Göken

”Gulli Gullan koko som en gök, du bjuder mig två rum och kök!” gapsjöng falskt den gänglige mannen som stod i dörren och jag ångrade mig bittert att jag tagit honom som inhysing, och inte blev det bättre när han fortsatte: ”Kom älskling gör ett försök i dina två rum och kök!”

”Peter Västergök,” sa han så och log under den ömsom grå, ömsom blonda luggen, ”Västergök är bästergök, hehe!”

”Ja, hehe, så är det kanske,” sa jag och funderade över hur jag skulle göra mig av med karln och jag insåg att jag varit alldeles för åpen och obetänksam när jag annonserat efter en inhysning i min nyerövrade andrahandslägenhet, men som student behövs pengarna och allt hade ju ordnat sig så himla bra för mig: mamma kände en man vars dotter skulle hyra ut sin lägenhet under ett år då hon skulle arbeta i Afrika någonstans. Sida. Eller kanske Lutherhjälpen. Vad vet jag? Afrika. Arbete. Andrahandstvåa till mig. Och kunde jag hyra ut ena rummet skulle jag i princip kunna bo där gratis. Inhysingen, Peter Västergök, var äldre, hade fast arbete, busschaufför, och hade lämnat utmärkta referenser. Nyskild. Behövde rum den närmaste tiden. Vi gjorde upp muntligt. Som tur var, för nu skulle han ut. Lika snabbt som han kommit in. Frågan vara bara hur.

Hur det nu var så sprang tiden iväg. Västergök gjorde inte mycket väsen av sig, även om han allt som oftast glömde spola i toaletten, lämnade hår i duschen, gick omkring naken i lägenheten som om jag inte fanns, lyssnade på Vikingarna (epoken Borsch) och, kanske för att reta mig eller bara därför att han var dum i huvudet, Jokkmokks-Jocke (särskilt den av Jocke komponerade filmmusiken till Åsa-Nisse i Raketform från 1966, debutalbumet Jokkmocks-Jocke från 1967 och Jerusalem från 1975), och så brukade han gala i ottan. Oerhört irriterande. Särskilt efter sena nätter med grupparbeten och smuggelsprit från Polen.

När jag så en dag i oktober kom hem från en föreläsning och upptäckte flera av Västergöks tillhörigheter i mitt rum började ett beslut växa fram att helt enkelt droga karln, packa in honom i en gammal matta och köra honom till återvinningscentralen i Åkersberga. Så medan inhysingen undan för undan bredde ut sig i lägenheten, ja han började till och med kasta mina saker när jag inte var hemma, investerade jag i en matta som kunde kapsla in Västergöks nära 190 cm långs lekamen och jag hittade en hyrbilsfirma specialiserad på skåpbilar.Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.

Gulli Gullan goes America.

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

-Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig på att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.Close To The Edge (ingen nämnd, ingen glömd – överbegåvade allihop – men nämner ändå Chris Squire).

En dag i skidbacken

På tidiga förmiddagen

Det var en sådan där dag som inte riktigt finns. En dag då allt är perfekt. I det här fallet innebar det att temperaturen höll sig några grader under nollan och solen gnistrade i snön och värmde den som fått för sig att det skulle vara gott med en kopp varm choklad i toppstugan. Det luktade nysnö och den friska luften fyllde lungorna på det mest behagliga vis. Pisterna var så perfekta de kan bli, ja, som dansgolv, och det bästa av allt var att det var så få människor ute i dem. Inga skollov, ingen helg, bara tomma pister. Och perfekt väder. Mina skidor stod inte vädret efter. Jag hade hyrt dem samma morgon och jag måste säga att jag, när det gällt att hitta rätt skidor, sällan eller aldrig haft sådan träffsäkerhet tidigare.När jag gjorde mig redo för att köra nerför den pist jag valt ut inför mitt fjärde åk för dagen, tänkte jag just på hur perfekt allt var. Jag blickade ut över de kringliggande bergstopparna och bara njöt. Och inte en människa i den nypistade nerfarten. Jag kastade mig iväg och kom väl en knapp kilometer innan något hände, vad vet jag inte, men jag bröt nog inget ben, så där som man gjorde förr, snarare tänjde jag ut ett ledband och så bröt jag helt säkert flera revben och jag hade ont. Ont. Jag kunde inte göra annat än att ligga där jag hamnat, i en hög mitt i nerfarten. Jag vet inte hur länge jag låg där, eller hur länge jag låg avsvimmad, innan en åkare kom nerför backen. Det tog ett tag, för det var, som sagt, inte många ute och åkte.

