Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Château de Berne

Numer säljs det vin från Château de Berne i Sverige, eller i vart fall från slottets negociant-firma – det är vanligt att producenterna härnere, precis som en gång i tiden Domaine Rabiega, sätter upp vinhandelshus och säljer inköpt och omblendat vin med ett namn snarlikt en fysisk plats. Gissningsvis köper många Berne-flaskorna för den fyrkantiga buteljen, precis som de köper andra Provence-producenters konceptviner och tror att de dricker egendomsproducerat. Inget ont i det. För egen del måste jag dock erkänna att det är få Provence-producenter som övertygar mig med sina roséviner idag – att kategorin gått från noll till att totalt dominera rosémarknaden i Sverige är en gåta vars svar möjligen kan hittas i en följa strömmen-mentalitet och en förmåga att inte ledsna på jästboostad grapefrukt och svavel. Med det sagt ska vi nu hylla Château de Berne.IMG_2588

Château de Berne köptes för ett 30-tal år sedan av en tät investerare och snart började ett resmål värt sitt namn växa fram, men det var först sedan den nuvarande, likaledes täta, ägaren för ett decennium sedan tog över som saker började hända på allvar. Den tidigare hyggligt skötta vinverksamheten fick en ny skjuts och massvis med både mark och andra gårdar – som Domaine des Bertrands och Château des Launes – köptes in. Idag är ”Château de Berne” en av de största producenterna i Provence och med en verksamhet som via slottsproduktionen, andra egendomars produktion och vinhandelshusets produkter säljer över hela världen. Och allt är mycket bra gjort (utom möjligen då vinerna, där kvalitetskraven inte alltid är där de bör vara i en så pass här omfattande satsning). Allra bäst är det lyxhotell, det spa och den stjärnkrog som etablerats på själva Château de Berne.IMG_2587

Det finns många gårdar värda att besöka i Provence idag. De senaste åren har allt fler spektakulära anläggningar byggts upp och även om vinerna sällan står i paritet till de nya byggnaderna, konsten i parkerna och maten på restaurangerna är flera av dem mer än väl värda att besöka. Och kanske är Berne allra mest värt att besöka. Den som tycker att Benjamin Collombats stjärnkök blir för dyrt – allt är relativt, dyrt är det för den som inte har råd, priserna i sig finns inget att säga om – kan prova på hans lite enklare kreationer i bistron/bakfickan och den som i likhet med vinifierat kanske inte går igång i 180 på gårdens viner har en hygglig vinlista att välja från. Rekommenderas.FullSizeRender-4

Käck sommarsång!

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Clos Diére blanc 2004

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?IMG_1379I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.IMG_1381

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.IMG_1379

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.IMG_1381

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.IMG_1379

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).IMG_1381

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås.Muhammad Ali

The Greatest!

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

Stöd sommaren – drick rosé!

Förvisso finns med stor sannolikhet ett och annat rättmätigt uns av grämelse och förbannelse över sommaren 2015, men, saken är den, att den är inte slut ännu. Hur vi än vrider och vänder på saken måste vi räkna augusti till sommarmånaderna. Det innebär att vi har ytterligare halvannan månad sommar kvar. Hur vi än vrider och vänder på saken.bild

Har vi lite tur så kommer en fin brittsommar i september att ytterligare uppväga den inte fullt tillfredsställande sommar vi hade till och med slutet av juli. Den sena sommaren ställer extra stora krav på oss som sommarvarelser. Låt vara att den är sen men om inte vi bejakar den går den oss förbi och vi kommer tycka att sommaren 2015 var sämre än den faktiskt var. Med andra ord gäller det att dricka kopiösa mängder rosévin de närmaste dagarna och veckorna. Här följer några finfina tips som kommer hjälpa er hålla sommaren igång.bild1.Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, nr 99022, 119 kr. Finns i alla välsorterade butiker, kan beställas med fyra dagars varsel till övriga. Det här vinet var oförlöst när det lanserades i maj. Sedan dess har det vuxit till sig och står nu i full blom med pinot noir-roséns alla prunkande adelsmärken som jordgubbe och röda och vita vinbär och som det klassiga rosévin detta är uppvisar det även ett tydligt inslag av mineral och örter och bjuder på en uppfriskande syra a la Clotilde Davenne. Perfekt nu, men håller till nästa sommar. Drick som höstavisande aperitif eller till kycklingrätter, lax i olika varianter och sallader.bild2.Château Henri Bonnaud ”Palette rosé”, nr 71164, 179 kr. På senare år har Rosé de Provence kommit att bli Rosévinet med stort R i Sverige. Inget fel i det. Provence är rosévinets hemland och här görs bra rosa en masse. Samtidigt är väldigt många roséviner härifrån lika bleka i doft och smak som de är i färgen. Det gäller alltså att gå rätt i Provence-djungeln. Château Henri Bonnauds rosé, eller ”Palette” som den kort och gott heter i Systembolagets lista, torde vara mer Rosé de Provence än något annat Rosé de Provence på den svenska marknaden. Det är förvisso årgången 2013 som säljs i Sverige (via beställningssortimentet), men det märks inte – en riktigt bra rosé härifrån håller för övrigt lätt två år – snarare är det bättre i år än i fjol. Våga prova detta superkomplexa rosévin och upptäck det djup rosévin från Provence har när det är som bäst.bildRichard Wright.bildAndy Summers.Richard Wright

