Unik Chablis 2016 till Sverige

Minns ni det här inlägget från 30:e maj 2016? Chablis hade just genomlevt ett förödande hageloväder. Redan före den stormen hade Bourgogne under 10-talet i största allmänhet drabbats hårt i form av frost, torka, mindre hagelskurar och överdrivna mängder vatten i en salig röra. En av dem som drabbades värst 2016 var Clotilde Davenne. Drygt 90 procent av hennes druvor (i vardande) förstördes. Men hur gick det med det hon skördade?

Jotack, det lanseras i Sverige i skrivande stund, och det är bra, riktigt bra. Varför då, det var ju ett katastrofår? Ja, det var det, avseende volymen, och därför synnerligen kännbart för Clotildes (och andra drabbade producenters) kassa, och i någon mån för konsumenternas plånböcker såtillvida att priserna undan för undan höjts av producenterna av självklara överlevnadsskäl. Beträffande kvaliteten är det en annan sak. Det faktum att Clotildes skördeuttag krympte till tio procent av det normala innebar att druvorna blev extremt koncentrerade – haglet föll redan i maj, före blomningen: det som blev kvar fick en normal växtsäsong.

En för oss svenskar viktig information är att 100 procent av Clotildes Chablis skeppas till Sverige. Nu är volymen, som den receptive och lätt analytiskt lagde förstått, mycket liten och lär ta slut alltför snabbt, men det bör ändå finnas vin för flera månader framåt (ni som vill lägga undan några flaskor fem-tio år ska inte missa den här årgången, utvecklingen kommer vara fantastisk). Upprepar: det här är, av lättförklarliga skäl, mycket, mycket bra. Och vi får rubbet till Sverige.

OBS! Det finns Clotilde Davenne Chablis 2016 att köpa även på andra marknader, notera att det då inte är hennes egna druvor i vinet (framgår om inte annat av det finstilta på etiketten där ”buteljfyllaren” är Clotildes negociant-verksamhet och inte hennes egen gård), också bra men inte lika bra och inte unikt. Bara en sådan sak gör ju att man måste köpa en låda eller två av det här vinet, eller hur? Clotilde Davenne Chablis 2016, nr 6307, 169 sek. Friskt, fräscht och rent à la Clotilde och oerhört koncentrerat.

(PS 12/01: Många, jo många, har hört av sig och sagt att Systembolagets webbsaldo för produkten är 0 och att det inte går att beställa vinet. Vad detta beror på vet jag inte, men importören har några tusen pannor i lager så slut är vinet definitivt inte – prova gärna att beställa på nytt om någon dag eller tala med närmaste butik.)

Musikens carignan illustrerar paradoxalt nog detta inlägg om Chablis, som annars är mer Tjajkovskij eller något sådant.

 

Côte Rue, Draguignan 2.0

Har tidigare skickat Côte Rue i Draguignan till skyarna. Sedan fick krogen sin väntade stjärna och nu har den talangfulle matkreatören Benjamin Colombat flyttat till lyxhotellet på Château de Bern, i Lorgues, med sitt stjärnkök.IMG_2231 Men Côte Rue finns kvar och det är fortsatt Benjamin som står för stället och det gör han med den äran. Konceptet är nu mer rustikt och maten franska tapas och smårätter. Allt mycket gott, varför stället fortsatt rekommenderas å det varmaste. Dock är inte vinlistan jättekul och en varning utfärdas för den hemkörda sangrian som smakar som hemgjord, makabert misslyckad glögg med tokkanel så genomslagskraftig att hela brygden sitter som ett sandpapper på tungan.IMG_2232Musik!

Joanna Drevinger: Matnostalgi & musik 1970 – 2010

En besynnerlig bok i min samling, Joanna Drevingers Matnostalgi 1970 till 2010. Så kom den också till mig utan att jag bett om det. Snarare var det så att någon behagade skämta med mig och överlämnade den, förtäckt till julklapp. Nåväl, er utsände i de oväntade böckernas meningslösa värld är inte sämre än att han kan bita ihop och ägna några timmar av sitt liv åt total meningslöshet. Nu är det gjort. För att göra boken rättvisa ska sägas, att den säkert är jättekul för den som inte upplevt något av de i boken penetrerade decenniernaJoanna Drevinger Matnostalgi mellan 70 – 10. För oss som var med är den inte fullt så ”kvick och humoristisk” som Litteraturmagazinet vill göra gällande. Kanske därför att vi gamlingar inte tycker att 70-talet var fullt så skrattretande töntigt eftersom vissa av oss var skitcoola då.