Jag vinkade mot åkaren, men det behövdes inte för han tog sikte på mig redan uppe på krönet, det som jag körde över något hundratal meter innan jag föll, för jag vet inte hur länge sedan. Temperaturen är den samma som när jag startade åket, och vädret, och nerfarten ser lika nypistad ut. Det står utom allt tvivel att jag legat avsvimmad, men knappast någon längre tid.Han har täckbyxor och täckjacka i rött och blått, och en röd toppluva och skidglasögon med en reflekterande yta. Säkert skönt när solljuset är så starkt som idag. Åka kan han. Han stannar med en sladd och skvätter snö på mig. Jag skänker honom ett leende av det tappra slaget och håller upp en hand som snart gör en menlös gest över kroppen samtidigt som ögonen tittar menande ner över bröstet. Det är förstås för att tala om att jag är skadad, att jag har ont, att jag inte kan röra mig.

Han tittar inte på mig. Han undersöker om jag är skadad. Han känner igenom min kropp. Känner att revbenen är av. Öppnar min jacka och tar min plånbok. Han tar ut min plånbok för att se om jag har någon försäkring eller något kreditkort som kan betala en helikopterhämtning. Han tar ut kontanterna och stoppar dem i sin egen ficka, sedan lägger han tillbaka plånboken, tar på sig skidvantarna och åker sin väg.

Jag fryser och funderar. Varför gjorde han så? Ska han ge helikoptern ett förskott? Går det fortare att hämta hjälp än att försöka ta ner mig? Det gör det förstås och nu kommer det fler åkare över krönet. De kommer hit. Ynglingar. Märkligt. De skvätter också snö på mig, men de förstår nog allvaret, ja, det gör de, för de tar av mig skidorna, åh tack, och så pjäxorna, det var skönt, men kallt, men… de åker sin väg med skidorna och pjäxorna. Det är kallt. De är borta. Det där förstår jag inte… Jag fryser verkligen nu och det är länge sedan någon kom över krönet. Ingen har kommit över krönet sedan de där ynglingarna som åkte ner med mina skidor. Och pjäxor. Men nu är de tillbaka! Jag visste väl det. Hur länge har jag då väntat? De skrattar och, men nej, en av dem kissar på mig! Det är väl inget att skratta åt! Jag blir så trött, vad tror de att jag är – en uteliggare?

Efter lunch någon gång

– Titta vilken äckelgubbe. Uteliggare. Luktar piss. Har frusit fast? Verkar hålla på att dö. Kunde han inte valt ett bättre ställe att dö på? Usch! Men de där solglasögonen är inte att leka med – ska vi se om vi kan få loss dem? Eller tror du att de sitter för hårt?

– Nej, det är väl bara is och is kan man alltid slå sönder, även om den är gammal och gul. Prova.

– Nej, de sitter stenhårt, vad ska jag göra?

– Vänta, jag kan nog slå loss dem med staven… såja, nu kan du ta dem.

– Han blöder inte ens!

– Nej, han är nog redan död, eller så har blodet stelnat i honom.

– Äckel!

– Ja, det är skandalöst att de låter sådana ligga och skräpa i backarna, det kan ju komma förbi barn. Eller så kan någon köra på honom och skada sig.

Efter skidsäsongen

– Det är ofrånkomligen så att det som göms i snö, kommer upp i tö, och inte minst vi som är satta att sköta en kommun som lever på sin snö, sina skidturister, sin vinter, inte minst vi måste inse vikten av att städa upp efter snön. Jag…

– Nej men det där är absurt! Det kan inte vara kommunens sak att städa upp i skidbackarna. Det måste vara arrendatorns sak!

