Patrik Oksanen: Skarpa skärvor

Först som sist: Läs den här boken. Så snart som möjligt. Och se sedan till så alla dina bekanta också läser den.

Patrik Oksanen har en gedigen journalistisk bakgrund från bland annat SVT och TV4. Idag är han politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han skriver också ledare och om säkerhetspolitik för flera av Mittmedias tidningar. Och nu har han skrivit en oerhört viktig bok om ”hur informationskrig hotar slå sönder det öppna samhället”.

 

Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?

Musik.

Fri press vs Erdogansvenskarna

I det rådande samhällsklimatet där en lång rad regeringar och riksdagar undan för undan monterat ner inte bara det militära och civila försvaret i Sverige utan också det psykologiska och därmed den mentala medvetenheten – den aningslösa Transportstyrelsens IT-upphandling räcker som exempel – och där utländska intressen framförallt via sociala medier underblåser motsättningar och förstärker åsiktsyttringar och där flera inhemska aktörer gör sitt för att få det att storma och där bland många måltavlor ”journalisterna” och det fria ordet utsätts för angrepp, gäller det att komma ihåg några saker (utöver det faktum att pöbeln som ropar på inskränkningar i demokratin a la Turkiet – alltså bannlysning av utvalda media, förföljelse av oliktänkande och tillsättande av medlöpare och åsiktstrogna på viktiga poster till exempel inom polisväsendet – är en minoritet).

”Journalisterna” och ”medierna” är allt från DN och Samhällsnytt och Flamman via Amalia och Ekot och Dagen till Rapport och Etc och Veckans Affärer – för att nu inte nämna tillgången till utländska medier, böcker, bloggar och podar. Talet om en ”åsiktskorridor” med alla dessa hundratals, tusentals, informationskanaler kan bara handla om individen själv, som i så fall låter sig placeras i en åsiktskorridor genom att envist blunda för de många perspektiven som finns där för den som orkar ta till sig dem. Glöm inte heller att ett drev, låt vara rättfärdigt eller orättfärdigt, bara går så länge det får näring i form av fler läsare och kommentarer från den som vill kasta sten på den utsatte.

Musik!

Dum, dummare, dummast

Er utsände i den av initierade insikter, altruistiska allvetare och mänsklighetens sista hopp fyllda sociala medievärlden förstår inte hur någon kan klara sig utan all den visdom som härbärgeras och sprids i denna den bästa av världar, där alla bara är bäst och klokast och alla andra så förtvivlat dumma i huvudet, och detta det sista gäller, förstås, framförallt politiker, kändisar, chefer, journalister, ”journalister”, lärare, filosofer, artister, tjänstemän, ja alla som har något aldrig så litet att säga till om eller som på minsta vis förefaller ta sig en funderare eller låter på- eller beläst eller på annat sätt visar sig på styva linan. Vad gäller gammalmedia är den alltid vinklad och döljer fakta, och det är något nytt för så var det inte förr i världen och det handlar inte om att individen, nu som då och i och med att också den objektiva sanningen är subjektiv, måste följa en uppsjö informationskanaler för att få en hyggligt objektiv helhetsbild.

Således ni som inte får nyheterna från sociala medier, ni vet inte att det är Dan Eliassons fel att det brinner på 80 platser i landet. Detta har alltså inget med ett exceptionellt torrår att göra eller de budgetar och beslut som fattats avseende landets räddningstjänster och civilförsvar de senaste decennierna. Inte ens med pyromaner. Viktigt att påpeka är också att om inte en subvention utgått till den som handlade en elcykel i fjol eller i år, skulle Sverige nu haft tre vattenbombare, för de besluten mättes ju mot varandra: cykelsubvention eller vattenbombare. Visst minns vi debatten, eller det kanske vi inte gör, men så var det säkert, och det är ju för jävligt, grannen drar runt med sin enpetare till cykel istället för att vi har vattenbombare i Sverige, vilka idioter! Och det är just det som är så skönt med sociala medier: det är alltid någons fel. En dum jävels fel. Någon som är dummare än jag.

MusikMer musik!

Journalist bashing: diktaturkramarens våta dröm

Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:

”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”

The Jam!

