Vägskäl

Mitt kontor. Soffgrupp i knarrande skinn i bortre änden. Högt i tak. Stuckaturer. Tunga gardiner. Porträtt. Damm som planlöst snurrar runt i de inträngande solstrålarna. En tickande klocka. Doften av tjocka mattor och ekpanel och allvarliga herrar. Kungsgatan hörs knappt hit upp. Mitt emot mig, på andra sidan det bastanta skrivbordet, Erik Lindgren, som vill ha ett penningbidrag. Han är välklädd. Ren. Belevad. Verkar vara en vettig karl. Jag är inne på att ge honom ett runt bidrag till saken. Både här och där.– Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?

– Självklart, herr Spång, som ni säkert har noterat har han redan genomfört omfattande utrensningar. Om man får uttrycka sig på det viset skulle jag vilja säga att… svulsterna är bortskurna från partikroppen.

– Mmm, det är sant att mycket gjorts i den riktningen…

– Dessutom måste vi se till vår tid sådan den är, och hur andra beter sig, och då förefaller i vart fall i mina ögon ledaren vara en räddare i nöden. Att han själv så att säga fått känna på frontlinjens eld och rök torde väl borga för detta?

– Förvisso, men Röhm och Göbbels, hur är det med dem och deras skaror av våldsverkare?

– Tro mig, herr Spång, det är bara en tidsfråga innan de är utrensade. Ingen av oss vill ha otyglade mobbar på gatorna. Tvärtom står herr Hitler för ordning och reda, ja, hur skulle det annars kunna vara? Skulle Hindenburg vara hans parhäst? Skulle von Papen bjuda in honom i finrummet? Herr Spång, Hitler är nu i finrummet därför att han är precis det han utger sig för att vara: vår civilisations räddare.

– Ja, jo, Hindenburg har jag all respekt för, och von Papen förefaller vara en rejäl karl det också, och hur som helst kan vi inte låta samhället gå överstyr. Kör i vind! Räkna med mig. För vad skulle väl Hitler kunna ställa till med med den gamle generalen och von Papen vid sin sida?

19.02

Klockan var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven. Bordet hade plats för två personer förutsatt att där fanns två stolar. Det gjorde det inte. Drog han pinnstolen bakåt bara några decimeter över de obehandlade golvplankorna hamnade han i sovalkoven, där den obäddade britsen tog upp all plats. Hade det funnits ett fönster hade han kanske tittat ut genom det, på den vidsträckta slätten med det gulbruna kämpande gräset och de låga buskarna och de kringstrykande djuren. Ibland tjöt det om knutarna och en bitande kyla letade sig in till honom och han hade ingen lust alls att gå ut på avträdet sådana dagar. Andra gånger kastade sig solen över honom och hans kyffe med en sådan intensiv hetta att han ville skrika.Dammet på golvet rördes upp när han stampade takten till en låt som fastnat i hans huvud. Det var åratal sedan han hörde den, eller för delen musik överhuvudtaget. Det var en enformig och käck sång om ingenting. Den tog stor plats där den gick på repeat i hans huvud. Golvet var kallt, och vinden jagade fram över det även då den stod stilla ute på slätten. Det enda ljus han hade var det som kom in genom springorna i väggarna och taket. Inte tillräckligt stora för att skänka utsikt men väl för att släppa in drag och damm, och lite ljus så länge det fanns en dager som kunde spilla över, in i hans värld.

Han åt med god aptit. Någon fågel vars namn han inte kände till och som han snarat tidigare på dagen. De små benen knastrade när han tuggade på dem och blodet i fågelns knappt genomstekta kött retade som vanligt vilden i honom. Han tittade på klockan på väggen. 19.58 nu. Han reste på sig, lyfte ner det runda urverket och ställde tillbaka visarna till 19.02.

Klockar var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven.

Time.

Midsommar hos familjen Svordom – en solskenshistoria för små och stora

Traditionen hos familjen Svordom bjuder att kvinnorna, unga som gamla, har blomsterkransar i håret. Av sju sorters blomster och gärna med hundkex och blåklint i blandningen, något som i sanningens namn många hoppar över då de på den moderna människans vis hellre köper en färdig krans. Annars är det inte så noga med klädseln. En del bär slips och kavaj, andra kortkort, åter andra joggingbyxor, ja, sådär som folk mest går klädda både till vardags och fest. Familjen Svordom firar alltid midsommar vid det gamla släkttorpet där en gång knekten Svordom bodde. Det ligger ensligt en bit in i skogen och med utsikt över ängar där vall förr odlades. Nu kämpar det öppna landskapet med sly och förfall om herraväldet över ängarna men fortfarande fylls ängen varje år av vackra fjärilar, småfåglar, nyckelpigor och allsköns naturens underverk.