– Jo, det kan man tycka, men vi får inte glömma att vi alla har glädje av att det går bra för skidanläggningen och det är rimligt att vi ställer oss solidariska med arrendatorn när denne har problem.

– Det som gör mig upprörd är att det bara blir fler och fler lik för varje år. Så länge arrendatorn inte gör vad han ska eller ens vad han kan…

– Stopp nu. Arrendatorn gör vad han kan. Och mer därtill.

– Och det har inget att göra med att han är din måg? Va? Jag vidhåller att så länge arrendatorn inte gör mer så ska inte heller kommunen städa upp i hans backar. Den dagen han börjar städa upp i backarna v-a-r-j-e kväll och den dagen han sätter ut likkorgar i backarna, likkorgar som töms minst en gång in veckan, först då är det rimligt att kräva att kommunen ska ta ett större ansvar.

Till sist

Bestämdes det att kommunen och arrendatorn på en fiftyfifty-bas skulle se till att plantera in gamar i trakten. En lösning som visade sig så framgångsrik att driftiga personer i området öppnade en gamuppfödning och snabbt såg till att få ett de facto monopol på landets gamproduktion. Idag säljer de gamar till landets alla skidanläggningar och ett tiotal exportmarknader. Utvecklingen har gått i ett sådant tempo att företaget fått pris både av landets ledande finanstidning och omnämnts i såväl Financial Times som National Geographic.

Mellanlandning

Ni undrar så klart vem jag är och vad jag gör här. Så klart. Vem jag är har inte så stor betydelse, men vad jag gör här verkar intressera många. Och ingen, ska jag kanske tillägga.

Helt kort i alla fall, för helt betydelselöst är det kanske inte vem jag är, eller vem jag var. Jag vet inte vem jag är, men jag tror att jag vet vem jag var, eller vad jag skulle göra. Eller. Allt är så förvirrat.

Jag vet att jag skulle flyga från Oslo via München till Aten, att jag landade som jag skulle i München och att jag gick från planet in i terminalen tillsammans med de övriga passagerarna. Väl inne i flygplatsens mage skingrades snart vår ofrivilliga grupp som maskrosfrön i vinden.

Någon sprang för allt vad tygeln höll mot en okänd gate, där kanske kanske inte nästa flight väntade på henne. Andra såg sig nervöst omkring och överlade med sig själva eller varandra om vad som nu skulle hända. De flesta löste saken på egen hand och begav sig snart med mer eller mindre tveksamma steg mot vad de trodde var rätt håll för dem.

Men mest liknade vårt uttåg ur planet och gaten en ordnad framryckning mot angivet mål, för de flesta verkade veta precis vart de skulle.

Pasco airport: bagagebandsvy

Själv kom jag att ställa mig att titta på en skäggig man i kakifärgade byxor med många fickor och med en hatt med korkar, som hängde där för att hålla sikten fri från myggor och andra insekter som lös med sin frånvaro, och en ryggsäck, som var så fullpackad att den hotade spricka i sömmarna. En ryggsäck som jag sett att mannen flera gånger kört in i andra passagerare när han svängt runt i folkmassan som vore han utan puckel och tog ingen plats alls. Skälet till att jag iakttog honom var att han stod och tittade sig förvirrad omkring mitt i den allmänna rusningen, som om han blivit över när alle man – kvinnor och barn först! – rusade till livbåtarna.

”Kan jag kanske hjälpa er?” försökte jag på engelska. Det fungerade sådär. Mannen var holländare tror jag, och trodde inte att han alls varit med planet vi kom med, för om han var klädd som han var, vad gjorde han då där? På en flygplats? I München? Jag frågade honom om han inte hade packning i ryggsäcken.

”Vilken ryggsäck?” svarfrågade han.

”Den ni har på ryggen,” svarade jag.

”Jag har ingen ryggsäck, varken på ryggen eller någon annanstans!” svarade mannen, ganska vresigt för att vara ärlig.

”Nej, så klart inte,” sa jag av en ännu idag outgrundlig anledning och föreslog att vi skulle försöka hitta någon som kunde hjälpa honom tillrätta. Han förstod inte riktigt vad som skulle vara poängen med det, var man förlorad så var man, tycktes vara hans devis.

