Rudolf Rens korta Twitter-karriär

Åkte på en ofrivillig övernattning på Fiucimino, Roms flygplats, sedan ett sent plan ställts in. I brist på bättre fick jag då för mig att starta ett nytt Twitter-konto i namnet Rudolf Ren alias @vanligren. Exakt varför det blev just så är inte lätt att förklara men så blev det.

Följde ett 40-tal personer och kunde inte låta bli att göra några små Twitter-kommentarer till vad några av dem skrev. Nedan kan hugade HR:are läsa mer om dessa synnerligen oskyldiga kommentarer. Emellertid föranledde kommentarerna Twitter att blockera Rudolf Rens konto på grund av att ”Ditt konto verkar ha uppvisat automatiserat beteende vilket strider mot reglerna på Twitter”. För att komma igång igen måste den blockerade tweetaren be om en kod via SMS och lägga in denna kod i en avsedd ruta och skicka rubbet till Twitter. Gjorde så. Hände något? Jadå, fem försök med flera olika koder, alla skickade från Twitter, resulterade i en upplysning om att koden var felaktig.

Av allt detta kan vi dra slutsatsen att Twitter är synnerligen automatiserat och när Twitter anklagar sina användare för att vara automatiserade är det för att det känner andra genom sig själv. Nog av. Hur bär man sig då åt för att bli betraktad som automatiserad av Twitter. Tja, så här gick det till när er utsände bland de automatiserade kvittrarna arbetade ihop till sin blockering. Åtta tweet hann det bli, förvisso i snabb följd men iallafall.

1. Retweet av @Tomtemoderns tweet om att Santa Claus inte räknar så bra (påstod det var 100 dagar till Julafton när det i själva verket var 99, vilket måste anses vara riktigt uselt av den som påstås ha hand om Julen).

2. Anders Timell tweetade ”Vilken morgon hos Viktor i Jönköping. Alla var där” och till det en bild på fem personer. Kommenterade detta med ”Härligt! Minst fem-sex stycken var där! Attans att jag missade det!”

3. Retweetade av misstag Expressens Niklas Svensson när han skrev ”Hög tid att önska er alla en god natt, var ni än är”. (Detta ledde dock till att Niklas Svensson skickade ett personlig meddelande via Twitter och menade att det var kul att jag följde honom och så bad han mig höra av mig med tips om något dök upp. För övrigt ett meddelande som verkade gå ut per automatik)

4. Niklas Wikegård skrev ”Så ska en utvecklingskurva se ut!” och till det en bild på en kurva. Jag skrev då ”Önskar han kunde utveckla det!”

5. Aftonbladets Jan Helin skrev ”Medan du sov. Stadsgudens tempel, Shanghai.” och till det en bild på Stadsgudens tempel, Shanghai. Jag kommenterade detta med ”Visste det! Så fort man vänder ryggen till eller sluter ögonen så händer det! Sjuttsingen också!”

6. Anders Timell igen, nu skriver han ”Ensamlunch nu.”. Jag kommenterade ”Satt just här och klurade över vem Anders lunchar med idag. Skönt att veta.”

7. Expressen tweetar ut en bild på delar av regeringen och rubriken ”SOLSATSNING. Regeringen vill investera stort i solenergi nästa år.”. Kommenterade detta med ”Bra! Årets sommar var inte mycket att hurra för #göromgörrätt ”.

8. Jan Helin igen, nu med en bild på Chinaccelerator och texten ”Kinas startup scen är sinnesutvidgande.”. Kommenterade detta med ” Alla dessa droger…”. Och där, där fick Twitter nog av det enligt Twitter automatiserade beteendet från Rudolf Ren som nu går i graven som en levande Twitter-legendar. Dödad av Twitter.

Going underground.

Paul Weller at Wembley Arena, December 2010

Intensiteten och hettan på scenen lyckas inte nå ut i lokalen. Viljan att ta emot den finns. Men det blir mest som för gubben snett fram till höger om mig. Han sjunger med – ”I´ve got a pocket, full of, green” – och har sedan för avsikt att studsa upp och ner så som man gjorde då runt 1980. Men det slutar med att han bara får upp högerhanden, formad som ett v-tecken, i luften. Där får den hänga tills låten är slut några minuter senare. Kanske hade han för avsikt att ta ner handen tidigare, för det måste kännas lika löjligt som det ser ut att stå där med ett v-tecken i luften i all evighet, men artrosen eller smärtan när handen väl tagits ner hindrar honom. Nu tar gubben rakt framför mig några, som det förefaller, viga danssteg och håller snart på att trilla omkull. Förläget ser han sig omkring och backar bakåt på innerplanen, mot baren, där han blir hängande med en… Pepsi, lika fast förankrad i handen som han själv är i baren. Plötsligt skriker en tant något åt mig och för en kort stund undrar jag vad hon gör här, men så inser jag att hon faktiskt är i min egen ålder och att det inte är så konstigt att hon ränner på rockkonserter. Jag hör förstås inte vad hon säger utan nickar bara glatt tillbaka, varpå hon börjar hoppa upp och ner samtidigt som hon skakar på huvudet och något säger mig att jag borde ha sett sur ut istället. Rädd både för henne och ölglaset som hon skvätter runt med byter jag plats på innerplanen medan hon koncentrerar sig på sitt hoppande och skvättande. Hukande av rädsla för de ölmuggar och det öl som far genom luften backar jag mot Pepsi-mannen i baren. Inte ens ett ”What you give is what you get” kan få mig att åter gå i klinch med innerplanens ölregn, stela gubbar och livsfarliga tanter. Nästa morgon vaknar jag av kramp i högervaden. När jag väl fått stopp på krampen visar det sig att jag har en förskräcklig träningsvärk i vaden. Lite skamsen tar jag emot insikten att min inlevelse i konserten tog sig uttryck i en kontinuerligt hoppande högerfot. Men Weller var bra. Jam på Måndagsbörsen.