Skörden : Glädje & Oro

Sådärja! Alla druvorna tryggt i hamn. Så långt, allt väl. Som tidigare framgått har kanske inte vingården skötts exemplariskt i år, men vi har verkligen haft tur med vädret. En närmast perfekt växtsäsong – bortsett från en irriterande frost i slutet av april – har gjort att druvmaterialet ändå är utmärkt. Allt det där arbetet vi brukar lägga ner i vingården, gallring på gallring och ans och puts in absurdum, är ovärderligt ett besvärligt år. När å andra sidan vädrets makter står bonden bi, görs somligt av det där arbetet till del i onödan. Men som sagt, i år då det slarvats hade vi tur. Vi gläder oss åt detta!

Men säg den bonde som bara är nöjd. Nu övergår den ständiga oron från nervösa blickar mot himlen och vakna nätter, då verkliga eller inbillade åskknallar lägger sordin på stämningen och förstör sömnen, till en totalupplevd obehagskänsla som genomsyrar vardagen, dag som natt, för det är nu som allt, a-l-l-t, kan gå åt skogen. Avbruten alkoholjäsning, malolaktisk jäsning som inte kommer igång eller går för snabbt, personal som blir sjuk så saker och ting inte görs i tid – att göra rätt sak i rätt ögonblick är avgörande för slutresultatet, det gäller allt från växtskyddbehandlingen via skörden och tiden musten får vila med skalen till buteljeringen. För att nu nämna något.

Värst av allt: det kan bli uselt vin även om allt fungerar!Helt kort om några av de ovan nämnda fasanfullheterna som kan drabba en stackars vinbonde. Avbruten jäsning innebär just det: vinet slutar jäsa innan allt sockret är förbrukat. Sker det tidigt i processen är det (för det mesta) bara att sätta igång jäsningen igen. Sker det sent, kan detta vara hart när omöjligt. I värsta fall står man där med en tank med antingen socker kvar eller en för hög halt av flyktig syra. Eller både och. Helt säkert både och, vid närmare eftertanke.Att den malolaktiska jäsningen har svårt att komma igång behöver inte innebära en katastrof. Ibland hoppar den igång så sent som efterföljande vår. Men. Tänk då på alla dagar och nätter som  vinbonden kommer leva med oron för att arbetet inte kommer igång ens våren efter skörden. Och om inget händer på våren, ja då kanske vinet aldrig kommer att genomgå den malolaktiska jäsningen. Det går an om vi talar vitt och rosé, men talar vi rött är det inte hemskt, väldigt jättebra. Självklart kan dessutom även en utebliven malolaktisk verksamhet resultera i en förhöjd halt flyktig syra – jag menar: varför skulle den inte göra det?

It’s All Over Now Harvest Blue. Skörden 2020 i salig åminnelse. Nu är det kokta fläsket stekt. Skördeinsikt. Jeff Lynne ska så klart också säga sitt. Men mardrömmen fortsätter.

Tre filmer med Er utsände

Från och med idag finns på youtube tre nya kortfilmer med Er utsände i de filmande vinmakarnas föga hollywoodglittriga snarare katakombliknande och av vidunderliga valv välfyllda vinkällare: Hur vet bonden när det är dags att skörda (2.11 min)? Betong eller rostfritt – vad är bäst (2.23 min)? Remontage – så här går det till (52 sek)?

Musik!

Skörden: Logistik & vinäger

Till skördens utmaningar hör att hantera logistiken. Det handlar då inte bara om att ha fungerande maskiner och personal. Viktigast är något i teorin så enkelt som att ha plats för druvorna när de plockas. På Domaine Rabiega blev den utmaningen extra stor i år på grund av att gården togs över bara veckor före skördestarten – med så gott som allt rödvin från 2017, 2018 och 2019 i tankarna. Fulla cisterner som vi varit tvungna att tömma före skörden. På tre veckor.För att komplicera saken ytterligare visade sig flera av de fulla faten och tankarna innehålla vin med en alkoholhalt på upp emot 17%. Dessutom hade somligt lagrats ett par år på från början nya fat, varför det vinet var tämligen uttorkat. Summasummarum: vin som är svårt att sälja, och som den som ska (åter)bygga ett varumärke inte vill befatta sig med. Med andra ord var buteljering i all hast inte lösningen. Det skulle bara flytta problemet och snarast vara en pyrrhusseger.Efter ett intensivt arbete har merparten av det här vinet kunnat skickas vidare för att bli… vinäger. En utmärkt lösning. Den som ska omvandla vinet till vinäger är en lokal, hantverksmässig producent och allt pekar på en förstklassig vinäger om sisådär tre år. Därmed har också flera tankar kunnat tömmas. Två flugor i en smäll.Hur går det då med skörden och hur långt har vi kommit? Det mesta är redan bärgat. De sista fälten med syrah-druvor plockades sistlidna torsdag. Återstår nu gör bara cabernet-druvorna. De brukar mogna någon vecka senare än syrahn. I torsdags var det fortsatt strax över 35+ på gården och skördearbetarna hade en tuff dag. Sedan dess har ett uppfriskande regn, det första på många veckor, rensat luften och temperaturen har fallit cirka tio grader.Druvorna som skördats befinner sig nu i olika faser av den alkoholiska jäsningen. De hanteras också lite olika. Till exempel syrah-druvorna vinifieras på två olika sätt: dels med lång skalkontakt, dels med kort och mer fokus på ompumpningar. Det förra ska bli gårdens toppvin, det senare är tänkt som ett andravin, en ”second”. Somligt ska strax in i betongägg, annat i ekfat och åter annat ska ingenstans alls.Anmärkningsvärt är att vi haft jäsningar som startat spontant i vissa tankar trots att musten varit kraftigt nedkyld, så lågt som under 7+. Det indikerar att en mycket stark köpejäst har använts i lokalen det senaste eller rent av de senaste åren. Vi försöker nu eliminera den för oss okända jästen genom egen tillsättning av neutral jäst.  Om man inte kan desinficera och eliminera gammal jäst genom tvätt och puts? Visst, varsågod och försök. Trots idogt tvättande och putsande har vi uppenbarligen inte ens varit i närheten av att klara av det. Bilderna här visar bland annat hur vi tätar (med vatten) en läckande tunna som vi ska jäsa druvor i, hur vi tvättar gallringsmattan mellan två druvleveranser och hur vi mäter mognaden på druvorna. Den imponerande plockarbrännan tillhör en plockare som önskar vara anonym.

