Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, härhär, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Långtidstest av korkskadat vin: korken borta!

Som den inbitne HR:aren vet pågår för närvarande ett för människorasen i största allmänhet och för den vindrickande delen av densamma synnerligen intressant långtidstest av korkskadat vin. Den samvets- och minnesgranne kommer säkert och med viss avsmak ihåg det inledande konstaterandet, att en gammal Crozes Hermitage av god kvalitet och från fina Rhône-året 1991 uppvisade en korkdefekt så tydlig att grannarna ringde och undrade vad som stod på i vårt hus. Den nyss nämnde minneskonstnären erinrar sig högst sannolikt också att samma vin efter att ha stått i en öppnad flaska en vecka på en provensalsk terrass tappat lite av sin tydliga kork och snarare blivit äckligt och vedervärdigt i största allmänhet samtidigt som en bakteriedriven syra börjat utvecklas.Efter två veckor, som vi alla minns, hade korkdefekten fått rejäl konkurrens av annat som bland annat kunde betecknas som gammal, dammig mjölnarkvarn (golvet ni vet, och allra mest ett dammigt hörn eller det lätt integrerade dammet på en gammal maskin eller kanske ett sedan länge oanvänt drivband) och jäst. Yngsta Dottern tyckte det var det äckligaste vin hon doftat på, andra av oss var helt uppslukade av komplexiteten i doften samtidigt som vi, det ska i sanningens namn sägas, kraftfullt tog avstånd från vinets allt syrligare smak.Idag, ytterligare tio dagar senare, var det så dags för en ny kontrollstation i det pågående testet, alltså efter cirka tre och en halv vecka, ett korkskadat vin i öppet tillstånd på en provensalsk terrass. Eftersom Yngsta Dottern tidigare deltagit som försökskanin var det nu Äldsta Dotterns tur. Hon fick ett glas, ombads prova. Hon doftade, tittade fundersamt upp och sa ”Är det här ett av dina långtidstest?”. ”Bry dig inte om det du, säg bara vad du känner!” fick hon till svar (det är, som alla vuxna vet, oerhört enerverande när ungarna börjar tänka själva). Hon doftade, kom fram till att näsan hade ett tydligt drag åt portvinshållet till. På frågan om hon kunde känna ett lätt korkat inslag blev svaret nej (hon är ganska bra på kork, ska sägas). Så provade hon smaken också och då tog det hus i helsike, ”Men vad är det här för smörja du lurar på mig?! Rena lutet! Pappa…”.Efter detta lilla avbräck i vardagens stilla lunk tog vi oss så för att själva prova vinet. Hm, nej, ingen kork på näsan, men en hel del tämligen trevlig oxidation med ett lätt inslag av choklad och kaffe (faten går igen, ni vet) och, ja, portvin, inte tokigt alls, mycket bättre än vid de tidigare testen, varför frågan infinner sig om man kan lufta bort korken? Svaret är både ja och nej. För den försvann både i doft och smak, men åtminstone i det här fallet har smaken kantrat å det värsta. Den bakteriedrivna utvecklingen av oönskad syra har nu exploderat och vinet smakar verkligen acidifierad apsvett.

Shirley Bassey & Propellerheads. Shirley Bassey-bonus.

Långtidstest: Korkskadat vin efter två veckor

Lägesrapport efter två veckor, kraftigt korkskadat vin i oförsluten flaska, stående på en skuggad terrass i ett smällhett Provence (läs mer här): Tegelröd färg och en doft som skriker mögliga, gamla fat och russin samt gammal, dammig mjölnarkvarn i bruk, jäst och en liten touch av kork. För övrigt sammanfattar Yngsta Dottern vinets karaktär väl med sitt spontana utrop då hon oförberedd fick sätta näsan i eländet ”Åh fy! Det äckligaste vin jag doftat på!”.

Klassiker med stort K.

