Högt och lågt i vinodlingen

Många har svårt att förstå skillnaden på de många odlingsetiketterna som sätts på vin idag, eller rent av att alls förstå vad de står för. Enligt uppgift tittar Systembolaget på en ny rutin som bättre tar hänsyn till andra certifieringar än bara de ekologiska. Ett strålande initiativ, men ingen lätt uppgift.

Majoriteten av de många certifieringarna – ekologiskt, biodynamiskt, hållbart och annat ­– som finns i världen är såvitt går bedöma generellt sett pålitliga och bra. Å andra sidan har vi sett exempel på att de inte alltid är det, inte minst gäller detta kontrollen av hur personalen har det i länder där arbetsmarknadslagstiftningen är mindre omfattande eller otydlig.

Vad nu gäller själva odlingen finns det en måttstock som aldrig eller högst sällan visar fel och som är att lita på, och det oavsett om producenten är certifierad ekologiskt, hållbart eller något annat eller kanske… inte alls. Den måttstocken är hur pass lågavkastande odlingen är.

Lågt pris förutsätter ett högintensivt jordbruk, då det är det högintensiva jordbruket som genererar de stora skördarna som är en förutsättning för ett lägre pris. Och detta oavsett om odlaren är ekologisk eller konventionell. Det här går inte att komma förbi. Och de stora skördarna bygger på gödning och bevattning som i sin tur medför hårdare besprutning (och den som tror att hård besprutning med till exempel det ekologiska jordbrukets kopparbaserade preparat inte gör skada i naturen tror fel). Frågan för konsumenten kan då till exempel bli huruvida ett ekologiskt certifierat vin för 69 sek är ett från miljöhänseende bättre val än ett konventionellt vin för 130 sek.

Om någon invänder att det inte finns några garantier för att det dyrare vinet är mindre intensivt odlat än det billigare så är det korrekt. Å andra sidan är möjligheten för att det inte är särskilt högintensivt odlat större än avseende det hälften så dyra vinet, och omvänt är sannolikheten för att ett billigare vin är högintensivt odlat stor.

Poängen här är nu inte nödvändigtvis den vanliga käpphästen här på vinifierat, ”köp dyrt så gör du rätt”, utan att de certifieringar som finns är långt ifrån svartvita. Gråskalorna är många (ekologiskt vs närodlat är ett annat exempel). Och det är komplicerat att som konsument försöka reda ut vad som är ”rätt” för den egna hälsan och miljön och medmänniskorna. Ett tips blir ändå, äsch, här kommer käpphästen igen: undvik den billiga skiten.

Reggae*! (*den som tycker om gitarr i allmänhet och Telecaster i synnerhet bör höra låten ut)

Systembolagets boxdilemma

Systembolaget har ett dilemma i de på skräpvinsmarknaden så framgångsrika boxarna. Gång på gång försäkrar företaget att det inte vill befatta sig med saken, men att det måste ity alkoholkapitalet ser till att fylla på med nya skräpviner och om monopolet vägrar sälja lådorna anmäls det till EU för att det hindrar fri konkurrens.

En ny rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) visar att boxvinerna lett till att svensken i snitt dricker tre glas extra i månaden. Den viktigaste orsaken till denna ökning är, menar CAN, att Systembolaget ger en mängdrabatt på cirka en flaska/treliterslåda. En rabatt Systembolaget enligt en ingress på svt vill ta bort – men hur är det med det egentligen?

Rent historiskt stämmer Systembolagets version: Företaget försökte verkligen stoppa boxarna en gång i tiden och det var alkoholkapitalet i from av Spendrups och Åkesson/Kivik som såg till att de kom till Sverige trots monopolets ivriga försöka att mota Olle i grind. Frågan är emellertid hur sant påståendet är idag, drygt 20 år efter boxarnas intåg på den svenska marknaden. Även om de stora aktörerna med hjälp av gigantiska budgetar trycker in både boxar och annat via beställningssortimentet är det inte så att Systembolaget inte har del i boxarnas framgångar. Under åren har företaget gång på gång efterfrågat boxar och på ett aktivt vis varit med och byggt det påstått oönskade segmentet i Sverige.

