Julklappar, Hustrun & Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Julklappar

Vinprovning så upplever du vinets alla möjligheter”. Av Måltidsakademien utsedd till ”Årets dryckeslitteratur” när den utkom för några år sedan. Allt nybörjaren behöver veta om vinprovning och det utan alltför mycket petimäterande. Fina bilder.

Kronos väv”. En händelserik och underhållande roman, där nutid blandas lika friskt med dåtid som historiska personer blandas med hittepå. Romankonst på hög nivå.

”Vik Millahue” 2011, nr 90233, 899 kr. Ett vin med ambitionen att vara bäst i Sydamerika och sannolikt något som mottagaren ännu inte hunnit prova.

”Puligny-Montrachet” 2013, nr 70234, 399 kr. Passa på att ge bort ett vin från unga Domaine Pernot Belicard innan gårdens viner går i taket prismässigt. Börjar redan bli svåra att komma över.

Hustrun

”’Uti bögda’??? Nejdu. Nu ska vi titta på ’Bonde söker fru’. Det är inspelat på Domaine Rabiega.” Hustrun tog fjärrkontrollen och gjorde slag i saken och vips var där en massa älskogsugna bönder som var tvungna att tala om sin åtrå som kärlek.

”Men, gumman, ’Bonde söker fru’’, det är väl inget vi ser på?”

”Inte vi. Du. Kommer du ihåg när du för några år sedan stukat foten och inte kunde gå och låg och pep i soffan framför teven en hel helg?”

”Uuuh, nää….”

”Jo, det gör du. Du tittade på ‘Bonde söker fru’-maraton hela lördagen!”

”Äsch, jag är ju författare och måste bekanta mig med alla delar och vinklar och vrår av samtiden, vardagen och samhället, även på dess botten och då och då måste jag…”

”Struntprat! Nu ser vi på ’Bonde söker fru’ från Domaine Rabiega.”

Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Hur det svenska produktionsbolaget fick idén att åka till gamla ärevördiga Rabiega med sina lustfyllda objekt är för oss obekant, dock vill vi med emfas kräva ett omedelbart förbud mot ”Bonde söker fru”-inspelningar på andra platser än böndernas egna gårdar i allmänhet och i Frankrike i synnerhet, och skulle inspelningen dessutom förläggas till Domaine Rabiega ska hela produktionsteamet, dess rådgivare samt de trånande bönderna bestraffas med tre års kyskhetsbälte och fem års våta drömmar.

Musik!

Game of Thrones & Hustrun

”Ha!” Hustrun dängde triumfatoriskt en dvd-box i bordet framför TV-soffan och jag förstod precis vad klockan var slagen och mycket riktigt: ”Stäng av fotbollen! Vi ska se på Game of Thrones!”

Game of Thrones. Det var mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Hade, faktiskt, fått för mig att eländet gått Hustrun förbi, men nej, här stod hon nu med säsong ett typ hundra år efter premiären. Och jag skulle se hela säsongen, och förmodligen alla andra säsonger, med henne. ”Men, lilla gumman, Game of Thrones, är inte det lite väl mycket 10-tal?”

”Det är 10-tal nu, lille gubben! Och det kommer fortsatt nya säsonger och a-l-l-a tittar på det här. Och. Tycker att det är bra.” En mardröm! ”A-l-l-a” är en garanti för att det är precis så tröttsamt som fördomen misstänker. ”Seså! Franska cupen? Vad har du för intresse av en match mellan Guingamp och Auxerre, spelar något av de lagen ens i högsta divisionen?”

”Auxerre…” försöker vi då, ”Guy Roux, legendarer, klassisk…”

”Jaja, Game of Thrones är klassisk, modern TV-historia om legender. Nu tittar vi!”

Och tittade gjorde vi. Maratontitt. Och vad gav det vid handen? Jo följande:

Säsong ett av GoT är absolut lysande i sin kommersiella träffsäkerhet och sin enfald. Här blandas friskt av allt från Illiaden via de isländska sagorna och riddarromanerna till Dallas och andra moderna såpor, och alltsammans förpackad i en lätt datorspelsinspirerad scenografi och upphöjt till tjugo (mot Dallas) och inte alls (mot Illiaden). Vi får se en massa onda och goda av vilka vissa är så uppenbart onda eller goda att hälften hade räckt och vi får se blodet spruta och huvuden rulla och nakna kroppar, och vi får inavel å det grövsta och mongolinspirerade horder och Rosornas krig och allt slutar med att en kvinna går in i en brasa och sover där över natten och nästa dag vaknar lite sotig med tre nykläckta drakar, som lovar de nu infångade fansen gott inför säsong två. Herregud!

