#TWWD: resumé

En gång om året arrangerar importören Terrific Wines en #TWWD. Åren 2012-14 stod det för Terrific Women Winemaker’s Day. Från och med i år utläses betydelsen Terrific Wines’ Wine Day. Ändringen kommer sig av att man redan från början bestämde sig för att byta tema efter tre år. En annan nyhet sedan premiären 2012 är att ”vindagen” numer arrangeras både i Stockholm och på Ästad Vingård utanför Varberg . Här följer en kort resumé från årets båda #TWWD.FullSizeRenderPå Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.IMG_0576

Efter denna lokala kick-off avlöste så de tillresta vinmakarna varandra i en rasande fart ända tills det på kvällen var dags för en ”winemaker’s dinner” med flera producenter närvarande. Ästad Vingård satsar från och med i år stenhårt på att utveckla sin restaurang och sin vinbar. Av maten att döma den här kvällen är de på god väg att etablera sig som finkrog.IMG_0594

På söndagen for vinmakarna med Blå Tåget till Stockholm. En resa där de fick tillfälle att vid sittande bord med vit duk serveras klassisk räkmacka och nubbe av den trevliga personalen.IMG_0621

Medan #TWWD på Ästad var öppen för alla med rätt ålder var dagen i Stockholm, påföljande måndag, inriktad på ”branschen”. Precis som på Ästad gavs tillfälle att prova viner från de tillresta vinmakarna och att prata med desamma (vinmakarna alltså). Den som ville kunde höra Isabelle Ogier från Domaine de Nalys tala om mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape och vikten av att välja rätt rotstock. IMG_0631Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco).IMG_0617 Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike. IMG_0638Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike.IMG_0600 Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel. IMG_2138Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja.IMG_0598 Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika. IMG_0633Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om carignan och syrah.IMG_0630Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).IMG_0595

Gravity (spelad på den snyggaste stratan hitom Rory Gallagher)! Mayer-bonus för er som tycker om en slow blues.

 

Jack Bruce – frossa

Den av vinifierat ytterst respekterade basisten, sångaren, Jack Brucemultiinstrumentalisten, kompositören, nydanaren, stilsättaren med mera Jack Bruce har lämnat in, vi frossar i ett Bruce-potpurri: Graham Bond Organisation, Cream, Cream, Cream, Jack Bruce m fl (tillfälle att höra Chris Spedding i sin bästa form), West, Bruce & Laing, Bruce, Gallagher & O’Neill (lycka på scenen), Jack Bruce & Ginger Baker, Bruce, Baker & Moore,  Jack Bruce & His Big Blues Band.

A Million Miles Away

Hur det nu kommer sig så har genom åren mer än en irländsk musiker visatRory Gallgaher Irish Tour 74 sig ha ett hål i själen. Detta i grunden tragiska förhållande har samtidigt tillåtit dem att emellanåt skapa musik och framförallt tolkningar som ingen annan kan nå upp till. En som detta stämmer väl på är Rory Gallagher, som, som den irländare han var, skulle avnjutas live. Vi hör övertonernas mästare ta sig an A Million Miles Away.

Roddy Doyle & The Dead Republic & Rory Gallagher

Som vakna vinifierat.se-handarounds noterat inhandlade jag tidigare i år ”The Dead Republic”, tredje och sista delen i Roddy Doyles trilogi om Henry Smart, Irland och irländarna. Den som läst de två första böckerna måste, givetvis, läsa även den här. Inte lika bra som lysande ”A star called Henry”, men bättre än fullt godkända ”Oh, Play that thing”. Här får vi veta hur det går för såväl Henry som den irländska republiken. Smart, underhållande, intressant och skrivet med stor närvaro på typiskt Doyleskt manér. Man kan läsa den utan att ha läst de två första delarna – även om det är lite synd. Irländsk rock.