I den offertförfrågan som just nu ligger ute (juni 2018) vill Systembolaget köpa in flera boxar (till exempel chardonnay från Frankrike på trelitersbox, beräknad volym: 250 000 liter) och en snabb titt i lanseringsplanen för det som följer efter juni 2018 ger vid handen inte mindre än tio nya boxar, som ska lanseras mellan september 2018 och mars 2019, i tre fall kommer priset per liter hamna i spannet 0-66,6 kr/l, lägsta tänkbara. Att detta rimmar illa med påståendet att företaget inte vill ha med de här produkterna att göra är uppenbart. Men varför gör man det då?

Svaret ger företaget självt i en kommentar till svt idag. ”Teoretiskt är det möjligt att minska utbudet av boxviner. Men för oss är det viktigt att erbjuda vad våra kunder efterfrågar,” säger presschefen Lennart Agén.

En inte alltför vild gissning är att det på Systembolaget finns sådana som är militanta nykterister medan andra tar statens uppdrag på allvar och gärna vill stävja missbruk och utbudet av bevisligen mindre lämpliga förpackningar och kanske också de rena skräpvinerna, och sist men inte minst finns det åter andra som helst skulle vilja vara alkoholkapitalister.

Can!

Vi, skräpvin & Jordens undergång

Enligt ny forskning har det än en gång bevisats att det världsomspännande jordbrukets huvudlösa jakt på stora skördar är en starkt bidragande orsak till att Jorden eller åtminstone människorasen riskerar att gå under (läs här). Alltför många bönder är alltför okunniga, hänsynslösa eller naiva för att inte fortsätta använda gifter som tar livet av världens insekter. Insekter som är av avgörande betydelse för vår överlevnad, eftersom ekosystemet enkelt uttryckt slås ut om insekterna slås ut.Innan vi nu rusar hen ur huse och förbannar eller rent av lynchar de lyckligt lallande dårarna till bönder som gör så här mot sig själva, oss och övriga artfränder och insekter och andra måste vi emellertid stanna upp och fråga oss varför de gör på detta viset? Vad får i övrigt vettiga personer att delta i det utdragna folkmordet på mänskligheten? Har vi, alltså du och jag och våra vänner, med saken att göra?

Klart vi har. Varje gång vi köper något ohemult billigt vet vi (ju?) att någon annan får betala. Vanligtvis naturen och emellanåt också en arbetstagare som lever under om inte slav- så i vart fall statarlika förhållanden. Vi vet (ju?) att enda sättet att sälja billigt är att producera billigt och det innebär allt som oftast stor skörd (förtydligande för den som har en trög dag: är skörden liten måste varje såld enhet kosta mer för att betala bondens arbetsinsats och de produkter som används) och att alla kostnader måste hållas nere så mycket det någonsin går.

Så länge vi efterfrågar billigast tänkbara fläskkött, t-tröjor, byråar och vinboxar får någon annan betala. En gris kanske, eller ett barn, eller en vingårdsarbetare, och ganska säkert naturen.

När den stackars bonden sprutar på med gifterna som ställer till det för de livsviktiga insekterna försöker hen bara tillmötesgå vårt krav på billigt vin att dricka i stora mängder. Och spruta måste hen för hen har gött sitt fält kraftigt och kanske också vattnat i sin jakt på stor skörd och lågt kilopris på druvorna, och när hen gjort det har hen ställt till det för vinrankan som svarar med stora och täta klasar där mjöldagg, mögel och annat lätt får fäste. Något som tvingar bonden att spruta mer för att hålla de här angreppen i schack. En ond cirkel. Med förödande konsekvenser för livet på Jorden. Bara för att vi ska få hinka billigt vin.

