Kortnovellvecka på vinifierat 7.0

En vecka, varje dag en ny kortnovell… Idag Grand Final!

Morgonstämning

En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor. Älvorna dansande mjukt i den tidiga timmens dis och Aurora hukade otåligt i horisonten. Hovarnas dova dunsar mot den fuktiga jorden sökte sig in i den kringliggande skogen, studsade mot träden och ekade vidare till trollpackans kula och fick henne att yla. Detta hade amazonen förutsett och därför stoppat in hörlurar under fuxens öronkappa. Just nu lyssnade det ståtliga djuret på Faurés Requiem – en musik som hade lugnande inverkan på det. Själv lyssnade amazonen på Griegs Peer Gynt.

Det avlägsna ljudet av den långsamt vaknande staden Paris kom allt närmare hjärtat av Bois de Boulogne och amazonen visste att hon inte hade mycket tid på sig nu. Hon höll in hästen med ett försiktigt ryck i tömmarna, sänkte musiken och lyssnade. Trollpackans förfärliga sorgesång väckte fåglarna och fick korparna att stiga till väders i svarta sjok, ivrigt kraxande. Amazonen tittade en kort stund på dem, höjde utan att röra en min musiken och satte av i kort galopp mot häxan.

Ju närmare kulan hon kom desto fler blev de mossbevuxna stenarna, grå och gröna låg de utspridda mellan de allt tätare träden och så stod hon plötsligt där, häxan – hon kastade förbannelser och magiska formler mot amazonen och fuxen, men inget hände och då insåg trollpackan att hennes sista stund var kommen. Hon hann precis se amazonens spjut glimma i det tidiga ljuset innan det med väldig kraft genomborrade henne och hon med ett ynkligt gnäll föll ihop på marken.

När amazonen åter red sin fux fram genom Bois de Boulognes alléer med alla de prunkade blommorna, hade trollpackan förvandlats till svart natthimmel och alla hennes stenar återfått sitt liv: förvånat tittade de sig omkring, de många riddarna som sedan sekler försökt betvinga häxan, alla barnen som gått vilse, de unga älskande som smugit sig undan för att få en stund för sig själva, de naiva svampplockarna som inte trott på varningarna för den djupa skogen i Paris, alla tittade de sig förvånat omkring och skrattade lyckligt då de förstod att de fått livet åter.

Fusion Orchestra. Witchcraft. Grieg. Fauré.

Kortnovellvecka på vinifierat 6.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

”Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.”

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig för att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.

Television. The Jam.

Kortnovellvecka på vinifierat 5.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Lena

”Det är väl inget att tjafsa om, hylla och hata, att Bob Dylan fått Nobelpriset, nog finns det annat som är viktigare i jämmerdalen,” sa jag till Lena som låg där i sängen. Slangar löpte kors och tvärs och hon hade inte sagt ett ord på en vecka. Bara jämrat sig. Då, när hon jämrade sig, brukade jag kalla på smärtlindringen. Ibland kom den på direkten, andra gånger tog det en evighet. Då jämrade sig Lena ändå mer.

Utanför fönstret pickade småfåglarna i sig av maten jag lagt i fågelbordet. ”Visste du att det finns runt 300 olika fågelarter i Sverige under vintern?” frågade jag Lena. ”Vanligast runt fågelborden är talgoxen, blåmesen och pilfinken. Vem hade trott det?” Lena hade inte besvarat mina handtryckningar på tre dagar, ändå fortsatte jag trycka. Och prata. Det är bevisat att den som är medvetslös påverkas av ljud, och kanske också hör och förstår det som sägs. ”Du är så vacker,” sa jag. Jag önskar att jag också sagt ”jag älskar dig så fruktansvärt mycket, livet kommer bli oerhört tomt utan dig, du är mitt liv”, men det kunde jag inte, klarade jag inte. Istället gick jag och ställde mig att titta på talgoxarna och de andra och upptäckte till min glädje en stolt, rödbröstad domherre. Den hade jag inte sett de andra dagarna. ”Vinterns vackrast fågel, domherren,” sa jag och gick tillbaka och satte mig på stolen. Då var Lena död.

