Ali Smith: Public library

Publicerat 2019-11-11 av Lars Torstenson

Svara

Med 1842 års folkskolestadga följde en skyldighet för prästerskapet att uppmuntra inrättandet av sockenbibliotek. Syftet var att upprätthålla i skolan vunnen kunskap samt att främja vidare kunskapsspridning och utvecklingen av den enskilde medborgaren. 1868 fanns 1437 sockenbibliotek i vårt land. Efter första världskriget började så biblioteken på allvar ta plats i samhället, och det med ett uttalat stöd, också ekonomiskt, från samhället och den gemensamma kassan sprungen ur skatteintäkter.Förvisso fanns bibliotek också tidigare men det var då, i början av förra seklet, de tog steget ut till alla. Långt från de otillgängliga boksamlingarna i klostren och patriciervillorna. Nu fanns böckerna och bildningen där för alla. Medborgarna fick tillgång till kunskap på ett tidigare aldrig skådat vis och detta drev på samhällets utveckling och bidrog till grundadet av den nya välfärdsstaten med dess ökade rättvisa och frihet för de allra flesta, och vi såg medelklassen födas.Kort sagt är det få av oss, dagens medborgare, som kunnat ta oss dit vi nu är utan tillgång till goda skolor, bibliotek och annat som hjälpt oss bygga såväl oss själva som vår samtid och vårt samhälle. Obegripligt nog hotas nu allt detta. Biblioteken är utsatta för både nedskärningar och nedläggningar.Vid ett ytligt påseende utgörs hoten av klåfingriga och trångsynta politiker och räknenissar med ett inte helt välavvägt mått begåvning. Satt under luppen handlar det, som alltid, om trångsynta och naiva väljare. Kanske inte om dig och mig, men eventuellt och dessvärre om folk vi kanske känner, eller åtminstone känner till. Bekanta vi kan tala vett med, och politiker vi kan avstå från att rösta på. För vart tar allt det goda våra föräldrar byggde upp vägen om vi börjar montera ner den allmänna kunskapen? Vad händer om vi utlämnar vårt samhälle till den alltmer utbredda byfånementaliteten i de sociala medierna, dokusåporna och, till del, inom politiken?För att nu inte tala om biblioterapi. Alltså terapiformen där läsning av böcker och samtal kring dessa ligger i fokus, eller som terapi för den som ligger sjuk, eller för den som behöver hjälp med att bearbeta ett trauma av något slag. Hur bedriva biblioterapin på våra vårdinrättningar om böckerna inte finns där?Public library (eller ”Bibliotek” som boken heter på svenska) av Ali Smith handlar om bibliotekens betydelse för samhällets och medborgarnas utveckling de senaste cirka hundra åren. Vittnesmål från författare, kritiker och kreti och pleti varvas med noveller av Smith. Flera av vittnesmålen är rasande angrepp på idioterna som spar korvören på bekostnad av vår gemensamma samlade kunskapsmassa och mindre bemedlades möjlighet att förkovra sig i böcker, tidskrifter och allt annat som de moderna biblioteken erbjuder sina besökare.”That’s what public library means: something communal”, säger Kate Atkinsons dotter Helen Clyne och tillägger att det är en plats som är öppen och gratis för alla, och, skulle man kunna tillägga, fylld av upplevelser och kunskap för den som söker detta. Andra berättar om vad det lokala biblioteket, eller i förekommande fall skolbiblioteket, betydde för just dem när de växte upp, åter andra talar om sjukhusbibliotekets vikt. De många novellerna sprider understundom kunskap om författare som Katherine Mansfield och Olive Fraser eller är bara Ali Smith-bra som avslutande ”And so on”. Ja, det är en viktig bok och Ali Smith är alltid bra.

Musik i form av ett potpurri med bonus.

Näringslivstoppar eller helhetsoförmögna hycklare?

Publicerat 2015-03-06 av Lars Torstenson

Idag debatterar flera svenska näringslivstoppar i DN för fri handel med Saudiarabien och andra förtryckarregimer. De menar att om Sverige nu bryter det berömda avtalet med Saudi kommer det äventyra Sveriges rykte som samarbetspartner. Det de eventuellt inte har förmåga att se är att detta bara skulle gälla i förtryckarstater, som de här företagen enligt sina egna ”code of conduct” och annat säger sig inte vilja ha att göra med. Rättvisa samhällen lär knappast ha något att invända. Tvärtom kan Sverige där komma ses som ett föredöme. Låt vara att en del mindre nogräknade konkurrenter jublande snart snor de övergivna kontrakten. Å andra sidan kommer sannolikt världens konsumenter belöna de svenska företagen. På det hela taget torde alltså ”våra” företag knappast förlora på affären och rent moralisk kommer de vara storvinnare. Svensk moralkvalitet.