Långtidstest: Korkskadat vin efter en vecka

För en vecka sedan öppnade er utsände i de korkskadade vinernas mögligt och muggigt skvalpande värld en rejält korkskadad Crozes Hermitage. Det finns förvisso ett otal olika slags korkdefekter, verkliga eller orättvist kopplade till korken, men alla som hållit på med vin ett tag bör ha koll på den äkta varan: En korkdefekt som är så tydlig att till och med den mest debile och obildbare finner självförtroende, klokskap och glädje i igenkännandets ögonblick. Den tidigare i texten nämnda Crozesen led av just en sådan korkdefekt som gör debila glada. Frågan som den ovan omtalade utsände ställde sig där med näsan i det av besvikelse intill lipighetens gräns fyllda glaset var: Vad händer med en sådan mitt-i-prick-kork över tid?Sagt och gjort! Flaskan stuvades, i förslutningsfritt skick, undan i gömmorna på terrassen, under Hustruns radar, och sedan var det bara att vänta. Nu, efter en vecka, var det så dags att ta sig ett sniff och en liten slurk och spänningen var olidlig!

Så här: Den tidigare oerhört påtagliga korkdefekten är nu något mer diskret av det enkla skälet att den fått sällskap där på aromkonens topp av andra ihärdiga äckeldofter såsom kraftfull oxidation och allmänt vämjeliga snuskaromer; en cocktail så fascinerande att den gränsar till det perverst njutningsbara trots att den på intet vis egentligen är njutningsbar, något provaren för övrigt påminns om då den tar en sipp och rullar runt vätskan i munnen en stund och upptäcker att det smakar nyansrik apa och bakteriepåhejad syra av Guds nåde.

Dock: Testet fortsätter, och såvida inte Hustrun hittar flaskan ber er utsände enligt ovanstående att få återkomma då aromerna byggt på sig ytterligare ett par lager.

Mother’s Finest.

Test: Taverna öppet ett år

För ganska precis ett år sedan provade vi en cirka 20 år gammal Taverna, eller Vintry’s Taverna som den kom att heta då monopolet AB Vin-& Spritcentralen skulle falla och föll och en massa viner och starkviner plötsligt skulle varumärkes eller åtminstone inordnas under paraplyvarumärken, som Vintry’s. På sin tid var det här ett pålitligt parkbänks- och fyllevin med hög YPK-faktor och, tills en viss gräns nåddes, en förlåtande sötma. Då vinet testades för ett år sedan fick det med beröm godkänt, kort sagt ett rejält och underskattat kap. Men, hur är det när flaskan varit öppen ett år och stått där halvfull och huttrat under förra årets vinter och svettats under årets sommar (den förvaras i ett skrymsle på terrassen härnere i södra Provence, gömd så att Hustrun som är mindre vetenskapligt sinnad än er utsände i de öppnade flaskornas förunderliga och understundom av överraskningar fyllda värld och därför kan förväntas hälla ut och kassera öppnade buteljer hon stöter på i terrängen som utgör vår gemensamma bostad och dess närmaste omgivningar)?img_2183

Provningen

Tackar som frågar, vinet är oroväckande bra efter ett år! Helt fantastiskt, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i smaken, som samtidigt som det är förlåtande begränsar vinets användningsområden en hel del, till exempel är det inte att rekommendera till gratinerad hummer. Serveras däremot gärna som det är som en dessert i sig, eller kanske till lite ost, eller ost och fikonsörja, eller färska fikon och iberico, eller till nötter, eller som det är som en liten rackabajsare efter huvudrätten. Vi återkommer då vi låtit tidens tand ånyo ta sig vinet an, kanske smakar det sämre om något år.img_0017

King Crimson-godis

Gammal King Crimson som måste åhöras snart då den kan vara bortplockad snarare än vi anar. Dito. Om. Live från Wolverhampton. Unik variant av Larks Tongues In Aspic. Frilagda spår från originalet. Easy Money från nu.nominerade-dryck-matbloggsp

Test: osvavlat vin öppet två år

Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?img_2169För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.img_2169

Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.img_2169

Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.img_2169

Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.img_2169

Mando Diao!