King Crimson. Mer King Crimson.

Kortnovellvecka på vinifierat 4.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Vägskäl

Mitt kontor. Soffgrupp i knarrande skinn i bortre änden. Högt i tak. Stuckaturer. Tunga gardiner. Damm snurrar i de inträngande solstrålarna. Porträtt. En tickande klocka. Det luktar av tjocka mattor och ekpanel och allvarliga herrar. Kungsgatan  hörs knappt hit upp. Mitt emot mig, på andra sidan det bastanta skrivbordet, Erik Lindgren, som vill ha ett penningbidrag. Han är välklädd. Ren. Belevad. Verkar vara en vettig karl. Jag är inne på att ge honom ett runt bidrag till saken. Både här och där.

”Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?”

”Självklart, herr Spång, som ni säkert har noterat har han redan genomfört omfattande utrensningar. Om man får uttrycka sig på det viset skulle jag vilja säga att… svulsterna är bortskurna från partikroppen.”

”Mmm, det är sant att mycket gjorts i den riktningen…”

”Dessutom måste vi se till vår tid sådan den är, och hur andra beter sig, och då förefaller i vart fall i mina ögon ledaren vara en räddare i nöden. Att han själv så att säga fått känna på frontlinjens eld och rök torde väl borga för detta?”

”Förvisso, men Röhm och Göbbels, hur är det med dem och deras skaror av våldsverkare?”

”Tro mig, herr Spång, det är bara en tidsfråga innan de är utrensade. Ingen av oss vill ha otyglade mobbar på gatorna. Tvärtom står herr Hitler för ordning och reda, ja, hur skulle det annars kunna vara? Skulle Hindenburg vara hans parhäst? Skulle von Papen bjuda in honom i finrummet? Herr Spång, Hitler är nu i finrummet därför att han är precis det han utger sig för att vara: vår civilisations räddare.”

”Ja, jo, Hindenburg har jag all respekt för, och von Papen förefaller vara en rejäl karl det också, och hur som helst kan vi inte låta samhället gå överstyr. Kör i vind! Räkna med mig. För vad skulle väl Hitler kunna ställa till med med den gamle generalen och von Papen vid sin sida?”

Paths that cross. John Mayer.

Kortnovellvecka på vinifierat 3.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Jonas G:s död

Det är stor skillnad på gummi och gummi. För att nu inte tala om hur stor skillnad det kan vara på plast och plast. Inte alls samma sak. Och gummi och plast – vad har det över huvud taget gemensamt? Det är ju som att jämföra öst med väst eller nord med syd, eller som att jämföra en babianhanne med en undulathona eller varför inte en cykel med ett kastanjeträd. Med andra ord var det rimligt att hon inte hade en aning om vad han pratade om när han på nytt frågade: ”Är det här gummihandskar?”. ”Gummi? Hurdå?” svarade hon. Igen. Givetvis svarade hon det. Igen. Det var då han skrek det: ”Jamen för helvete jävla hagga du vet mycket väl vad jag pratar om!” Saliven skvätte ur munnen på honom, han, den obelevade. Små droppar träffade henne i ansiktet. På överläppen, ena kinden och, faktiskt, mitt på munnen. Hon sa det också: ”Vi har bestämt saliv på läpparna. Båda vi två. Tänk så det kan bli!” Det var då han liksom kröp ihop med överkroppen. Körde in axlarna under jackan. Satte fingrarna vid näsroten. Drog ihop pannan till en enda stor skrynkla. Böjde det runda huvudet framåt. Verkade uppgiven. Stora karln. ”Jamen, vad ska jag göra nu då?” funderade hon högt och kom på det: ”Gummi och plast är inte samma sak, förstår ni. Tänk om någon vill ha en gummianka. Till badkaret. Men istället får någon en plastanka! Va? Förstår ni?” sa hon och tittade ner på honom. Han stod ju lägre ner på grund av att hon befann sig bakom disken med allsköns skönhetsmedel och den var byggd så att den som stod där alltid skulle stå högre än kunden. Ger ett övertag. Och hon fortsatte: ”Men jag har en hårspray här. Titta bara!” Eftersom han var dum nog att titta upp när hon sa det, fick han duschen rakt in i ögonen. Han slog händerna för ögonen och ylade, jo ylade, som en stucken gris, på något sätt, samtidigt som han sjönk ner på knä. ”Men dumma, dumma människa!” utbrast hon då, ”Ni är ju för tokig! Glo rakt in i hårsprayduschen? Hallå, har ni hört något så dumt? Mannen här glodde rakt in i en dusch hårspray och nu ser han inget, haha, kom hit och hjälp mig att sparka på honom! Skynda på hör ni, man vet aldrig hur länge ett sådant dumhuvud överlever!” Och de kom från alla håll och kanter: NK-tanterna, med plasthandskarna i högsta hugg – alltid redo att ta hand om skumma, perversa typer som vill köpa gummigrejer och när de inte får det, dels därför att grejerna är av plast, dels därför att grejerna minsann inte ska användas i några perversa sammanhang, blir stökiga och oförskämda – och skrikandes ”Det finns alltid någon som vill bloda ner sig.”