Intressant är för övrigt den förväntade nonsens-passusen ”Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem… (osv)”. Det här är som vanligt kvalificerat struntprat. Om något enda svenskt företag verksamt i en förtryckarstat någonsin mot förmodan försökt sig på något liknande har det rimligen kapitalt misslyckats eftersom det inte finns något exempel, än mindre framgångsrikt, att peka på. Dessutom måste jag som aktieägare fråga mig varför ett företag jag är delägare i ska missionera mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Det kan knappast vara en del av affärsidén.

Det skulle vara snyggare om debattörerna sa som det var, att de vill tjäna pengar och struntar i var det sker. En ärlig och uppriktig tanke som vi alla kan ta till oss och begrunda, för det finns inget fel i att vilja tjäna pengar. Däremot blir det fel när de försöker få oss att tro att de i lika stor utsträckning driver en godhetens agenda. Något de definitivt inte gör och det enda som händer när de säger det är att de avslöjar sig själva som hycklare – eller i värsta fall oförmögna att se helheter eller både och – och får oss att i än högre grad misstänka att även CSR-programmen inom de företag de företräder mest bara är tomma fraser och kosmetika som anständigheten kräver för att de ska kunna sälja sig själva och sina ibland smutsiga varor till vanligtvis alltmer upplysta konsumenter.

Märkligt att inte ens svenska näringslivsföreträdare av den här kalibern 2015 insett att det inte föreligger en motsats mellan äkta mänskligt engagemang och att tjäna pengar, och att de tror att konsumenten rent generellt fortfarande är så obildad att den går på trams och hyckleri. Hur är det nu med det där med kvotering? Är det inte på tiden med 50 procent kompetenta, uppriktiga och icke hycklande styrelseledamöter snart? Som aktieägare skulle jag gärna se en lag som kräver detta.

PS Citerar ur UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Saudiarabien ”Situationen för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien är allvarlig och föremål för omfattande internationell kritik… rättssäkerheten brister… dömda till döden för häxeri… kungafamiljen åtnjuter en hög grad av såväl straff- som civilrättslig immunitet… kvinnor kan även dömas till stening.” (läs mer här).

Söndag

Publicerat 2015-02-22 av Lars Torstenson

Saker som världen behöver mer av: muslimer och judar, arm i arm, i en ring runt en synagoga.

Saker som världen behöver mindre av: samvetslösa och giriga banker, som istället för att fungera som infrastruktur och smörjmedel i samhället ser om sitt eget hus och premierar inkompetenta tjänstemän med kundernas pengar.

Saker som vi kan behöva just nu: ett guld i sprinten och höra Brigitte sjunga om en fin söndag.

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Publicerat 2015-02-13 av Lars Torstenson

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

Moralens pris

Publicerat 2015-02-10 av Lars Torstenson

För första gången någonsin har vinkartongernas som det föreföll eviga uppgång brutits i den senaste statistiken från Systembolaget. Vad som är orsaken är svårt att veta. Kanske var taket nått för vinkartongernas möjliga marknadsandel, kanske är det en tillfällig svacka? Tänkbart skulle kunna vara att Systembolagets nya sortimentspolitik spelat en roll i sammanhanget, men det torde vara tvärtom i det avseendet, vilket möjligen ytterligare understryker att uppgången faktiskt brutits mer än bara tillfälligt. Förhoppningen är att den debatt som startade för några år sedan om vad som är ett anständigt pris på vin haft en viss effekt.

Alltfler tänker sig numer för innan de handlar misstänkt billig fläskfilé och sandaler, men få tänker efter när de köper fredagsvinet, som om vinet kan vara hur billigt som helst utan att någon annan får betala för det (läs miljön och vingårdsarbetaren). Då och då kommer invändningar mot det här med att ett högre pris också skapar bättre arbetsförhållanden, typ ”hur vet du att ditt högre pris kommer vingårdsarbetaren till del?”. Det vet man vanligtvis inte. Men du vet helt säkert att om du inte betalar ett anständigt pris så bidrar du till oanständiga förhållanden. Här skiljer sig inte vin från andra varor.

Ingen har för övrigt sagt att moral är billigt. Frank Zappa.

PS Den som äger sig vara beredd betala en krona extra per liter mjölk för att stötta bonden kan rimligtvis också tänka sig att betala en tia extra för sin flaska vin.