Derealiseringens tidevarv

I samband med här tidigare omnämnda ”Kulturhelg i Tällberg” kom bland annat frågan om dagens nyhetshantering upp. Många aktiva eller tidigare journalister fanns på plats och rent av också sådana som styr delar av dagens nyhetshantering. Det slående är att det som nu sker med en allt tydligare derealisering av verkligheten i nyhetsrapporteringen de facto var synbart redan för 30 år sedan – skriver till och med om derealiseringen i romanen ”Anakolut” (1986) och följer upp mer tydligt i ”(Stadd i)Statisk rörelse”(1995), frågor som låg mig varmt om hjärtat då, och gör det nu då det är fråga om det öppna samhällets fortlevnad – och det är, kanske inte helt oväntat, först nu vi fullt ut i vardagen börjar se tydliga frågetecken kring utvecklingen. Samtidigt är det också uppenbart att många som ser frågetecknen själva bidrar till den fortsatta derealiseringen, till exempel genom att smått desperat försöka anpassa nyhetsförmedlingen till ”de yngre”.

Verklighetsmognad

En fråga få tycks ställa sig är när i livet vi är verklighetsmogna, alltså när är vi redo att ta in låt säga seriöst förmedlade TV-nyheter. Är det kanske med detta som med kaffe – vi börjar med svagt kaffe med mjölk och socker och slutar långt senare med en ristretto (om vi nu alls dricker kaffe) –  eller rent av med vin: Så länge jag varit i branschen har jag hört att ”unga dricker inte vin längre, de vill ha öl och cola”, men har det inte alltid varit så? Hur många älskade stramt rödvin vid 18 eller ens 22 eller 25? Någonsin?

Med andra ord: Den som försöker fånga upp individer som inte är redo att ta in seriöst rapporterade nyheter kan inte vara seriös i sin rapportering; den måste lägga sig på en Aftonbladet TV/TV3-nivå och ha en för utstyrseln och sitt sätt alldeles för gammal kille med kepsen käckt på svaj omgiven av ett gäng flamsiga människor som gör sitt bästa för att distansera sig från sin egen rapportering bortsett från när det handlar om sådant som visar att de hänger med och inte är lika gamla som de ser ut att vara.

Verkligheten utan filter

Det är nu inte alls något fel i det där sista, Aftonbladet TV:s nyheter. Det fungerar mot en bestämd målgrupp – en målgrupp som ännu inte är redo att gå på djupet i nyheterna och insikterna, en målgrupp som vill vara distanserad från verkligheten. Därför är det så viktigt att andra nyhetsförmedlare håller fast vid seriös rapportering och fördjupningar med ett tydligt fokus på samhällets verkliga utmaningar så att detta finns där för alla dem som söker på djupet och alla dem som undan för undan når den nivån i livet då de är redo att se verkligheten i ögonen utan filter av trams och snuttiver.

På tal om ”Anakolut” och försöket att greppa de då allt tydligare utmaningarna med det nya informationssamhället, sägs det på något ställe att endast surrealisten rättvisande kan beskriva verkligheten – en tanke som fortsatt känns gångbar.

The public gets what the public wants”, ”Good news”, ”Bad news”.

Kim Jong-un: Försvarstal för nättrollen

Nordkoreas store ledare, nobelprisfähige författare, mästersimmare, urstarke styrkelyftare, bergsklättrare magistralium och store filosof Kim Jong-un har kontaktat vinifierat och bett att få publicera ett nyskrivet utkast till, som han säger i sitt mail, ”djupsinnigheter så djupa att en vanlig mänsklig hjärna inte klarar att gå så på djupet utan att implodera av det omgivande trycket” (vår fria översättning från koreanskan). Kära HR:are, det är inte utan viss stolthet vi presenterar exklusivt för er: Kim Jong-un – Försvarstal för nättrollen!

”Högst oförskyllt har de så kallade nättrollen i Sverige kommit att utsättas för en regelrätt smutskastningskampanj av Storebror, Staten, mobbade och PK-maffian! Gång på gång dras de i smutsen när de försöker tala om hur det egentligen förhåller sig i ert ruttna samhälle och gång på gång pekar de på konstruktiva lösningar, som inte bara ifrågasätts utan till och med förlöjligas. Låt oss ta några konkreta exempel:

1.Statsminister Stefan Löfven kallas då och då för ”den där svetsaren” och det upprör förstås somliga, men nu är det en gång för alla så att den enda yrkeskategori som har lika låg status som folkvalda statsministrar är just svetsare. Med andra ord är det ytterst relevant att kalla Stefan Löfven för ”den där svetsaren”. En man med ett redan skamligt yrke apostroferas via ett annat skambelagt yrke. Inget fel i det, eller hur, ni i den svenska PK-maffian (som för övrigt styrs av CIA och avlyssnas av NSA och FRA och infiltreras av FSB, LO, DGSE, Almega, Pen och Must)?