Death in Vegas. Requiem.

Kortnovellvecka på vinifierat 2.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Vid regnbågens slut

”På toppen av berget vid regnbågens slut finns en gammal kvinna som vet allt. Det är en förfärlig människa, hemsk – hon förvisades till regnbågens slut av förutseende människor med fötterna på jorden och utan större åthävor och tankar.”

”Magistern, jag har en fråga. Jag har hört att det finns en skatt vid regnbågens slut.”

”Desinformation, fake news.”

”Men har någon faktiskt någonsin varit vid regnbågens slut för att ta reda på vad som gäller?”

”Lilla barn, ingen, jag säger ingen, hittar till regnbågens slut, den är en schimär.”

”Så då vet vi egentligen inte om damen finns där vid regnbågens slut?”

”Jo, just det vet vi.”

”Hur kan vi veta det?”

”Därför att det står att läsa överallt! Dumma unge, du har väl snap och what’s up och kanske till och med gammalmedia som Facebook och Twitter och, ja, kort sagt: det här kan du läsa om överallt! Dessutom säger jag det. Och nu är jag trött på ditt infantila tjat. Fortsätter du provocera och kränka kan det hända att du och din mamma får hembesök. Jag vet var ni bor, äckelunge.”

Regnbågssång. Regnbågslajvande.

Kortnovellvecka på vinifierat 1.0

En vecka, varje dag en kortnovell, först ut är

Diagnos

”Verkligen”, säger Docteur Blairot och ser besviket på mig. Han har ju precis förklarat mig frisk och här sitter jag nu och påstår att saker och ting inte är så illa i Sverige. Att mycket strunt och rena lögner medvetet sprids från ryska och kinesiska och andra utländska trollfabriker och att det omhuldas, sprids och byggs på av bittra svenskar. Docteur Blairot är en bitter fransman. Han har mer gemensamt med dem som skriker ”systemkollaps” och som på fullt allvar menar att allt är åt pipsvängen i rika, välmående länder som Sverige och Frankrike, än med mig, som precis hävdat motsatsen. Han ser oerhört besviken ut nu.

”Men visst blir allt sämre i Sverige också,” skyndar jag mig att tillägga, ”det är inte det att allt är fel som sägs och skrivs, och visst var det bättre förr…” Docteur Blairot avvaktar. Den djupa, nattsvarta besvikelsen är borta ur hans ögon men helt på min sida är han ännu inte. ”Om ni visste, Docteur, hur illa ställt det är med sjukvården i Sverige…” Han lyser upp. Ha! Där hittade jag en synnerligen framkomlig väg! ”En katastrof, Doteur. En ka-ta-strof!” skyndar jag mig tillägga för jag ser att han är redo att ta kommandot igen.

