Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Bush vines & co & Bush

Då och då, ganska ofta faktiskt, får er utsände bland de vinmakande människornas märkliga massa frågor om vinodling och – tillverkning. Många av de frågorna saknar allmänt intresse eller så saknar bara den nyss nämnde motivationen att göra något mer allmänt av svaret. Men idag säger vi ”Välkomna ska ni vara till vinhajk, idag ska vi tala om bägare men inte vilka bägare som helst utan om gobeleter, eller bush vines som det heter over där och down under”.corona-beskarningKärt barn har många namn: bush vines, corona, gobelet… Men det är bara uttrycket bush vines som inte helt insatta vinälskare gjort till något mer än vad det är, och understundom rent av gett företeelsen en slags över- eller i vart fall utomjordisk kraft. Så vad är det? Kort sagt är det en vinstock som tuktas utan stöttning. Vanligtvis beskärs den med en stam och en därpå sittande krona – eller, ja, vissa tycker det ser ut som en bägare också, därav de olika namnen. Varje vinter klipps årets utvuxna grenar av så stocken på nytt står där naken och spretar med sina grenar mot himlen.gobelet

Gobelet är ett av de äldsta sätten att tukta en stock. Innan människan kom på att få upp grenarna, och därmed frukten, från marken på det här viset, skedde i princip all vinodling med hjälp av naturliga stöttor som träd. (Det är först det senaste halvseklet sisådär som stöttor och ståltråd blivit vanligt.)Abdyika vingård

Fördelarna med de nya sätten att tukta och stötta med ståltråd i fälten är inte minst att frukten kommer upp på ett bra vis, kraften fördelas på ett kontrollerat sätt, odlingarna kan skördas med maskin och odlaren har lätt att ansa och på andra vis bistå stocken. Nackdelarna är att stöttningen kostar pengar och tar tid att underhålla och att det tar längre tid att beskära (grenarna måste rullas av från ståltråden).gobelet

Nackdelarna med bush vines kan vara att kraften fördelas mer ojämnt, att svamp och annat har lättare att få fäste inne i ”kronan” och att det blir mer komplicerat för den som vill arbeta med skördemaskin. Fördelarna är att odlingen är lättskött, beskärningen går snabbare och bonden undviker kostnaderna för stöttningen och underhållet av den samma. (Ja, det finns också varianter av ”bush vines” där grenarna till stor del får växa utmed marken med påföljande brist på ventilation.)corona-beskarning

Varför har just bush vines kommit att bli den mest mystiska tuktningen? Gissningsvis därför att många inte riktigt förstått vad det är och därför pratat om typen med uppspärrade ögon och lätt flämtande andning eller, i förekommande fall, med dårens självsäkerhet brygd av okunskap och bristande helhetssyn… ja, eller lite sådär som ängsliga gör när de inte frågat och istället låtsas eller rent av tror sig veta.kate-bush

Bush x 3: 1, 2 , 3.

Hustrun: ”King Crimson bäst!”

Fram till nyss gick det komma undan med en inte helt sann rubrik som den ovanstående. Emellertid har nu Facebook lovat skärpa sig och stoppa osanna faktaartiklar, vilket torde innebära att drygt hälften av Fejans innehåll kommer censureras, och med dem ovanstående rubrik, varför vi här och nu tydliggör att nja, rubriken överdriver en aning, men hör här:21st century schozoid man

Under alla år: Hustrun: ”Nej! Du spelar inte King Crimson när vi har gäster!”, ”Nej, du spelar inte King Crimson när vi ska äta!”, ”Nej! Du låter inte som Robert Fripp när du spelar gitarr!”, ”Det där, det är oväsen! Musik man blir nervös av!”.IMG_1838

För drygt två veckor sedan: Hustrun: ”Nåja, det är din födelsedag och du är ju som ett barn så nu lovar jag att gå med dig och se King Crimson i Monte Carlo om ett par veckor!”.IMG_1836

Häromdagen: Hustrun: ”Oj, vad fint!”, ”Det här är ju bra!”, ”Alltså du säger att jag inte gillar de disharmoniska och kaosartade delarna, men det är bäst, de är ju så otroligt duktiga musiker, wow!”.img_2146

Idag: Hustrun: ”Alltså, jag har huvudet fullt av King Crimson, jag vaknade idag och hade en råmix av Epitah hette den väl och den där du saknade Belew i, Discipline?, på non stop. Hur bra som helst!”21st century schozoid man

Sensmoral: King Crimson får alltid rätt, till slut.

