tree”.

Hustrun: Mycket dumt har du gjort i din dag, och mycket har jag fått stå ut med, men det här… det här tycker bara du och ett par okoncentrerade killar i tredje klass är kul och smart.

Det missförstådda geniet: Men älskling…

Hustrun: Inga men, skiten ska bort, nu! omedelbart!, och ta med de där förbannade flaskorna med gammalt surt naturvin på samma gång!

Roberto Fabbri! Gary Moore! Nina Simone!

Förbud mot falskt schampo!

Titta på de båda behållarna på bilden.img_2480 Lika som bär. Men två olika produkter. Den ena innehåller hårtvättmedel, alias schampo, den andra en slags utredande smörja kallad balsam. Enkelt uttryckt kan den ena inte ersätta den andra. Möjligen har nu detta inte så stor betydelse om de båda råkar blandas ihop vid något enstaka tillfälle men då den duschande under över en veckas tid luras att smeta in sig med balsam istället för att tvätta håret med schampo kan följderna bli högst påtagliga. I värsta fall kan det hända att Hustrun kommer hem efter en drygt en vecka lång resa och säger ”Men så du ser ut! Fetare hår har inte setts den här sidan raggarepokens kulmen!”. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot falskt schampo samt regler för hur schampo respektive balsam får förpackas innebärande framförallt att det senare ska markeras med stora, röda varningsskyltar!

Självklar musik.

Herregud, de skulle bara veta hur effektivt balsam målmedvetet använt under en veckas tid är.

Gör din egen vägkrog hemma!

Idag ska vi i Köksskolan lära oss att återskapa den omisskännliga känslan av vägkrog hemma i vårt eget kök! Många blir säkert inte bara uppspelta av detta utan också en aning ängsliga: Hur i hela fridens namn kan man återskapa äkta vägkrogskänsla i det egna köket? Svaret är att det inte är snutet ur näven, men den som in i minsta detalj följer anvisningarna nedan kommer att lyckas, och om du känner dig orolig mitt under pågående procedur: Kom ihåg att du har en mästerkock vid din sida!img_2340Så här gör du för att skapa din egen vägkrog:

1.Ställ en stor stekpanna på spisen.

2.Dra på maximal värme.

3.Häll rikligt med matolja i pannan.

4.Skiva snabbt som ögat lite redan kokt potatis som du hittar i kylskåpet och släng potatisbitarna i pannan.

5.Plocka fram ett bacon-paket som du också hittar i kylen, öppna det och lägg baconbitarna i pannan, tillsammans med potatisen. Låt sjuda.

6.Knäck två ägg, ett i taget, och placera innehållet, helst utan skalrester, i pannan, sjud tillsammans med potatisen och baconet.

7.När det börjar lukta vägkrog ställer du fram tallrikar, bestick och glas på köksbordet. Dekorera med en flaska pilsner.

8.När Hustrun (Maken i förekommande fall) kommer hem, gör som hen säger och sätt på köksfläkten och öppna ett fönster.

9.Klart att servera!

Musik!

Hustrun: ”King Crimson bäst!”

Fram till nyss gick det komma undan med en inte helt sann rubrik som den ovanstående. Emellertid har nu Facebook lovat skärpa sig och stoppa osanna faktaartiklar, vilket torde innebära att drygt hälften av Fejans innehåll kommer censureras, och med dem ovanstående rubrik, varför vi här och nu tydliggör att nja, rubriken överdriver en aning, men hör här:21st century schozoid man

Under alla år: Hustrun: ”Nej! Du spelar inte King Crimson när vi har gäster!”, ”Nej, du spelar inte King Crimson när vi ska äta!”, ”Nej! Du låter inte som Robert Fripp när du spelar gitarr!”, ”Det där, det är oväsen! Musik man blir nervös av!”.IMG_1838

För drygt två veckor sedan: Hustrun: ”Nåja, det är din födelsedag och du är ju som ett barn så nu lovar jag att gå med dig och se King Crimson i Monte Carlo om ett par veckor!”.IMG_1836

Häromdagen: Hustrun: ”Oj, vad fint!”, ”Det här är ju bra!”, ”Alltså du säger att jag inte gillar de disharmoniska och kaosartade delarna, men det är bäst, de är ju så otroligt duktiga musiker, wow!”.img_2146

Idag: Hustrun: ”Alltså, jag har huvudet fullt av King Crimson, jag vaknade idag och hade en råmix av Epitah hette den väl och den där du saknade Belew i, Discipline?, på non stop. Hur bra som helst!”21st century schozoid man

Sensmoral: King Crimson får alltid rätt, till slut.

 

Vad hon pratar om? Detta: Starless, Elephant Talk, Prince Rupert Awakes, Happy with What You Have to Be Happy With, Islands, Three of a Perfect Pair, Bolero, Larks Tongues in Aspic #1, In The Wake of Poseidon.