2.Gång på gång råskäller de så kallade nättrollen urskillningslöst på Sveriges statsminister och andra folkvalda av olika kulörer. Det ska ni vara glada för, för det är en skam för ert land att ni alls har folkvalda. Än värre är att en del verkar vara glada och stolta över att de får säga vad de vill, tycka vad de vill, rösta på vem de vill och så vidare, när de skulle kunna ha det så mycket bättre med en stark ledare och ett parti! Inga val, inget tjafs. Ordning och reda, fängelse på freda’ om du inte håller med. Nej, tacka vet jag de så kallade nättrollen som tar bladet från munnen och inte räds att säga som det är, att statsministern så klart ska skjutas och övriga parlamentariker fängslas och gruppvåldtas så de blir gravida.

3.Anna Brolin. Hon förefaller vara ett typexempel på en sådan där snygg, oerhört skicklig teve-kvinna som kan konsten att leda en studio, kommentera en match och intervjua både idrottare och andra och det på ett otäckt otvunget och sympatiskt vis. Därför är hon självklart äcklig och ska gruppvåldas och göras gravid. Men är det någon som säger det, annat än de så kallade nättrollen? Nej, det är det inte. Men som tur är har ni dem, de så kallade nättrollen, så ni får höra sanningen!

4.Nu är Anna Brolin bara ett exempel. Det kryllar av kunniga kvinnor på svensk teve och en del av dem talar dessutom skånska (till och med jag noterar detta!)! Klart de ska gruppvåldtas och göras gravida. Allihop. Ju förr, dess bättre.

5.Någon har påpekat att det rent praktiskt kan bli svårt att genomföra de så kallade nättrollens samhälle. Det är så många som ska gruppvåldtas. Hur ska man hinna med? Dessutom kan det föreligga problem med att få ofruktsamma kvinnor och i största allmänhet män att bli gravida. Det där är negativa tankar typiska för PK-maffian. Förhandsförsök att smutskasta det nya, sköna samhället styrt av en ledare, ett parti, utan kvinnor i teverutan, utan politiker, utan journalister, utan lögnare och glädjeförstörare. I det nya, effektiva samhället kan vi, jag menar ni, sätta upp läger dit ni skickar alla som ska gruppvåldtas och där kan vi ha helst stora, svarta män som inte gör annat än gruppvåldtar dagen lång och i de fall det är fråga om män och ofruktsamma kvinnor som ska göras gravida får vi se till att ha en lägerklinik för inplantering av befruktade ägg.

6.Zara Larsson! Ja, jag vet inte alls vem det är men självklart ska hon gruppvåldtas, göras gravid och eventuellt skjutas. Det har jag läst på nätet och är det så skrivet så är det så, så sant som det är sagt. Och har dessutom jag sagt det är det i ändå högre grad så. Tror ni mig inte så fråga Kim Yong Jin, min utbildningschef. Nejvisstnej, han är ju död, avrättade honom precis, men då vet ni. Mig kan ni lita på.

7.Sanna Salameh på Bolibompa är en vidrig människa. Det har jag läst på Flashback och då är det så klart sant. Det är direkt pinsamt när ett hyggligt nättroll som mannen som skrev ett otrevligt inlägg om henne nu bett henne om ursäkt sedan han av PK-maffian och köpta journalistsvin tvingats be om ursäkt (ni kanske läste om det?). I Aftonbladet dessutom! Han hade sett hur Karin ”Kakan” Hermansson kränktes på nätet och säger i pudelartikeln ”Då tänkte jag att jag skulle försöka bräda det. Då skulle man vara så grov som möjligt. För man vill ju att folk ska läsa, det är ju det som är tanken,” sade mannen till AB och det är klart han har rätt i det, alla dagar i veckan och i alla väder. Sagt och gjort, han skrev ett braskande inlägg om Salamehs utseende och undrade ”går det att få bort gorillahonan om det klagas tillräckligt mycket?”. Gorillahonan, haha! Om en barnprogramledare! Mycket bra skrivet. Klokt. Genomtänkt. Baserat på eftertanke. Tycker mannen i fråga känns som en person jag skulle ta med mig till en öde ö för att diskutera filosofi. Och så ska han behöva be om ursäkt för sina väl valda ord???

8.Ju förr ni svenskar förstår att hedra era nättroll kommer ni att uppnå diktaturens nirvana, där ingen tanke är för korkad för att få yppas (så länge den faller mig i smaken förstås) och där respektlöshet och personliga förolämpningar är comme il faut (japp, franska!, betyder typ pop opp i topp) och alla som är fula eller talar skånska eller är duktiga på teve eller är kvinnor eller är folkvalda eller är svetsare eller är statsministrar eller har dålig hållning som salig Kim Yong Yin gruppvåldtas, görs gravida och skjuts.”

Musik!

