Kim Jong-un: Försvarstal för nättrollen

Nordkoreas store ledare, nobelprisfähige författare, mästersimmare, urstarke styrkelyftare, bergsklättrare magistralium och store filosof Kim Jong-un har kontaktat vinifierat och bett att få publicera ett nyskrivet utkast till, som han säger i sitt mail, ”djupsinnigheter så djupa att en vanlig mänsklig hjärna inte klarar att gå så på djupet utan att implodera av det omgivande trycket” (vår fria översättning från koreanskan). Kära HR:are, det är inte utan viss stolthet vi presenterar exklusivt för er: Kim Jong-un – Försvarstal för nättrollen!

”Högst oförskyllt har de så kallade nättrollen i Sverige kommit att utsättas för en regelrätt smutskastningskampanj av Storebror, Staten, mobbade och PK-maffian! Gång på gång dras de i smutsen när de försöker tala om hur det egentligen förhåller sig i ert ruttna samhälle och gång på gång pekar de på konstruktiva lösningar, som inte bara ifrågasätts utan till och med förlöjligas. Låt oss ta några konkreta exempel:

1.Statsminister Stefan Löfven kallas då och då för ”den där svetsaren” och det upprör förstås somliga, men nu är det en gång för alla så att den enda yrkeskategori som har lika låg status som folkvalda statsministrar är just svetsare. Med andra ord är det ytterst relevant att kalla Stefan Löfven för ”den där svetsaren”. En man med ett redan skamligt yrke apostroferas via ett annat skambelagt yrke. Inget fel i det, eller hur, ni i den svenska PK-maffian (som för övrigt styrs av CIA och avlyssnas av NSA och FRA och infiltreras av FSB, LO, DGSE, Almega, Pen och Must)?

2.Gång på gång råskäller de så kallade nättrollen urskillningslöst på Sveriges statsminister och andra folkvalda av olika kulörer. Det ska ni vara glada för, för det är en skam för ert land att ni alls har folkvalda. Än värre är att en del verkar vara glada och stolta över att de får säga vad de vill, tycka vad de vill, rösta på vem de vill och så vidare, när de skulle kunna ha det så mycket bättre med en stark ledare och ett parti! Inga val, inget tjafs. Ordning och reda, fängelse på freda’ om du inte håller med. Nej, tacka vet jag de så kallade nättrollen som tar bladet från munnen och inte räds att säga som det är, att statsministern så klart ska skjutas och övriga parlamentariker fängslas och gruppvåldtas så de blir gravida.

3.Anna Brolin. Hon förefaller vara ett typexempel på en sådan där snygg, oerhört skicklig teve-kvinna som kan konsten att leda en studio, kommentera en match och intervjua både idrottare och andra och det på ett otäckt otvunget och sympatiskt vis. Därför är hon självklart äcklig och ska gruppvåldas och göras gravid. Men är det någon som säger det, annat än de så kallade nättrollen? Nej, det är det inte. Men som tur är har ni dem, de så kallade nättrollen, så ni får höra sanningen!

4.Nu är Anna Brolin bara ett exempel. Det kryllar av kunniga kvinnor på svensk teve och en del av dem talar dessutom skånska (till och med jag noterar detta!)! Klart de ska gruppvåldtas och göras gravida. Allihop. Ju förr, dess bättre.

5.Någon har påpekat att det rent praktiskt kan bli svårt att genomföra de så kallade nättrollens samhälle. Det är så många som ska gruppvåldtas. Hur ska man hinna med? Dessutom kan det föreligga problem med att få ofruktsamma kvinnor och i största allmänhet män att bli gravida. Det där är negativa tankar typiska för PK-maffian. Förhandsförsök att smutskasta det nya, sköna samhället styrt av en ledare, ett parti, utan kvinnor i teverutan, utan politiker, utan journalister, utan lögnare och glädjeförstörare. I det nya, effektiva samhället kan vi, jag menar ni, sätta upp läger dit ni skickar alla som ska gruppvåldtas och där kan vi ha helst stora, svarta män som inte gör annat än gruppvåldtar dagen lång och i de fall det är fråga om män och ofruktsamma kvinnor som ska göras gravida får vi se till att ha en lägerklinik för inplantering av befruktade ägg.

