Enoteca Cangrande, Verona

Verona är på alla sätt och vis en härlig stad där besökaren kan glädja sig åt det mesta mellan arkitektur och vin, självklart via konst, musik, litteratur, historia och gastronomi, för att nu nämna något av stadens väldiga utbud. Den som tar sig för att flanera där på de gamla gatorna, sucka under Julias balkong, beundra Dante eller rusa på tok försenad mot kvällens föreställning på arenan och inser att det är lika bra att äta en bit först för jag kommer missa första akten i alla fall och hursomhelst så är det den andra akten som är bäst, den kan med fördel söka sig till Enoteca Cangrande, som ligger lätt undangömd en vinspott från arenan och Piazza Bra, mitt i staden.img_2242

Ja, det finns massor av enoteca i staden och alla som är det minsta i vinsvängen har säkert hängt på Antica Bottega del Vino eller kanske letat sig in till Enoteca Segreta eller någon av alla de andra oftast bra till utmärkta haken, och det där med att det finns så många bra ställen gör det lätt för den förvirrade turisten och stressade första akten-missaren, men nu är det Enoteca Cangrande som ska framhävas här.cangrande

Denna ligger, som sagt och såvida inget hänt precis nu, där texten ovan nyss påstod att den ligger, och den är personlig i såväl sin inredning som sitt bemötande. Lägg därtill utmärkt mat och vinlista (med som sig bör bra priser, och du kan antingen hinka på plats eller ta med dig flaskorna hem) och, dessutom, mycket bra bakgrundsmusik (där har någon verkligen ansträngt sig; musik i olika stilar som har det gemensamt att allt är bra och gör sig utmärkt i sammanhanget – hur ofta händer det att en krog inte går vilse i musikvalet i jakten på en förlorad ungdom eller instängd i ett begränsat musiksinne som sitter i den inkompetenta person som fått uppdraget att sätta musik på stället?). Rekommenderas. Varmt.bobby-solo

Musik! Och som bonus hör vi Jeff Beck & co hjälpa Lady Gaga på traven och därefter riva av en Big Block som heter duga, och så hjälper Jeff Puccini på traven också.

2014 vs 2015, renhet, bedömningar & årgångar

Årgångstabeller är allt som oftast gjorda i någons syfte och fortfarande i nådens år 2016 går vinbedömare på enkla tricks som primörprov från preppade fat och dito batchar. Att primörprov läggs tillrätta borde knappast förvåna någon, men tycks ändå göra det, och även om det nu inte skulle göra det bedömer många hela årgångar utifrån de här proverna. Nåja, det får vinbusinessen att rulla och ger oss något att tala om, som årgångarna 2014 och 2015 i Frankrike ställda mot varandra.IMG_1512Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.IMG_1585År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.IMG_1268Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.IMG_0598Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.bildAffärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.IMG_1662Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.

Musik på det.

Jeff Beck, säger bara det

Gubbgammal kommer så Jeff Beck med ett nytt album han skrivit tillsammans med Carmen Vandenberg och Rosie Bones. Albumet heter Loud Hailer, är fullständigt magnifikt och vi lyssnar på The Revolution Will Be Televised. Avnjut gärna tillsammans med en Chateau Montelena 2013, nr 71926, 379 sek. Det skulle Jeff gilla, och Carmen och Rosie.beck-vandenberg-bones

Bonus!

Rosévinets färg

När Sverige för några år sedan träffades av den internationella rosévinsvågen kom utbudet att domineras av inte sällan obalanserade, orena och kraftigt färgade viner med röd eller blåröd nyans. Vinerna kom från Nya världen och snart sagt hela Europa utom Provence, rosévinets hemvist före alla andra. Några av oss ropade då på renare produkter med balans och inte minst fler ljusa roséviner med mer elegans och så klart rosé från Provence. Efter några säsonger fyllda av rödrosédrickande blev vi bönhörda. Men nu slog pendeln åt andra hållet. Plötsligt var det bara ljus rosé som gällde, det påstods till och med att färgen avgör ett rosévins kvalitet: ju ljusare desto bättre. Ack, man tar sig för pannan!IMG_21321. Rosévinets färg kan skapas på många vis. Den som väljer att arbeta med färgrika druvor och att låta dem macerera med skalen får mer färg än den som arbetar med mindre färgrika druvor som pressas direkt som ett vitvin.IMG_2138

2.Direktpressning kan resultera i önskad färg eller inte. Vinet kan rent av bli för ljust. Sker det måste det balanseras med en skvätt mörkare vin. Omvänt kan den som macererar hårt behöva göra sitt vin ljusare. Det sker med hjälp av ett ljusare vin eller hårt filtrering, kanske rent av klarning med aktivt kol.IMG_2129