Skördesång.En skördesång till. Blå druvor.

 

Skörden: Galopperande mognad & punka

Solen har sin gång och skörden likaså. För skördedirigenten gäller det att försöka förutse så mycket som möjligt. Och omöjligt. För det omöjliga inträffar också under en skörd. Som galopperande mognad.Förvisso finns det inget normalt när det gäller druvornas mognad. Vädret de sista veckorna före skörden påverkar, liksom vädret under hela växtsäsongen, och till och med vädret året innan. Men om vi ändå talar om något någorlunda normalt avseende mognaden på Domaine Rabiega så är det, att sockerhalten ökar med cirka motsvarande 0,8 volymprocent alkohol per vecka, och syran minskar i motsvarande takt. Fast ibland går det långsammare, eller inte alls, som när stocken stängt av sina klasar för att istället fokusera på överlevnad, till exempel på grund av långvarig torka. Eller så sätter mognaden av i galopp. Istället för 0,8 volymprocent per vecka kan det handla om mer än det dubbla!På Domaine Rabiega kämpar vi i år med att hålla oss kvar i sadeln på årets skörd, när den stegrar sig, gör bocksprång och plötsligt sätter av i galopp. För nu går det undan. Mognadsmätningarna vi gjorde i går är gamla redan idag.Lösningen på detta är att göra enormt många mätningarna och att smaka på druvorna så det sprutar druvjuice ur öronen och magen sväller av jäsande druvor –  och att vara redo att skörda igår om mätningarna kräver det. Därför skördade vi både igår och idag och imorgon på gården. När det är gjort får vi kanske ett par dagars andrum. Men det är inte säkert. Återkommer om det.En sak som aldrig upphör att förvåna den som förvisso är totalfrankifierad genom många års marinering i fransk kultur är, att fransmän alltid måste utgå från att det är problem. ”Häng på! Jag bjuder på en lyxresa till Hawaii!”, säger du. ”Va? Men vänta lite nu. Hawaii? När då? Jag ska till tandläkaren, när ska jag hinna det har du tänkt dig?”, säger den inbjudne fransosen. Så är det bara. Därför var vår traktorförare både nöjd och bedrövad när han idag, när skörden stegrade sig som värst, infann sig hos mig där jag stod på min post vid inmatningen på gallringsmattan.”Vi har ett problem!” sa han och uppvägde med råge den aningen belåtna min han sig själv sannolikt ovetandes just låtit sprida sig i hans ansikte: han lade båda sina händer på varsin sida om huvudet och lät huvudet göra en taktfull metronomrörelse. Det var effektivt. Medarbetarna vid gallringsmattan insåg direkt att något djupt allvarligt inträffat och alla gjorde sig redo att göra en insats. Ringa ambulans. Ge hjärtmassage. Spjälka ett ben. Brotta ner någon som fått nog av värme, ryggont och törst och därför gått bärsärk mellan raderna. Ringa polisen. Jaga bort aggressiva vildsvin som sprungit ner halva skördegänget. ”Men Herregud! Vad står på?!” frågade deras ögon och någon formulerade också detta med munnen, vilket inte behövdes för mitt allt vaggande slutade traktorföraren plötsligt säga ”problem”, kort sagt tog han sig samman och skrek: ”Punktering! Vi har punktering på släpet!!”. Nu visste så klart traktorföraren att det du gör om du får punka är att byta däck, så när han väl fått gehör och uppskattning för sitt problem, lommade han iväg och hämtade reservdäcket, satte på det och fortsatte att skörda samtidigt som alla andades ut ”Oj, det var nära!”.

För övrigt går allt vidare planoenligt. Imorgon skördar vi gårdagens syrah.

Musik.

Första skördedagen: Skärselden

Första skördedagen brukar vara speciell. Sker starten i en nybyggd anläggning eller i nya jäsningskärl, vet man som skördedirigent att det kommer att gå åt helvete. Är å andra sidan anläggningen inte nybyggd och jäsningskärlen redan använda, kommer det också gå åt helvete. Första skördedagen på Domaine Rabiega i år var riskabel framförallt därför att det funnits så lite tid för förberedelserna. Det innebär mer konkret en del ofärdiga maskiner och ett haltande och oerfaret skördegäng.Det här att hitta villiga eller ens frivilliga skördearbetare är inte snutet ur näven. Visst, det finns ett helt Nordeuropa med romantiker som vill skörda, men dessa är till mer skada än nytta, där de snart vimsar runt i vingården och piper över värmen, onda ryggar, lårbaksidor och knän. Alltså måste ett fungerande skördegäng ha en lokal bas, eller åtminstone en bas av erfarna plockare. Ett bra skördegäng trollas nu inte fram ur vinmakarhatten på tre veckor. Å andra sidan ska vi inte klaga. Den lilla grupp vi hunnit få ihop är överlag utmärkt och de där frivilliga nordborna, de är inte bara gnällspikar, de gör lite nytta de också.Nej, problemet första skördedagen var snarare att vi var för få. Detta på grund av återbud i sista stund. Eller, problemet, eller snarare problemen, var följande:

1.Vår ”första-traktor”, som skulle varit servad och åter på gården dagen före skörden blev försenad två dagar. Detta ledde till att vi fick ta fram den knappt fungerande ”andra-traktorn”. Startar gör den, och den går framåt, och ibland är just det problemet för den saknar bromsar. Det där sista gjorde att druvtransporterna kom att gå väldigt långsamt. Dels därför att föraren var mån om livhanken, dels därför att han var instruerad att vänligen inte köra in i något som kunde gå sönder på vägen.2.Just som första druvlasset, långsamt, närmade sig vinkällaren, där vi i ”gallrings-teamet” otåligt väntade, skulle en frivillig skördearbetare hjälpa vår tillfälliga caviste, min gamla parhäst Victor, att fixa ett litet elproblem. Det ledde till en, för att citera Dynamit-Harry, jädra smäll och att en liten blixt slog ut från elskåpet. Finns inget skäl att orda mer om den saken, men låt oss bara konstatera att detta kom att fördröja arbetet vid gallringsmattan och därmed vinkällaren något.

