Ormbane

Publicerat 2018-06-17 av Lars Torstenson

Barnen hittade en orm i häcken ut mot grusvägen som försvinner in i skogen strax bortanför vårt sommarhus. Upprymda rusade de in i det lilla köket där vi satt och drack semester-kaffe mitt på eftermiddagen. Vilt gestikulerande berättade de vad de funnit, och de kunde i detalj redogöra för hur ormen såg ut. Det stod snart klart för oss att det måste vara en huggorm. Självklart föll det på min lott att som man i huset gå ut och schasa iväg kräldjuret. ”Men var försiktig, huggormar är fridlysta, du får inte skada den!” förmanade mig min fru, barnens mor, och fortsatte mumsa på sin bulle och sörpla sitt kaffe.

Ungarna ville förstås följa med ut. Egentligen en bra idé. På så vis skulle de få lära sig hur man handskas, varsamt, med en fridlyst orm som installerat sig i vår häck. Då jag hade på känn att det där med det varsamma hanterandet lätt kunde gå över styr, förbjöd jag barnen att följa med eller att ens stå och titta i fönstren.

Med försiktiga steg närmade jag mig häcken och visst låg den där, ormen. En liten rackarns äsping – såvitt jag vet den både lömskaste och giftigaste varianten av huggorm. Det gällde alltså att vara försiktig. Jag tog en lång pinne i syfte att via schasande rop och pet med pinnen få ormen att ge sig av bort mot skogen till. Men redan när jag närmade mig djuret reste det på sig och väste ilsket åt mitt håll. Jag stannade tvärt. Avvaktade. Och det gjorde ormen också. Då lyfte jag försiktigt pinnen mot den och sa ett ynkligt ”schas?”. Om äspingen varit irriterad tidigare blev den nu förbannad. Urförbannad. Den väste och vajade hotfullt fram och tillbaka och jag anade att den när som helst skulle kunna ta ett vigt hopp och hugga sig fast i mitt ben, eller kanske en arm, eller, Gud förbjude, ansiktet om jag inte aktade mig, och detta medan den pumpade in sitt effektiva äsping-gift i mig!

Nu fattade jag ett av mitt livs ynkligaste och klokaste beslut: jag lade försiktigt ner pinnen vid sidan om mig och backade långsamt undan medan jag höll två vaksamma ögon på äspingen som fortsatte att vaja och långsint väsa där i häcken. När jag kommit ett par meter bort sprang jag allt vad jag kunde tillbaka till huset ett hundratal meter in på vår enorma sommarstugetomt, där torpet mest ser ut som en röd legobit på en väldig, grön matta. Väl kommen till huset ställde jag mig att pusta ut och först då jag återfått fattningen och kunde andas normalt gick jag med självsäkra steg in.

Barnen tittade förväntansfullt på mig och deras mor som avslutat sitt bullkalas hällde upp lite varmt kaffe åt mig och sa ”Bor ormen i skogen nu?”. Jag såg på barnen som ville höra om kamp och blod och en modig far och jag löste det hela genom att säga ”Ja, nu bor ormen i skogen, det var en liten äsping, en huggis” samtidigt som jag i smyg blinkade åt barnen som för att säga ”Ha! Ormuslingen är död. Död och begraven. Dödligt hanterad av er modiga far! Men säg för Guds skull inget till mamma, låt henne tro att det lömska djuret lever och har det bra i skogen.” Och så lade jag för säkerhets skull till ”Tänk nu alla på att sådana där ormar sällan är ensamma så det är mycket möjligt att det kan finnas fler små ormar där ute i häcken så jag tycker att vi låter bli att gå nära häcken mer i sommar, jag skulle gärna flytta allihop till skogen, men vi måste respektera dem och att de är fridlysta, eller hur familjen?”

Al Wilson/Senior Citizens. Whitesnake med Steve Vai. Pixies. The Doors. Hoola Bandola Band.

Rädda språket! Give ’em hell!

Publicerat 2016-10-31 av Lars Torstenson

Svara

Under Sverigedemokraternas Kommun- och landstingsdagar beslutade partiet att anta en motion om begränsning av utländska låneord i svenska språket, skriver svt.se. Vi får förmoda att tanken är att stoppa alla som ägnar sig åt språkförflackning och anglifiering av det svenska språket och att Kommun- och landstingsdagarna sluter upp bakom partiledarens käcka kamprop ”Give ’em hell!”. nominerade-dryck-matbloggsp

A hell of a music.

Mazuelo de la Quinta Cruz 2015

Publicerat 2015-10-27 av Lars Torstenson

Har precis överlagt med min kollega Miguel Merino (Padre) som, tillsammans med sonen Miguel Merino (Hijo), gör MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) efter mina intentioner. Såvitt vi kan förstå finns det skäl att vara avvaktande positiv till årets upplaga av vår gemensamma bäbis.