Anekdotiskt om Robert Fripp: Måste nörden se. Bruford om Fripp. Balettmusik. The Robert Fripp String Quintet. Here Comes The Flood.

Nästan morgon-TV-stjärna

Funderade allvarligt på att kontakta TV3 så kanalen kunde anställa mig som morgon-TV-stjärna. Var intresserad av att få titeln ”sidekick”, som hon som sitter vid sidan om programledaren i ”Aftonbladet Morgon”, men det som verkligen intresserade mig var att bliaftonbladet-morgon killen som sitter på andra sidan om programledaren och är gubbe men pratar som om han fortfarande är femton år och understryker det genom att ha en för stor och snedvinklad basebollkeps på huvudet. Inte bara jag ville att jag skulle få det jobbet. Hustrun var också på. ”Då kanske du kan uppföra någorlunda moget här hemma,” sa hon torrt då jag dryftade min nya karriäridé. Dock föll det hela på att Hustrun vägrade låta mig gå till bords med en för stor snedvinklad basebollkeps och barnen, som jag skickade en test-gestvideo till – alltså, gesterna understryker med emfas att kepsen är på riktigt: genom att rytmiskt vifta med armarna och peka med fingrarna då och då talar jag om att jag är ett barn av hip hopen och, med viss risk för att hip hop är igår, att jag inte vuxit ifrån det – sa att de föredrar när jag spelar luftgitarr iförd Brian May-peruken. Det avgjorde saken.nominerade-dryck-matbloggsp

Caryl Férey: Condor

Den vakne och minnesgode HR:en kommer ihåg att här recenserades för ett drygt år sedan Caryl Féreys bok Mapuche, vilken genomtragglats på danska. Då denne flyhänte och kompetente författare fortsatt inte finns att tillgå på ett ärans och hjältarnas språk har er utsände bland de vrickade vrickande tungomålens understundom svårtydda värld fått ta sig an hans senaste roman, Condor, på franska, vilket i saningen ska sägas var ungefär som att läsa danska och det hindrade på intet vis er utsände från att på ett fullgott vis tillgodogöra sig boken, tror han i alla fall (Hustrun kan vara av en annan åsikt).img_2173Nog av. Hur är boken? Jo tack, påminner en del om Mapuche. Nu är det kanske ofrånkomligt då båda böckerna försöker klä av, gå till botten med och lyfta fram de bestialiska statskupperna och mardrömsregimerna som höll Argentina (Mapuche) och Chile (Condor) i ett järngrepp under en alltför lång och brutal tid. Dessutom är det samma författare, vilket också på sitt vis kan leda till viss likhet mellan böckerna.img_2173Måste erkänna att den där likheten irriterade inledningsvis – det är för övrigt sådana här likheter som får vissa av oss att undvika den alltför ofta igenkända deckarvärlden med alla sina upprepningar och brist på sann originalitet och uppfinningsrikedom – men när boken så småningom blir till en rasande uppgörelse med övergrepp och elände spelar det mindre roll, och visst vill man ganska snart få veta hur det slutar för med Caryl Férey vet man aldrig vem som klarar sig till sista sidan eller hur det ska gå. Med andra ord rekommenderas även Condor till läsning, i alla fall för er som läser franska, och för svenska förlag som söker en högst säljbar och inte banal thrillerförfattare som tar världen och historien på allvar: här har ni honom!

Caryl Féreys kompis Betrand Cantat har gjort en turné med en musiksatt Condor, här lite bootleg från en föreställning på Maison de la Poésie i Paris.

John le Carré: A most wanted man

Er utsände i den litterära världens lugubra korridorer där väggarna har öron: Hustrun! Jag har ett boktips till dig!

Hustrun: Har du? Vad gulligt!

Den utsände: Ja, jag vet, det är en bok som jag tror du kan gilla.

Hustrun: Någon som skriver banalt, alltså?

Den utsände: Ja, absolut, banalt var ordet, men med viss känsla, härlig, gammaldags engelska när det krävs och alla låter som de är så att säga, skickligt, och så staplar han frågetecken på frågetecken tills även den som inte så lätt faller i den där gropen där alla sitter som undrar hur det ska gå nu då fast det inte finns något att undra över faller i den där gropen, fast naturligtvis inte tillsammans med dem som undrar för att de är trögfattade.

Hustrun: Du har läst le Carré?

Den utsände: Heliga Guds Moder! Hur vet du det?

Hustrun: Jag gav dig ”A most wanted man”, för det är väl den du läst, för ett halvår sedan och sa att till och med en litterär träbock som du kanske kan uppskatta en så välskriven spionromanIMG_1446

Karma Police!