 

Vad hon pratar om? Detta: Starless, Elephant Talk, Prince Rupert Awakes, Happy with What You Have to Be Happy With, Islands, Three of a Perfect Pair, Bolero, Larks Tongues in Aspic #1, In The Wake of Poseidon.

Anekdotiskt om Robert Fripp: Måste nörden se. Bruford om Fripp. Balettmusik. The Robert Fripp String Quintet. Here Comes The Flood.

Stoppa Blexit!

En ytterst olycklig situation har uppstått sedan Livsmedelsverket och Systembolaget med flera enligt uppgift med gemensamma krafter vantytt och som Djävulen läser Bibeln läst förordningen EEG nr 1601/91 och kommit till slutsatsen att glögg inte längre med självklarhet är glögg, i alla fall inte om sädessprit hälles i den samma. Detta fick Edward Blom att gå i taket och med bestämda steg ta sikte på den resoluta väg som leder ut ur EU. Nu en minut i tolv har konstaterats från sådana som har bättre koll, som Johan Wullt på EU-kommissionens representation i Sverige, att inget har förändrats avseende regelverket för glögg. Med andra ord håller vi i Sverige på att förlora allas vår Edward Blom helt i onödan! Som alla inser vore det ett hårt slag mot vår gemensamma vardag om pladderpellen nummer ett helt sonika bara tog sin Mats ur skolan och bosatte sig i Norge eller Indonesien eller något annat land utanför EU och slutade att i skrift och tal speedpladdra i våra gemensamma medier. Bara en sådan sak som att glöggens störste tillskyndare och beskyddare skulle gå oss ur händer! Nej, vi måste stoppa Blexit medan tid är! Vi behöver vår Blom här, i Sverige!img_2201

PS Och du, Blom, betänkt att i Indonesien, till exempel, finns vare sig midsommarstänger, sill eller oxrullader, eller glögg för den delen, så du gör allt bäst i att hålla dig hemmavid och genast sluta upp med de här Blexit-dumheterna.nominerade-dryck-matbloggsp

Blondie & Fripp!

King Crimson, Stockholm

Efter Paris och Prag var det så dags för King Crimson i Stockholm. I Filadelfiakyrkan, då bandet föredrar fler spelningar i mindre lokaler än en spelning i en stor lokal. Bara en sådan sak. Ja, och i övrigt finns det egentligen inte så mycket att säga. Det här är överjordiskt bra för den brett musikintresserade. Oerhört skickliga instrumentalister i högform framför blandat godis från 40 års komponerande och bjuder oss på allt från soft-hard-soft-hard långt innan Pixies och Nirvana fanns via heavy metal långt innan den fanns till gudomligt vackra partier en masse i låtar som Starless och Epitaph, partier som får en icke ringa andel av publiken att fälla en tår eller två bara för att snart kastas tillbaka i bänkarna och tryckas mot ryggstöden när de tre utomjordiskt sluggande slagverkarna går loss på sina batterier med en frenesi och fascinerande samspelthet som bara det gör konserten till en fullpoängare.img_2146Eller Tony Levin. Man kan plocka bort allt det övriga och bara lyssna på honom i låtar som Epitah. Basen är så vacker och hans scenpose så cool att man nästan får lust att börja spela bas. Bara för att lägga ner den tanken när Levin plockar fram stickbasen och lirar så man per omgående sätts på plats och inser att vägen till stort basspel är oändlig.king-crimson