När man arbetar med carignan/mazuelo är växtåret och skördeutfallet av synnerlig betydelse. Till att börja med är druvan i motsats till vad lekmannen kan lockas tro känslig för allehanda angrepp, inte minst oidium. Det gäller att hålla nere uttaget för att nå full fenolisk mognad och att ha is i magen inför skördetillfället. Odlaren har alltså dubbla skäl att gallra noggrant när hen arbetar med carignan/mazuelo.Sedan har vi skörden och då gäller att den som börjar skörda lite för tidigt missar årets fulla potential och den som väntar någon dag för länge får kanske se en icke ringa andel av skörden ätas upp av rötsvampar – carignan/mazuelo är inte helt okänslig för rötangrepp, särskilt inte om det kommer nederbörd då druvan i princip är mogen.

MDLVX

Den som nu klarat av allt det där ovan står inför utmaningen att pricka jäsnings- och macerationsarbetet. Min erfarenhet är att carignan blir som du gör den och allra bäst brukar den bli då man gjort hemläxan i vingården och sedan bara låter den vara i vinkällaren. Det vill säga fram tills det är dags att lägga vinet på ek.Vissa viner når nya höjder med hjälp av en tid i ekfat, andra går under. Generellt gäller för carignan att vinet som gjorts enligt skolboken ovan kan lyfta sig rejält under fatlagringen och till skillnad från många andra druvor kan man vara ganska allmän i sitt urval av typen av fat – låt vara att det finns ett optimalt val för alla carignan-viner likväl som för alla andra av druva komna drycker. Samtidigt som, som alltid, faturvalet handlar om vad slutmålet är. Miguel och jag vill bevara både ursprung och druva samtidigt som vi vill ge vinet en stram struktur och en tillgänglig fruktighet. Därför arbetar vi med ett noggrant urval framförallt franska och amerikanska fat från olika tunnbindare.Nog av. 2015 i trakterna av Briones i Rioja resulterade i en rekordtidig skörd. Vintern var ”normal” om än kall; varm och torr vår; varm och tämligen nederbördsrik juni och juli (ooh, se då upp med oidium!); juli rekordvarm (varmast på 75 år); normal augusti med lite regn; september och oktober mycket fina med torrt och vackert väder. Skörden på Bodega Miguel Merino gick rekordsnabbt mellan 29 september (tempranillo) och 6 oktober (mazuelo till MDLVX). Mycket rena druvor, bra balans och trevlig frukt.Vår mazuelo vägde in på 13,5 %, pH 3,29 och 4,6 total syra om det nu säger er något. Återkommer i ärendet tids nog. I Sverige kan vi för närvarande via beställningssortimentet prova årgångarna 2008 och 2010 av det här vinet.

Steve Vai. Mattias Ia Eklundh. Roine Stolt.

Sveriges bästa vintips, Steve Vai goes Thomas Funck & avund

Publicerat 2013-10-24 av Lars Torstenson

Sveriges bästa vintips finns i viniferats ögon på vinifierat. Så klart. Samtidigt är det väldigt trevligt när andra tycker om samma viner och hyllar dem så som de förtjänar att hyllas, alltså då renhet och fulländat vinmakeri sätts i högsätet och inte vinets rykte eller stora doft. Nu är det sannerligen inte fel att söka sig till nya viner som föregåtts av sitt rykte, men det gäller att hålla gommen kall och objektiv när du provar dem. Kort sagt dumhyllas vissa viner på ett obegripligt vis och det gäller särskilt doftrika, småskitiga viner och flaskor från dumhyllade producenter, som lyfts till skyarna för att de gjort vin i 100 generationer, ser rätt ut eller för att de säger rätt saker vid rätt tillfälle. Det som sägs i den sista bisatsen står inte i motsats till hyllningar av producenter som gör allt rätt, och ser rätt ut, så länge de också gör tidslösa klassiker. Till saken (texten så här långt är ett sätt att bädda in detta inläggs raison d’être): Kloka tankar från Magnus Ericsson på Uppkorkat (läs här) – en blogg som vinifierat för övrigt varmt kan rekommendera även då den inte tar upp viner som vinifierat har ett direkt intresse i. Här vid sidan finner ni också en bild från DN häromdagen. DN som för några veckor sedan och till vinifierats stora tillfredsställelse tog sig före att dödskallemärka ett vin på grund av dess ohemult låga pris. Modigt, rätt. Självklart fick skribenterna på tafsen för det och tidningen bad så småningom om ursäkt. vinifierat förstår att det är känsligt att peka ut en enskild vara/producent/importör, men det är ändå synd att DN inte stod fast vid detta i grunden korrekta grepp: även vinkonsumenten bör vara medveten om vad den dricker och vilka konsekvenser dess vinval har för andra. Kanske låter DN sina skribenter återkomma med en större artikel i frågan, där flera produkter skärskådas? Det vore i sanningen bra konsumentjournalistik. Hursomhelst lyfts i klippet här vid sidan om Clotilde Davennes mousserande vin, Crémant de Bourgogne, fram. Dessvärre gjorde den oväntade