3. Vad blir bäst? Helt klart sitter inte vinets kvalitet i färgen. Det finns bra och dåliga roséviner i alla kulörer. Jag skulle säga att bäst blir de roséviner som är minst krystade och påverkade. Därför är det bra att ha en plan för hur just ditt vin ska göras och hur det ska bli. Inte sällan har man druvor med olika mycket färg att arbeta med, de är också olika lätta att laka aromer ur och som om inte det vore nog varierar färgens beteende från år till år. I de lägena väljer den vakne producenten att macerera en del av skörden och direktpressa resten och sedan sätta ihop de olika delarna. Kvalitetsroséer görs oftast på det viset. Kanske är en liten del av volymen dessutom jäst i ekfat. Ingen enskild enkel jäst tillåts dominera såvida den inte är tämligen neutral och släpper fram druvan. Enskild karakteristika skapas med hjälp av rätt druvmix. Ett exempel: ta ett klassisk ”Rosé de Provence” på grenache och cinsault och tillsätt 20 procent syrah och du får ett helt annat driv i frukten och på gott och ont en annan stil på ditt vin.IMG_2132

4. I rosévinernas Mecka, Tavel, säger regelverket att ett rosévin inte får vara för ljust. Har precis varit och tittat till Les Lauzeraies från 2015. Det är den ljusaste varianten sedan 2010. Och det ligger på gränsen till att vara för ljust enligt regelverket – men det är inte särskilt ljust jämfört med ett Rosé de Provence.IMG_2129

Titta på bilderna i det här inlägget, av dem framgår färgskillnaden mellan 2015 och 2011, mellan olika roséviner från samma producent (Les Vignerons de Tavel). Skälet till att just Les Lauzeraies blivit ljusare är i grunden att vinet sedan skörden 2014 är ekologiskt. Det har gjort att vi fått byta ut vissa fält som vi tidigare arbetade med och att druvkompositionen ändrats en aning (lite mer gröna druvor i mixen nu – och ja, gröna druvor ingår till del i de flesta kvalitetsroséviner). Resultatet är ett på naturlig väg ljusare vin med betydligt mer mineralitet samtidigt som vi lyckats behålla den tilltalande frukten (se ovan om syrah…).IMG_2138

5. Säger nu de här färgskillnaderna i bildbevisen något annat än att vinet blivit ljusare? Nej. Man måste smaka på vinet för att upptäcka den ökade mineraliteten och att vi åter dragit vinet mot mer elegans och en lite stramare frukt som samtidigt lösgörs tidigare på säsongen genom den aningen ändrade druvmixen – detta med det tidiga lösgörandet är inget vi medvetet sökt men som underlättar för konsumenten eftersom Les Lauzeraies traditionellt haft en tendens att visa sin bästa sida första halvvägs eller längre in i den nya säsongen. Att vinet nu öppnar sig lite tidigare gör att den svenska importören bestämt sig för att släppa på den nya årgången redan i april i år. (Årgången 2014 är annars på Tavel-vinernas speciella vis fortsatt utmärkt så här i inledningen av andra året efter skörden: finns här.)IMG_2140

Sist men inte minst. Den glada damen på bilden heter Vanessa Riou och är vinmakare på Les Vignerons de Tavel och vinet hon viftar med är Les Lauzeraies från 2015 – snart i en butik nära dig, bärandes på ett löfte om sol, vår och sommar.

Beck & Hammer.

Montagnymumma

Skrev i samband med skörden 2014 om att Françoise Feuillat-Juillot gick i taket av lycka över sin inte närmast utan alltigenom perfekta årgång (läs här). Er utsände i de översvallande vinmakarna vidlyftiga värld fylld av pinsamma glädjeskutt och andra osofistikerade rus av lycka var inne på samma spår: 2014 var på många håll i Frankrike unikt för vitvinerna. Samtidigt ställer ett sådant år stora krav på vinmakaren: ve den som inte levererar seklets vin! Françoise, hon lever upp till de högt ställda förväntningar, kan vi konstatera nu när det är dags att i Sverige lansera årgången 2014 av Montagny 1 er Cru ”Les Coères”. Finns inte så mycket mer att tillägga. Upplev vinet istället. Ett fynd för sina i sammanhanget fjuttiga 169 kr: Montagny Premier Cru ”Les Coères” 2014, nr 2812. I en butik nära dig (och i ett beställningssortiment i din dator) gissningsvis nästa vecka (i skrivande stund finns några flaskor från 2013 kvar i butikerna).IMG_1291

Klassiker med Jeff Beck.

Bercy – Vinets huvudstad

I den mån vinälskaren känner till Bercy idag är det sannolikt genom Cours Saint-Émilion och dess butiker och restauranger och air av flydda tider. Så sent som in på 1980-tal blomstrade fortfarande vinhandeln här och några decennium tidigare var Bercy världens största handelsplats för vin. Här samsades hundratals négociants en vin och enligt det franska magasinet Historail omsatte bara de fyra största när det begav sig mellan 100 000 och 200 000 liter om dagen. Vardera.