Nu har den här sättningen, anförd av den drygt 70-åriga Robert Fripp, turnerat i över ett år och vi kan dessvärre ana att den som vill förvissa sig om att inte missa den här för ett fullbordat liv obligatoriska upplevelsen på ett eller annat sätt måste ta sig till Paris, Marseille eller Monte Carlo eller någon annan av det fåtalet orter som återstår på spelplanen i år. Oavsett om du sett bandet redan, ska göra det eller inte kommer göra det är ett hett tips att köpa den dubbel-CD (med tillhörande DVD) som släppts som en sammanfattning av turnén. På känt King Crimson/Fripp-manér heter den inte Live eller The World Tour 2015-16 eller något sådant utan Radical Action To Unseat The Hold Of Monkey Mind. Och till det föreslår vi lite Cabreo Il Borgo, nr 74166, 325 sek. Ett vin så komplext, strukturerat, finstämt, lågmält och högljutt att det måste vara helt i Fripps anda.img_2152

King Crimson, Prag

King Crimsons lika överraskande som evighetslånga avslutnings/världsturné fortsätter. Igår kunde er utsände i de virtuosa musikernas välstämda värld se dem i Prag, och snart fortsätter äventyret i Oslo, Stockholm, Monte Carlo, Marseille och andra platser. Ni som är besatta av musik och virtuosa instrumentalister gör rätt i att inte missa det här bandet medan det fortfarande finns och har vänligheten att kuska runt för att skänka fröjd åt oss alla. Onödigt att gå in på detaljer igen, hänvisar till fjolårets text om spelningen i Paris (finns här), men om något ska sägas är det att Jakzsyk sjunger och spelar ett snäpp bättre än ifjol, då han redan höll måttet trots den utmanande omgivningen, och låtlistan, som ändras från kväll till kväll, är så pass omdanad att det sannolikt går att se gruppen med nya ögon mest varje kväll. Sist men inte minst: gårdagens magiska spelning avslutades med tidernas bästa version av 21st Century Schizoid Man, där Fripp lät kollegorna, och sig själv, släppa loss så mycket improvisation som kan tänkas utan att skutan välter. Exempel på hur King Crimson låter på den här turnén. Bonus.IMG_2072

Swexit

Som en förfäktare av den utomordentliga tanken EU måste er utsände i de snabbt fördömandes ogenomtänkta och av enögdhet indoktrinerade korridorer och skrymslen påpeka, att britterna inte är idioter. Envar bör också ta i beaktande att fler (nettobidragsgivande) länder kan komma att följa britternas exempel framöver, rent av Sverige.

Problemet är inte att bara halva befolkningen sannolikt förstått fördelarna med fredsprojektet (med mera) Europa och att de tillsvidare kan ha visst tålamod med slöseri, maktmissbruk och korruption, i den mån det förekommer. Problemet är, till exempel, personen som just blivit arbetslös sedan ett utländskt företag kunnat köpa upp traktens födkrok och tradition, låt säga Findus, bara för att lägga ner verksamheten och på de svenska skattebetalarna skyffla över kostnaderna för den obehagliga förödelse som följer i spåren av nedläggningen av denna lönsamma fabrik, samtidigt som verksamheten med lätthet kan flyttas till en annan ort inom den öppna och gemensamma marknad EU är. I likhet med de som friställdes när Cloetta flyttade den lönsamma verksamheten Läkerol från hemmahamnen Gävle (till Slovakien) lär Bjuv-bon och skattebetalaren i Bjuvs kommun få svårt att rösta för att Sverige ska stanna i EU, om nu en omröstning om ett Swexit skulle komma att bli aktuell.

Eller ta mjölkbonden, som vet att den håller på att gå i konkurs på grund av överstatliga beslut i Bryssel och att den svenska regeringen frånhänt sig möjligheten att göra något konkret åt saken. Där har vi en till som röstar för Swexit.