6.Zara Larsson! Ja, jag vet inte alls vem det är men självklart ska hon gruppvåldtas, göras gravid och eventuellt skjutas. Det har jag läst på nätet och är det så skrivet så är det så, så sant som det är sagt. Och har dessutom jag sagt det är det i ändå högre grad så. Tror ni mig inte så fråga Kim Yong Jin, min utbildningschef. Nejvisstnej, han är ju död, avrättade honom precis, men då vet ni. Mig kan ni lita på.

7.Sanna Salameh på Bolibompa är en vidrig människa. Det har jag läst på Flashback och då är det så klart sant. Det är direkt pinsamt när ett hyggligt nättroll som mannen som skrev ett otrevligt inlägg om henne nu bett henne om ursäkt sedan han av PK-maffian och köpta journalistsvin tvingats be om ursäkt (ni kanske läste om det?). I Aftonbladet dessutom! Han hade sett hur Karin ”Kakan” Hermansson kränktes på nätet och säger i pudelartikeln ”Då tänkte jag att jag skulle försöka bräda det. Då skulle man vara så grov som möjligt. För man vill ju att folk ska läsa, det är ju det som är tanken,” sade mannen till AB och det är klart han har rätt i det, alla dagar i veckan och i alla väder. Sagt och gjort, han skrev ett braskande inlägg om Salamehs utseende och undrade ”går det att få bort gorillahonan om det klagas tillräckligt mycket?”. Gorillahonan, haha! Om en barnprogramledare! Mycket bra skrivet. Klokt. Genomtänkt. Baserat på eftertanke. Tycker mannen i fråga känns som en person jag skulle ta med mig till en öde ö för att diskutera filosofi. Och så ska han behöva be om ursäkt för sina väl valda ord???

8.Ju förr ni svenskar förstår att hedra era nättroll kommer ni att uppnå diktaturens nirvana, där ingen tanke är för korkad för att få yppas (så länge den faller mig i smaken förstås) och där respektlöshet och personliga förolämpningar är comme il faut (japp, franska!, betyder typ pop opp i topp) och alla som är fula eller talar skånska eller är duktiga på teve eller är kvinnor eller är folkvalda eller är svetsare eller är statsministrar eller har dålig hållning som salig Kim Yong Yin gruppvåldtas, görs gravida och skjuts.”

Musik!

Spotlight – en viktig film för alla

När Spotlight får en Oscar för bästa film är det för en gångs skull en viktig Oscar vi talar om. Den här ganska långsamma och lätt dokumentärstukade spelfilmen har grävande journalister och en papperstidning som hjältar. Ett uppfriskande grepp i en era då journalister vanligtvis framställs som blodtörstiga sensationsmakare som parasiterar på det demokratiska samhället och inte, som här och som ofta i verkligheten, är en garant för öppenhet och den lilla människans hjälpare i nöden.Spotlight 2Här får vi följa den grävande gruppens Spotlight arbete med att kartlägga och avslöja de utbredda sexuella övergreppen inom den katolska kyrkan. Ingen action, inga smarta dialoger, bara hårt, grävande arbete, där vi får en rimligtvis god bild av hur allt hände. Vi får också klart för oss vikten av att vi på något vis behåller ett antal grävande journalister och rent av grupper och tidningar även i framtiden.Spotlight

Det är förvisso rätt att håna låtsas-journalisterna som ägnar sig åt furstespegling och dem som hellre jagar en rubrik än sanningen eller som rent av skriver om sådant den har egen vinning av men man måste dra en tydlig skiljelinje mellan de där kluddarna och verkliga journalister.

Lite spotlight, mer moonlight.

Våra fantastiska journalister & Aretha Franklin

Med rätta upprörs nu de flesta av det häpnadsväckande svineriet i Kommunals ledning. Förra året fanns anledning att uppröras över sättet personer på ledande befattningar inom SCA missbrukade sitt förtroende och blåste aktieägare och andra på pengar. Detta är två bland flera skandaler, fall av maktmissbruk och missförhållanden som avslöjats av duktiga journalister under det senaste året. Det kan vara bra att minnas för den somAftonbladet logga slentrianmässigt drar all media över en kam och talar om hyenor och förespeglar att media som Aftonbladet och SvD skulle ingå i någon form av konspiration mot den lilla människan. Noterbart är för övrigt att det är AB som står LO nära som avslöjar svineriet i Kommunal medan näringslivet närstående SvD avslöjar übermensch-beteendet i SCA. Hatten av och må den som på samma vis som den nyaSvD logga regeringen i Polen ropar på inskränkningar i yttrandefriheten och som försöker misstänkliggöra de för demokratin livsviktiga medierna ta sig en funderar till – skulle nämnda person efter att ha försökt tänka en gång till fortsatt mena att media i största allmänhet är av ondo må den emigrera till låt säga Saudi-Arabien eller Nordkorea, två länder med ordning och reda i traditionell anda.