”Ja,” säger han, ”vi är på väg mot en katastrof, och inget kan hindra det!” Nu ser han nöjd och belåten ut igen och ler det där mysiga, breda leendet som får ögonen att bli till små springor i det korpulenta ansiktet, så där som han brukar se ut när han säger ”Allt är i sin ordning, Monsieur, men se upp med skinkan! Ät inget fläskkött!”. ”Nej, Docteur, självklart inte, jag äter inte fläskkött, inte alls, för hälsans skull.” När jag säger det vet hans belåtenhet inga gränser. Har tidigare försökt med att berätta hur mycket jag motionerar, att jag inte röker, inte dricker mycket alkohol, att jag… Inget har gjort intryck på Docteur Blairot. Men han gillar att jag säger att jag inte äter fläsk, och då säger jag det i förebyggande syfte så han inte ger mig en diagnos jag inte vill ha. Idag var jag en hårsmån från att åka på något skit bara för att jag försökte bringa reda i hans dystopiska värld – en tanke så korkad att en diagnos ligger nära till hands, det måste jag tillstå.

Sarah Klang & Blaireau på engelska.

Vägskäl

Mitt kontor. Soffgrupp i knarrande skinn i bortre änden. Högt i tak. Stuckaturer. Tunga gardiner. Porträtt. Damm som planlöst snurrar runt i de inträngande solstrålarna. En tickande klocka. Doften av tjocka mattor och ekpanel och allvarliga herrar. Kungsgatan hörs knappt hit upp. Mitt emot mig, på andra sidan det bastanta skrivbordet, Erik Lindgren, som vill ha ett penningbidrag. Han är välklädd. Ren. Belevad. Verkar vara en vettig karl. Jag är inne på att ge honom ett runt bidrag till saken. Både här och där.– Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?

– Självklart, herr Spång, som ni säkert har noterat har han redan genomfört omfattande utrensningar. Om man får uttrycka sig på det viset skulle jag vilja säga att… svulsterna är bortskurna från partikroppen.

– Mmm, det är sant att mycket gjorts i den riktningen…

– Dessutom måste vi se till vår tid sådan den är, och hur andra beter sig, och då förefaller i vart fall i mina ögon ledaren vara en räddare i nöden. Att han själv så att säga fått känna på frontlinjens eld och rök torde väl borga för detta?

– Förvisso, men Röhm och Göbbels, hur är det med dem och deras skaror av våldsverkare?

– Tro mig, herr Spång, det är bara en tidsfråga innan de är utrensade. Ingen av oss vill ha otyglade mobbar på gatorna. Tvärtom står herr Hitler för ordning och reda, ja, hur skulle det annars kunna vara? Skulle Hindenburg vara hans parhäst? Skulle von Papen bjuda in honom i finrummet? Herr Spång, Hitler är nu i finrummet därför att han är precis det han utger sig för att vara: vår civilisations räddare.

– Ja, jo, Hindenburg har jag all respekt för, och von Papen förefaller vara en rejäl karl det också, och hur som helst kan vi inte låta samhället gå överstyr. Kör i vind! Räkna med mig. För vad skulle väl Hitler kunna ställa till med med den gamle generalen och von Papen vid sin sida?

