Göken

”Gulli Gullan koko som en gök, du bjuder mig två rum och kök!” gapsjöng falskt den gänglige mannen som stod i dörren och jag ångrade mig bittert att jag tagit honom som inhysing, och inte blev det bättre när han fortsatte: ”Kom älskling gör ett försök i dina två rum och kök!”

”Peter Västergök,” sa han så och log under den ömsom grå, ömsom blonda luggen, ”Västergök är bästergök, hehe!”

”Ja, hehe, så är det kanske,” sa jag och funderade över hur jag skulle göra mig av med karln och jag insåg att jag varit alldeles för åpen och obetänksam när jag annonserat efter en inhysning i min nyerövrade andrahandslägenhet, men som student behövs pengarna och allt hade ju ordnat sig så himla bra för mig: mamma kände en man vars dotter skulle hyra ut sin lägenhet under ett år då hon skulle arbeta i Afrika någonstans. Sida. Eller kanske Lutherhjälpen. Vad vet jag? Afrika. Arbete. Andrahandstvåa till mig. Och kunde jag hyra ut ena rummet skulle jag i princip kunna bo där gratis. Inhysingen, Peter Västergök, var äldre, hade fast arbete, busschaufför, och hade lämnat utmärkta referenser. Nyskild. Behövde rum den närmaste tiden. Vi gjorde upp muntligt. Som tur var, för nu skulle han ut. Lika snabbt som han kommit in. Frågan vara bara hur.

Hur det nu var så sprang tiden iväg. Västergök gjorde inte mycket väsen av sig, även om han allt som oftast glömde spola i toaletten, lämnade hår i duschen, gick omkring naken i lägenheten som om jag inte fanns, lyssnade på Vikingarna (epoken Borsch) och, kanske för att reta mig eller bara därför att han var dum i huvudet, Jokkmokks-Jocke (särskilt den av Jocke komponerade filmmusiken till Åsa-Nisse i Raketform från 1966, debutalbumet Jokkmocks-Jocke från 1967 och Jerusalem från 1975), och så brukade han gala i ottan. Oerhört irriterande. Särskilt efter sena nätter med grupparbeten och smuggelsprit från Polen.

När jag så en dag i oktober kom hem från en föreläsning och upptäckte flera av Västergöks tillhörigheter i mitt rum började ett beslut växa fram att helt enkelt droga karln, packa in honom i en gammal matta och köra honom till återvinningscentralen i Åkersberga. Så medan inhysingen undan för undan bredde ut sig i lägenheten, ja han började till och med kasta mina saker när jag inte var hemma, investerade jag i en matta som kunde kapsla in Västergöks nära 190 cm långs lekamen och jag hittade en hyrbilsfirma specialiserad på skåpbilar.Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.

Gulli Gullan goes America.

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

-Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig på att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.Close To The Edge (ingen nämnd, ingen glömd – överbegåvade allihop – men nämner ändå Chris Squire).