Spotlight – en viktig film för alla

När Spotlight får en Oscar för bästa film är det för en gångs skull en viktig Oscar vi talar om. Den här ganska långsamma och lätt dokumentärstukade spelfilmen har grävande journalister och en papperstidning som hjältar. Ett uppfriskande grepp i en era då journalister vanligtvis framställs som blodtörstiga sensationsmakare som parasiterar på det demokratiska samhället och inte, som här och som ofta i verkligheten, är en garant för öppenhet och den lilla människans hjälpare i nöden.Spotlight 2Här får vi följa den grävande gruppens Spotlight arbete med att kartlägga och avslöja de utbredda sexuella övergreppen inom den katolska kyrkan. Ingen action, inga smarta dialoger, bara hårt, grävande arbete, där vi får en rimligtvis god bild av hur allt hände. Vi får också klart för oss vikten av att vi på något vis behåller ett antal grävande journalister och rent av grupper och tidningar även i framtiden.Spotlight

Det är förvisso rätt att håna låtsas-journalisterna som ägnar sig åt furstespegling och dem som hellre jagar en rubrik än sanningen eller som rent av skriver om sådant den har egen vinning av men man måste dra en tydlig skiljelinje mellan de där kluddarna och verkliga journalister.

Lite spotlight, mer moonlight.

Våra fantastiska journalister & Aretha Franklin

Med rätta upprörs nu de flesta av det häpnadsväckande svineriet i Kommunals ledning. Förra året fanns anledning att uppröras över sättet personer på ledande befattningar inom SCA missbrukade sitt förtroende och blåste aktieägare och andra på pengar. Detta är två bland flera skandaler, fall av maktmissbruk och missförhållanden som avslöjats av duktiga journalister under det senaste året. Det kan vara bra att minnas för den somAftonbladet logga slentrianmässigt drar all media över en kam och talar om hyenor och förespeglar att media som Aftonbladet och SvD skulle ingå i någon form av konspiration mot den lilla människan. Noterbart är för övrigt att det är AB som står LO nära som avslöjar svineriet i Kommunal medan näringslivet närstående SvD avslöjar übermensch-beteendet i SCA. Hatten av och må den som på samma vis som den nyaSvD logga regeringen i Polen ropar på inskränkningar i yttrandefriheten och som försöker misstänkliggöra de för demokratin livsviktiga medierna ta sig en funderar till – skulle nämnda person efter att ha försökt tänka en gång till fortsatt mena att media i största allmänhet är av ondo må den emigrera till låt säga Saudi-Arabien eller Nordkorea, två länder med ordning och reda i traditionell anda.

Aretha Franklin.

Det här är Je suis Charlie

Je suis Charlie” är en spontan yttring för det öppna samhället, det fria ordet och demokratin. Punkt slut.

Den som stödjer ”Je suis Charlie” tycker nödvändigtvis inte att det är okej att på ett smaklöst och respektlöst vis driva med allt och det är fullständigt onödigt att försöka framställa det på det viset. Faktum är att det inte ens innebär att den som står bakom parollen tycker om, eller ens läser, Charlie Hebdo. Inte heller har den spontana yttringen ”Je suis Charlie” något att göra med den allt annat än spontana elefanternas dans i främsta ledet på den spontana folkmarschen i Paris – nämnda dans förtar för övrigt inte heller kraften i folkets manifestation.

I sociala medier förekommer vredesutbrott i stil med att attacken på Charie Hedbo inget hade att göra med det öppna samhället utan alla krig som ”Väst” för på olika håll i världen. De utbrotten hade kunnat tillmätas visst värde om attacken varit riktad mot en militärförläggning.

Direkt destruktivt är att förringa massakern i Paris genom att hänvisa till att fler har dödats i Nigeria, Kongo och både här och där inte bara i år utan också idag, i skrivande stund; att merparten av världens nyhetsförmedlare i allmänhet och ”våra” i synnerhet inte ger det ständigt pågående barbariet i världen mer uppmärksamhet gör inte det som skedde i Paris mindre upprörande och ytterst är det allra mest upprörande från det här perspektivet att nyhetskonsumenten i gemen i ”Väst” är måttligt intresserad av situationen i Nigeria och Kongo och det är skälet till att så lite rapporteras om detta.

Skördeoffer & barbariet

Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.skördeoffer_250jpg

Natt i Eskilstuna del 1

När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”

Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”

Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.

Natt i Eskilstuna del 2

Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.

”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”

”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”

”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något

As long as there are

people that have lost

everything

As long as there are

people who have nothing

to lose

As long as there are

people worth nothing

Life´s dangerous

Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.

Slut

Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.