Förbud och varning för ensidig kost!

Den bedrövade och övergivne men också tappre gräsänklingen  scannar av livsmedelsaffärens hyllor. Rader av obegripliga produkter som förefaller ha det gemensamt att de borde vara förbjudna eller åtminstone belagda med åldersgräns och att de bara skulle få saluföras i särskilda statsfinansierade butiker med begränsade öppettider och tydliga varningssignaler till desperata gräsänklingar. Varningssignaler och -skyltar som skriker ut ”Varning för ensidig kost!” och liknande.

Nog av. Den utlämnade men tappre går där mellan raderna av produkter och blir alltmer alienerad ända tills, Gud vare tack!, det i frysdisken dyker upp ett paket ”Brandade de morue parmentier” från Tipiak! En tydlig och lättbegriplig tillredningsinstruktion medföljer på kartongen. Inte helt enkel att genomföra, tillredningsinstruktionen, men er utsände i de ömkansvärdas ynkliga och lugubra köksenvironger lyckas efter visst funderade göra som det står. En med bravur genomförd handlingskedja som HR:en inte ska tröttas med då den är tämligen omfattande och bland annat innefattar handhavande av ugn samt äggklocka. Samtidigt.

Brandade tillreds alltså, och det med sådan framgång att den blir stående klassiker för hela gräsänklingsveckan. Efter den första kartongen köps flera in, läggs på lager och tillreds allteftersom klockan slår lunch och middag. I den bästa av världar skulle vi här kunna lämna gräsänklingen lycklig i sitt hus med sin brandade och sina vänner hundarna, som håller honom sällskap när världen övergivit honom. Men nej! Efter bara några dagar händer det som inte får hända! Magen! Och allt, visar det sig efter ett samtal till Hustrun, på grund av ensidig kost. Förbannade vare livsmedelsaffärerna som inte tar ansvar för sina produkter och sina kunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ensidig kost och livsmedelsaffärer som inte tar sitt ansvar!

Musik.

Förbud mot trycksensorspisar!

Vill på väldigt många medmänniskors, och mina egna, vägnar, kräva ett omedelbart förbud mot spisar med trycksensorer istället för rattar! Skälet till detta torde vara uppenbart för alla med en normal femårings intelligens och för alla världens ingenjörer och alla de som vare sig fått igång spishelvetet eller fått stopp på den när den väl satt igång.Innan Hustrun dyker upp och anklagar er utsände bland de ack så nödvändiga och av pöbeln så älskade förbudsivrarnas ordningsamma och tillrättalagda värld för att ha skrivit ett sexistiskt inlägg, vill den nyss nämnde utsände med emfas slå fast, att nej! så är det inte ity emedan möjligen en störd kock kan se något sexigt i en spis är en spis för den breda allmänheten inget annat än en maskin från helvetet och ett konkret hot i vardagen!

Musik.

Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

TV-kockskolan: Minestrone

VÄLKOMNA VÄLKOMNA! OM NI UNDRAR VARFÖR JAG SKRIKER SÅ BEROR DET PÅ ATT JAG INGET HAR ATT SÄGA OCH DET JAG ÄNDÅ SÄGER ÄR SÅ TRÅKIGT ATT JAG MÅSTE SKRIKA FÖR ATT LURA ER ATT TRO ATT DET HÄNDER NÅGOT HÄR, ATT NI ÄR  I HÄNDELSERNAS CENTRUM, NU NÄR JAG LAGAR MAT I TV! IDAG SKA VI LAGA EN HÄRLIG MINESTRONE SOM FARMOR BRUKADE LAGA DEN!

SÅ! Nu kan jag lugna ner mig lite för nu släpper vi på matporrmuzaken i bakgrunden och börjar visa matbilder och då händer något låt vara totalt ointressant i rutan. Först zoomar vi in på påsen med Minestrone-basen.

Nästa steg är att koka upp vatten i en gryta. Det gör vi genom att ta en kastrull, fylla den med vatten, sätta den på en platta och starta värmekällan och sedan rör vi ner påsens innehåll med en visp. (Bild)

För att sätta piff på Minestronen tillsätter vi olivolja, basilika, skinka och portvin! (Bild)

Blir det gott? Nej, det blir det inte, det vet jag, jag har provat, och jag vill verkligen varna er för att försöka er på det här hemma. (Bild)

Musik!