Aretha Franklin.

Det här är Je suis Charlie

Je suis Charlie” är en spontan yttring för det öppna samhället, det fria ordet och demokratin. Punkt slut.

Den som stödjer ”Je suis Charlie” tycker nödvändigtvis inte att det är okej att på ett smaklöst och respektlöst vis driva med allt och det är fullständigt onödigt att försöka framställa det på det viset. Faktum är att det inte ens innebär att den som står bakom parollen tycker om, eller ens läser, Charlie Hebdo. Inte heller har den spontana yttringen ”Je suis Charlie” något att göra med den allt annat än spontana elefanternas dans i främsta ledet på den spontana folkmarschen i Paris – nämnda dans förtar för övrigt inte heller kraften i folkets manifestation.

I sociala medier förekommer vredesutbrott i stil med att attacken på Charie Hedbo inget hade att göra med det öppna samhället utan alla krig som ”Väst” för på olika håll i världen. De utbrotten hade kunnat tillmätas visst värde om attacken varit riktad mot en militärförläggning.

Direkt destruktivt är att förringa massakern i Paris genom att hänvisa till att fler har dödats i Nigeria, Kongo och både här och där inte bara i år utan också idag, i skrivande stund; att merparten av världens nyhetsförmedlare i allmänhet och ”våra” i synnerhet inte ger det ständigt pågående barbariet i världen mer uppmärksamhet gör inte det som skedde i Paris mindre upprörande och ytterst är det allra mest upprörande från det här perspektivet att nyhetskonsumenten i gemen i ”Väst” är måttligt intresserad av situationen i Nigeria och Kongo och det är skälet till att så lite rapporteras om detta.

Skördeoffer & barbariet

Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.skördeoffer_250jpg

Natt i Eskilstuna del 1

När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”

Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”

Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.

Natt i Eskilstuna del 2

Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.

”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”

”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”

”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något

As long as there are

people that have lost

everything

As long as there are

people who have nothing

to lose

As long as there are

people worth nothing

Life´s dangerous

Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.

Slut

Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.

Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället

Hur bekämpa barbari utan att hemfalla åt barbari? Det är svårt och ett arbete som måste göras från grunden genom att myllan för fanatism bortom sans och förnuft raderas ur samhällets strukturer.

Detta ställer stora krav på oss alla och inte minst våra folkvalda. Att vi misslyckats kapitalt med att skapa ett samhälle fritt från denna mylla är uppenbart och omfattar långt mer än bara en nonchalant integrationspolitik, som både missar individers unika egenskaper och kunskaper och snarare sätter upp hinder än skapar möjligheter, och en skola och andra samhällsinstitutioner som inte är tillräckligt inkluderande.

Utmaningen att skapa ett jämlikt samhälle gäller alla och är ingen höger-vänster-fråga utan en självklarhet för den som ser samhället som ett gemensamt projekt, där enskilda skeenden bara är en del av vår gemensamma helhet, en helhet som vi alla har ett ansvar för och där allt vi säger och gör och hur vi röstar kan ha en avgörande betydelse för både det lilla och det stora skeendet.

I ljuset av det ovan sagda och det som skett i Frankrike – där fanatiker bortom sans och förnuft och utan vare sig verklig hemvist i någon religion eller ideologi och som uppfattar sig som ställda utanför varje möjlighet till att bli en del av den stora gemenskapen, har attackerat grundvalarna för det öppna och fria samhället, som i sin tur är en förutsättning för verklig jämlikhet och en möjlighet för alla – är det dubbelt beklagligt när en folkvald talman i ett demokratiskt parlament, i det här fallet den svenska riksdagen, går ut offentligt med en attack på en enskild journalist.

Björn Söder förefaller vara omedveten om demokratins principer när han skriver ”Hade Anders Lindberg på Aftonbladet haft någon skam i kroppen hade han sedan länge lämnat journalistyrket och kanske sysslat med något han var mer lämpad för, som t ex svampodlare… Han skämmer ut hela journalistkåren och Sverige.” Om vi bortser från det uppenbart omogna i att som politiker, på riksplanet dessutom, ge sig in i en pajkastning med en journalist, kvarstår det allvarliga: här vänder sig en talman i Riksdagen direkt mot det öppna samhällets grundläggande principer. Vår grundlagsfästa tryckfrihet är en förutsättning för ett samhälle där enskilda, journalister eller andra, kan bevaka makten och ge uttryck för andra åsikter än den sittande maktens.