Är nu mjölkbonden och de friställda arbetarna i Bjuv och Gävle idioter? Knappast. Lägg till detta mindre trevliga stämningar av skumma tankar om stormakten Sverige, den som aldrig riktigt fanns, och vår självständighet som hotas av EU, människosmuggling och flyktingströmmar. Idiotier måhända men det där med självständigheten ligger inte långt från det många svenskar kanske känner, att må så vara att ”de i Stockholm” bestämmer, men att överstatligt styras från Bryssel och Strasbourg – jo, skattebetalarna betalar ju för två parlament, något som kanske kan få en eller annan att rösta Swexit – är en annan sak, särskilt som flera av parlamentsledamöterna som bestämmer åt svenskarna kommer från länder som får bidrag från EU, alltså från nettobidragsgivare som Sverige. Åter andra kanske fortfarande funderar över hur det gick till när Grekland kom med i Euro-samarbetet, inte minst med tanke på de problem som följt i spåren av det långtifrån självklara beslutet.

Nej, hör ni, ska vi ha kvar vårt viktiga EU måste vi som är för skärpa oss och se hur det ser ut inte bara på vår farstukvist och vi måste få våra EU-politiker att inse att det är dags att dra ner på de egna förmånerna, administrationen och, där det förekommer, korruptionen samt dra ner på de olika stöd och bidrag som betalas ut och, inte minst, så långt det är möjligt försvåra för den som stoppar pengar i egen ficka – vi som haft förmånen att resa och arbeta i länder som tar emot rundhänta bidrag och lån har skäl att tro oss veta att allt inte hamnar där det är tänkt att det ska hamna och det känns som inte helt osannolikt att EU inte alltid följer upp sina projekt på ett tillräckligt rigoröst vis. Slutligen vore det inte fel om såväl mjölkbonden som den friställde arbetaren i Bjuv fick ett för dem synbart skäl att tycka att EU är bra, alltså något som inte bara syns på farstukvisten hemma hos oss redan frälsta. Kort sagt måste EU i det avseendet bli bättre på att visa sig vara folket värdigt.

Musik!

Steven Wilson & Porcupine Tree

Steven Wilson arbetar gärna med Guthrie Govan (se gårdagens inlägg) men är i sig själv briljant inte bara på bas, keyboards, flöjt, sång och en massa annat utan också en väldigt behaglig gitarrist både när han låter som Fripp och när han låter som Gilmore. Vi lyssnar på Porcupine Tree och The Sky Moves Sideways Phase 2 (Wilson på merparten instrument inkl guran).Steven Wilson

Skräpvinssäljaren & Fredagsfyllan

bild– Är det sant att det finns viner som är så billiga att det blir rent omoraliskt?

– Nej, det går att räkna fram ett vins pris på många sätt.

– Måste man ha ett högt skördeuttag för att hålla ett lågt pris?

– Nej, priset sätter du själv.

– Måste man pressa alla omkostnader till det oanständigas gräns för att kunna hålla ett riktigt lågt pris?

– Nej, omkostnader går att räkna på många sätt.

– Innehåller volymviner rent generellt mer ochratoxin än viner som odlas vid lägre uttag på grund av den hårddrivna formen av högintensivt jordbruk som krävs för lägsta möjliga pris?

– Nej.

– Måste man använda mer gödning, vatten och bekämpningsmedel om man odlar högintensivt?

– Nej.

– Hur klarar man att få så mycket doft och smak i ett vin för så lite pengar som ert?

–  Visst smakar det mycket för pengen?! Tricket är att använda stora volymer av druvor som saknar karaktär och är enkla att odla, jäsa dem med jäst som hjälper till att bygga aromer på svavel och annat så konsumenten uppfattar en fin doft av någonting. Grape till exempel. Eller päron. Kanske tillsätta en skvätt mer smakrik druva. Och så lite socker i botten förstås så vinet inte uppfattas som surt och ogint! Möjligen lite arabiskt gummi också så det blir lite fylligare och rundare. Och, oss emellan, om vi går utanför vad det urbota korkade regelverket tillåter, lite purple red i rödtjutet så det tunna vinet ser fylligare ut och ja, kanske en liten aromskvätt på det…

– Men vänta nu, är det inte olagligt att tillsätta aromer och färgämnen???