”Fåna dig inte! Du tycker också det är svårt att inte dras in i det här, håll med!” säger Hustrun och vrider så om kniven ett kvarts varv som vore hon en av alla de bestialiska GoT-figurerna, vars värld, bortsett från drakarna, inte är så olik vår egen, ja, man kan till och med se GoT som en spegelvärld till vår egen, men tillbaka till Hustrun och vad hon nu ska till att säga: ”Är inte du inblandad i ett företag som säljer ett vin som heter Game of Thrones?! Är det också kommersiellt skräp?”

”Men älskling, jag har inte sagt att GoT är kommersiellt skräp, jag har bara svårt att ta det hela på allvar och alla de här vargarna som mest bara påminner om barns drömmar om att ha livsfarliga djur med sig för att minsann visa alla var skåpet ska stå, och alla som ropar ’Leve Kungen’ plötsligt som några andra diktaturanstrukna idioter…”

”Stopp! Hör du inte hur du låter? Det här är underhållning, Lars. Film. HBO. En bra, välgjord och uppskattad serie. En fantastisk saga. Som Harry Potter…”

”Jag minns vare sig inavel eller incest från Harry Po…”

”Dumma dig inte! Du vet vad jag menar! Och precis så är det med vinet. Det är publikt. Gott, tycker nog de flesta, och det är välgjort och går hand i hand med serien.”

”Det är just det där sista som oroar mig.”

”Sluta oroa dig och var för en gångs skull som en normal människa. Du ska alltid vara så förbannat skitnödig.”

Musik!

Varför taxar är olämpliga husdjur

Det är en grov missuppfattning att alla hundar lämpar sig som husdjur. Ett av de mest övertydliga exemplen på detta är taxen. Bortsett från att hundrasen rent generellt tror att den är en slags katt och därför inte behöver lyda människor eller ta hänsyn till någonting överhuvudtaget och att de är omöjliga att ha med sig på en joggingtur då de, lösa, springer bort för att leta efter benknotor eller bara försvinna ett dygn eller, kopplade, stannar var femtionde meter då de, hannarna, lyfter på benet och låtsas att de ska lätta på blåsan fast de i själva verket bara ska stå och nosa på en illaluktande fläck i en eon eller två.

Värst är dock att befinna sig ensam hemma med husets hundar, upptäcka att taxen rymt och nu står på utsidan av staketet och vill ha hjälp att komma tillbaka in och då du ger dig iväg på en undsättningsexpedition inser du redan då du närmar dig utbrytarkungen att denne luktar apa eller i vart fall som någon slags rutten vildsvinsavföring. Självklart är taxen både stolt och lycklig över detta i högsta grad självförvållade tillstånd varför den viftar glatt med svansen och hoppar och vill gosa så att du också ska lukta riktigt gott.

Hustrun! Kom hem! Taxen behöver dig! Hovawarten och jag har fått nog!

Take it, Povel!

Varning för köttets grå skyar!

Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.

Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!

En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.

The Equals.

Meg Wolitzer: Hustrun

Hustrun! Jag gick där som vanligt på Pocket-shopen på Arlanda och lät ögonen svepa längs hyllraderna. Mest skräp. Bag-in-Box-pocketar. Svenska deckare och skit. Borde stå i ett snurrställ utanför pressbyrå-kiosken på stan och säljas tillsammans med Big Jim, OSS 117 och Bill och Ben. Eller på bokhandelns ungdomshylla tillsammans med Kitty och Tvillingdetektiverna. Då! Hustrun!

Vem hade haft den dåliga smaken att sno titeln till min bok om Hustrun? Skandal! Var självklart tvungen att köpa eländet och hann knappt hem förrän jag öppnade det och började läsa. Japp, kass. Banala liknelser staplade på varandra som korten i en kortlek. Men. Neej. Vad händer? Texten tar sig. Liknelserna upphör (nästan). Hjälp! Dras in i texten. Tycker den är bra och att hon som skriver är cool och att Hustrun i texten är cool. Detta är en bok jag förbannar! Samtidigt som jag måste rekommendera den till er. Ingen fantastisk intrig, inga överraskningar, däremot underhållande från böckernas och de (mestadels) framgångsrika författarnas innersta värld. Smart. Stulen titel.

Annette PeacockSalisbury. Annette Peacock. July Morning. Annette Peacock.

 

Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, härhär, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Hustruskolans dietveckas effekter

I en stund av tillfällig sinnesförvirring, obetänksamhet och missledd välvilja undslapp sig er utsände i diethållarnas lugubra skafferi ett ”Jamen, jag hänger på nästa vecka!”. Detta innebar att han utan någon som helst insikt i dieternas av slukhål, yrande och hunger fyllda vakuum lovade Hustrun att hänga på hennes sommardiet den andra och avslutande veckan. Hustrun stannade för en sekund upp och undslapp sig ett ”Du?”. ”Jag!” svarade då den ofantligt korkade, inte utan viss stolthet, sådär som människor kan känna sig uppfyllda av godhet, fast de bara är uppfyllda av sig själva, efter att sagt något de tror ger medvind i livet.Nu efter ett drygt dygns dietande kan den ovan nämnde konstatera att det här med dieter är något direkt farligt och att det, om det alls ska vara tillåtet, bara bör vara tillåtet under förutsättning att det är vuxna människor som av fri vilja och under överinseende av läkare samt efter en psykologisk utredning ägnar sig åt det och själva recepten som används måste vara förbjudna till dess att Livsmedelsverket och Socialstyrelsen godkänt dem.