Finns det då inget värde alls för den som är torr bakom öronen? Jo, det gör det. Boken är lättsamt skriven och den fångar upp en hel del av det som hänt under de här åren. Ett slags komplement till annan historieskrivning – låt vara att texten bara handlar om vilken musik töntarna lyssnat på och vilken mat de ätit. Kort sagt behöver den här boken en sidekick i form av en förteckning över den musik och mat som de coola ägnade sig åt. Mot det sistnämnda kan man möjligen invända att det är töntarna som haft roligast under resans gång eftersom de inte varit så fullt upptagna med att inte vara töntiga och därför haft kul när de varit töntiga medan vi coola haft rätt trist när vi retat oss på att de töntiga trott att de haft kul när de haft kul. Således kan boken rekommenderas yngre människor och töntar och för er övriga som vill läsa den kommer här kompletterande musik, ett tips per årtionde, så att ni med bevarad coolhet kan ta er verket an. Samt, förstås, några coola mattips, ett per årtionde. 1970: musik och korv med bröd. 1980: musik och makaroner med ketchup. 1990: musik och trestjärnig krogmat. 2000: musik och påstortellini. 2010: musik och ägg och bacon.

Osvavlade vinet efter 1,5 månad & Surftones vs Pixies

Idag har det nästan gått en och en halv månad sedan jag öppnade flaskan med Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 – har tidigare skrivit om det här, här och här. Den som precis gjort sig besväret att läsa det tredje här:et i meningen innan och den som blev så fascinerad av inlägget den 23:e juli, som är samma sak det tredje här:et i meningen Domaine de Brescou Blanc Vin Natureinnan, vet att det här från början urläckra vinet blev ändå bättre efter att ha stått öppet i tio dagar för att sedan börja lacka ur lite på den artonde dagen, dock utan att på något vis falla ihop eller oxidera sönder. Nu efter att den nästan tömda flaskan stått i det provencalska köket i ytterligare en knapp månad provade jag dels en skvätt rumstempererad, dels en kall skvätt sedan flaskan fått stå i kylen ett par timmar. Färgen har mörknat/oxiderat något och är nu gyllengul. Den rumstempererade skvätten är fascinerande nog fortsatt vital – låt vara avslagen och med en mycket lätt oxidton och en liten anstrykning av acetaldehyd – och smaken är ungefär som för en månad sedan, det vill säga helt okej även om den tappat i fräschör sedan koldioxiden luftats ur. I den här varmare versionen slår också alkoholen igenom en aning (13,5%). Den kylda versionen är som sig bör betydligtPixies Bossanova fräschare och här dominerar fortsatt gula frukter med plommon i spetsen, mycket bra doft efter att ha stått öppet 1,5 månad! Den oxidton och lätta anstrykning av acetaldehyd som märks i den rumstempererade versionen lyser med sin frånvaro i den kylda. Smaken är också fräschare och fortsatt ren och snygg, men även om alkoholen inte märks av annat än möjligen genom en beska som sannolikt blir mer påtaglig när andra skavanker försvinner med kylan så saknar, självklart, också den kylda versionen sin ursprungliga fräschör, men inte på grund av oxidation utan brist på syra och koldioxid. Är själv ytterst fascinerad av det här vinet. Har dessvärre nu bara en bottenskyl kvar i flaskan så rimligtvis kan det bara bli en hållstation till i den här provningen. Åker dock till Brescou i morgon för att sparka igång skörden på måndag och ska då försöka få med mig ytterligare ett par flaskor av det vita och det sedan förra besöket buteljerade röda syskonet för fortsatta studier till alla HR:ars fromma. Surftones vs Pixies. Bonus: Pixies – Bossanova.

Hey

Det går inte att överskatta Pixies i allmänhet och gruppens höjdpunkt ”Doolittle” i synnerhet. Kort sagt haglar det av klassiska avtryck i Doolittlerockmusikens historia här och inte minst är influenserna för kommande storheter som Nirvana och många, många andra uppenbara. Det går alltid att diskutera vilken av sångerna som är albumets ”The song” och även om det inte är utan viss smärta albumets alla övriga låtar ställs åt sidan faller vinifierats val med fjäderlätt sinne på den blytunga ”Hey”. (Bör avnjutas på hög volym)

Förbud mot monsterbullar & nyttigt bröd! & Pixies

Sedan en tid är det stört omöjligt att få sig till livs onyttigt bröd på svenska fik. Inte en tekaka eller fralla så långt ögat kan nå. Däremot en massa grå brödbitar som någon, i vad man får förmoda är ett desperat försök att få dem att se aptitliga ut, laddat med röd eller, i förekommande fall, gul paprika och en eller annan torr grönsak av annat slag eller, möjligen, växt, vanligtvis grön. vinifierat kräver ett förbudkanelbulle mot dessa oätliga nyttobröd! Vad som dock är etter värre är ofoget att sälja gigantiska, på anabolt steroidvis uppblåsa monsterbullar av kaneltyp, som om vi kanelbullsälskare vore någon slags sjuka frossare, som inget hellre önskar än att äta för mycket av vad det vara må. Självklart vill vi inte det och för er som värnar Kanelbullen vill vinifierat höja ett varningens finger: de här monsterbullarna får folk att föräta sig och därmed vända produkten ryggen. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot monsterbullar av kaneltyp! Samtidigt förväntar sig vinifierat att Sveriges EU_parlamentariker snarast ser till att driva igenom en EU-norm för hur en kanelbulle ska se ut och hur den ska smaka. Den förflackning vi nu ser är både ohälsosam och onödigt bränsle på domedagsprofeternas malande kvarnar. Pixies i repris. Pixies i repris. Pixies i repris. Pixies.