”Nåja, här kan ni ju inte stå,” försökte jag.

”Inte? Och varför inte det? Är ni någon slags ordningsvakt eller polis som går omkring och säger åt folk vad som går för sig och vad som inte går för sig? Och den där ryggsäcken ni tjatar om, vad menar ni med det? Ni verkar ju inte riktigt klok!”

Komna så här långt ledsnade jag på mannen och lämnade honom utan ett ord. Bakom min rygg hörde jag honom skrika okvädinsord och förbannelser över mig och mitt beteende.

När jag gått en bit insåg jag att jag var mol allena i den långa korridoren som ledde vidare mot flygplatsens andra terminaler och gater. ”Som ett övergivet skepp i stormen, nej lugnet! Lugnet efter stormen!” minns jag att jag tänkte med ett leende. Det var ungefär då jag också började fundera över vart jag själv var på väg. Det kan låta dumt, men det kan ju bli på det där viset. Visst, jag skulle till Aten. Det visste jag nog. Men hur? Och vart skulle jag nu?Buss, Frankfurts flygplatsSjälvklart fanns svaret på de där frågorna i min axelväska, en kär ägodel, som jag köpte i Marocko för många herrans år sedan. I Marrakech. Bazarvara. Kamelskinn, påstod mannen jag länge och väl köpslog med om väskan, innan jag fick den för halva priset och han gjorde en riktigt bra affär, gissar jag. Det var tider det, när jag var i Marrakech.

Den var ganska ljus i färgen till att börja med, väskan. Nu, när jag stod där i terminalen och spejade efter en bänk att sitta ned på, var den betydligt mörkare. Rent av lite svart i kanterna, och axelremmen hade jag fått laga två gånger. Dels direkt när jag kom hem från Marocko, då för länge sedan, jag vill minnas att jag lagt för tunga saker i väskan, dels efter några år, jag var på semester i Odense då av alla platser, jag ville så gärna se HC Andersens stad och hus och det var en resa jag hade råd med.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft det gott ställt, men en och annan resa har det blivit. Semestrar. Aldrig arbete. Det har inte varit mig förunnat att resa i arbetet. Remmen gick i alla fall av där i Odense, bara sådär. En skomakare i Oslo lagade den åt mig och den håller fortfarande, hoppas jag – jag bytte bort den, när jag senare sprang på den där vresiga mannen igen. Då hade jag kommit fram till att jag hade större användning för en ryggsäck än en ganska ömtålig axelväska i kamelskinn. Mannen hade inget emot att byta väska med mig. Han var nöjd rent av. ”Ni är tokig, människa!” sa han, ”Jag har ingen ryggsäck! Vill ni ge mig er fina axelväska är det ert problem!”

Så nu har jag hans ryggsäck. Den är väldigt praktisk. Rymmer mycket. Har många fack. Fungerar vid behov som kudde. Och skulle jag bli överfallen kan jag alltid slå till våldsverkaren med ryggsäcken.

Jag hittade en bänk att sätta mig på, lade axelväskan i knät och letade efter min biljett och min resplan och fann snart vad jag sökte. ”Flight UA 344, Aten, 16.40,” läste jag. Så var det ju. Egentligen en Lufthansa-flight, hade jag förstått när jag bokade biljetten hemma i Oslo, men jag fick ett bättre pris om jag köpte den via United Airlines så då gjorde jag det och nu var det inte en LH, alltså Lufthansa, utan en UA, alltså United Airlines, flight. På papperet, vill säga, för IRL var det samma flight. Om jag förstått allt rätt när jag bokade.

Mer än en gång har jag funderat över om de problem jag har idag i grund och botten har att göra med att jag bokade min resa på egen hand. Trots att jag inte hade kompetens för att göra det. Men vem har kompetens att boka en resa själv? Ja, såvida hen inte är en mycket van resenär eller har arbetat professionellt med resor? Hur ska man veta vad som är bäst? Att det ena alternativet är bättre än det? Och hur undviker man att bli lurad på extra avgifter för bagage och outskrivna boardingpass och allt annat som flygbolagen lägger på sedan du tror att du hittat en billig och bra biljett?