”Okej, vi börjar i morgon!” sa Hustrun med ett leende i söndagskväll, och på måndagsmorgonen bröt helvetet lös hemma hos oss. När er utsände infann sig för sina vanliga frukostmackor av sötat, vitt bröd dränkt i ost och skinka stod Hustrun där som en bellona och fräste ”Hupphupphupp, nejnejnej, idag får vi ett glas citronvatten till frukost! Men misströsta ej, vi får dricka hur mycket kaffe som helst!”

”Kaffe? Magen?”

”Ja, du har väl omeprazol och imodium hemma om det skulle vara så?”

På den vägen fortsatte det. Två salladsblad och lite kyckling till lunch. Spenatsoppa till middag.

”Inga mellanmål!” sa Hustrun

”Men älskling, den där dieten är gjord för sådana som du som är en tvärhand höga och lever på 1000 kalorier om dagen, jag som är dubbelt så stor och stark och äter bastant frukost, lunch och middag och minst två rejäla mellanmål samt glass och godis en masse eventuella tevekvällar, måste ha minst, minst!, 6000 kalorier om dagen för att inte svimma.”

”Dumheter!” sa Hustrun och väckte oss idag med en minimal granola. Men, granola! Hipstermat! ”Ja, men du får dricka hur mycket kaffe som helst,” tröstade Hustrun och förklarade att den yrsel, svaghet och huvudvärk som infunnit sig hos hennes hulde make inte berodde på svält och en pågående och akut nära-döden-upplevelse utan vätskebrist.

Nåväl, nu har somliga av oss varit ute på dagens löparrunda med hunden och kan konstatera att kroppen på ett dygn gött av dumhet blivit så svag att vänster fot, trots medveten styrketräning av densamma efter välkomna råd från kunniga HR:are, vek ner sig redan efter ett par kilometer med påföljd att löparen ifråga tvingades släppa sin lufsande hund och rusa framåt med väderkvarnsviftande armar ett tjugotal meter innan balansen återfunnits; tveklöst en av de där situationerna då huvudpersonen är glad om ingen ser på.

Nog av. Kontentan av det ovan sagda, kära HR:are, kan inte vara annat än ett omedelbart förbud mot dieter.

Herman’s Hermits sjunger Graham Gouldman.

Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.

Geniet, Installationen & Hustrun

Hustrun: Varför står det en datorskärm i trädgården?

Geniet: Hehe, lilla gumman, det är inte en datorskärm, det är ett apple tree.

Hustrun: Va???

Geniet: Nästa år kommer vi få fullt med Ipadar.

Hustrun: Alltså, det här är så dumt att jag inte finner ord. Säg att du driver med mig.

Geniet: Ja, alltså, allvarligt talat så är det en installation.

Hustrun: En… installation…

Geniet: Jag har gått med i AAL, Association des Artistes Lourgaise.

Hustrun: Fortsätt.

Geniet: Och ja, det här är mitt bidrag till Pingstens konstrunda. Det heter ”Apple tree”.

Hustrun: Mycket dumt har du gjort i din dag, och mycket har jag fått stå ut med, men det här… det här tycker bara du och ett par okoncentrerade killar i tredje klass är kul och smart.

Det missförstådda geniet: Men älskling…

Hustrun: Inga men, skiten ska bort, nu! omedelbart!, och ta med de där förbannade flaskorna med gammalt surt naturvin på samma gång!

Roberto Fabbri! Gary Moore! Nina Simone!

Förbud mot falskt schampo!

Titta på de båda behållarna på bilden.img_2480 Lika som bär. Men två olika produkter. Den ena innehåller hårtvättmedel, alias schampo, den andra en slags utredande smörja kallad balsam. Enkelt uttryckt kan den ena inte ersätta den andra. Möjligen har nu detta inte så stor betydelse om de båda råkar blandas ihop vid något enstaka tillfälle men då den duschande under över en veckas tid luras att smeta in sig med balsam istället för att tvätta håret med schampo kan följderna bli högst påtagliga. I värsta fall kan det hända att Hustrun kommer hem efter en drygt en vecka lång resa och säger ”Men så du ser ut! Fetare hår har inte setts den här sidan raggarepokens kulmen!”. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot falskt schampo samt regler för hur schampo respektive balsam får förpackas innebärande framförallt att det senare ska markeras med stora, röda varningsskyltar!

Självklar musik.

Herregud, de skulle bara veta hur effektivt balsam målmedvetet använt under en veckas tid är.