Den som accepterar en offentlig roll som politiker – eller för den delen författare, musiker och mycket annat – accepterar samtidigt att hens arbete skärskådas och kommenteras av andra, inte minst då av media, vars främsta och viktigaste, och från demokratisk synpunkt enda, uppgift är att bevaka och ifrågasätta makten. Detta tycks många ha svårt att förstå och därför tillåter de sig att bunta ihop alla journalister till ett skrå av hyenor, vilket man kan avfärda i polisfilmer med att ”hyenorna är här” och i vardagen med ett ”dom där journalisterna dom ska då alltid hitta något att klaga på!”. Ja, just det, de ska ju det. Det blir inte alltid rätt och det finns dåliga journalister som gör ett uselt arbete antingen därför att de är inkompetenta eller för rubrikkåta och därför döva för nyanser och helheter och det finns låtsasjournalister som ägnar sig åt furstespegling istället för journalistik. Enskilda individer kan också känna sig extra påpassade eller utpekade. Ibland sker detta i form av oförsvarliga drev. Men. För det mesta är detta en del av din och min lagstadgade rätt och möjlighet att via seriösa journalister hålla koll på makten så att politiska beslut inte fattas över våra huvuden, så att vi får veta när ansvarslösa direktör som är mer intresserade av sitt eget välbefinnande än något annat för våra pengar köper skräpföretag till fantasisummor i Holland eller mutar presidentungar i Långtbortistan.

Ett av vår samtids stora problem är inte att journalisterna på Aftonbladet eller SvD, satirikerna på Charlie Hebdo eller några andra som utöver det fria ordet missköter sig utan tvärtom att det börjar bli allt svårare för den seriösa journalistiken att verka och att finna ekonomiska resurser för detta för demokratin fundamentala och avgörande arbete.

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar & Imperiet

Vår avtrubbning är påtaglig. En gång i tiden gick det att skylla på okunskap och bristande information. Nu skyller vi på för mycket information. I grunden handlar det om lathet och ovilja att ta sig an våra gemensamma problem. Än värre är att många inte ser problemen eller i438 dagar vart fall inte bryr sig om dem. Det gör att våra politiker och företag reser till vad som borde vara ökända och förhatliga diktaturer inte för att slå ett slag för mänskliga rättigheter utan för att inte utan glädje gör affärer med dem. I alla fall sker detta så länge det inte bildas tillräckligt starka folkopinioner mot detta, och dessa moralens och etikens upprörda stämmor får röst när de nås av tillförlitlig information om sakernas tillstånd. Information som vanligtvis samlas in och förmedlas av självuppoffrande journalister med rätt riktning på den moraliska kompassen.

Det är självklart att varje medborgare med ett sunt rättsmedvetande bara kan hylla den som söker och sprider sanningen. Därför är det nedslående att se hur många som inte förstår vikten av en fungerande fri press. Att diktaturens hundar inte förstår eller bryr sig är en överlevnadsfråga, men när fria, på papperet välutbildade medborgare i demokratier inte bryr sig eller förstår är det oursäktligt och det var beklämmande att se hur många som reagerade med ”vad hade de där att göra?” och ”ja, de får skylla sig själva” när Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden 2011.

Klart de fick skylla sig själva och det gjorde de också, men att inte förstå vad de gjorde där är i bästa fall ett uttryck för bristande bildning och i värsta fall ett uttryck för att den moraliska kompassen är inställd på acceptans av förtryck, tortyr, dumhet och terror. Den sistnämnda typen av människor finns överallt. I demokratier likväl som i diktaturer. Skillnaden är att de tagit över makten i diktaturerna. Det som inger hopp är att de som inte accepterar förtryck och terror är i majoritet så gott som överallt, även i diktaturerna. När ”Etiopiensvenskarna” kom hem fick de ta del av styrkan i den medmänsklighet och värme som alla med hjärtat på rätta stället kan sprida. ”På tåget fick vi gratis mat. På ett konditori i Göteborg bjöds vi på kakor. På Konsum fick vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor”, skriver de i boken 438 dagar. Men innan de hamnade där, mitt i all värme och medmänsklighet, fick de genomlida att rent helvete.