Vin nu som då

Den debatt som Uppdrag Granskning – utöver den om det självklara att innehållsdeklarera vinet – utlöste häromveckan påminde mycket om den debatt som uppstår varje gång någon säger ”titta hur vi gör nu och se hur de gjorde förr”. Precis som med nostalgin inom politiken – där ”förr” ofta är bättre trots trångboddhet, utedass och att folk dog i spanska sjukan och av infekterade småsår – framgår sällan hela bilden om förr i vinets värld. Dels kan man fråga sig hur de egentligen gjorde förr, dels vad ”förr” innebär.

Talar vi kanske om 1700-talet då Bellman spetsade vinet med pimpinella och annat så det blev drickbart? Eller talar vi om de gamla grekerna som kom på att lite tallkåda gör susen i ett annars ändå äckligare vin? Eller så var kanske vinerna hur goda som helst då, innan vi förstörde våra smaklökar och fick för oss att dricka hygieniskt korrekta produkter och viner utan överdrivna mängder etanal (alltså acetaldehyd), som kan uppstå i ett vin till och med då vinmakaren har koll – något vinmakaren nog inte alltid hade förr. Förresten, kan det vara så att vi talar om söta viner, alltså sådana de flesta var ”förr” och för övrigt är ända in i ”nu” om vi ser till några av de östeuropeiska länderna och dagens Kina?

Nej, vi talar nog om hur vinerna gjordes för ungefär 100 år sedan. Alltså ett halvsekel efter det att vetenskapen med Pasteur i spetsen klargjort hur ett vin blir till. Så låt oss titta i min gamla lärobok från 1934, ”Conseils rationnels sur la vinification”, och se vad den lär oss. Nu finns inte här utrymme för allt man sysslade med då varför vi hänvisar till de här två tidigare inläggen: Vintillverkning år 1934, Vintillverkning 1934 2.0.

Dock, för att citera något ur de tidigare inläggen: ”En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ’radiojäst’ eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre.”Joråsåatt… klart det var bättre förr…. och det trots att det, vilket boken beklagar, redan då var förbjudet att behandla ett stinkande vin med väteperoxid.

Det som ändrats till det sämre jämfört med förr är snarare hur vi arbetar i vingården framförallt avseende volymprodukterna. Låt er gärna påminnas om det genom att läsa texten som poppar upp i rutan då den förvetne klickar på ”Vintillverkning år 1934″. Noterbart är för övrigt att August Strindberg i ”Bland franska bönder” med utsikt från det sena 1800-talet ondgjorde sig över ofoget att alls göda vingårdarna, något som enligt Strindberg tydligt försämrat kvaliteten jämfört med hurudan den var på de glada 1830- 40-talen, alltså på den tiden bönderna gjorde vin på riktigt (och dessutom slapp spruta så förfärligt då mjöldaggen och mycket annat ännu inte hittat till Europa från Nordamerika).

Talande musik. Igen. Och igen.

PS I Sten Wiklands ”Vad är vad på butelj och fat” från 1949 talas inte längre om radioaktiv jäst, blott jäst. Wikland tar också upp saker som klarningsmedel (husbloss, äggvita, spansk jord), sötningsmedel, chaptalisering, centrifugering, calciumkarbonat (för att sänka syran), pastörisering (jodå, det mesta hettades på den tiden upp, förutsatt att tillverkaren hade möjlighet att göra så; för övrigt ett arbetssätt jag högst ofrivilligt tvingades bekanta mig med under min tid som rådgivare i Ukraina)… Ända in på 1960-talet var det mycket vanligt att viner förstärktes med kraftfullare droppar från sydligare breddgrader, inte minst Algeriet… Och så vidare.

UG: Jäst i verkligheten

Det finns i sig inget ont i att producenter använder köpejäst för att fermentera sin must. Det har de gjort i långt över 100 år. Tanken att det är jästen från vinfälten som jäser om ingen köpejäst används är gullig och inte helt verklighetsförankrad. Skälet är att den ”naturliga” jästen beroende på vädret före skörden finns eller finns inte – eller, jästceller finns alltid på druvans skal, en masse, men det är inte säkert att det är en typ som fixar att omvandla mustens socker till alkohol. Skulle det dessutom vara så som det vanligtvis är, att vinet jäses i en redan använd vinkällare, domineras denna redan av tidigare använd jäst, köpt eller inte, som kommer ta kommandot om ingen köpejäst tillsätts.

