Nytt från Chile

Det hör inte till vanligheterna att vin från Chile får utrymme här på vinifierat. Idag är det dock dags för lite Chile. Orsaken är att det så gott som i skrivande stund och i begränsad upplaga – så kallad ”TSE”, varor som säljs så långt lagret räcker – släpps två viner som er utsände i den södra hemisfärens mångfacetterade vinutbud haft ett litet finger med i. Inte så att den nyss nämnde har konsultat avseende vinmakeriet, men väl bistått producenternas svenska importör i dennes idoga jakt på, som John Botvid myntade, ”gott-gottigottgott” från jordens alla hörn.

Milla Cala

Först som sist Milla Cala 2012, nr 90309, 299 sek. Producent är Viña Vik som jag sprang på första gången för många herrans år sedan då jag stötte ihop med Patrick Valette en bit söderöver i Chile. Vi befann oss båda hos en annan producent i Maule och den sympatiske Patrick – med förflutet både som delägare och vinmakare på Château Pavie i Bordeaux och med dubbelt medborgarskap (många fina familjer i Chile är både chilenska och franska) – kunde berätta att han var inblandad i ett nytt, superspännande projekt som en norrman investerade i. Om några år skulle jag få se på tusan. Och det fick jag.

Viña Vik

När norrmannen Alexander Vik gav sig in i vinbranschen var det med den tämligen ambitiösa målsättningen att göra Sydamerikas bästa vin. Under två år med start 2004 letade han efter Platsen för sitt projekt. När han väl hittat den vidtog ett minutiöst arbete med att planera planteringen och därefter optimera odlingen. Det var här specialister som Patrick Valette kom in i bilden (som konsulterande vinmakare vet jag att inget vinprojekt blir bättre än sin konsulterande vinmakare, något många investorer för dem själva pinsamt nog missar).

Bordeaux i Chile

Idag är Viña Vik ett smått imponerande ställe med 500 hektar vingård, lyxhotell, fin-restaurang, egen liten sjö och skog och allt drivet utifrån en holistisk filosofi. Vinerna har vid det här laget topp-noterats över snart sagt hela världen. Avseende vin-verksamheten är Viña Vik ett stycke Bordeaux i Cachapoal-dalen, ett par timmar söder om Santiago. Både vinodlingen och vinifiering påminner om hur saker och ting sköts på Premier Cru-gårdarna i Bordeaux (Patrick Valette är sannolikt skyldig till detta).

Millahue i november

Här hittar vi cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot, carmenere och syrah, odlade vid hög densitet (7000 – 10 000 stockar/hektar). Druvor som macereras under lång tid och lagras 18-24 månader på franska ekfat innan de buteljeras. Platsen Millahue, där den gigantiska gården ligger, lär betyda ”plats med guld”. Vara hur det vill med den saken, ”Milla Cala” är inte gårdens första vin, men det första vi får prova på i Sverige, några hundra flaskor har köpts in så det gäller att passa på, dels för att stilla nyfikenheten på det här unika och ambitiösa projektet, dels för att smaka på nya Chile och hur Ambition smakar. OBS! Längre fram i höst, i november, släpps 96 flaskor av Viks toppvin ”Millahue”, kommer kosta 899 sek. Förstår att ni undrar om det är värt det. Ja, för den som tycker sig ha råd. Nej, för er andra. Fast ni andra kan ju slå er ihop och dela en panna. Bra vin är det hursomhelst. Och alla har väl fattat hur klokt det är att passa på att snikprova Vik via Milla Cala som släpps idag, kostar ju relativt sett ingenting.

Perez Cruz Cot

Två chilenare utlovades. Här kommer den andra, och det är en gammal bekanting såtillvida att producenten är välkänd i Sverige. Perez Cruz Limited Edition Cot 2015, nr 92440, 149 sek. ”Cot” är det egentliga namnet på druvan som blivit mer känd under namnet Malbec. Så här säger Systembolaget om de 2400 pannorna det köpt in ”Fruktig smak med fatkaraktär, inslag av blåbär, björnbär, svarta vinbär, vanilj, lakrits och örter…” En stil att gilla eller inte, tveklöst kommer det från en varsam och skicklig vinmakarhand som tillhör den forne rodeo-mästaren German Lyon – en annan sympatisk herre i de chilenska vinrankornas förlovade land tillika en vinmakare med förmåga till tydlighet i sitt vinmakeri.

Musik

John Botvid-musik. Primus.

Marjaneh Bakhtiari: Godnattsagor för barn som dricker

Marjaneh Bakhtiari har skämt bort oss med ett par välformulerade och underhållande böcker (som tidigare recenserats här). Således är förväntningarna höga på ”Godnattsagor för barn som dricker”. Tyvärr uppfylls inte dessa fullt ut.