-Sill, för helvete!

-Ja, så fult som du ger order så ska du genast få sill, ungdjävul!

-Far åt helvete, mamma kärringdjävul!

-Du också, ditt lilla as!

-Nu vill jag ha… spriit! Ge mig… spriit, mammahelvete!

-Klart du ska ha spriit, här har du skitunge!

-Men va i helvete gör du kärringdjävul, ger du ungfan köpespriit?

-Ungfan är sju år, klart han ska ha spriit, eller är våra ungar för fina för att dricka… spriit?! Kan du svara på de, gubbdjävul?!

-Men va fan, kvinna, köpesprit? Du ska fan i helvete och mig inte vänja ungfan vid köpesprit! Sånt kan sluta illa! Klart han ska ha hembränt å träsprit! Häften hälften. Etanol å metanol, som dom fina professorerna i Tjockhult säger, dumma djävlarna, skulle fan ha pack. Ungfan ska vänjas vid riktig sprit från början! De som ska böjas ska fan böjas i tid!

-Nej, va säger ni, era skithögar? Är de inte dags för gammal å ung å dansa utav bara helvete nu?!

-Ja, nu ska det bli tjo å tjim utav bara helvete ta mig fan!

-Ja! Pix för att dansa den där djävla groddansen först för helvete!

-Ja! Groddjävlarna nu!

Ja, sådär höll de på, familjen Svordom och deras vänner, de dansade och svor, tjimmade och tjoade, söp och kräktes, ända tills de en efter en stöp i den tidiga midsommardagens dagg och dis, som lade sig som en svepning om morgonen och den sköna naturen som skimrade i gröna och grå nyanser, och när de första fåglarna tveksamt började kvittra i den fuktiga gryningen kom gammalmormor Svordom, krokig och haltande med huvudet skylt av en färgglad huvudduk för dagen knuten i nacken, och hon samlade ihop dem allihop och lade dem i en väldig snarkande, gnyende och rosslande hög och svepte in dem i en gigantisk och för ändamålet avsedd presenning, familjen Svordoms midsommarpresenning, och hon stoppade om dem så att de alla låg väl skyddade mot midsommardagsmorgonens lätt strilande regn.

Musik.

Göken

”Gulli Gullan koko som en gök, du bjuder mig två rum och kök!” gapsjöng falskt den gänglige mannen som stod i dörren och jag ångrade mig bittert att jag tagit honom som inhysing, och inte blev det bättre när han fortsatte: ”Kom älskling gör ett försök i dina två rum och kök!”

”Peter Västergök,” sa han så och log under den ömsom grå, ömsom blonda luggen, ”Västergök är bästergök, hehe!”

”Ja, hehe, så är det kanske,” sa jag och funderade över hur jag skulle göra mig av med karln och jag insåg att jag varit alldeles för åpen och obetänksam när jag annonserat efter en inhysning i min nyerövrade andrahandslägenhet, men som student behövs pengarna och allt hade ju ordnat sig så himla bra för mig: mamma kände en man vars dotter skulle hyra ut sin lägenhet under ett år då hon skulle arbeta i Afrika någonstans. Sida. Eller kanske Lutherhjälpen. Vad vet jag? Afrika. Arbete. Andrahandstvåa till mig. Och kunde jag hyra ut ena rummet skulle jag i princip kunna bo där gratis. Inhysingen, Peter Västergök, var äldre, hade fast arbete, busschaufför, och hade lämnat utmärkta referenser. Nyskild. Behövde rum den närmaste tiden. Vi gjorde upp muntligt. Som tur var, för nu skulle han ut. Lika snabbt som han kommit in. Frågan vara bara hur.