Många drar nu den korrekta slutsatsen att köpejäst används för att ha koll på fermenteringen. Inte skapa vissa aromer. Å andra sidan är det, förstås, många som använder viss köpejäst just i syfte att ge vinet karaktär. Detta är det vanliga vinmakartricket då druvorna är undermåliga. I den mån någon som kan något om vin fortsatt inte förstått att all ”grape” i dagens viner kommer från vissa utvalda stammar är det hög tid att lära sig det nu.

Är det då så illa? Njae, inte om man gillar stilen. Å andra sidan indikerar det att druvorna inte var så bra, och det var de förmodligen inte därför att de odlats högintensivt och med volym och därmed lågt pris som enda mål. Rimligt är att anta att de både gödslats och vattnats hårt, och att de som en följd av det besprutats väl. Skräp, alltså. Och en förklaring till att ett vin kan vara billigt.

När Uppdrag Granskning (SVT nyligen) visar hur vin görs drar man alla över en kam, utom en naturvinsproducent, som ensam får stå för allt gott och seriöst. Det är synd att berättargreppet är så enkelt. Gråskalorna försvinner, och konsumentprisets inverkan på produktionen – för så är det ju: det är konsumentens sug efter billigt vin som skapar de enkla och inte så miljömässigt kul produkterna – talas det inte alls om. Det sägs bara att ett naturvin kan kosta 300 kronor. Hade varit bra om man löpt linan ut där och inte bara gjort producenterna till de onda.

Av jästen drivna aromer vittnar om en medioker råvara. Och det gör majoriteten andra saker som Uppdrag Granskning i övrigt också lyfter fram, saker som gummi arabicum, ekspån och tannin. De klarningsmedel och många enzymer som nämns används dels för att påskynda tillverkningsprocessen (tid är pengar), dels för att ge konsumenten en helt klar produkt utan risk för fällningar (något som den som köper de billiga vinerna kräver; minsta grums eller tillstymmelse till slöja innebär att den här konsumenten returnerar varan, och talar vi då om Systembolaget kan det leda till att monopolet drar tillbaka varan med som resultat enorma kostnader för importör och producent; då är det betydligt billigare att filtrera och klara…).

Att Uppdrag Granskning inte skulle gå vilse i vinfältet var så klart att hoppas på för mycket. Trots det tendentiösa, det ofullständiga och bristen på gråskalor klarar man sig ändå rätt bra. Jämfört med Kalla Fakta häromåret är det ett steg framåt.

I övrigt är det så klart lite kul när någon står med brallan vid knäna och säger att ”det där var ett internt meddelande!” ungefär som om det inte är just sådant som är det läckraste med avslöjande journalistik, att visa hur det är bakom kulissen. Visst underhållningsvärde där. Lite kul också att ingen riktigt vet hur vinerna de säljer görs (å andra sidan: hur många som säljer ost på Ica eller näringstillskott på hälsokostbutiken vet hur de produkterna egentligen är gjorda, eller för den delen den som säljer jeans i modebutiken?). Snyggt och proffsigt av Oenoforos att säga som det är – å andra sidan hade väl just de inget att förlora på det.

Innehållsförteckning på vin? Ja, gärna, men här, precis som vid andra odlade produkter, bör det också finnas med en odlingsberättelse – har systemiska pesticider används och i så fall vilka, om nej hur mycket kopparsulfat och diesel har då använts, har man gödslat, vattnat o s v (sådana här uppgifter liksom allt om vilka processhjälpmedel som används är till exempel vinbönderna i Frankrike tvungna att föra in i en ”loggbok” som myndigheterna när som helst kan gå in och kontrollera; med andra ord är producenterna hårt hållna, däremot går ingen information ut till konsumenten). Världens kvalitetsproducenter har allt att vinna på en innehållsförteckning med ett helhetsgrepp – och det oavsett om de är klassade som eko, konventionella eller något annat.

