Nick Hornby: Funny Girl

Nick Hornby kan det här med att skriva må bra utan att det mås alltför bra eller blir banalt. Funny Girl är ytterligare en bitterljuv och underhållande historia från Hornbys penna. Perfekt för den som vill sommarslöa i skuggan utan att utsättas för den emellanåt dugliga deckargenrens dokumenterat degenererade delar och dess historier om svenska semesterorter för sol-, segel-, sim- och slappsugna stockholmare. Rekommenderas.IMG_1113Funny Girl.

Nick Hornby: Slam

Svågern satte mig på spåret: vi slutade läsa Hornby efter ”How to be good”, en bok som inte höll Hornby-måttet varför vi dömde ut karln som en före detta. Sådan tur då att jag mot bättre vetande flera år senare tog mig an ”A long way down” häromveckan. NågotNick Hornby Slam som gav Hornby-mersmak inför den provencalska värmebölja som sedan en tid sköljer över oss härnere (jaja, ni med era 30 +, kom igen när ni balanserar runt och strax över 40 +) och mitt i denna vattendrivande värme ögnade vi därför igenom ”Slam”. En förtjusande liten bok om hur det är att få barn när man är 16 år. Nu kanske inte alla behövt oroa sig för slika situationer i tonåren men om någon har det kan den kanske känna igen somligt och den som de facto blivit förälder i tonåren känner säkert igen ändå mer och alldeles hursomhelst är det en i vanligt god Hornby-anda underhållande bok med många skratt samtidigt som den förmår behandla ett inte helt enkelt ämne på ett trovärdigt och respektfullt sätt. Rekommenderas. Slam/Wham Bang/Bam o s v.

Nick Hornby: A long way down

Någon mörk, inre kraft drev mig att köpa ännu en Hornby-bok, där jag stod och tvehågset glodde in i bokhandelshyllan. Medan hela mitt Yttre jag skrek ”nejnej, gör det inte! Hornby är en lättviktare, sådant där som Hustrun läser, du läser inte Hornby nuförtiden!”, viskade en annan mildare stämma, inte helt olik Hustruns ”men Lars, du har väl alltid gillat Hornby, du tycker han är underhållande, att han skriver bra och att han har något att säga, älskade du inte Fever pitch till exempel…” Typiskt Hustrun att dra upp Fever pitch som fårNick Hornby A long way down mig att tänka på Trevor Francis och den hemska morgon i St Tropez då jag gick och köpte Var Matin medan Hustrun tog ett bord vid Place de Lice och satt där och pratade med en störig engelsman när jag kom tillbaka, självklart vecklade jag demonstrativt upp tidningen mellan mig och engelsmannen, utan att säga God morgon ens på svenska, bara för att när han och Hustrun plötsligt började prata fotboll inse varför engelsmannen var bekant, det var ju Trevor Francis och ni kan ju tänka er vilken total förödmjukelse jag sedan fick gå igenom för att också få bli hans vän (eftersom Trevor, som jag vill kalla honom, är en mogen man gick det bra). Nog av. Visst hade Hustru-rösten en poäng, men likväl var jag negativt inställd då jag satte ögonen i ”A long way down”. Hornby. Måbragubben. Om självmord. Njaeee. Men, självklart fungerar det, och det med bravur. Hornby är må bra, men lagom må bra, och han kan ta sig an de mest varierande ämnen med äran i behåll. Den här boken har några år på nacken men håller lika bra idag som då den kom ut. Underhållande och välskriven så till den milda grad att vi kan skratta gott åt de ömkliga självmordskandidaterna i boken och samtidigt få oss en tankeställare om både det ena och det andra. Rekommenderas. Och om utifallatt jag skulle få för mig att kalla Hornby lättviktig igen ska jag ha stryk – låt vara att han tar sig an tungviktsproblemen som vore han en welterviktare. Joy Division.