Lumparkompisen & de gömda långtidstesten

Lumparkompisen med fru på besök. Lunch på terrassen. Munter stämning. God mat. Men så. Plötsligt. Från ingenstans. Lumparkompisen. ”Men du, var har du gömt de där svaveltesten?!” Tystnad. Hustrun fastnar i en stel pose. Vrider långsamt på huvudet. Tittar ondskefullt på sin stackars man. Lumparkompisens fru slutar äta. Tittar på Hustrun. Tittar vidare till Hustruns make. Ondskefullt. Lumparkompisen. Ser bestört ut. Säger. Försent. ”Jag menar, de finns ju inte längre, hehe, eeh, eller?”. Hustrun: ”Lars, är möjligen ’gömda hörnet’ där du gömmer påstådda överraskningar till mig inte alls överraskningar till mig utan i själva verket dina förbannade halvtomma vinflaskor?” Jag: ”Inte bara, gumman, inte bara, men jag ska genast kasta dem. Nu!” Tar fram flaskorna från gömstället på terrassen. Säger: ”Bara prova en gång till…”. Hustrun: ”Hmmpf”. Lumparkompisen får först det vita, sedan det röda. Vi sniffar. Vi smakar. Han gillar det röda och kan inte fatta att vi talar osvavlat vin som stått öppet i mer än 18 månader. IMG_1384Men han fattar varför den här storyn är never ending och varför jag på nytt gav mig iväg för att gömma om långtidstesten så snart Hustrun försvunnit i i köket för att förbereda desserten.

Trixie Whitley!Trixie Whitley

Vieja Solera PX 30 Años & Hustrun

Gudarna ska veta att det är svårt att bli profet i sin egen stad. Än svårare är att bli herre i sitt eget hus. Men vad gör man när man står inför en oförstående övermakt i form av Hustrun som inte alls inser sin makes storhet och därför, oväntat och oprovocerat, häver ur sig saker som ”Lars, jag förstår att det är viktigt för dig med alla dina långtidstest av olika viner, men vårt kylskåp är tänkt att innehålla vardagens nödtorft, inte dina i bästa fall halvtomma flaskor, dessutom vet du hur upprörd du blir när någon tullat på dina oerhört viktiga provflaskor, när jag nu ber dig att utrymma kylskåpet är det mer för din skull än för övrig familjens, tro mig”.IMG_1145Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”

När Hustrun blir så där upprörd för ingenting är det lika bra att göra henne till viljes. Jag plockade därför ut mina 14 långtidstest ur kylen, som, ska erkännas, plötsligt, visade sig vara både enorm och enormt tom. Det ska också erkännas, att några av långtidstesten gått ur tiden sedan länge och endast fanns kvar av nostalgiska skäl. Med tungt hjärta vaskades dessa nyss nämnda, medan andra, mindre utgångna, test, åtminstone tillsvidare, hamnade tillsammans med de osvavlade vinerna ute på terrassen. Två flaskor åkte dock tillbaka in i kylen. Varför är lätt för HR:en att förstå då den läser resten av inlägget.IMG_0812

1.Det pågående försöket att slå ihjäl Les Lauzeraies Tavel 2015 måste få fortsätta då vinet fortsatt uppvisar en alltför fräsch frukt för att gå i vasken (läs här).

2.Det pågående försöket med evighetsmaskinen Vieja Solera PX 30 Años, ni vet vinet som slog Hustrun med häpnad då hon fick det till franska hamburgare i februari (läs här). Sedan dess har pavan stått och gapat halvtom i kylen och smuttats på då och då. Idag skedde ett stort och rejält vetenskapligt test för att se var vi står, nu drygt två månader efter öppnandet. Svaret är det vi redan visste: i likhet med andra superkoncenterade PX-viner är drycken fortsatt fantastisk! Låt vara att ett sådant här sötvin kostar en del – mer exakt 449 sek – men om man betänker att man rimligtvis bara dricker småskvättar lite då och då, annat är svårt då vinet är så grymt koncentrerat och sött, och att man kan njuta och bjuda på det under flera månader, ja, då blir det ganska billigt: ett superkoncetrerat, lite dyrare vin att imponera med vid fler än ett tillfälle, varför valuta för pengarna måste anses uppnås med råge.IMG_1147

Visst har Vieja Solera PX 30 Años från Dìez-Merito fått en lätt anstrykning av oxidtoner och flyktig syra men vinet är fortsatt fullt vitalt och det smakar lika mycket melass som någonsin, helt enkelt en fantastisk resa för näsan och gommen, från nötskålen via honungen till sirapen, där allt slirar fast i en oemotståndlig lust att dra i sig en rejäl klunk, en klunk som tycks evig, den bara är där, med dig i svalget, i gommen, i näsan, i sinnet och din vardag som den förgyller under långliga tider.