– Jo, väldigt förbjudet, överallt, nästan inget är tillåtet att tillsätta fast många tror det, man måste därför vara försiktig för en del är allergiska mot smak- och färgämnen och det är ju som sagt i högsta grad olagligt att tillsätta. Å andra sidan tror dom alltid att det är svavlet dom reagerar på, hehe. Och ingen kollar saken så… Och alla vill väl ha ett så bra vin som möjligt?!

– Absolut! Det är bara snobbar som säger annat! Innehåller ert vin svavel?

– Jo, för tusan, vi vill inte ha bajsdoft i vårt vin.

– Bra! Fast luktar det inte svavel om man har i väldigt mycket svavel och kan inte svavel reagera så det luktar både blomkål och bajs?

– Nej.

– Vad bra och det smakar inte, beskt eller så?

– Nej.

– Jag har provat vin för 149 kronor boxen och finvin på flaska för hundratals kronor. Det billiga vinet var minsann minst lika gott. Stämmer det?

– Absolut! Det är inte dyrt att göra vin, jordbruk är billigt och lätt! Dyrt vin är rena bluffen! En konspiration mot den hederliga fredagsfyllan! Snobbrubbish! Överklasspjafs! Talibanfasoner! Kärringsnack! Slipsvindrickarfloskler! Vinspottarfästrunt! Vinglassnurrarkluddprat! Munskänkeri! Enfald!

– Ja, jag tror jag förstår och det säger jag också det ni säger och dom där som sitter och smackar och gurglar och gör sig märkvärdiga och talar om jordmån och boké och annat är samhällsmissfoster och ena riktiga mobbare som försöker sätta sig på den lilla människan, på verklighetens folk, och ta fredagen ifrån oss! Som om det skulle finnas något omoraliskt i att handla ohemult billigt vin!?

– Now we’re talking! Precis så är det! Dessutom är både PET och box jättebra för miljön. Snacket om mikroplast i havet är en konspiration iscensatt av Kungliga Sjökrigsskolan, Greenpeace och Al Gore!

– Ja, och det finns jättebilliga ekoviner så varför ska man köpa dom som är dyrare? Va?! Säg det!

– That’s my man! Här, ta ett glas, nej, ta en box Zinderella Amarona American Zinfandel Appassimento XXL! Direkt från Apulien men i en jänkarutstyrd låda. Endast 139 kronor i beställningssortimentet så det snart kommer in i ordinarie fyllesegmentet, känt från TV och tidningsannonser samt köpt vad som ser ut som redaktionell text, annars skulle ju ingen seriöst skriva om det här vinet!

– Mmmm, sött, gott, mjukt, mycket färg, det kan jag dricka mig full på mer än en gång i veckan!

– Precis! Ett vin inte bara för fredagskvällen!

David Cross & Robert Fripp!

 

King Crimson på Olympia, Paris & musiklänkar en masse

Ni vet sådana där rock ’n’ roll-vrål? De där som inte är skrikiga pip ”iiiiiii”, kraxande ”iiiiiörrggh”, cowboyaktiga ”jiihaa” eller enkla fylletjut? De där som förenar ett manligt ”jääääääähhh!” med ett slags fyllestönvrål ”ööööh!” och ett högst personlig rock ’n’ roll-uttryck som bara står att finna i ett klassiskt rock ’n’roll-vrål av förtjusning över något synnerligen bra och musikaliskt som just då sker på scenen, där framme, framför den andäktiga skaran åhörare? Sådana kan inte jag göra. Därför brukar jag ödmjukast överlåta det där skrikande åt sådana som kan få till det.IMG_1838