3.När elen väl var igång startades alla maskiner upp. Eller nästan alla, för avstjälkningsmaskinen vägrade gå igång. Efter en del pillande hoppade den ändå igång och vi kunde konstatera att lass nummer två från vingården sakta närmade sig vinkällaren och att vi nu hade smått bråttom med att stöka undan första lasset.4.Efter någon timmes arbete upptäckte en del skördearbetare att det är varmt när solen skiner i södra Provence i augusti, varför extra vatten fick köras ut till alla som inte hörsammat instruktionerna att ta med mycket vatten, dricka mycket, skydda huvudet och att gärna väta det individen använder för att skydda huvudet. Detta pip över värmen kom nu inte att utgöra något större problem, annat än att, förstås, farten på höstandet sänktes ytterligare något.Men nog om det, för hur det nu än var så slutade det hela lyckligt. Traktorn kunde återbördas till garaget okrockad och alla plockare, bärare och källarråttor överlevde och var tämligen nöjda med sin insats, när de på kvällen insåg att de plockat ett par ton druvor under denna skakiga inledning på årets skörd. Dessutom menade skördedirigenten, ja ni vet ju vem, att druvorna rent av var lite lovande.

Marcia Griffiths rundar av skördedagen, The Avderts påminner oss om att skörden långt ifrån är över och Daniel Darc är bara fransk.

Skördeförberedelser och – känslor

Senast jag stod och styrde över en skörd var 2005. Det var då min 18:e skörd. Sedan dess har jag så gott som varje år deltagit i flera skördar i flera olika områden eller rent av länder varje år. Arbetet som konsult har tagit mig både till små familjeegendomar på ett par hektar och till stora kooperativ med över 1000 hektar odling. I år blir det ändring på det för nu ska jag åter styra över en skörd in i minsta detalj. Detta sker med lite blandade känslor.Positivt är det vansinnigt kul att skörda rent praktiskt och fysiskt (inte bara ge instruktioner), och det är extra kul att få styra över Domaine Rabiega igen. Negativt kommer all bondeångest att komma tillbaka, det känns redan tydligt. ”Oj, är det inte moln där borta? Tänk om det blir regn? Eller åskoväder? Hagel! Och tanken som saktat in jäsningsförloppet, tänk om den lägger av innan allt sockret är utjäst?! Eller om den flyktiga syran sticker iväg?” Allt kan gå åt skogen när som helst. Och inte bara före och under skörden. Även när druvorna ligger i vad som kan verka som tryggt förvar i tankarna och faten kan allt gå åt pipsvängen.Nya ägaren till Domaine Rabiega (och därmed jag som ansvarig för produktionen) fick ta över gården i slutet av juli. Det har gett oss lite ont om tid att förbereda skörden. Tack vare duktiga medarbetare har vi ändå hunnit med att sätta vinkällarna, lagerlokalerna och all utrustning i skick och att förbereda dem rent hygieniskt (tvätta, tvätta, tvätta). Traktorn har varit iväg på reparation och i vingården arbetar sig en strävsam liten grupp fram mellan raderna så blad och grenar bokstavligen flyger och far. Kort sagt gör de det gallringsjobb som borde gjorts redan i maj och juni plus den grönskörd jag nu vill ha gjord. Detta innebär att de binder upp löst hängande grenar, gallrar bort döda löv och öppnar upp runt klasarna så upptorkande vindar kommer åt ifall det skulle bli regn. Sist men inte minst klipper de bort klasar på stockar som varit väl produktiva i år.I vinkällaren får vi nya äggformade betongtankar nästa vecka. Då kommer också de ekfat vi beställt. Och på tal om ekfaten förbereder vi just nu några större tunnor för att kunna jäsa i dem. Det går till så att vi slår ur ett sidstycke och ställer fatet på kant. Sedan är det bara att fylla det med druvor och påbörja resan från must till vin.

För att veta exakt när vi ska börja plocka går jag runt och provar druvorna på fältet ett par gånger i veckan och dessutom skickar vi en gång i veckan iväg druvor från de olika parcellerna till ett laboratorium, som mäter socker, total syra och pH. I skrivande stund ser det som att vi rent av drar igång så smått på fredag…

Steve Morse & Paul Gilbert. Dany Aubé.

Klimatet & årgång 2019

Det finns olika förklaringar till utvecklingen vi sett i vingårdarna de senaste 30 åren. Tveklöst skördar vi tidigare nu. Sedan kan enstaka år avvika från mönstret. Intressant är att då någon idag skördar ungefär vid samma tid som förr om åren, typ 1990, säger den att ”skörden är sen i år”. Så snabbt har vi ställt om. Idag har ofta den alkoholiska jäsningen slutat ungefär vid samma datum som druvplockningen var klar för 30 år sedan. Men är det bara klimatet det handlar om?

Ovedersägligen spelar klimatförändringarna in. Det märks inte bara på skördedatumet. Längre perioder av värme och torka på sina håll – kanske till och med så varmt att det är svårt att behandla med svavel (som då bränner löven) – och häftigare oväder än förr. Samtidigt ska sägas att det här inte bara handlar om ett allt varmare klimat. Naturliga cykler och tillfälliga händelser som vulkanutbrott som påverkar atmosfären och dylikt spelar nu som alltid in. Men än större inverkan har människans ändrade beteende sedan låt säga 1990 haft.

”Parkerisering”

Även om de kraftigt ekade ”show-vinerna” från Australien på 1980-talet hade betydelse var det först under 1990-talet som de powerdrivna vinerna kom att ta för sig på riktigt, för att efter millennieskiftet dominera marknaden såväl i de dyra som de billiga segmenten. En ”parkerisering” i Bordeaux. Primitivo-vågen (senare appassimento-vågen) i Sverige. Allt är en del av samma skeende. Detta, att vi plötsligt såg mer till kraft än balans och finess, ställde nya krav på vinproducenterna. Hur göra dessa viner?