Boken 438 dagar utkom redan förra året och jag har haft den i min ägo ett tag, men inte läst den förrän nu. Hade kanske på känn att det här är en bok utöver det vanliga. För det är det, en bok utöver det vanliga. Exakt vad som får mig att helt uppslukas kan jag inte sätta fingret på. Persson och Schibbye är professionella journalister som reser runt i världens oroshärdar. Inte, som jag, en före detta journalist som förvisso ständigt reser men då i områden som för det mesta ligger långt från de stora farorna. Men någon berörningspunkt finns väl i det där. Fast mest av allt är det nog därför att det här är berättelsen om två människor drivna av folkrättspatos som råkar illa ut när de samlar fakta om ett område och en konflikt som vi alla borde vara insatta i.

Perssons och Schibbyes 438 dagar är en bok som alla bör läsa, tycker till och med att den bör vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Bortsett från det viktiga budskapet om hur viktigt det är med en fri och stark press och att journalister verkligen ger sig in i de värsta oroshärdarna, och att de gör det utan att vara ”inbäddade”, är den här boken438 dagar spännande från början till slut. Kort sagt är det lätt att ryckas med och, låt vara på bekvämt avstånd, vara delaktig i all den idioti de båda utsätts för av Liyumilisen och företrädare för det etiopiska rättsväsendet, livet i fängelset, mötena med ambassadpersonalen och allt annat som boken handlar om. Inte minst lever läsaren med i Perssons och Schibbyes berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Som grädde på moset har författarna distans nog att berätta vissa delar med humor och att återge oerhört dråpliga och roliga sekvenser – inte minst från förhören, där deras utfrågare påminner skrämmande mycket om den nidbild av en populistisk politiker jag själv målade upp i novellen ”Partiledaren” (i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”, Gong Gong 1997) – en dråplig text om en skogstokig människa som lyckas skaffa sig politisk makt genom populism (inte helt olik Jimmie Åkesson, låt vara att denne inte är lika skogstokig, bara lite lögnaktig och omgiven av ett fantastiskt menageri med järnrörsfyllerister, ryggsäcksfyllerister och andra tacksamma driftkuckuar, av vilka flertalet trots allt överlever i maktens närhet och mycket väl skulle kunna vara den skallige polisutredare som under ett rakt igenom absurt förhör med Johan Persson avslutar med att fråga ”Varför bär du mustasch?”, ”Ursäkta?”, ”Själv har jag rakat mig, som du ser.”, ”Jaa… kvinnor i Sverige tycker om män med mustasch (, hugger jag till med)”, ”Din mustasch är väldigt sunnitisk.”) ).

När du så läst 438 dagar är du förhoppningsvis redo att skänka en slant till av Persson och Schibbye startade ideella föreningen Kalityfonden (Kality är namnet på fängelset de satt i i Addis Abeba). Läs mer om den här eller skicka en peng till bankgiro 5567-3818 (betalningsmottagare Reportrar utan gränser”, ange ”Kalityfonden” på betalningen). Musik från boken.

En hyllning till journalistiken, Free, Freedom & Free Bird

”Drevet” är ett för de flesta förhatligt objekt. Dock glömmer dessa de flesta att Drevet inte bara är av ondo. Det är, de facto, en oumbärlig del av vårt gemensamma frihetliga ochMagnus Falkehed demokratiska samhälle. Men visst är det sorgligt när undersökande journalistik förminskas till stolpskott till reportage med mer fokus på rubriken är innehållet, som Kalla Faktas reportage om vin, men det är slarvarbete som får sättas upp på kontot ”vi får ta det onda med det goda”, för mest av allt är den undersökande journalistiken fantastisk och bedrivs av synnerligen seriösa, modiga och noggranna yrkesmänniskor. Kändisbevakningen och paparazzi är förvisso ett hån mot den seriösa journalistiken, men den finns där därför att det finns en efterfrågan på den – vilket i sig är något nytt i historien; förr var det fursten själv som betalade för att få se sin tillrättalagda spegelbild, nu ingår kändisbevakningen i avsändarens marknadsplaner samtidigt som en tillräckligt stor andel av befolkning vill ha mer. Vi kan med rätta tycka attNiclas Hammarström det är ömkliga figurer som ägnar sig åt dessa skriverier. Å andra sidan bör, samtidigt som vi rackar ner på detta, var och en av oss fundera över huruvida vi tillhör läsekretsen – alltså själva grunden för denna pinsamma form av journalistik. Och den som har ovett nog att ifrågasätta avslöjanden av typen Snowdon, vapenaffärerna i Saudiarabien eller Telia Sonoras mutkolvsledning, bör fundera på om den inte ska flytta till Vitryssland eller Nordkorea. Båda dessa länder torde också vara heta alternativ för den som tycker det är i sin ordning att gå in på en tidningsredaktion och uttala hot. Freedom. Free Bird. Free. PS En självklarhet, men som tydligen måste påpekas ibland, är att journalister som går in i oroshärdar, som Syrien eller Ogaden, gör det därför att de ska kunna berätta för oss om vad som verkligen händer där så vi slipper få vår information via kanaler som styr, tillrättalägger och ljuger.