Jag har den förvirrade, vresiga mannens hatt också! Min gamla baseballskeps var aldrig någon kär ägodel för min del. Rent av avskydde jag den. New York Mets. Inte mitt lag. Har inget baseballag, har aldrig förstått sporten. Den skavde i bak, kepsen. Den nya hatten sitter som en smäck – jag älskar att säga det om min hatt! – och den är så bra för skakar jag lite på huvudet så rör sig korkarna så alla mygg och insekter som svärmar runt här om nätterna aktar sig för mitt ansikte.

Hursomhelst så stoppade jag ner biljetten och resehandlingarna i axelväskan igen och började gå bortåt i terminalen i jakt efter en informationstavla eller någon att fråga varifrån min flight skulle gå och hur jag skulle hitta dit. Jag minns inte hur länge jag gick, men jag gick långt, och länge. Inte en människa såg jag. Så konstigt var nu inte det, tänkte jag, sådan brådska alla haft var det inte konstigt om de redan var långt härifrån. Att det borde komma resenärer också åt mitt håll slog mig inte förrän det faktiskt började komma resenärer åt mitt håll. Stressade, högröda i ansiktet, småspringande med vild blick, på jakt efter nästa flight, och i kölvattnet av den stressade och medvetna eskadern kom alla de där som eventuellt visste vart de skulle. Allra sist släpade de sig fram som inte direkt brydde sig eller trodde att de hade all tid i världen på sig.

Jag kände mig skönt avslappnad, där jag gick som vore jag stormens öga.

Efter ett tag, jag kan inte minnas hur länge, eller hur långt jag gått, eller var jag gått, kom jag fram till en informationstavla. Den förkunnade både det ena och det andra och de flesta som stannade upp – svettiga, flämtande, virriga – hittade snart vart de skulle. ”F 24!” skrek en man till sin väntande familj, som satte av som en målsökande robot mot den av spanaren angivna positionen. ”G 03,”sa en kostymklädd man med attachéportfölj mest för sig själv och satte med raska steg av åt sitt håll. ”Jag har hittat det, Madrid, F 14!” ropade en man förnöjt till ett kvinnligt ressällskap, som kanske var hans hustru, eller kanske en kollega, eller en älskarinna, eller kanske hans syster, alldeles oavsett tror jag att han kände sig duktig när han skrek det där.

Själv kunde jag inte hitta min flight hur jag än letade så jag gick vidare i hopp om att kunna finna en informationsdisk. Och se! Den som söker, den finner. Som en oas för den törstande i öknen låg där plötsligt en lång disk med flera markvärdar och –värdinnor redo att ta emot vilsna resenärer. Framför dem ringlade flera långa köer. En för varje värd eller värdinna. Jag ställde mig i en. Kvinnan framför mig sa ”Det tar tydligen tid”.

”Jaså,” sa jag.

”Ja, jag har hört att folk stått här i flera dagar.”

”Men hur kan det vara? Missar man inte sitt plan då?”

”Jo, det är problematiskt.”

Kvinnan hade rätt i det där. Vill minnas att det tog oss båda upp emot en vecka att komma fram till en värd eller värdinna. Lite retligt var det att just som jag kom fram var värden framför min kö tvungen att gå hem. ”Ni klagar på att ni fått vänta lite! Jag har arbetat här i tio timmar! Övertid två timmar! Knappt hunnit äta! Ni klagar men ni vet inte vad ni talar om! Nu går jag hem! Vi måste också få vara lediga ibland!” skrek han och blängde ilsket på mig.21st century schozoid manJag hade inte så mycket att välja på annat än att tillbringa ytterligare en natt där i kön och det var ungefär då lyckan började le mot mig för det var då mannen med ryggsäcken kom förbi och bytte väska med mig. Ryggsäcken fungerade utmärkt som huvudkudde, och jag sov som ett nyammat barn till dess personen som stod bakom mig i kön, en rödhårig man som bara pratade obegripliga språk, sparkade på mig och lät ovänlig. På något sätt förstod jag att det äntligen var min tur och jag studsade upp och lade fram mitt problem på disken framför den värdinna som nu tagit plats bakom disken.