Det fanns och finns många svar på den frågan. Det som är intressant här är att vi únder de senaste 30 åren planterat nya, mer tidigt mognande kloner i syfte att uppnå de där övermogna tonerna som blivit så populära. Så, här har vi både ett klimat i förändring, kanske förstärkt av en tillfällig cykel, och så kloner som mognar tidigare. Klart det blir tidig skörd – även för den som jagar övermognad.

Växlande mode

Men så hände något. Modet gjorde som det brukar: växlade. Ut med kraft, in med syra och ljus färg (på det röda, och kanske mer färg på det vita). En ny trend ledd av naturvinsdyrkarna och snart spridd på samma vis som en gång power-skolan hittade in i Svenssons (och Smiths och Duvals och…) kök. Och plötsligt passade inte klonerna, eller för den delen klimatet, alls. Så vad händer? Den som har möjlighet kan ta sig upp i bergen eller ge sig i kast med gamla stockar, planterade långt innan de mer industriellt framställda klonerna såg dagens ljus. Möjligen ta skott och plantera dem eller, ändå bättre, göra viner på druvorna från de här kanske sekelgamla stockarna. I ett slag har flera bönder som satt där med Svarte Petter och drog sig för att plantera om sitt gamla fält vunnit högsta vinsten: Nu vill alla ha druvorna från den där gamla jordplätten planterad med hopplös carignan eller från den där vingården på vulkanens sluttning.

Nog om modet. Det kommer att svänga igen. Men hur har klimatet, cyklerna och klonerna påverkat skörderesultaten? Vad gäller kvantiteterna har de minskat på många håll. Det kan bero på torka eller hagel och frost. Men det beror i många fall också på att högavkastande fält ämnade för bulkvinsproduktion planterats om och nu används på ett klokare sätt. Många yngre producenter tar dessutom med sig miljöhänsynen och viljan att göra kvalitet in i tillverkningen. Det leder till lägre avkastning.

År med mycket regn och som dessutom följer på ett år med låg kvantitet som gör att stocken vill ge mer det följande året blir skörden per automatik större. Ja, vi talar till exempel om 2018 på många håll i Europa. 2019 är i likhet med 2017 mindre sett till volymen. Skälen varierar från plats till plats. I Chablis styrs nedgången till stor del av oväder. I södra Frankrike resulterade torkan i små druvor med lite vätska.

Lättarbetade år

Det som emellertid är det anmärkningsvärda är att så många år blivit så lätta att hantera för den som ska skörda och vinifiera. Under 1990-talet bjöd varje år på sina egna, inte sällan obehagliga, överraskningar. 00-talet skedde en transferering från det osäkra till en enklare tillvaro och nu under 10-talet har i stort sett varje år varit lätt att hantera och resulterat i bra eller bättre kvalitet (för den som arbetar kvalitetsmedvetet). Ja, det finns undantag och det finns regionala och lokala skillnader. Men generellt stämmer detta, och jag som vinmakare tycker, faktiskt, att det blivit så enkelt att blenda att det snudd på mist sin charm (nej, det menar jag inte, men det är skönt att kokettera ibland).

Så, ja, 2019 är ännu ett härligt år! Oerhört tydliga druvtoner, som så många andra år det senaste decenniet, och återigen gäller det framförallt de röda vinerna. Vitt och rosa är också bra men här är det inte alldeles ovanligt att vinerna saknar naturlig fräschör (något många bättrar på med tillsatt syra som dock sällan eller aldrig är lika bra som the real thing för det är svårt att backa på druvans mognare aromer). Alldeles oavsett om producenten vill göra mer syra-drivna viner (och mer ljusa röda och mer färgade vita) eller kraftfulla parkerpaket är det lätt som en plätt. När nu dessutom också gemene man och kvinna är på väg att acceptera amforor och oekade viner vid sidan om de mer eller mindre ekade, ökar möjligheterna för oss vinmakare ändå mer. Nu kan vi snart göra vad som helst och det kommer ändå att finnas en köpare på vinet. Till och med när det går käpprätt åt pipsvängen och blir så funky att det lokala önologi-laboratoriet skickar tillbaka en analys med röd text som säger ”Får ej säljas enligt europeisk lag!”. Och det behövs inte ens mördande reklam.

Länge sedan vi hörde Thin Lizzy på den här bloggen, och så lite Norrbottens Järn på det och TT Reuter och Clara Schumann.