Hur det nu var så sprang tiden iväg. Västergök gjorde inte mycket väsen av sig, även om han allt som oftast glömde spola i toaletten, lämnade hår i duschen, gick omkring naken i lägenheten som om jag inte fanns, lyssnade på Vikingarna (epoken Borsch) och, kanske för att reta mig eller bara därför att han var dum i huvudet, Jokkmokks-Jocke (särskilt den av Jocke komponerade filmmusiken till Åsa-Nisse i Raketform från 1966, debutalbumet Jokkmocks-Jocke från 1967 och Jerusalem från 1975), och så brukade han gala i ottan. Oerhört irriterande. Särskilt efter sena nätter med grupparbeten och smuggelsprit från Polen.

När jag så en dag i oktober kom hem från en föreläsning och upptäckte flera av Västergöks tillhörigheter i mitt rum började ett beslut växa fram att helt enkelt droga karln, packa in honom i en gammal matta och köra honom till återvinningscentralen i Åkersberga. Så medan inhysingen undan för undan bredde ut sig i lägenheten, ja han började till och med kasta mina saker när jag inte var hemma, investerade jag i en matta som kunde kapsla in Västergöks nära 190 cm långs lekamen och jag hittade en hyrbilsfirma specialiserad på skåpbilar.Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.

Gulli Gullan goes America.

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

-Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig på att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.Close To The Edge (ingen nämnd, ingen glömd – överbegåvade allihop – men nämner ändå Chris Squire).

Damen som inte kunde säga k 2.0

– Vad an jag hjälpa Er med?

– Jag an inte säga .

– Vad?

– Jag an inte säga , dotorn. När jag försöer säga  ommer inget ljud fram.

– Ja, men snälla Ni, hur sulle det se ut om alla som inte unde säga låt säga tertahydropapaverolin sulle springa här o vilja ha hjälp för det?

– Jag an inte säga tretalin heller.

– Nå, rä ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.

– Men sa inte dotorn använda stetosopet?

– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till dotorn vill räa ut tungan, andas djupt o hosta när dotorn säger till. Hur sulle det se ut om jag tog betalt för den här onsultationen utan ha bett er räa ut tungan, andas djupt o hosta när jag säger till? Har ni tänt på det? Nej, det är jag säer på att ni inte har för jag har er diagnos lar.

– Är det allvarligt, dotorn? An ni bota mig?

– Det är myet allvarligt o, gissar jag, obotligt.

– Ronist! Åh! Blir jag sjusriven?

– Bättre än så min goda dam, jag sa sriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psyiatris anstalt.

– Men vad är det för fel på mig, dotorn?

– Ni är omplett galen, männisa. Nu an det vara väntelista innan ni ommer under ompetent vård o i väntan på det sa ni självmedicinera. Jag ommer därför sriva ut en nivsudd arseni att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veor o ni sa oså gå till den här adressen o inhandla det som behövs för åderlåtning, ni sa sedan åderlåta er själv varje onsdag efter vällsvarden samt då ni änner er trött o hängig eller glad o upprymd o detta under tio veor eller till dess ni ommer på anstalt.

– Åh, ta dotorn! Det är så sönt med unnigt fol, jag änner mig redan bättre!

– Tror jag det. Se så iväg med sig nu, ärringjävel!

MusiK!

Damen som inte kunde säga k

– Vad kan jag hjälpa Er med?

– Jag an inte säga   .

– Vad?

– Jag an inte säga , dotorn. När jag försöer säga   ommer inget ljud fram.

– Ja, men snälla Ni, hur skulle det se ut om alla som inte kunde säga låt säga tertahydropapaverolin skulle springa här och vilja ha hjälp för det?

– Jag an inte säga tretalin heller.

– Nå, räck ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.

– Men sa inte dotorn använda stetosopet?

– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till doktorn vill räcka ut tungan, andas djupt och hosta när doktorn säger till. Hur skulle det se ut om jag tog betalt för den här konsultationen utan ha bett er räcka ut tungan, andas djupt och hosta när jag säger till? Har ni tänkt på det? Nej, det är jag säker på att ni inte har för jag har er diagnos klar.

– Är det allvarligt, dotorn? An ni bota mig?

– Det är mycket allvarligt och, gissar jag, obotligt.

– Ronist! Åh! Blir jag sjusriven?

– Bättre än så min goda dam, jag ska skriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psykiatrisk anstalt.

– Men vad är det för fel på mig, dotorn?

– Ni är komplett galen, människa. Nu kan det vara väntelista innan ni kommer under kompetent vård och i väntan på det ska ni självmedicinera. Jag kommer därför skriva ut en knivsudd arsenik att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veckor och ni ska också gå till den här adressen och inhandla det som behövs för åderlåtning, ni ska sedan åderlåta er själv varje onsdag efter kvällsvarden samt då ni känner er trött och hängig eller glad och upprymd och detta under tio veckor eller till dess ni kommer på anstalt.