Slutord Kalla Fakta, SLV, Naturvinsakademien & Kent

Trodde vi var klara med Kalla Fakta, men gårdagens inslag i TV4 Nyhetsmorgon (kan tyvärr inte länka från utlandet, sök själv på TV4.se) med bland annat en företrädare för Naturvinsakademien säger annat. Till att börja med måste vi reda ut vad Naturvinsakademien är för något. Finns den överhuvudtaget?  En snabbkoll på nätet gerTV4 logga vid handen att företeelsen inte existerar annat än som någon slags integrerad del i Expert Solutions Sweden AB i Växjö, även kallat Swiss-Ecu Sweden AB. Det är ett företag som bland annat ska ” bedriva administration av byteshandel via internet samt därmed förenlig verksamhet”. Okej, finns alltså inte som en fristående och oberoende verksamhet med allmänhetens bästa för ögonen, vilket man annars kan förledas tro. Likväl får en företrädare för denna icke-existerande företeelse komma till tals i TV som om han verkligen företrädde något viktigt, existerande. Lätt tveksam journalistik, även om det nu är bra TV. Vad så med den där listan som ältas hit och dit och får alla att gå i taket? Tja, vissa av produkterna är möjligen allergena men knappast giftiga och fortsatt är alkohol det farligaste i vinet. Dessutom finns det inga jäststammar som ger jordgubbssmak och så vidare. Däremot finns det jäst som kan hjälpa de aromerna på traven, men de jästtyperna fungerar bara på must som saknar rätt BiB Rapskoncentration, det vill säga vin som görs för konsumenten som handlar skräpviner. Och det är just det som är grejen: problemet är, egentligen, inte skräpvinerna i sig eller hur de görs utan att någon köper dem. Ytterst bör alltså ett reportage göras om Svenssons vinval. Ungefär som Svensson tidigare fått hjälp med att fatta att en sko måste ha ett lägstapris för att alla i produktionskedjan ska må bra. Nu ska för all del inte Systembolaget, importörerna och producenterna som handlar med skräpvinerna förskonas från rättmätig kritik, men ändå, utan konsumentens medverkan tjänar de inga pengar på sitt omoraliska värv. Sist men inte minst: en stor del av ämnena på Kalla Faktas lista finns naturligt i vinet, även i naturviner, varför den som är allergisk mot låt säga tannin eller överkänslig mot vinsyra knappast kan dricka vin överhuvudtaget ungefär som vissa allergiker inte kan äta nötter eller dricka mjölk överhuvudtaget. Att sedan konsumenter nu får ont i magen av viner som var med i Kalla Faktas reportage och lämnar tillbaka sina skräpviner (TV4 Nyheterna igår) kan förstås inte annat än applåderas. Och då har konsumenten ändå inte koll på ochratoxin i dåligt odlat vin – och det gäller oavsett vilken filosofi bonden säger sig följa – och ingen har varnat diabetikern för sockertillsatserna i skräpvinerna. Ett ord också om Livsmedelsverket (SLV) som uttalar sig om vad som ska stå på vinetiketten i Kalla Faktas reportage, läs det här, för det är tydligen okänt för många på SLV (att, citat SLV ”Det tillfälliga undantaget från märkning av allergener på vin upphörde den 30 juni 2012”) och nämns därför inte i TV-inslaget. Allra sist men inte minst får vi hoppas att Alko och Systembolaget breddar Kalla Faktas analys av skräpvinerna för det låter osannolikt att det finns besprutningsrester i blott fyra av tio, och det är inget mer med den saken: undvik skräpvinerna så behöver du inte bry dig. Vi rundar av Kalla Fakta-debatten med Kent.