Om mina viners hållbarhet

Brukar här mer sällan skriva om de viner jag provar – mer ofta dyker de upp på Twitter. Har nyligen twittrat lite text om Clos Dière ”cuvée I” 2000, Clos Dière 2003 och Clos Dièrre blanc 2004, eftersom dessa häromveckan fanns med på en masterclass härnere i Frankrike. Samtliga var vid god vigör. Har från ett par olika håll fått frågan om hur det kommer sig att de där vinerna från Domaine Rabiega mellan åren 1988 och 2005 (framförallt mellan 1990 och 2004) håller så bra och tar sådan tid på sig att utvecklas. Då ett visst intresse för detta bevisligen finns följer här en inte så liten förklaring och svar på frågan.Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).Vitvinet då? 2004 fortsatt fräscht. Och det trots väl hög aokoholhalt. Ehuru hög druvmognad satt syran lyckligtvis ändå fint i 2004  – detta till stor del tack vara sauvignon blanc-druvorna, som alltid dominerade i volym, dock ej alltid i doft och smak. Det här vinet var enklare att göra i och med att det var en blend. Odling och skörd på samma vis som för det röda. Jäsning på fat vid cirka 20+. Därefter lagring för malo och omkompositionering. Idag hade jag gjort det vinet på ett lite annorlunda vis, för inledningsvis var det alltid väl ekigt. Efter 15 år har dock eken integrerats på ett bra sätt och det är bara en släng rökighet från de mer välrostade faten som kan störa, om ni frågar mig. Dock uppfattade de som var med på materclassen det där som positivt.När de här viner såldes fick de genomgående fint mottagande och toppnoteringar inte minst i Frankrike (La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, Guide Fleurys mm) och UK (Wine, Vine, Decanter mm) – de två största marknaderna för Clos Dière-vinerna. Dock blev det från slutet av 1990-talet en återkommande fråga framförallt från vinproselyter varför våra viner inte hade mer power (vi satsade, som framgått, på balans och elegans och snarare på koncentration än rå kraft) – detta var alltså när Parker-generationens ynglingar och äldre villbliare började ta sig upp och fram i vinvärlden och det mesta mättes i kraft och ”nya världen” var lika rätt som ”naturvin” 2012. Vi förklarade då att det inte var vår grej, men för att visa att det svåra inte är att skapa kraft utan koncentration utan kraft gjorde vi två årgångar ett vin där vi pangade på med kraften och struntade i elegansen och balansen, ja, vi gav vinet till och med ett tydligt inslag av choklad (valet av ek). Vi kallade det ”American blend” och sålde det till kraftfantasterna, vilka vi sedan hånade i det fördolda.Vad gäller de viner jag sedan genom åren gjort på olika håll i världen – Italien, Spanien, Ukraina, USA, Bulgarien, Argentina…– har mer sällan konsultförhållandet möjliggjort ett sådant där idiotfokus som jag kunde ha på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, varför det också varit omöjligt att gå ”all in”. Däremot har flera av de vinerna likväl blivit rejält långlivade. Inte minst gäller detta toppvinerna på Hedges Family Estate, särskilt mellan åren 2005 och 2013 (sålda som ”Limiteds” eller ”Single Vineyards”) – 05:orna är fortsatt synnerligen spänstiga.

Musik.

Seriemördaren i vingården

Varje morgon under skörden ankommer det på mig som arbetsledare att hälsa på alla skördearbetare. Jag tar dem i hand, en och en, ser dem i ögonen och kastar ur mig ett ”Bonjour!” eller ett ”Ça va?”, för det mesta fiår jag svar, ett ”Ça va”, ett enkelt ”Oui!”, eller, från de artigaste, rent av ett ”Ça va, et vous, ça va?”. Någonstans inbillar jag mig att detta att jag också står där i ottan, vaken och alert, får arbetslaget mer motiverat; alla dessa arbetslösa, hemmafruar, ensamstående, marginaliserade, poliser som tagit semester för att dryga ut kassan med några veckors skördearbete, rumäner och polacker, universitetsstuderande på lov och en och annan yngling som lyckats nästla sig till ett extraknäck via kontakter med gårdens ägare, madame och monsieur Lèger.

Skördearbetet är hårt. Ibland börjar dagen vid sextiden och slutar först tolv timmar senare, kanske ändå senare – de som hjälper till att rengöra korgarna och traktorsläpen vi använt under dagen blir kvar längre. Personalen i vinkällaren, ”källarråttorna”, de som kopplar slangarna och sköter pumparna och övervakar musten som jäser, blir kvar längst. Om pressen använts under eftermiddagen eller kvällen kan källarpersonalen blir kvar ända in på småtimmarna, eftersom pressen måste rengöras efter varje användning; ett grannlaga arbete, det händer till och med att råttorna väljer att inte åka hem efter jobbet, istället ber de att få sova på någon inte alltför obekväm plats i vinkällaren, eller så lägger sig de som har egen bil att sova i den.

I början av skördeperioden, den andra halvan av augusti, brukar det vara varmt redan när vi ses vid sextiden, men det är ändå bara en föraning om den prövande värme som dallrande snart ska infinna sig och sätta arbetarna på prov. Varje år är det någon eller några som svimmar. Som får värmeslag. De som är ovana vid klimatet begår, som vore det en av ödet förutbestämd dårskap, det vanliga misstaget att arbeta utan keps och att dricka för lite. Det är bara en tidsfråga innan de får solsting och blir liggande med feber och huvudvärk i ett mörkt rum. För att stämma i bäcken och hålla tempot uppe också sedan de ovana och de som inte längre orkar slutat dyka upp, inleder vi alltid med ett onödigt stort skördelag, en storm som otyglad ska dra genom vinfälten utan att jag eller någon annan kan kontrollera den. Stormens skördar innehåller alltid mer löv, kvistar och jord än de mer minutiöst genomförda passagerna som det så småningom lagom stora laget levererar.

Fram i september, särskilt från mitten av månaden, är hälsandet mer kylslaget. Det händer till och med att det ryker ur munnen när man säger sitt ”Ça va?”. Skördearbetarna ser då ut som flyktingar, på flykt undan höstens allt påtagligare kyla. Stickade mössor, gröna halsdukar i ull, för stora och lånade rockar, träningsoveralls-byxor i bomull, ibland i de mest barnsliga mönster och grälla färger: skillnaden mot de lättklädda stormtrupperna från augusti är frapperande.

Där står vi och småhuttrar och väntar på att alla ska dyka upp så vi kan avsluta hälsningsritualen, släcka cigaretterna och sätta igång arbetet, medan solen sakta ger sig till känna i horisonten och mörkret lyfter och de väldiga vinfälten runt omkring oss kommer i dagern, väl inbäddade i ett kylslaget morgondis. Bara några timmar senare är arbetarna lika lättklädda som de var i augusti; när solen står i zenit har kvicksilvret klättrat upp mot trettio grader.

Från vinkällaren hörs dunsar och dova ljud; arbetet där tycks pågå större delen av dygnet. Det är mycket som ska hinnas med innan dagens första druvor kan tas emot. Slangar dras och kopplas, pumpar startas och stängs av, vin och must pumpas runt, någon ropar en order ”Stop!”, metall slår mot metall, och längre bort startar traktorförarna upp sina maskiner: det dunsar när de lastar de sista korgarna på släpet, korgar som snart ska fyllas med söta druvor. Luften fylls av diesel och välsmorda motorer och hjulaxlar och damm som fastnat i oljan, en doft som snart blandar sig med dunsterna från markens rosmarin och fänkål och skördearbetarnas inte alltid så nytvättade kläder och kroppar.