Domaine de la Baume & BFE

En gång bodde konstnären Bernard Buffé här. Nu, sedan något år, är Domaine de la Baume ett table d’hôte, som bjuder på fantastisk miljö, underbara byggnader och en oslagbar vy, där det ligger inbäddad i järnekar, cypresser och annan grönska och blickar ut över nejden från höjderna runt Tourtour. Trevlig service, bra mat, fantastiska priser (ex två rätter inkl vin, kaffe och vatten, < 50 €). Här finns även rum för den trötte och en pool för den som vill lägga sig i blöt. Upptäck den här pärlan innan den hinner bli alltför chic – priserna kommer inte att ligga på den här nivån om några år. Ny musik från BFE.Domaine de la Baume

Nicolas Godin

Ni som missade att klicka in er på länken till Nicolas Godin i gårdagens inlägg om Titien de Margüi får en ny chans här (strax). Nicolas Godin är mest känd för sin insats i gruppen Air. Nu släpper han en soloskiva och, uppenbarligen, riktigt bra videoar till den. Här kan ni snart klicka för att se och höra Widerstehe Doch Der Sünde (här sjunger, om vi inte är alldeles felunderrättade Godins kompis Thomas Mars från Phoenix, intressant anekdot för oss i vinvärlden är att Mars’ papps äger gården Château Thuerry i Provence) och Orca.Nicolas Godin

Titien de Margüi: ett eko från den fina världen (eller i alla fall Provence)

På fredag, den sjunde augusti, lanseras en ny årgång av det provencalska kultvinet Titien de Margüi från Château Margüi i Chateauvert. Det här är gården som redan i det tidiga 1970-talet blev ekologisk och som på senare tid försökt sig på allt från biodynamisk odling till ett jordbruk utan bekämpningsmedel. Det där sista gick inte alls och blev ett tydligt bevis för att det där med att någon skulle odla ”helt utan kemiska bekämpningsmedel”, alltså inte ens sådana som är tillåtna inom ekologiskt jordbruk, är sturntprat. Eller. Det går.Chateau Marguï Men det blir i pricnip ingen skörd och stockarna mår bjärrk. Var och tittade på just Margüis rankor när försöken pågick som bäst. Ingen munter syn. Just de här försöken och ambitionen att bygga en hållbar, självförsöjande minivärld kopplad till en naturskola har gjort att kvaliteten på gårdens viner varit lite upp och ner. Till detta bidrar självfallet också att man gör så lite som möjligt med sina viner. Det vill säga ingen jäst eller annat tillsätts. Bara lite svavel. Naturvin, säger någon. Nej, inte om man får tro Margüi själva. De säger ekologiskt vin.Margui vy Hursomhelst har immportören bara presenterat de årgångar som blivit riktigt lyckade för svenska Systembolaget som köpt in dessa. I fjol kunde hugade prova årgången 2010 och nu släpps 2012. Tämligen ursprungstypiskt, medelfylligt och mycket komplext. Vinner på att lagras något år, men fungerar redan nu till en del grillat, som grillad spädgris (och om det är svårt att få tag i i Sverige fungerar även Secreto Iberico med rosmarin och citron eller provensalskt lamm med krossad potatis och mojo rojo). Titien de Margüi, Chateau Margüi, nr 99321, 199 kr.IMG_1300Dalida. Mickey 3D. Louis Bertignac. Nicolas Godin.

Ålderstigen 10.0

Dessvärre kommer inte Hermanus Nilsson kunna avsluta sitt mästerverk ”Ålderstigen”. Han dog idag. Husan hittade honom i badkaret tillsammans med en entrecôte, en Titien de Margüi från Château Margüi, en trasig gräsklippare från Stiga anno 1977 (gul) och Piff Nr 29 från 1960, Hson-fickisen ”Fredlös brunst” (av Kjell E Grenberg) och Starlet nr 13 från 1967 (där Lelle i Hep Stars berättar varför han har mustasch). Innan han gick till badrummet för att göra vad han nu skulle göra hade han lagt ett friarbrev till husan i kylskåpet, där man också fann en cykelslang med ett olagat hål och ett 14-taggars drev till en Crescent Sport 1970.

Hep Stars.IMG_1300