Det är nu inte så att det här är en dålig bok, inte heller har Bakhtiari tappat greppet, gett sig på något ointressant eller förlorat sin stillsamma humor. Problemet är nog att hon försöker få med så mycket i sin berättelse: Irans nutidshistoria (från Mossadegh via shahen och 1979 och Saddams av väst stödda, djupt orättfärdiga anfallskrig mot Iran och allt annat fram till dagens situation), hur man lever med sorg, en familjekrönika, Tehran då och nu… Kort sagt blir det för mycket för de knappt 300 sidor hon gett sig själv. Nu är det, som sagt, inte dåligt, men det känns som en övning inför den stora boken om allt detta.

Musik! Bonus: Primus & Stewart Copeland.

Rosa blandvin populärt i Sverige

För snart 100 år sedan lanserade Château Mouton Rothschild märket Mouton Cadet. Ett blandvin gjort på inköpt råvara samtidigt som namnet fick och fortsatt får konsumenten att tro att den pimplar vin från det stora slottet. En briljant affärsidé som bland annat jag plagierade när jag lanserade ”Rabiega-vinerna”, eller ”r” som många kallade dem. Ett blandvin som såldes till ett drygt dussin länder och som nog fick mer än en konsument att tro att den drack vin från egendomen Domaine Rabiega (vars vin hette Clos Dière och var dyrast i Provence).

När vi startade bolaget ”Rabiega Négociant” med egen källare och verksamhet i Besse sur Issole, nära Brignoles, var vi mig veterligt en av väldigt få gårdar i området som arbetade på det viset. Idag är det annorlunda. Ett flertal egendomar, ofta med Château-namn, har tagit upp idén och har, precis som min verksamhet en gång i tiden, sin stora volym i handelshuset, och precis som med Rabiega och Mouton Cadet tror nog de flesta att de dricker slottsvin när de köper blandvinerna från ställen som Château de Berne (Grande Recolte), Château Minuty (M de Minuty), Château des Demoiselles (Cuvée Madame), Domaines Ott (by Ott) och Château d’Esclans (Whispering Angel). Vinnamn som svensken säkert känner igen och som gör stor succé i Sverige.

Finns det något negativt i det där? Njee, knappast. Möjligen drar sig en eller annan konsument för att köpa ett blandvin som inte kommer från slottet men på det stora hela taget gör det nog inte så stor skillnad. För egen del kan jag tycka att blandvinet i ett par fall till och med är bättre än gårdens egna viner, vilka understundom helt enkelt är obalanserade och/eller grova eftersom producenten tagit i så byxorna spruckit. De inköpta batcharna till blandvinerna väljs utifrån tydliga kravspecifikationer som garanterar en viss stil och kvalitet. Att de allt som oftast kantrar över i grape/citrus eller blodgrape som det brukar heta i Sverige är mer en vinmakar-häng upp hos den som i likhet med er utsände i de rosa producenternas vindlande labyrinter och återvändsgränder tröttnat på de jästdrivna aromerna och den stilen de ger. På det hela taget lär få ha liknande invändningar, snarare tvärtom, och vinerna brukar vara rena och oklanderliga.Vad gäller de där slotten har jag arbetat som vinmakare under nio år på ett av dem, Château d’Esclans. Är lika fascinerad var gång jag läser i svenska (och andra) artiklar att gårdens bästa fält växer på hög ”altitud” och att fältet heter Garrus. På min tid låg Château d’Esclans sisådär 60 m.ö.h. och gårdens högsta punkt kanske ytterligare ett tjugotal meter högre. Generöst tilltaget, låt säga 100 m.ö.h. Och Garrus var inget vidare rent kvalitetsmässigt. Däremot låg, och ligger, fältet med en fantastisk utsikt över övriga egendomen och ner mot Medelhavet. På sina håll står det att gårdens viner kommer från 80-åriga stockar. Bortsett från att stockarna varit 80 år ett tag nu – sedan 2006 närmare bestämt, det var då uppgiften först dök upp – så måste de ha åldrats snabbt sedan jag lämnade stället årsskiftet 2003/04. Med det sagt ska tilläggas att Château d’Esclans har en välskött odling och gör bra om än tokdyra viner – låt vara att nio av tio provare får spagetti och gelé i benen när de ska prova den dyraste varianten och inte kan tänka sig annat än att det är ett rosévin av utomjordisk kvalitet, på ett eller annat vis, med tanke på hur dyrt det är (vi gjorde också ett ekfatslagrat rosévin på grenache och viognier på Château d’Esclans, ”Rochêne” hette det, såldes på traditionell bordeauxflaska och kostade i gårdens butik motsvarande 65 francs, knappt 90 sek; kejsarens nya kläder följde med gratis s.a.s.).

Med andra ord, kära HR:are, ta allt med en stor nypa salt när det kommer till rosévinerna och deras storytelling. Mycket stämmer inte, eller är i vart fall inte exakt som man kanske kan förledas att tro. Å andra sidan har ni inte mycket för att gå omkring och sura över det, och är vinerna rena och snygga så varför inte? Gillar ni vinet i fråga: drick det!

Primus!

Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.