På kvällarna i september, de som ofta blir sena eftersom färre arbetar, hinner både kylan och mörkret och fukten komma tillbaka innan arbetet är klart.

Ägarna till gården, madame och monsieur Lèger, sålde sitt pharmacie i Paris för några år sedan för att förverkliga drömmen om en ålderdom på en egen vingård i Provence. Pengarna räckte inte ända till  Provence, men som monsieur Lèger säger mest varje dag för att övertyga sig själv, ”Languedoc är inte så dumt det heller”. Domaine Solitude ligger på slättlandet någon mil från Bezier, omgiven av vinfält och åter vinfält, ett hav fyllt av carignan, grenache och syrah. Den som får för sig att klättra upp och ställa sig på skorstenen till det två våningar höga boningshuset kan se en skymt av Medelhavet. Innan pengarna började sina – allt var dyrare än paret Lèger tänkt sig och det visade sig vara hart när omöjligt för dem att sälja vinerna, i alla fall till någorlunda vettiga priser – totalrenoverades stenhuset och paret hann också investera i en ny traktor, automatiskt gallringsmatta och små korgar att lägga druvorna i under skörden, allt för att kunna förbättra kvaliteten på vinerna. Hade inte pengarna tagit slut hade de bytt ut tankarna, pumparna och slangarna också. Den största missräkningen var att de fått avstå från att köpa in amforor och nya ekfat, stora liggare från Österrike, gjorda av ek skördad vid fullmåne.

Ute i vingården har madame och monsieur Lèger lyckats bättre. Det är inte mycket dyrare att arbeta ekologiskt än konventionellt. De får köra mer med sina traktorer, den gamla New Holland och den nya Claas, och lägger ner lite mer arbete. Å andra sidan är deras traditionella, kontaktverkande växtskyddsmedel billigare än de systemiska produkterna från de stora kemiföretagen och det biodynamiska gödsel de använder får de till ett bra pris från en bonde inriktad på biodynamisk getost. På den tiden hon fortfarande kunde tala hävdade madame Lèger alltid att om bara de kontaktverkande växtskyddsmedlen appliceras vid rätt tidpunkt är de mer effektiva och pålitliga än de i kemifabrikerna framställda systemiska produkterna, gifterna.

Innan madame Lèger blev dålig var hon ute och inspekterade sina 40 hektar varje dag, också på söndagarna efter mässan som hon aldrig missade. ”Vinkällaren är Victors, vinfälten mina,” brukade hon säga och le mot sin man, som varmt log tillbaka och kände sig nöjd med den uppdelningen; den före detta apotekaren kan föralldel uppskatta en promenad bland de välskötta stockarna men det är arbetet i vinkällaren som vidrör hans inre strängar, de många momenten som måste skötas exemplariskt för att det ska bli vin och inte vinäger eller nästintill, det kunnande som krävs för att vid rätt tidpunkt skilja skalen från musten, den känsliga gom som är ett måste för den som vill optimera blenden…

Monsieur Lèger har alltid funnits vid min sida när de viktiga besluten ska fattas. I början, de första två åren, var han mest en belastning med sin obildade gom och många frågor, men allteftersom tiden gått har jag tvingats erkänna att han har en talang, en gudagåva, långt utöver det vanliga; han känner med en gång hur ett vin ska blandas för att bli optimalt, vad som kanske fattas i form av tid på tanken eller i ekfatet, om vi ska förlänga eller korta ner tiden för skalurlakningen: allt det där som tar oss andra en livstid att förstå och som, om sanningen ska fram, de flesta av oss aldrig lär oss. Vi bara spelar. Vi är önologer. Universitetsutbildade experter. Vem vågar ifrågasätta oss? Ser vi nöjda ut med en blend, brukar andra också se nöjda ut.

Jag är oerhört tacksam för att monsieur Lèger aldrig dragit ner byxorna på mig. Det måste vara lika solklart för honom som för mig, att medan jag famlar i mörkret mest hela tiden och förlitar mig på mina gamla läroböcker så är han en vinkällarens elegant, en vinblendandets Pelé. Han brukar låta mig komma med förslag och säga vad jag har på hjärtat, särskilt inför andra, han låter dem tro att jag är något, men när det kommer till kritan gör vi alltid så som han med sina milda ögon och stillsamma leende och ytterst diplomatiskt och subtilt bestämmer. Som tur är. Gårdens vinerna tog ett rejält kliv upp på kvalitetsstegen när han efter sina två läroår på allvar steg in i handlingen. Men det där tog slut häromåret när madame Lèger blev sjuk. Nu ser man honom bara när han sitter och håller sin hustrus hand på deras terrass, under det skuggande taket på sommaren, i solen på vintern.

Varför hon blev sjuk vet vi inte. Varför blir någon sjuk överhuvudtaget? Varför drabbar sjukdomen madame X och inte monsieur Y eller varför inte mademoiselle Z? Några menar att det beror på deras son, Ludovic. Det är på grund av honom hon blivit sjuk, och varför blev nu han som han blev? Och varför gjorde han som han gjorde? Kanske till och med någon undrar om han dog förgäves? Madame Lèger har säkert funderat en hel del på den saken.

Exakt vad som hände vet vi inte, men gården är liten, nyheter transporteras lätt och snabbt här och varken madame eller monsieur Lèger har försökt undanhålla oss något. Ludovic var alltid speciell. Redan som liten föredrog han sitt eget sällskap eller att umgås med föräldrarna och han älskade att vara korgosse. Efter grundskolan skickade föräldrarna honom, med hans goda minne, till en internatskola. En tid som är höljd i dunkel. Klart är att unge Ludovic laborerade med droger och att han drabbades av någon sorts psykos, som han sannolikt aldrig tog sig ur helt och hållet. Det var också under den här tiden han fick religiösa grubblerier. Så snart han fyllt 18 år och blivit myndig konverterade han till den lutherska tron, han lät håret och skägget växa och antog en alltmer kristuslik posture.

