Skördearbetare: komplicerat

Nej, det är kanske inte så komplicerat att vara skördearbetare. Det som är en utmaning är att hitta folk till skörden. Det är komplicerat.

Men låt oss börja med att det inte är komplicerat att skörda. Det är det inte. Den som väl lärt sig att hantera sekatören och att klippa av klasarna i någorlunda samma takt som övriga gänget och utan att få med en massa löv och omogna eller orena druvor har sitt på det torra. Utmaningen för skördearbetaren är att tya. För låt säga 25 år sedan var det sällsynt med skördedagar med temperaturer över 30+. Numer är de legio. Detta beror dels på att det blivit varmare i sena augusti och september (i år nytt värmerekord i september i Frankrike, igen, vad det verkar), dels på att de flesta skördar tidigare i och med att mognaden kommer snabbare. I år inledde vi med en vecka då vi hade 22+ redan 06.00 och 38+ vid lunch. Det är tufft. Går åt mycket vatten. Alla tyar inte. I skrivande stund, en bit in i september, har vi fortsatt över 30+.

Att skördandet är ett tufft jobb bidrar säkert till att allt färre vill skörda. Den där romantiska bilden av ett glatt sjungande gäng som klipper så det står härliga till och drar muntra historier för varandra och äter ur samma gryta på kvällen, det är numer just bara en romantisk bild av något som kanske var, definitivt inte är. Idag är skördandet svett och kanske även både tårar och blod.

Det har blivit varmare och tuffare samtidigt som, så som det alltid varit (ja, även min generation), varje ny generation förefaller vara lite vekare och lite mer bortklemad än den föregående. Fler ömfotingar och ett allt mer utmanade arbete gör att vi vinbönder har svårt att få ihop fungerande skördelag. De flesta gårdar brukar ha ett litet järngäng garvade skördearbetare som de kan lita på. Men för det mesta är järngängen för små för att på egen hand ta in alla druvorna i tid. Så gårdarna ringer runt, talar med arbetsförmedlingen och befintliga medarbetare och kollegor och vänder ut och in på sig själva. Det är med näppe det går att få ihop fulltaliga skördelag. De stora producenterna klarar sig förstås bättre för de kan erbjuda arbete över längre tid, men många av de stora väljer ändå att gå över till maskin. De har råd med det, och de slipper sedan besvären med att jaga in folk varje år.

Någon undrar kanske vart alla studenter och vandrande skördearbetare som fordom fanns en masse tagit vägen? De försvann i samband med att EU för ungefär 20 år sedan införde tydliga regler för vad som gäller för sådant här arbete. Kort sagt satte EU stopp för svart skördearbete. Skälet var nog inte så mycket att få in skatter som att försäkra sig om att de här extraarbetarna var och är ordentligt försäkrade. En god och riktig tanke med ett inte fullt önskvärt resultat.

Musik.

En Twoson-resa

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.