Manual för TV-kocksformat

  1. Inled med hurtfrisk musik så tittaren luras tro att nu kommer snart något fart- och lustfyllt äga rum.
  2. Då det är uppenbart att tittaren kommer stöna och sucka ”shit, inte en kockjävel till” när kocken kommer i bild gäller det att snabbt lura kvar tittaren, detta sker genom att kocken beter sig som en mix av en månglare på marknaden och en högljudd narr.
  3. Nu kan inte ens den mest gladlynte kock behålla tittaren hur länge som helst med sina utrop om ”Idag ska vi göra ugnspannkaka eller tjockpannkaka som min mormor i den blekingska skärgården brukade säga, hej på er, häng med!”, varför det gäller att snabbt släppa på mer gladlynt musik som får ligga och porrporla bakom de för en majoritet av tittarna outsägligt trista bilderna som visar en tjockpannkaka i vardande.
  4. Ovanstående får ta högst en och en halv minut sedan måste kocken skrika ”Färdig! Oh, så gott! Mmm! Servera med lite äpplemos eller lite sylt eller lite vad ni vill, mormor i Blekinge serverade alltid med lingonsylt, eller som mormor sa ”krösamos”! Hehe! Hej på er!”

Frukostmusik!

Bonusmusik 31/08. Och lite mer av Hansson & Karlsson. Klassiker med K/Carlsson.

Varning för köttets grå skyar!

Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.

Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!

En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.

The Equals.

Förbud mot matlagningskurser och krångelrisotto!

Nyligen bjöds er utsände i dagdrivarnas meningslösa och nonsensfyllda vardag in till en matlagningskurs för folk utan eget liv. Ganska snart visade det sig att hela tillställningen, som väntat, var ett lurendrejeri. En liten grupp naiva människor, er utsände inräknad, placerades ut vid ett antal köksbänkar och där förväntades de göra en risotto. Något som visade sig ta timmar och vara oerhört tillkrånglat. Då den ovan nämnde utsände är en god människa och en hjälpare i nöden tog han sig för att upplysa den uppenbarligen i skriande behov av utbildning varande kockslyngeln tillika ”kursledaren” om att det finns någon som heter Uncle Ben och att han säljer påsar som det bara tar minuter att göra risotto av. Det fick tyst på den självgode charlatanen.

Vill passa på att kräva förbud mot matlagningskurser, detta ett det moderna samhällets gissel och värsta sortens lurendrejeri fullt i klass med irländska asfaltskokare.

Köksjazz. Freak Kitchen.

Torsdagstext på tisdag

Förspelet

Hustrun: Jag vet att du inte provat på det här förut, och att det skrämmer dig…

Mästerkocken: Mhm.

Hustrun: Men du kommer gilla det. Jag lovar.

Mästerkocken: Jag vet inte, jag…

Hustrun: Det är inte farligt. Jag lovar!

Mästerkocken: … det känns inte helt okej för mig det här.

Hustrun: Vare sig du gillar det eller inte så är du en vuxen man och vuxna män gör sådant här.

Mästerkocken: Så där säger du alltid. Alltid. Och sedan är det betydligt mer krävande, och farligare, och otäckare, än du ens antytt i de få brasklappar du lägger in mellan allt det där ”tycka om”, ”enkelt” och ”alla kan göra det”.

Hustrun: Ibland blir jag såå trött på dig.

Mästerkocken: Värst är det där med att alla vuxna män gör det.

Hustrun: Suck, jaja, du gör som du vill. Jag åker på affärsresa nu och förmår du inte läsa innantill på en burk så får du väl göra samma gamla påstortellini som alltid! Men kom ihåg att det är av omtanke och med kärlek som jag köpt burkarna med ärtsoppa i ett vad det verkar fåfängt försök att få dig att i någon mån variera din kost när du är på tumanhand med dina egon.

img_2464

 

Akten

Ärtsoppa. Hur gör man ärtsoppa? Läs på burken, sa Hustrun. Det är tveklöst ett gott råd som er utsände bland de puttrande grytornas förrädiska värld fylld av grynnor och misstag härmed skickar vidare till alla HR:are. Skulle någon mot förmodan och bättre vetande trots allt skrida till verket utan att ha läst på burken, vill den nyss nämnde varna för att det då kan hända att denne någon som en vettvilling agerande bara häller upp ärtsoppburkens innehåll i en gryta på spisen och brassar på med värme i kraftfulla doser och det som då händer är att det snart börjar osa bränt och att delar av ärtsoppan görs oätbar genom att den förvandlas först till klister och därefter till ett med grytans botten.