Det fanns flera skäl till att Bercy blev Bercy. Ytterst handlade det om att marknaden, Paris, fanns där och att Bercy integrerades med själva Paris 1860, men många saker bidrog. Järnvägen till exempel. När den drogs fram under 1800-talet kom plötsligt både Midi, Spanien och landets alla hamnar närmare huvudstaden. Och när så armén uppmuntrade vindrickandet under La Grande Guerre omvändes många av norra Frankrikes öl- och ciderkonsumenter till att hylla Bacchus.Bercy

För den som fått för sig att fiffel med livsmedel i allmänhet och vin i synnerhet är något nytt och att det hursomhelst är värre nu än någonsin ska veta att medan 20 % av verksamheten i Bercy ansågs ärlig och kvalitetsinriktad var den resterande delen snarast av motsatt art. En tydlig gräns mellan kvalitet och skräp gick längs Rue de Dijon.

Enligt ett gediget arbete av franska Historail förekom i slutet av 1800-talet till och med vin som gjorts utan druvor eller som ”secondary wines”, dvs efter att det första vinet pressats tillsatte man vatten och socker till skalresterna och jäste en gång till. Mer vanligt var coupage, att blanda svagt eller rent av utspätt vin från Midi – där man just börjat tok-göda och planterat med högavkastande sorter som Aramon och därför hade svårt att nå mognad – med mer alkoholstinna varelser från Nordafrika. Det sistnämnda pågick för övrigt ända till dess Algeriet 1962 bröt sig loss från Frankrike. (Enligt Gilbert Garriers ”Histoire sociale et culturelle du vin” var det under 1800-talet senare del inte ovanligt att förstärkta viner som anlände med 18 % alkohol till Bercy blendades ner till 7 % innan de levererades till barerna i Paris.)Bercy2

I och med att de nordafrikanska stödtrupperna försvann och i kölvattnet av en begynnande tillnyktring i Frankrike både avseende hur mycket individen bör dricka och vad som är att betrakta som kvalitet minskade snart Bercys betydelse och från 1970-talets början monterades denna vinfyllda stadsdel i Paris bit för bit ned, men det var först 1989 som vinet försvann helt härifrån – bara för att några år senare komma tillbaka på Cours Saint-Émilions barer och bistron. Chatanooga Choo Choo. People Get Ready. J’entends siffler le train. Ah! Le petit vin blanc.

Förbud mot irrläror på vinmässor! & Joel Alme

Mannen stegade fram och hävde helt frankt ur sig ”Vad säger du om ekologiskt vin och naturvin, det finns ju 300 tillsatser i vin”. Svårt att veta om det är ett enfaldigt påstående eller en missformulerad fråga. Några försök att få fram lite mer information om vad som skulle finnas med på listan eller vem som satt samman den viftar den fascinerandeGöteborg mat & deli faktaförnekaren bort lika lätt som han avfärdar möjligheten att själv kolla upp saken via EU:s gällande lagstiftning på området, något han för övrigt fnyser åt för det vet ju alla att det är så faktaspäckat och rörigt och byråkratiskt att hitta sanningen den vägen att då är det bättre att ha rätt i sin rätt att ha fel, vilket man, uppenbarligen, har i denna nästippsfokuserade persons tryggt fyrkantiga värld. Dessvärre avvek den samhällsfrånvände individen utan att förklara vad han gjorde på en vinmässa med alla sina livsfarliga produkter och han sågs senast gå bort mot en monter laddad med hittepå-zinfandel. vinifierat kräver förbud mot irrläror på vinmässor! Joel Alme.

Buljonghundriskokandets risker & Hound Dog

Frisk hund

Frisk hund

Ena hunden sjuk. Hustrun på uppdrag. Er utsände i veterinärvetenskapens tassemarker får i uppdrag att koka ris åt sjuklingen. Inga problem. Under förutsättning att riset ligger i portionspåsar – det gör det nu inte – och att Hustrun, innan hon går, inte säger ”Och så tar du lite buljongpulver och häller i så riset smakar kött”. Lättare sagt än gjort. Inte så att det var särskilt svårt att sätta på en gryta vatten och hälla buljongpulver i den. Frågan var bara hur mycket det skulle vara. Jag tog hela burken, vilket förmodligen var lite mycket. Gick därifrån i väntan på att vattnet skulle koka upp, vilket förmodligen var ett misstag. Det är sedan inte så – och det här är viktigt att understryka ity Hustrun har svårt att tro det – att jag inte kände att det luktade… liksom… kött, hela vägen till mig där jag satt en bit längre bort i huset och arbetade, men jag var så förlorad i viniferat eller något annat livsviktigt att jag missade det som utspelade sig i köket, vilket är skälet till att jag blev oerhört förvånad över att, någon timme senare, hitta en stinkande gryta med något vidbränt gegg på botten. Försökte se positivt på saken och tänkte ”reduktion”, men insåg någonstans att det inte var en bra fond för buljonghundris och för att nu inte göra en trist historia längre än den behöver vara fick hunden så småningom lite vanligt, obuljongerat kletris och verkade nöjd med det. Hound Dog.