Musik!

PS Preparaten som färdigställs på plåten ovan kommer från en biodynamisk gård, och bilden från vingården är från samma ställe.

Omplantering och vinets pris

Har vid ett flertal tillfällen påvisat den smått självklara kopplingen mellan lågt pris och högintensivt och därmed inte särskilt hållbart jordbruk (inte ens då produkten klassas som ”ekologisk”). Ytterligare en mer eller mindre kostsam parameter att väga in i kalkylen är hur producenten i den mån den har egna odlingar hanterar dessa då det kommer till omplanteringar.En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.

Nu kan det låta paradoxalt att den som jagar stora volymer och låga kostnader inte försöker hålla liv i stockarna längre tid. Men de äldre stockarna ger lägre avkastningen och det gör att volymjägaren tjänar mer på att plantera om än att ta små skördar under flera decennier. Dessutom håller inte stockarna lika länge då de pressas hårt i ett högintensivt jordbruk.

Samtidigt gäller det för volymproducenten att hålla nere kostnaderna för sina omplanteringar. Normalt ska ett vinfält lämnas i träda minst tre år efter att de gamla stockarna avlägsnats och alla rötter (djup)plöjts upp och eliminerats. Den som vill vara på den säkra sidan låter marken ligga i sju år eller mer. Har virus som courte-noué och andra potentiella angrepp konstaterats är sju år ett minimum. Det säger sig självt att ett år för att rycka upp de gamla stockarna plus sju år i träda plus fem år innan full volym kan nås, inalles 13 år, är för lång tid för den som har bråttom. Så vad göra?

För bara några år sedan fanns flera gifter att ”desinficera” marken med. Någon av de här produkterna användes för övrigt som stridsgas i Första världskriget. Så, ja, de är alla mycket giftiga. Så giftiga att de flesta förbjudits i Europa. Å andra sidan har nya produkter tillkommit och på sina håll finns gamla lager kvar och i några fall ges till och med dispens för de här inte alltid så hälsosamma produkterna.

Nu låter det i stycket ovan som om den som inte lämnar marken i träda lång tid undantagslöst måsta behandla sin mark med någon av de där otrevliga gifterna. Så är det inte med självklarhet. Det finns ekologiska alternativ och en del menar att om marken är fri från nematoder och annat så kan man plantera om utan att vänta. Medan de ekologiska alternativen i vissa fall fungerar bra – beroende på markens beskaffenhet – torde det generellt vara direkt korkat att bara plantera om och tro att elementära basfakta för odling inte gäller vin. Med andra ord kan vi utgå från att majoriteten av dem som omplanterar direkt efter att ha ryckt upp de gamla stockarna behandlar sin jord på ett mer eller mindre olämpligt vis om vi ser till miljön i allmänhet och grundvattnet i synnerhet. Och vem var det nu igen om planterade om direkt, utan att låta marken ligga i träda? Javisst ja, den som vill ha ner priset på sin produkt.

Al di Meola, Billy Cobham & Chick Corea.