”Jag ska till Aten, med UA 344, häromdagen klockan 16.40,” sa jag. Hon tittade på mig en stund, så bad hon mig om min biljett.

”Papperen, tack!” sa hon.

Hon tittade på mina dokument, lade pannan i djupa veck, skakade på huvudet, frågade kollegan vid sidan om i disken, viskade lite med honom, sneglade på mig och skakade på huvudet, tog telefonen, ringde någon, pratade länge, lyssnade länge, pratade lite.

”Den här biljetten är inte giltig längre. Ni skulle rest för länge sedan.”

”Men jag hittade ingen flight och därför har jag stått här och väntat. Därför är min biljett kanske gammal.”

”Ja.”

”Ja, vad?” sa jag efter en stunds tystnad.

”Ja, ni har rätt, er biljett är gammal.”

”Vad ska jag göra då?”

”Det är ert problem.”

”Ja men det fanns ju ingen information om min flight och så stod jag här och väntade och vart ska jag ta vägen om jag inte kan flyga vidare? Här kan jag ju inte stå!”

”Nej.”

”Nej, som i här kan du inte stå?”

”Ja.”

”Men vad ska jag göra då?”

”Som sagt, det är inte mitt problem. Var vänlig lämna plats för nästa i kön.”

Komna så här långt hade kvinnan i disken fått alla de som stod närmast bakom mig i kön, särskilt den rödbrusige mannen med det konstiga språket, på sin sida, och de runt omkring, i de andra köerna, såg också ut att vara irriterade på mig. Det kan man förstå, de ville ju fram och komma vidare på sina respektive resor. Själv tänkte jag att det inte kunde vara mitt fel att min flight inte fanns anslagen på informationstavlan, då förra veckan. Någon måste ta sitt ansvar på flygplatsen och på flygbolaget.Buss, Frankfurts flygplatsEfter att ha letat i vad som kan ha varit högst fyra-fem dagar hittade jag en annan informationsdisk. Medan den första tydligt haft en inriktning mot resorna och att hjälpa resenärerna komma rätt, vände den här sig snarare till den som hade klagomål eller förslag till förbättringar. Effektiviteten här var imponerande. Medan jag fick vänta en vecka förra gången gick det på mindre än två dagar att komma fram till en vänlig person, som gemytligt leende frågade mig vad jag kunde ha på hjärtat. Jag förklarade att jag blivit strandsatt och inte visste vad jag skulle ta mig till nu.

”Jag förstår. Det är ett elände det där när flighterna inte kommer upp på informationstavlan. Man vet inte vad man ska göra, vart man ska gå. Ja, man vet inte ens om man alls hade någon flight att passa.”

Mannen, en stor, rund och präktig sälle med ett månansikte och ett ständigt glatt leende såg på mig med sina milda hundögon och lade trots det ständiga leendet pannan i djupa veck och huvudet på sned och fortsatte:

”Dessvärre är det här inget unikt och vi gör vad vi kan för att komma tillrätta med problemen.”

Sedan blev det tyst. Han bara satt där och log och veckade pannan och höll huvudet på sned och tittade på mig med sina hundögon.

”Och?” försökte jag.

”Och?” svarade han, utan att röra en min eller ändra huvudets position.

”Ja, vad ska jag göra?”

”Det, min vän, är inte mitt problem,” svarade den månkindade och när jag började gråta vidtog han i mild ton:

”Seså, att stå här och gråta hjälper inte, är loppet kört så är det och det är många som behöver vår hjälp och som jag sa så gör vi allt vad vi kan för att komma tillrätta med de här problemen, det är allt jag kan säga och allt jag kan lova är att vi gör så gott vi kan. Nästa!”

Hur länge jag sedan virrade runt i flygplatsens alla korridorer och skrymslen vet jag inte och jag vet inte hur jag blev av med min ryggsäck, ja, jag vet inte vad som hände förrän en man plötsligt dök upp ur ingenstans och frågade på ett språk som jag inte riktigt kunde minnas men som kanske var engelska:

”Kan jag kanske hjälpa er?”