– Åh, ta dotorn! Det är så sönt med unnigt fol, jag änner mig redan bättre!

– Tror jag det. Se så iväg med sig nu, ärringjävel!

MusiK!

Ålderstigen: epilog

Hermanus Nilssons planer på att äkta husan gick om intet. Döden i badkaret kom emellan. Däremot fick husan ärva allt. Detta sedan man i samband med slutstädningen inför försäljningen av slottet funnit ett testamente i ena gummistöveln i källartrappen. Husan använde de 29 miljarderna i reda pengar till att bygga upp en stiftelse som driver gratis sjukhus (numer fyra stycken) och äldreboenden (numer 24 stycken) i Grekland, muta EU-parlamentariker för skojs skull och därför att det är möjligt och därför att hon hade råd, köpa trisslotter (hon vann TV-skrap; det var hon som släckte ner studion mitt under pågående sändning när hon inte fick stopp på sig själv när hon skulle gå till skrap-bordet och därför dundrade rakt in i ett proppskåp), starta den tryckta tidningen ”Motvals” (utgiven på sju språk) och den dito ”Husans vän” (utgiven på 19 språk), skänka fem miljarder till Rädda Barnen, fyra till Läkare utan gränser, två till Röda Korset, en till Reportrar utan gränser och en till Amnesty International. Dessutom fick Alexandra Pascalidou 47 000 kronor. Hon målade vidare om sitt vindsrum på slottet, lät installera en vattenklosett på vinden och bytte i samband med det ut de rostiga vattenledningarna i slottet och hon köpte FIFA och såg till att Färöarna vann fotbolls-VM 2022 sedan hon flyttat mästerskapen dit och investerat 100 miljoner i en smutskastande upplysningskampanj riktad mot regimen i Qatar. Hon såg också till att ett glatt jaktlag från Leksand hyrdes in för att göra slut på den retliga ekorren i Robin Hood-mundering och sponsrat Pepsodent-leende och i samma veva köpte hon dagiset Grytlappen från kommunen och la ner verksamheten med hänvisning till att barnen föreföll henne fula och opålitliga.

Beirut.Beirut

Ålderstigen 10.0

Dessvärre kommer inte Hermanus Nilsson kunna avsluta sitt mästerverk ”Ålderstigen”. Han dog idag. Husan hittade honom i badkaret tillsammans med en entrecôte, en Titien de Margüi från Château Margüi, en trasig gräsklippare från Stiga anno 1977 (gul) och Piff Nr 29 från 1960, Hson-fickisen ”Fredlös brunst” (av Kjell E Grenberg) och Starlet nr 13 från 1967 (där Lelle i Hep Stars berättar varför han har mustasch). Innan han gick till badrummet för att göra vad han nu skulle göra hade han lagt ett friarbrev till husan i kylskåpet, där man också fann en cykelslang med ett olagat hål och ett 14-taggars drev till en Crescent Sport 1970.

Hep Stars.IMG_1300

Ålderstigen 9.0

Hermanus Nilsson vet inte hur länge han suttit och glott ut genom fönstret, eller varför han gör det, men när ekorren plötsligt uppenbarar sig i trädet flyger Hermanus upp. Ekorren har på sig sin gröna Robin Hood-mundering och ler retfullt mot Hermanus med sina sponsrade Pepsondent-tänder. Hermanus osäkrar bössan och fyrar av en salva. Fönsterrutan går i tusen bitar och ekorren skuttar raskt vidare därute i sitt träd. Hermanus drar iväg hagelbössans andra patron också. För säkerhets skull. ”Där fick du allt din jävla jävla!” gormar han, kastar sig förnöjt tillbaka i stolen, tömmer glaset med whiskey och vrålar efter husan. ”La bonne! För helvete, la bonne!”, skriker han. Husan kommer inrultande, får inte stopp på sig själv och trillar ut genom rutan. ”Hallå där, ditt inavel, du får inte betalt för att hoppa ut genom fönster!” vrålar Hermanus, laddar om och rusar fram för att ge husan vad hon tål, men väl framme vid rutan glömmer han vad det var han skulle göra. Han går och lägger bössan i frysboxen istället.

The Squirrels.The Squirrels