img_2462

Så hur gör man för att göra rätt? Ja, som sagt: läs på burken och agera utifrån de upplysningar som där står att finna. Till exempel är textens förslag att blanda ner en halv burk vatten i grytan, där ärtsoppburkens innehåll ligger och törstigt trånar efter sällskap, ett bra förslag och definitivt något som är värt att ta fasta på. Vill i samband med det tillägga att soppan inte som tvåtaktsolja för utombordare, gräsklippare och motorcyklar är självblandande, vilket man givetvis lätt kan få för sig. Således hjälper det inte att ställa en gryta med ärtsoppburksinnehåll och vatten på plattan i orört sällskap. Det enda som kommer hända är att vattnet bubblar och fräser medan burkinnehållet agerar på samma sätt som nämndes i förra stycket.

fullsizerender

Med andra ord är det bara halvrätt att hälla vatten i grytan. Hemligheten, som vi nu på ett närmast filantropiskt vis delar med oss av till våra trogna HR:are och som kanske kan förvåna en och annan, är att konstant och bestämt röra om i grytan med en slev, eller, om slev saknas i hushållet, ett slevliknande föremål, så att ärtsoppburkens innehåll effektivt beblandar sig med vattnet. När detta skett antar allt en slags soppliknande konsistens och det är den, inte vattnet runt de orörda öarna av ärtsoppbruksinnehåll i stycket ovan, som bubblar och fräser.

img_2466

Låt puttra ett tag under vildsint omröring – ett litet mått av desperation är på sin plats här och den som fått kassera två brukar för att nå hit har vett att inse vikten av att det inte skiter sig en gång till. När det börjar ryka och puttra antar soppan en varm form och det är, såvida inte ärtröran äts direkt ur grytan, dags att servera. Häll då upp röran i en skål, tillsätt lite senap och njut hämningslöst. Därför att vi är värda det!

img_2467

Present Tense.

Gör din egen vägkrog hemma!

Idag ska vi i Köksskolan lära oss att återskapa den omisskännliga känslan av vägkrog hemma i vårt eget kök! Många blir säkert inte bara uppspelta av detta utan också en aning ängsliga: Hur i hela fridens namn kan man återskapa äkta vägkrogskänsla i det egna köket? Svaret är att det inte är snutet ur näven, men den som in i minsta detalj följer anvisningarna nedan kommer att lyckas, och om du känner dig orolig mitt under pågående procedur: Kom ihåg att du har en mästerkock vid din sida!img_2340Så här gör du för att skapa din egen vägkrog:

1.Ställ en stor stekpanna på spisen.

2.Dra på maximal värme.

3.Häll rikligt med matolja i pannan.

4.Skiva snabbt som ögat lite redan kokt potatis som du hittar i kylskåpet och släng potatisbitarna i pannan.

5.Plocka fram ett bacon-paket som du också hittar i kylen, öppna det och lägg baconbitarna i pannan, tillsammans med potatisen. Låt sjuda.

6.Knäck två ägg, ett i taget, och placera innehållet, helst utan skalrester, i pannan, sjud tillsammans med potatisen och baconet.

7.När det börjar lukta vägkrog ställer du fram tallrikar, bestick och glas på köksbordet. Dekorera med en flaska pilsner.

8.När Hustrun (Maken i förekommande fall) kommer hem, gör som hen säger och sätt på köksfläkten och öppna ett fönster.

9.Klart att servera!

Musik!

Kockskolan: Sjukhusmat

Då Hustrun tillfälligt bragts ur spel fick vi ägna dagarna åt att äta smörgås. Detta fungerade till dess den sjuka blev så pass fri från hostningar och rinnande näsa och annat att hon kved fram något i stil med ”lagad mat”. Då vi med svårighet ser våra nära och kära lida återstod intet annat än att försöka laga lite mat. Frågan var bara hur? För att hjälpa andra som hamnar i samma svåra situation samt som ett inspel till landets sjukhus och liknande inrättningar kommer här därför ett kockskolsinlägg ämnat att bistå den ensamme i stunder då det nutrilogiska armodet och därmed behovet är som störst.IMG_1149

1.Inhandla en påse fryst risotto. Finns i välsorterade livsmedelsbutiker. I frysdisken.

2.Följ påsens anvisningar, typ värm påsens innehåll utan omslagspåse i en stekpanna.

3.Lägg upp på en tallrik.

4.Garnera med röd paprika (se bild).

5.Servera och slå den sjuka med häpnad.

Vi vågar gå så långt som att påstå att detta är en given succé. Såvida vi inte hörde fel började Hustrun snyfta av lycka då hon såg mästerverket – knappast vad hon förväntade sig då hon bad om vanlig, plebejisk ”lagad mat”.IMG_1149