En tid levde han som uteliggare i Lyon och han gjorde minst två resor till Sydsudan, där han arbetade som volontär. För några år sedan slog han sig ner i Montpellier, några mil härifrån, i en luguber etta som föräldrarna betalade för. Det var nu han fick för sig att han kunde samla på sig sina medmänniskors synder. För att lätta bördan för oss andra vandrade han runt på stadens gator och torg och sög åt sig synder från folk han mötte; han fixerade dem och kände sedan hur synderna lämnade den andra personen och istället lade sig som en börda på hans eget samvete. Väl hemma i den lilla ettan hängde han upp sig på ett väl tilltaget träkors han fixerat vid det enkla rummets ena vägg. Hängande på korset mumlade han böner och gjorde vad han kunde för att få syndernas förlåtelse å allas dem han under dagen mött vägnar.

Hur länge det här pågick har väl inte gått att få klarhet i. Kanske ett år, kanske flera; han bodde i Montpellier i tre år innan han hittades död i sin lägenhet. Korset hade lossnat från väggen och fallit över honom så illa att hans skalle krossats. Om detta berodde på att han inte fixerat sitt kors tillräckligt väl eller, som hans mor menade, han helt enkelt samlat på sig så många synder att bördan blev för stor, lär vi aldrig få veta. Dog gjorde han i alla fall och madame Lèger som själv tydligen alltid haft religiösa grubblerier och funderat över hur människan blir fri från synd, fortsatte sonens grubblerier efter att dennes kors tagit med sig honom i döden.

Hon hade två hästar innan hon blev sjuk, madame Lèger. En liten spräcklig shetlandsponny som sällskap och en magnifik angloarab, en guldfux, att rida på när hon inspekterade vingården. Madame Léger älskade sina hästar, särskilt den vackra angloaraben – en ras som enligt madame Lèger var den yttersta förfiningen inom hästaveln, framtagen i Frankrike på 1840-talet i syfte att skapa en häst med det arabiska fullblodets styrka och uthållighet och det engelska fullblodets storlek och snabbhet. Ibland kunde man se ekipaget, guldfuxen och hans ryttare, spränga fram i full galopp mellan raderna av grönska. En vacker syn, det eleganta djuret och ryttaren med det grå håret fladdrande för vinden.

Hästarna går ute året om. När det blir som varmast på sommaren finner de skugga i det vindskydd madame Lèger byggt tillsammans med de båda vingårdsarbetarna, Hippolyte och Bertram – två numer medelålders herrar, båda från trakten, som började arbeta i vingårdarna direkt efter grundskolan. Så länge madame Lèger var frisk var det hon som skötte hästarna, höll rent i hagarna, fyllde på vatten när det behövdes, åkte och hämtade kraftfoder och beställde hem hö när det tarvades. Sedan hon blev sjuk har Hippolyte tagit sig an de båda djuren och även om de säkert saknar sin husmor har de det fortsatt bra.

Det har flera gånger slagit mig att det är självklart att Hippolyte är den som ska sköta hästarna. Namnet kommer från grekiskan och kan närmast översättas med ”den som befriar hästarna”. Varför hans föräldrar gav honom just namnet Hippolyte sägs bero på att fadern var besatt av speldjävulen och han trodde det skulle föra tur med sig om han döpte sin förstfödde till Hippolyte. Om det nu var så. Hursomhelst lämnade modern fadern bara något år efter att Hippolyte fötts och fadern gick långsamt ner sig i ett träsk av spelskulder och alkohol. Tydligen dog han redan innan Hippolyte nått tonåren.

När jag tar i hand med skördearbetarna får jag en bild av vilka de är, och kanske får de en bild av vem jag är, i alla fall klämmer jag till hårt varje gång så var och en förstår att jag är en bestämd man, en person som står vid sitt ord, en person man ska akta sig för att djävlas med. En del har ett lika fast handslag som jag, andra håller bara fram en slapp hand som landar i min näve som inte är sen att trycka; jag förstår inte varför de som redan fått känna på mitt fasta handslag envisas med att fortsätta hålla fram en slapp våffla dag efter dag.

Även om handslagen säger något om varje människa, avslöjar de inget om vad som rör sig i personens tankar. Därför kan jag aldrig förutse vem som kommer hoppa av under skörden och lämna oss övriga med en större arbetsbörda. Genom åren hade det där förblivit en gåta för mig. Att universitetsstudenterna lämnar gänget när deras skolor startar höstterminen finns med i beräkningen. Men alla de där andra, de som bara slutar dyka upp. Jag har frågat folk i skördelaget om någon vet varför den eller den slutat komma. Ingen vet någonsin något. Ibland, visar det sig, har personen rent av försvunnit helt och hållet. När det i år hänt väl många gånger kontaktade jag polisen och bad den undersöka saken. Det kanske inte är en polissak att folk slutar gå till jobbet, låt vara att det borde vara straffbart med tanke på den ökade arbetsbelastningen för oss andra, men det här att folk verkar försvinna helt och hållet. Ena dagen är de på jobbet, dyker upp i livsmedelsaffären, tar sig en espresso nere på baren och så, plötsligt, finns de inte mer!

Jag har börjat drömma mardrömmar om det där. Till min fasa hemsöks mina nätter av monsieur Lèger som med sina milda ögon och stillsamma apotekar-leende slår ihjäl skördearbetarna med en köttyxa. Utan att det stillsamma leendet ändras eller någon ondska kommer till ögonen slår han ihjäl dem, en efter en. Först några med ett slappt handslag för att de har ett slappt handslag, gissar jag, sedan någon för att den luktar illa och någon för att den sagt något dumt på kafferasten eller har sneda framtänder, inget skäl är för litet för att monsieur Lèger ska dyka upp i natten och ta livet av dem.