Kom att tänka på det där just i inledningen av King Crimson-konserten på Olympia i Paris härförleden. Eller inledning och inledning. Det här kultförklarade bandet och dess allt annat än alldaglige och mitt i fåran-vandrande ledare, Robert Fripp, gör inget så som någon annan skulle göra det. Således äntrades scenen exakt två minuter före utsatt starttid för uppträdandet av en man som sa ”Om exakt två minuter början akt ett av dagens föreställning, den heter Soundscape” och exakt två minuter senare släcktes Olympia ner och en strålkastare riktades mot Robert Fripps tomma stol, gitarr, frippotronic och annat i ena hörnet av scenen och den ljuvliga musiken av ”Soundscape” flöt ut och fyllde både lokalen och de redan förlorade dyrkarna med välbehag.IMG_1832

Förprogrammerad musik. I på sekunden 20 minuter. Och när den delen av ”Soundscape” var över meddelade en högtalarröst att ”nu blir det paus i 20 minuter, exakt 20 minuter” och exakt 20 minuter senare började bandets medlemmar prata ut i lokalen från alla håll och kanter. De sa saker som ”snälla ni, njut av föreställning, sitt inte och filma med era mobiler, ni missar för mycket då, men nu: let’s party!!!!!” (följt av ett litet äkta rock ’n roll-vrål). Sedan ingenting. Och det var då en sådan där som jag (notera en sådan som jag, inte jag), som inte borde försöka sig på ett offentligt rock ’n’ roll-vrål gav sig till att skrika så det hördes över hela Olympia, ”iiiööörrrggghhh”. Förfärligt. Ett luftsatt försök som kraschlandade i ett förfärligt antiklimaxkrax innan det kommit vidare från ”iii” till det där rock ’n’ rolliga. Och just som hela Olympia satt där i chocktillstånd över detta övergrepp på allt som heter god rock ’n’ roll-sed och andäktig högtidsstämning gjorde bandet entré och jublet visste inga gränser och på den vägen fortsatte det, för King Crimson hade oss alla i ett säkert grepp redan från den stunden vi fick nys om att de skulle uppträda på Olympia i Paris. Som att stjäla godis från sovande småbarn. IMG_1833

Robert Fripp har som vanligt med sig sin lika eleganta som fantastiska basist Tony Levin men i övrigt har årets uppsättning av Crimson inte mycket att göra med den senaste – den för runt tio år sedan, då de senast var ute på turné – med Adrian Belew och Bill Bruford och Tony Levin. Alldeles fantastiskt är att den makalöse Mel Collins, från ursprungsättningen, är med och tutar åt det värsta och bästa i sina lurar medan Jakko Jakszyk sjunger som en blandning av Greg Lake och John Wetton. Och Bill Bruford, ja, honom har Fripp ersatt med tre trummisar – vem annars hade kommit på den idén? Och det fungerar otroligt bra! Att ingen kommit på det förut. Konserten är en enda rytmisk orgasm.IMG_1836

Att Adrian Belew lämnat plats åt den som gitarrgud betraktat mindre begåvade Jakko Jykzyk är på gott och ont. Man kan sakna den magnifike Belew. Å andra sidan innebär det att Fripp själv tar större ansvar för ljudbilden och det, ja, det innebär i sin tur att det här var en konsert som går till historien som en av tidernas bästa, kanske den bästa. Kort sagt är karln sanslös. När Jakko Jykszyk inte klarade av alla baktakterna som Crimsons låtar kryllar av, ja, då drog ljudteknikern bara lite snyggt och diskret ned hans gitarr samtidigt som Fripp snabbt la om sitt eget körschema och lirade vanlig gitarr så det stod härliga till.21st century schozoid man

Låtlistan var en utsökt blandning av Crimsons låtar sedan starten 1969 fram till nu toppat med omöjliga versioner av Epitah, Starless, Catfood och mycket, mycket annat.IMG_1838

King Crimson drar nu vidare till Kanada och Asien och ni som är musikfreakar och inte upplevt detta har bara att packa väskan och börja jaga flygbiljetter och platser i konserthusen.