Förbud mot matlagningskurser och krångelrisotto!

Nyligen bjöds er utsände i dagdrivarnas meningslösa och nonsensfyllda vardag in till en matlagningskurs för folk utan eget liv. Ganska snart visade det sig att hela tillställningen, som väntat, var ett lurendrejeri. En liten grupp naiva människor, er utsände inräknad, placerades ut vid ett antal köksbänkar och där förväntades de göra en risotto. Något som visade sig ta timmar och vara oerhört tillkrånglat. Då den ovan nämnde utsände är en god människa och en hjälpare i nöden tog han sig för att upplysa den uppenbarligen i skriande behov av utbildning varande kockslyngeln tillika ”kursledaren” om att det finns någon som heter Uncle Ben och att han säljer påsar som det bara tar minuter att göra risotto av. Det fick tyst på den självgode charlatanen.

Vill passa på att kräva förbud mot matlagningskurser, detta ett det moderna samhällets gissel och värsta sortens lurendrejeri fullt i klass med irländska asfaltskokare.

Köksjazz. Freak Kitchen.

Torsdagstext på tisdag

Förspelet

Hustrun: Jag vet att du inte provat på det här förut, och att det skrämmer dig…

Mästerkocken: Mhm.

Hustrun: Men du kommer gilla det. Jag lovar.

Mästerkocken: Jag vet inte, jag…

Hustrun: Det är inte farligt. Jag lovar!

Mästerkocken: … det känns inte helt okej för mig det här.

Hustrun: Vare sig du gillar det eller inte så är du en vuxen man och vuxna män gör sådant här.

Mästerkocken: Så där säger du alltid. Alltid. Och sedan är det betydligt mer krävande, och farligare, och otäckare, än du ens antytt i de få brasklappar du lägger in mellan allt det där ”tycka om”, ”enkelt” och ”alla kan göra det”.

Hustrun: Ibland blir jag såå trött på dig.

Mästerkocken: Värst är det där med att alla vuxna män gör det.

Hustrun: Suck, jaja, du gör som du vill. Jag åker på affärsresa nu och förmår du inte läsa innantill på en burk så får du väl göra samma gamla påstortellini som alltid! Men kom ihåg att det är av omtanke och med kärlek som jag köpt burkarna med ärtsoppa i ett vad det verkar fåfängt försök att få dig att i någon mån variera din kost när du är på tumanhand med dina egon.

img_2464

 

Akten

Ärtsoppa. Hur gör man ärtsoppa? Läs på burken, sa Hustrun. Det är tveklöst ett gott råd som er utsände bland de puttrande grytornas förrädiska värld fylld av grynnor och misstag härmed skickar vidare till alla HR:are. Skulle någon mot förmodan och bättre vetande trots allt skrida till verket utan att ha läst på burken, vill den nyss nämnde varna för att det då kan hända att denne någon som en vettvilling agerande bara häller upp ärtsoppburkens innehåll i en gryta på spisen och brassar på med värme i kraftfulla doser och det som då händer är att det snart börjar osa bränt och att delar av ärtsoppan görs oätbar genom att den förvandlas först till klister och därefter till ett med grytans botten.

img_2462

Så hur gör man för att göra rätt? Ja, som sagt: läs på burken och agera utifrån de upplysningar som där står att finna. Till exempel är textens förslag att blanda ner en halv burk vatten i grytan, där ärtsoppburkens innehåll ligger och törstigt trånar efter sällskap, ett bra förslag och definitivt något som är värt att ta fasta på. Vill i samband med det tillägga att soppan inte som tvåtaktsolja för utombordare, gräsklippare och motorcyklar är självblandande, vilket man givetvis lätt kan få för sig. Således hjälper det inte att ställa en gryta med ärtsoppburksinnehåll och vatten på plattan i orört sällskap. Det enda som kommer hända är att vattnet bubblar och fräser medan burkinnehållet agerar på samma sätt som nämndes i förra stycket.

fullsizerender

Med andra ord är det bara halvrätt att hälla vatten i grytan. Hemligheten, som vi nu på ett närmast filantropiskt vis delar med oss av till våra trogna HR:are och som kanske kan förvåna en och annan, är att konstant och bestämt röra om i grytan med en slev, eller, om slev saknas i hushållet, ett slevliknande föremål, så att ärtsoppburkens innehåll effektivt beblandar sig med vattnet. När detta skett antar allt en slags soppliknande konsistens och det är den, inte vattnet runt de orörda öarna av ärtsoppbruksinnehåll i stycket ovan, som bubblar och fräser.

img_2466

Låt puttra ett tag under vildsint omröring – ett litet mått av desperation är på sin plats här och den som fått kassera två brukar för att nå hit har vett att inse vikten av att det inte skiter sig en gång till. När det börjar ryka och puttra antar soppan en varm form och det är, såvida inte ärtröran äts direkt ur grytan, dags att servera. Häll då upp röran i en skål, tillsätt lite senap och njut hämningslöst. Därför att vi är värda det!

img_2467

Present Tense.

Gör din egen vägkrog hemma!