19.02

Klockan var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven. Bordet hade plats för två personer förutsatt att där fanns två stolar. Det gjorde det inte. Drog han pinnstolen bakåt bara några decimeter över de obehandlade golvplankorna hamnade han i sovalkoven, där den obäddade britsen tog upp all plats. Hade det funnits ett fönster hade han kanske tittat ut genom det, på den vidsträckta slätten med det gulbruna kämpande gräset och de låga buskarna och de kringstrykande djuren. Ibland tjöt det om knutarna och en bitande kyla letade sig in till honom och han hade ingen lust alls att gå ut på avträdet sådana dagar. Andra gånger kastade sig solen över honom och hans kyffe med en sådan intensiv hetta att han ville skrika.Dammet på golvet rördes upp när han stampade takten till en låt som fastnat i hans huvud. Det var åratal sedan han hörde den, eller för delen musik överhuvudtaget. Det var en enformig och käck sång om ingenting. Den tog stor plats där den gick på repeat i hans huvud. Golvet var kallt, och vinden jagade fram över det även då den stod stilla ute på slätten. Det enda ljus han hade var det som kom in genom springorna i väggarna och taket. Inte tillräckligt stora för att skänka utsikt men väl för att släppa in drag och damm, och lite ljus så länge det fanns en dager som kunde spilla över, in i hans värld.

Han åt med god aptit. Någon fågel vars namn han inte kände till och som han snarat tidigare på dagen. De små benen knastrade när han tuggade på dem och blodet i fågelns knappt genomstekta kött retade som vanligt vilden i honom. Han tittade på klockan på väggen. 19.58 nu. Han reste på sig, lyfte ner det runda urverket och ställde tillbaka visarna till 19.02.

Klockar var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven.

Time.

Göken

”Gulli Gullan koko som en gök, du bjuder mig två rum och kök!” gapsjöng falskt den gänglige mannen som stod i dörren och jag ångrade mig bittert att jag tagit honom som inhysing, och inte blev det bättre när han fortsatte: ”Kom älskling gör ett försök i dina två rum och kök!”

”Peter Västergök,” sa han så och log under den ömsom grå, ömsom blonda luggen, ”Västergök är bästergök, hehe!”

”Ja, hehe, så är det kanske,” sa jag och funderade över hur jag skulle göra mig av med karln och jag insåg att jag varit alldeles för åpen och obetänksam när jag annonserat efter en inhysning i min nyerövrade andrahandslägenhet, men som student behövs pengarna och allt hade ju ordnat sig så himla bra för mig: mamma kände en man vars dotter skulle hyra ut sin lägenhet under ett år då hon skulle arbeta i Afrika någonstans. Sida. Eller kanske Lutherhjälpen. Vad vet jag? Afrika. Arbete. Andrahandstvåa till mig. Och kunde jag hyra ut ena rummet skulle jag i princip kunna bo där gratis. Inhysingen, Peter Västergök, var äldre, hade fast arbete, busschaufför, och hade lämnat utmärkta referenser. Nyskild. Behövde rum den närmaste tiden. Vi gjorde upp muntligt. Som tur var, för nu skulle han ut. Lika snabbt som han kommit in. Frågan vara bara hur.

Hur det nu var så sprang tiden iväg. Västergök gjorde inte mycket väsen av sig, även om han allt som oftast glömde spola i toaletten, lämnade hår i duschen, gick omkring naken i lägenheten som om jag inte fanns, lyssnade på Vikingarna (epoken Borsch) och, kanske för att reta mig eller bara därför att han var dum i huvudet, Jokkmokks-Jocke (särskilt den av Jocke komponerade filmmusiken till Åsa-Nisse i Raketform från 1966, debutalbumet Jokkmocks-Jocke från 1967 och Jerusalem från 1975), och så brukade han gala i ottan. Oerhört irriterande. Särskilt efter sena nätter med grupparbeten och smuggelsprit från Polen.

När jag så en dag i oktober kom hem från en föreläsning och upptäckte flera av Västergöks tillhörigheter i mitt rum började ett beslut växa fram att helt enkelt droga karln, packa in honom i en gammal matta och köra honom till återvinningscentralen i Åkersberga. Så medan inhysingen undan för undan bredde ut sig i lägenheten, ja han började till och med kasta mina saker när jag inte var hemma, investerade jag i en matta som kunde kapsla in Västergöks nära 190 cm långs lekamen och jag hittade en hyrbilsfirma specialiserad på skåpbilar.Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.

Gulli Gullan goes America.