Blått vin & E132

Skrev häromdagen om regnbågsvinet som tillfredsställer alla. Klart det inte var sant. Men inte så mycket mer bluff än det blå vinet vars evangelium aningslösa personer som vill vara något de inte är sprider och som saluförs i olika led av sådana som inte vill något annat än tjäna en hacka på den blå våg de är med och drar igång. Inte värre än att sälja någon annan skräpprodukt.Bluff? Hurså? Vinet är ju blått!? Tveklöst är det blått. Dock ”glömmer” så gott som alla som aningslöst skriver om produkten och, självklart, de som marknadsför det, att den blå färgen inte alls bara kommer från ”anthocyaner, ett naturligt färgämne som utvinns ur den blå druvans skal”. Den blå färgen kommer i första hand från det tillsatta färgämnet E 132, alltså syntetiskt framställd indigokarmin – något som överkänsliga lär reagera negativt på.Kanske kommer den drabbade då skylla på svavlet, vår samtids påstått största bov i alla vindramer. Å andra sidan lär majoriteten av de blå vinerna även innehålla rikliga mängder svavel då de i grunden är skräpviner uppgraderade rent prismässigt på grund av sin blå färg. När Mitt kök/Expressen skrev om det bland unga människor utan eget liv efterlängtade blå vinet för ett år sedan, och då beredde marken för detta listiga sätt att tjäna pengar på ungdomar, förutspåddes prislappen 75 sek i Sverige. Med facit på hand vet vi att de här vinerna snarare kvalar in runt 120 sek. Systembolagets marginal och svensk alkoholskatt kan inte vara den enda förklaringen till det höga priset i Sverige (på de flesta andra marknader ligger priset runt 8 € för majoriteten av de blå vinerna).

Så. Ni som till ett överpris vill dricka ett enkelt blandvin gjort på välsvavlade billiga druvor och med framtvingade enkla aromer sprungna ur kall jäsning och väl utvald jäst samt ett par nypor E 132 här har ni ert vin! Grattis.

Thunders!

Fulvinerna: priset största boven

Gårdagens Uppdrag granskning fokuserar på de usla villkoren hos en producent i Sydafrika. Detta har lett till att inte bara det företagets produkter utan rent allmänt vin från Sydafrika ställts i skamvrån. Men problemet är inte landet utan priset.Taggtråd vingårdDet är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.Taggtråd vingårdSist men inte minst: Många menar att det bästa man som konsument kan göra är att fortsätta stötta den som utnyttjar andra, därför att i sinom tid blir det bättre. I själva verket finns det ytterst få fall som stödjer den tesen. Däremot finns det otaliga exempel på att förändring åstadkommits snabbt när den som utnyttjar sett sin egen reveny minska eller rent av hotas. För övrigt: inget nytt under solen.nominerade-dryck-matbloggsp

Läs mer här om vad det kostar att producera vin och vad det är skäligt att du betalar.

Fulviner, aktivister & snömos

Om inte själva grundproblemet var så allvarligt skulle den nu pågående diskussionen kring Systembolagets försäljning av vissa sydafrikanska viner vara en fars. Det hela började häromdagen med att Systembolags-personal protesterade mot att arbetsgivaren saluför viner från en producent vars medarbetare (vid flera tillfällen) bett sina svenska kollegor om hjälp för att få till stånd förbättringar i sina arbetsvillkor. Systembolagets utsända svarade då att företaget inte ägnar sig åt utrikespolitik. Som om etiska eller kanske snarare oetiska affärer i sig tvångsmässigt skulle vara utrikespolitik, och som om den som saluför varan inte har något eget ansvar eller kan fatta egna beslut oberoende av det världspolitiska läget.

Farsartat

Ändå mer farsartat blir det på importörens hemsida. Tydligen har denna känt sig så utpekad och orättvist behandlad att den låtit sin för ändamålet anställda etiska talesman skriva till alla som besöker sidan i eventuell upprördhet. Av texten framgår att importörens främsta försvar för sina påstått oetiska affärer är att det finns andra som är värre.

I samma farsartade anda förklarar vidare importörens CSR-ansvariga, som det heter, att vi kan göra skillnad genom att välja Wieta-märkta viner, och nämner i samma andetag att det utpekade företaget är Wieta-märkt, och fortsätter med att beklaga sig över att det här är femte gången sedan 2012 som den sydafrikanska fackföreningen CSAAWU ”med hjälp av Afrikagruppernas kampanj för rättvis handel” ropar på hjälp, eller ”vänder sig till pressen” som det blir i en pressad CSR-ansvarigs text när denne menar ”djävlas med oss”. Som pricken över i skriver importören kanske med en blinkning till alla som gillar konspirationsteorier, att det här ingår som ”en del i ett större program” med målet att uppmärksamma ” de många gånger svåra och utmanande villkoren för lantarbetare i syd”. ”Tanken är god och vi verkar också för förändring, men på andra sätt,” heter det vidare. Exakt vad det där sista skulle innebära framgår dock inte.