Idag ska vi i Köksskolan lära oss att återskapa den omisskännliga känslan av vägkrog hemma i vårt eget kök! Många blir säkert inte bara uppspelta av detta utan också en aning ängsliga: Hur i hela fridens namn kan man återskapa äkta vägkrogskänsla i det egna köket? Svaret är att det inte är snutet ur näven, men den som in i minsta detalj följer anvisningarna nedan kommer att lyckas, och om du känner dig orolig mitt under pågående procedur: Kom ihåg att du har en mästerkock vid din sida!img_2340Så här gör du för att skapa din egen vägkrog:

1.Ställ en stor stekpanna på spisen.

2.Dra på maximal värme.

3.Häll rikligt med matolja i pannan.

4.Skiva snabbt som ögat lite redan kokt potatis som du hittar i kylskåpet och släng potatisbitarna i pannan.

5.Plocka fram ett bacon-paket som du också hittar i kylen, öppna det och lägg baconbitarna i pannan, tillsammans med potatisen. Låt sjuda.

6.Knäck två ägg, ett i taget, och placera innehållet, helst utan skalrester, i pannan, sjud tillsammans med potatisen och baconet.

7.När det börjar lukta vägkrog ställer du fram tallrikar, bestick och glas på köksbordet. Dekorera med en flaska pilsner.

8.När Hustrun (Maken i förekommande fall) kommer hem, gör som hen säger och sätt på köksfläkten och öppna ett fönster.

9.Klart att servera!

Musik!

Kockskolan: Sjukhusmat

Då Hustrun tillfälligt bragts ur spel fick vi ägna dagarna åt att äta smörgås. Detta fungerade till dess den sjuka blev så pass fri från hostningar och rinnande näsa och annat att hon kved fram något i stil med ”lagad mat”. Då vi med svårighet ser våra nära och kära lida återstod intet annat än att försöka laga lite mat. Frågan var bara hur? För att hjälpa andra som hamnar i samma svåra situation samt som ett inspel till landets sjukhus och liknande inrättningar kommer här därför ett kockskolsinlägg ämnat att bistå den ensamme i stunder då det nutrilogiska armodet och därmed behovet är som störst.IMG_1149

1.Inhandla en påse fryst risotto. Finns i välsorterade livsmedelsbutiker. I frysdisken.

2.Följ påsens anvisningar, typ värm påsens innehåll utan omslagspåse i en stekpanna.

3.Lägg upp på en tallrik.

4.Garnera med röd paprika (se bild).

5.Servera och slå den sjuka med häpnad.

Vi vågar gå så långt som att påstå att detta är en given succé. Såvida vi inte hörde fel började Hustrun snyfta av lycka då hon såg mästerverket – knappast vad hon förväntade sig då hon bad om vanlig, plebejisk ”lagad mat”.IMG_1149

Stjärnkocken tipsar: Risotto au poulet

Idag ska vi lära oss att göra Risotto au poulet avec ses champignons à la crème (köksfranska, uttalas ”Risotto å polé aveck se champiång alla kräm”). Och inte bara det: vi ska också lära oss hur man inte gör!

Risotto au poluet

Gör så här:

1.Gå till din butik och köp en påse Risotto au poulet. Denna återfinner du i frysdisken. Var noggrann när du gör ditt påsval så du tar en variant med ”champignons à la crème” (det framgår av texten på påsen om det är en sådan). Om någon ser dig där vid frysdisken ska du med tanke på din kockimage känna lite på flera påsar, se fundersam ut och sedan med en bestämd gest välja en.

2. Gå hem. Förbered köket för matlagning: tänd lyset om det behövs, starta köksfläkten (detta är oerhört viktigt att komma ihåg om någon ser dig när du arbetar i köket, en brummande fläkt imponerar även på den mättaste gäst), ta fram en stekpanna, ett lock anpassat för stekpannan, en sked och starta en stor platta på spisen (med spisratten, som ska vridas tills det tar stopp på nr 9; saknar spisen rattar är vår rekommendation att ni googlar fram lämpligaste tillvägagångssätt). Skapa en avspänd atmosfär genom att sätta på Joan of Arc med Lisa Mikovsky.Lisa Mikovsky

3. Ställ stekpannan på den startade plattan, häll två skedar vatten i stekpannan, häll i den inköpta påsens innehåll, puttra på maxvärme sex minuter, rör om då och då, sänk temperaturen till halvfart, lägg på ett lock, rör om då och då, avvakta sex minuter. Klart!

Gör inte så här:

1.Följer du inte punkten ett och två ovan blir det ingen risotto.

2. Förutsatt att punkterna ett och två ovan följts ska du nu inte hälla påsens innehåll i stekpannan utan vattentillsats och du ska inte lämna innehållet vind för våg i stekpannan utan att röra om särskilt som spisratten ställt in värmen på max och du får för allt smör i Småland inte gå ifrån den fräsande anrättningen och komma tillbaka tio minuter senare. Det som då lär ha hänt är det som vi via empiriska experiment kunnat fastslå, nämligen att påsens innehåll blivit ett med stekpannan och medan det går att skrapa av en fortsatt lätt fryst övre del av påsinnehållet är resten svart och inte särskilt gott och dessutom ohyggligt svårt att servera då det har en tendens att vilja fortsätta vara ett med pannans botten.The Screaming Jets logga

Screaming Jets

.