Jag kan vakna i min dröm, stiga upp och gå till köket i min tjänstebostad, en trea ovanför vinkällaren, och sätta på en kopp kaffe. Det märkliga är att jag är så svag. Orkar ingenting. Försöker lyfta perkulatorn utan att lyckas, och plötsligt viker sig benen under mig, de blir till modellera som inte orkar bära upp överkroppen, jag blir sittande på golvet, underkroppen är en klump modellera och armarna har blivit flera meter långa, men de orkar ingenting, de är som långa slangar som jag inte kan få styrsel på. Det är då monsieur Lèger dyker upp. ”Se där, där sitter du, min inkompetente önolog och vinmakare, min totalt oduglige förman på gården, en sådan nolla du är, Trichon,” säger han utan att uttrycket i ögonen eller det stillsamma leendet ändras; som vanligt har han på sig sin randiga bomullsskjorta och den vinröda scarfen i halsen, det grå håret är okammat och han har glömt att raka sig igen: hakan och kinderna är en vildvuxen, gråtonad stubbåker. ”Om det är något jag skulle vilja ha ogjort här på gården, om det är något jag önskar att jag inte gjort, så är det att jag anställde dig, herregud Trichon!, du är ju en jubelidiot, en gomdöv åsna! Men kanske blir allt bättre om jag åtminstone kan göra mig av med några av de värdelösa skördearbetarna, de som luktar illa, de som har slappa handslag och de som säger dumma saker? Va? Vad säger du om det, din lilla jubelidiot?” Jag får inte ur mig ett ord, jag bara sitter där och kippar efter andan, som en fisk på land, samtidigt som ångesten griper tag i mig och kramar sönder min i ett slag bräckliga bröstkorg och det är då monsieur Lèger ger mig en rejäl hurril. ”Men ryck upp er, människa! Jag säger ju att jag ska ta hand om saken åt er, precis som jag hjälpt er med allt annat här, precis som jag gett madame Lèger precis vad hon förtjänar, ha!, nu sitter hon där hon sitter och jag slipper höra på hennes tjatter! Erkänn att också ni gläds av detta! Så svårt som ni hade att ta hennes tillrättavisningar när ni gått vilse i vinåkerns spenat! Dumma, dumma människa!”

De där mardrömmarna har tärt på mig och jag har kommit att tycka allt mindre om monsieur Lèger, för vad är de där milda ögonen och det stillsamma leendet och ”hjälpen” och hans tystnad annat än ett sätt att få mig, få oss, att tro att han är en god och fin människa och inte alls en seriemördare? Ett tag trodde jag att det var en av skördearbetarna, en liten böjd man med små, lömska ögon och ett lika svettigt som slappt handslag som tog livet av sina kollegor, men jag har kommit fram till att det inte kan vara han, han verkar så uppenbart skyldig och skum, annat är det med monsieur Lèger. Och om nu upprepade drömmar är värt något så… Nu, för er information, kommer här tre polisbilar, inte den vanliga polisen, utan gendarmeriet, för att gripa monsieur Lèger, äntligen! Men de begår ett fruktansvärt misstag. De griper inte monsieur Lèger, som bara sitter där på terrassen och ser sorgsen ut vid sidan om sin orörliga fru. De griper inte ens den lömske skördearbetaren med det slappa handslaget, det kan de inte, han är död. De griper mig! Vilka idioter!

2017

Ni har säkert redan läst att 2017 är ett rekordår avseende liten skörd. Minsta sedan 61, säger en del och menar kanske 59, andra säger 45 och menar kanske något annat av krigsåren. Dåligt år, sammanfattar producenter inte sällan. Vad tycker du? frågar mig många. Jag tycker det är ett jättebra år. Visst, skörden är liten, och det kan innebära katastrof för enstaka odlare som drabbats av både frost och hagel – året utmärktes på många håll i Europa av mycket varm förvår och vår, då knopparna sköt fart ovanligt tidigt bara för att brutalt bringas av daga av en rejäl frostknäpp som svepte fram över stora delar av Europa i slutet av april, precis som 1991 (samma datum till och med , 21 april!) och när odlarna återhämtat sig från det slog haglet till och sedan regnade det och sedan blev det kruttorrt. Mest elände. Och ändå så bra.

År 2014 var, som tidigare återgetts här (och här) ett fantastiskt år för vitt och rosé. 2015 påminde i stora stycken om varma och torra 2003 men med mindre torka och fler odlare som kunde hantera den varma skörden. Ett år med, särskilt i de naturligt varma lägena, läckra och lättillgängliga rödviner och inte riktigt lika bra vitt och rosé (om man inte bara är ute efter kraft och rondör, men det stadiet har vinifierats HR:are passerat med råge så det vill ni inte veta mer om). 2016 är mer att betrakta som ett ”normalt” år med bra till hyfsade viner över hela linjen. Och 2017… 2017 lovar enormt mycket!

Vissa år står somliga druvaromer som kvastar ur provningsglasen och är så påtagliga att de hotar spränga tankarna de lagras i; som nystungna Tjuren Ferdinand i vätskeform far de runt inuti tanken och kräver att snarast få bli lössläppta så de kan förgylla världens vinkonsumenters såväl vardag som liv i sus och dus. Det händer ibland, och, som sagt, någon eller några druvsorter i stöten. 2017 står det kvastar ur anmärkningsvärt många glas med årets vin. Ser jag till Domaine de Brescou, som jag har koll på sedan 2006, har vi aldrig varit med om ett år då vi öppnar en provningskran på en tank och det flyger ut en vätska som fullkomligen skriker saker som ”syrah!!!”, ”grenache!!!”, ”mourvèdre!!!”… ja, till och med de redan blendade tankarna av vårt nya vita ”Château-vin” vrålsjunger som en Lemmy som ska bli en svan något i stil med ”grenache blanc roussanne marsanne clairette bourboleeeeenc!!!!!” för hur skulle det smaka om inte så som det gör 2017?

Kort sagt: köp vin från 2017. Även inkompetenta idioter lär lyckas få till ett eller annat drickbart glas detta år. Är det då långtidslagrare vi talar om? Det låter vi vara osagt än så länge, kanske, eller kanske, nog, inte, så bara köp och drick och fundera inte så förbannat mycket.

PS På Ästad Vingård, som jag också konsultar för sedan några år, blev det ett besvärligt år och skörden är mycket liten, dock återstår att se om den inte är riktigt riktigt bra å andra sidan.

Lemmy!