Fulviner

Fulviner i allmänhet och de ovan nämnda har flera gånger uppmärksammats här. Alla inblandade duckar alltid och hänvisar till att de vet bäst hur man ska komma till rätta med problemen och de arbetar på det, men det tar tid. Såvitt går bedöma är det inte mycket de bidragit med för att förbättra något överhuvudtaget. Om inte annat är de sydafrikanska arbetarnas ständiga rop på hjälp talande. I alla fall för vissa av oss.

Nu är det rimligtvis så att den som tjänar pengar på det här har svårt att självmant vidta åtgärder som påverkar den egna intjäningsmarginalen eller sänker försäljningsvolymen – något som kan inträffa om priset höjs. Med andra ord måste någon annan än producenten eller importören agera här, för från dessa kan vi blott förvänta oss mer snömos.

Konsumentens ansvar

Kvarstår konsumenten, du och jag, som kan låta bli att köpa billiga, icke fairtrade-märkta viner från Sydafrika och andra delar av världen där vi kan misstänka att människor och miljö betalar priset när vi inte gör det.

Systembolaget

Egentligen borde även Systembolaget kvarstå, men det har vid upprepade tillfällen visat att det inte är berett att agera för att lotsa fulvinerna mot mer etiskt farbara vatten. Ett tips: sätt er ner, Systembolaget, importören och producenten till de just nu utpekade vinerna, och diskutera kring hur ni gemensamt kan vända detta till något bra. Till exempel genom att producenten omgående tillmötesgår de mest akuta av arbetarnas/fackföreningens krav, bland annat bättre lön, samtidigt som importören, och därmed Systembolaget, höjer priset på vinet för att garantera producentens marginal då omkostnaderna på hemmaplan höjs. Detta leder till att konsumenten får betala ett något högre pris, vilket den förhoppningsvis kommer acceptera om den blir informerad om varför priset just gick upp. Den ängsliga importören och den inte helt trovärdiga producenten kan dessutom göra stor sak av att faktiskt ha gjort något gott på riktigt.

Övriga fulviner

Vad gäller övriga producenter och importörer av fulviner, och ytterst Systembolaget som saluför vinerna utan knot, ska så klart en liknande diskussion öppnas avseende sortimentets alla fulviner. Den som vill ha en billig fylla kan supa till på sprit som produceras under andra omständigheter och inte drabbar arbetare och miljö på samma vis, och den som vill vara korrekt mot allt från sweatshopsarbetande barn till misshandlade grisar får tillfälle att agera korrekt också mot arbetare och miljö i vinsammanhang.

Läs mer här: Upproret på Robertson, Industrial Action at Robertson Winery, CSAAWU och strejken 2012/13, Skandalen med vinskandalen, Svartas löner höften av vitas hos vinleverantör. Tidigare inlägg och debattinlägg om fulviner i mycket litet urval: Vingårdsarbetare livsfarligt yrke, vin livsfarligt?Replik Skånskan.

Coop coolar till det

Plötsligt en dag fick Coop för sig att leka Socialstyrelsen. Det var någon konsult Marknad hyrt in som tyckte att det skulle vara lite mer ungdomligt och så. Coola Coop liksom. ”Kolla coola Coop”, skulle alla coola säga liksom. Och då, då skulle dom inte äta kött och så och alla på Coop skulle vara coola. Fast dom skulle fortsätta sälja skräpkött till extrapris. För egentligen, egentligen brydde dom sig inte alls om klimatet eller djuren eller något annat och något ansvar hade dom inte tänkt ta själva. Det hade dom så klart inte råd med. Dom ville ju bara vara coola. Vegancoola liksom. Klimatcoola liksom. Samtidscoola liksom. Det är också därför dom nu vill att vi uttalar Coop med c som i citron och inte som c i ko.bild

Musik!