uppmärksamheten att Clotildes crémant tog slut på nolltid. Åter i lager i mitten av november och sedan släpps den i ordinarie sortimentet den första december. En liten men viktig detalj, till skillnad från vad som sägs i DN:s i övrigt utmärkta text arbetar Clotilde med ”zero dosage”, ingen sötma tillsätts i samband med den slutliga korkningen av flaskan. Detta är ett ytterst medvetet val från Clotildes sida eftersom hon, som alltid, vill att druvan (här pinot noir och chardonnay) och ursprunget (Chablis och Epineuil) ska slå oss på näsan utan ovidkommande dofter samtidigt som en frisk syra ska skölja över, eller kanske snarare ner i, oss då vi hinkar i oss hennes lika eleganta som välgjorda alster. Att Clotilde själv kommer från Champagne bidrar sannolikt till att det här mousserande vinet bland annat spöade skiten ur betydligt dyrare champagner när franska TV-kanalen Antenne 2 lät göra ett bubbeltest häromåret. Steve Vai goes Thomas Funck. Steve Vai goes Steve Vai (notera killen som får röra Steves gitarr efter 0.52, löjligt, är jag avundsjuk? ja).

Prisvärt inlägg, Blondie & Vai

Publicerat 2012-10-25 av Lars Torstenson

Den enda som kan avgöra huruvida en upplevelse eller en sak är prisvärd är den som betalar för företeelsen i fråga. Och detta oavsett om vi talar om musik, konst, litteratur, en sällskapskatt, en tävlingshäst, en mjökko, mat, en prydnadsväxt, vin eller något annat. Däremot torde det i de flesta sammanhang gå att rangordna efter kvalitet. Det kan gälla hållbarheten på ståltråd, funktionaliteten hos en skiftnyckel eller kanske upplevelsen av ett

Vai – ett fynd.

vin. Här kan man komma med den lika återkommande som infantila invändningen: ja, men då är frågan vad som är kvalitet?! Ha, har du tänkt på det? Det som är kvalitet för dig kanske inte är kvalitet för mig? Nej, så är det säkert ity den som använder slik argumentation i sin polemik placerar dessvärre sig själv i en sandlåda där endast andra likasinnade leker och gläds över billigt fläskkött som färgats rött och andra varor som de tycker är kvalitet eller i vart fall prisvärd kvalitet. Andra har upptäckt att det föreligger en viss kvalitetsskillnad mellan ett par inte helt vattentäta stövlar och ett par som är täta och dugliga i regnoväder även efter 300 användningar. Hur många har idag koll på Du Mauriers storsäljare Trilby och hur många har koll på Strindbergs verk? Om någon missade det, var det sista en retorisk fråga eftersom ingen har koll på Trilby idag av det enkla skälet att den romanen inte håller samma kvalitet som Strindbergs verk, men den sålde mer på sin tid. Till saken: kan man rangordna vin efter prisvärdhet? Ja, självklart kan man det. För egen del. Men kan rimligtvis inte göra det åt andra – låt vara att ”Fynd” kan se bra ut i en vin – eller köksmixerprovning i en tidning. Det enda rimliga sättet att åt andra bedöma och värdera vin är att göra det så objektivt som möjligt utifrån sin kunskap och den subjektiva upplevelsen och efter en strikt kvalitetsskala. Det är sedan upp till konsumenten att avgöra hur högt på kvalitetsstegen plånboken orkar klättra. Klart är att det inte finns några billiga fyndviner. Sist men inte minst: den som betalar 20 miljoner för en tavla gör det sannolikt mer undantagsvis om den inte anser produkten i fråga vara prisvärd. Blondie. Vai.

Klimatförändringarna & vinodlingen & The Chiffons & Zappa & Vai

Publicerat 2012-06-24 av Lars Torstenson

DN och SvD skriver idag om att framtidens Sverige blir regnigare, att uppvärmningen blir störst i norra Sverige, att vi får fler is- och snöfria ytor och perioder i och med att uppvärmningen blir störst under vinterhalvåret och, slutligen, att de extrema uttrycken i klimatet kommer att bli vanligare och mer påtagliga, till exempel ”äkta” värmeböljor och orkanliknande stormar. Med andra ord inget nytt under solen. Det här är vad SMHI med flera sagt i åratal. Och vad säger det den svenska vinnäringen? Jo, att det kanske inte blir så mycket enklare att odla vin i de södra delarna av landet, det svala klimatets utmaningar byts mot andra utmaningar, som ökad nederbörd och fler extrema klimatologiska uttryck; samtidigt öppnar förändringarna för odling lite längre norrut. The Chiffons. Frank Zappa med Steve Vai.