Family. Och så lite musik från Leicester som gjort det uppenbarligen inte omöjliga men i vart fall oväntade.

Kort långtidstest rosévin

I samband med att jag i år fick i uppdrag att än en gång färdigställa blenden på Les Lauzeraies Tavel passade jag på att plocka med mig ett par pannor och ställa dem på terrassen här hemma. Syftet var att dels se hur årets blend tar sig ut över tid i öppen flaska, dels jämföra med fjolårets tappning. En förbistrande omständighet för det stackars vinet från 2015 var att det var ett tankprov varmed det vanligtvis är mindre stabilt än det som snart kommer finnas på flaska i ett systembolag nära er där i Sverige. Nog av! Vad gav då detta vid handen?IMG_08711.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det Les Lauzeraies 2014, No 2724, 109 sek som gäller.IMG_2138

2.Les Lauzeraies 2015, öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrad: Till nackdel för det här vinet ska, utöver att det i grunden är ett tankprov, sägas att det är en flaska som gjorts via mitt blendningsarbete. Med andra ord har även en stor del av vinet i flaskan luftats igenom ordentligt, varför det fria svavlet är mycket lågt, knappt alls kvar, och viss risk för snabb mognad föreligger. Men nej, vinet var som om inget hänt efter en vecka! Visserligen bidrar kolsyran i tankprovet till detta och vi vet att svavlet inte behövs för att hålla oönskade aromer borta i välgjorda viner, men ändå, det här är ett kommersiellt vin som görs i hyggligt stor skala (vår för Sverige unika ekologiska version görs i år i 30 000 ex). Den här kvalitén har inget med mitt blendningsarbete att göra, istället lyfter jag på hatten för Vanessa Riou och de andra medarbetarna i vingårdarna och vinkällaren i Tavel. Det här vinet släpps till försäljning i Sverige om en månad, alltså 2 maj. (Det buteljerade vinet på bilderna är det konventionellt gjorda Les Lauzeraies som säljs på andra marknader än den svenska – om det är lika bra? jajo, nästan…)IMG_2140-2

80-talskitsch med en stor röst.

Långtidstest: Hustrun intervenerar!

Det började med ett sådant där obehagligt ryck som den man lever tillsammans med kan få i obevakade ögonblick. ”Vår!” utbrast Hustrun och på något vis kändes det som att inget gott kunde komma ur det. ”Nu ska vi” (vi?!) ”röja terrassen!. Du får börja med att ta bort dina vinexperiment!” ”Men du,” försöker man då, ”måste väl förstå att det där ingår i ett projekt som är större än jag, än oss, än terrassen, det är forskning, gumman, forskning!” ”Forskning my a…, du måste förstå, lille gubben, att ingen bryr sig…” ”Ingen bryr sig? Hallå! A-l-l-a HR i hela världen bryr sig, för att inte tala om Framtiden!” ”Nej, nu är det dags att sätta stopp för de där dumheterna, du har fått ha dina mögliga viner på terrassen länge nog, nu får det vara slut, ingen bryr sig, därmed basta, och du måste inse att det där är inte nörderi, det är något mycket allvarligare och jag säger det igen: du behöver hjälp. Jag säger det i bästa välmening. Oavsett ålder, kön, nationalitet… folk har inte öppnade, gamla, odrickbara viner i rävfällor på terrassen.”IMG_0816Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).

IMG_0819

Björk 2014, björkvin öppnat för cirka 15 månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, ganska stor doft av trä med inslag av sav och någon form av sake, träslöjdslektionsal och Casco lim; liknande i smaken, inte så kul, rejäl eftersmak med beska och inslag av trä och trälim. Det här vinet bör nog drickas i relativt nyöppnad form.IMG_0820Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.IMG_0818Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.IMG_0833Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.Niagara 1(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)Niagara 2Det är över nu. Je dois m’en aller. It’s all over now. Final countdown. Jag måste ge mig av.

Niagara-bonus. Les Rita Mitsouko-bonus.