Kan vinmakare per automatik laga mat?

Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:

Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre Hector Berliozsjälvinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.

Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.

Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.

Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat.  RentToque krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)

Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.

Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som Hector Berlioz2skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.

Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.

På tal om symfonier en fantastisk symfoni.

 

Köksskolan: Gör ont vara Plura

Visst ser det mysigt, bohemiskt och naturistiskt och rent av lite rebelliskt och up yours liksom ut när Plura trippar runt där och barmagar sig medan grytorna kokar, sidekicken plockar ackord, Måns blir lite så där lagom homofobiskt på lyset och TV-kamerorna rullar? Ja, det gör det och man vill liksom bli en del av den där SoFo-Woodstock-bohem-grejen. I alla fall ville er utsände i de barmagade kockarnas frigjorda värld det. Således slängde han av sig vad han hade på överkroppen, satte på lite lägereldsbakgrundsmusik, bjöd in ett par vänner som ombads sitta och dricka alkohol och prata om allt mellan himmel och jord medan ni vet vem skulle laga mat iförd endast mässing på den övre delen av kroppen.IMG_1481

Låt oss med en gång konstatera att det gör ont att vara Plura. När äggen studsar runt i olivoljan och den sistnämnda fräser och sprätter åt alla håll och kanter som hade den drabbats av ett besinningslöst bärsärksanfall och i detta nu träffar er barmagade hjälte över snart sagt hela överkroppen, då, gör, det, ont. Om den modige, halvnakne kocken dessutom spänt bågen på så vis att det skvätter matlagningsolja och annat ister från både bacon och råskivad potatis, ja, då har kocken valet att rusa från spisen och hålla sig borta till dess allt kokat torrt eller stå kvar med tårar i ögonen och slåss mot den opålitliga och hala matlagningsoljan som, det måste understrykas, är både urskillningslös och ofattbart brutal i sina brännheta attacker. Med tanke på de inbjudna gästerna valde er kökshjälte det sistnämnda.IMG_1481

Nog av. Kontentan av det ovan sagda är: Det gör ont att vara Plura! Akta er för det! Det finns bara en Plura! Köksskolan kan bara se ett enda undantag från det nyss sagda och det är om någon råkar gå omkring med pansarhud på överkroppen. I annat fall ska vi låta Plura vara Plura. PS De röda prickar som överkroppen bemärks med efter en upplevelse av ovanstående art behandlas med fördel med kylbalsam och after sun lotion.

Musik!

Kockdomare på TV & The Cooks

Har tänkt mycket på det här med allt grillande och tävlande i mat och annat på TV. Grundinställningen är fortsatt att det borde förbjudas och allra mest borde de förnumstiga små barnen som springer runt och lagar mat istället för att ha en barndom förbjudas och deras föräldrar skickas på uppfostringsanstalt. Detta till trots kan er utsände i de intill koma trista TV-köken tänka sig att ställa upp som kock-domare om TV ringer och frågar och betalar bra.

Tänker så här. Kan det mesta om påstortellini, om hur man steker ägg och bacon och vikten av att inte lita på förpackningen och ställa den i mikron och tro att allt är frid och fröjd bara för att det inte finns en varning för att påsen kan explodera. Sådant kan jag.James CookJag vet också, vilket säkert sådana som han Mannerström inte riktigt har koll på, att det kan vara skillnad på en häll och en häll och att det faktiskt inte är ett skämt att det finns keramikhällar – låt vara att dessa är obegripliga, ser inte ut som keramik alls, å andra sidan ser inte råbiff ut som biff heller, allt för att förbrylla och förleda i köksregionen. Och talar vi raw food så har jag, om uttrycket tillåtes, råkoll. Kort sagt öppnar man påsen och äter tortellinin som den är. Snabbt, enkelt, modernt, smalt, nyttigt, PK, hipstertangerat.Putte KockNågon kanske invänder att det väl inte gick så bra med middagen som tillreddes åt Hustrun häromsistens. Det stämmer, men just det gör att jag är rätt person att gå runt där och uppmuntra de tävlande. När de är som nervösast kan jag dyka upp och säga lugnande saker som ”du ser helt bortkommen ut, är det tjockspisen som bekymrar dig? Tänkte väl det, men det är bara att vrida på de där rattarna så kommer värmen” eller ”du, det där är en induktionshäll, du måste vara magnetiskt för att få den att fungera” eller ”äh, skit i Leif, kör påsvarianten istället, det gör alltid jag”. Jag skulle vara en slags kockdomar-Florence Nightingale-Moder Theresa och skänka värme och lugn åt de tävlande och försätta hela tävlingen i en mer harmonisk sinnesstämning. Mindre tävla. Mer briljera. Polska!Florence Nightingale

Tignanello 1996

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insiktIMG_1151 om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.