Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Test: osvavlat vin öppet två år

Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?img_2169För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.img_2169

Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.img_2169

Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.img_2169

Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.img_2169

Mando Diao!

Stelbent blir lätt hänt valhänt

Det är sällan lätt att vara rigid utan att i längden riskera att framstå som aningen fånig. I dagarna lät Systembolagets etikettgranskare meddela Domaine de Brescous svenska importör, att det nya vinet, Château Brescou, inte får säljas i Sverige om inte baksidesetiketten åtgärdas. Där återfinns nämligen ordet ”bio” och det får inte stå på etiketten om inte vinet är ekologiskt certifierat.bildOrdet ”bio” står där därför att producenten vill på sin etikett visa regelverket för tillåten svavelhalt inom olika discipliner – konventionellt, ekologiskt och biodynamiskt – eftersom gården alltid ligger så lågt med sitt svavel, vanligen rejält under nivån för biodynamiskt vin. Ingen annan har haft någon åsikt om detta. Inga kontrollorgan i Frankrike. Inga kontrollorgan i något annat av det dussinet länder dit gårdens viner exporteras. Men i Sverige blev det stopp för det 100-talet buteljer producenten kan förväntas sälja av sitt prestigevin det kommande året. Fast riktigt stopp blev det nu inte. Systembolagets konkurrent näthandelsföretaget Xwines säljer också Domaine de Brescous viner i Sverige så om Brescous nya ”Château-vin” nekas plats i Systembolagets beställningssortiment finns det ändå att köpa i Sverige. Och det kommer finnas på restauranger.

Svavelfritt efter snart tre år

Drog i helgen en av de osvavlade rödingarna vi gjorde på Domaine de Brescou 2013, ni vet kanske, ren cab, jäst rakt av och buteljerad, odrickbar inledningsvis, synnerligen rustik och rå då, nu, efter snart tre år, riktigt saftigt god, inte rustik alls och för att prata matspråk mer låga smaker än om det varit svavlat, men tanninstrukturen är tveklöst bättre på det här än det svavlade syskonet, inga off flavours alls, bara renhet som vore det en nyputsad barnrumpa, vilket får er utsände i de osvavlade vinernas alltför ofta ointressanta och ibland rent av defektstinkande environger där funky inte har med musik att göra, att fundera över den enorma utmaningen den sanne naturvinsälskaren står inför då kören med naturvinsproselyter brister ut i patetiska hyllningskörer till den bakfyllefrämjande etanalens, det giftiga ochratoxinets, den beska orenhetens och den galopperande flyktiga syrans ära. Lite perspektivlöst, rent av navelskådande och kanske inte minst knappast ödmjukt med tanke på vem som gjort vinet som får den ovan nämnde att utropa det patetiska som strax ska följa, men hursomhelst: oh, så gott osvavlat vin kan vara!13517763_995576853873527_44434319_o

Svavelosande musik!

Kort långtidstest rosévin

I samband med att jag i år fick i uppdrag att än en gång färdigställa blenden på Les Lauzeraies Tavel passade jag på att plocka med mig ett par pannor och ställa dem på terrassen här hemma. Syftet var att dels se hur årets blend tar sig ut över tid i öppen flaska, dels jämföra med fjolårets tappning. En förbistrande omständighet för det stackars vinet från 2015 var att det var ett tankprov varmed det vanligtvis är mindre stabilt än det som snart kommer finnas på flaska i ett systembolag nära er där i Sverige. Nog av! Vad gav då detta vid handen?IMG_08711.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det Les Lauzeraies 2014, No 2724, 109 sek som gäller.IMG_2138

2.Les Lauzeraies 2015, öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrad: Till nackdel för det här vinet ska, utöver att det i grunden är ett tankprov, sägas att det är en flaska som gjorts via mitt blendningsarbete. Med andra ord har även en stor del av vinet i flaskan luftats igenom ordentligt, varför det fria svavlet är mycket lågt, knappt alls kvar, och viss risk för snabb mognad föreligger. Men nej, vinet var som om inget hänt efter en vecka! Visserligen bidrar kolsyran i tankprovet till detta och vi vet att svavlet inte behövs för att hålla oönskade aromer borta i välgjorda viner, men ändå, det här är ett kommersiellt vin som görs i hyggligt stor skala (vår för Sverige unika ekologiska version görs i år i 30 000 ex). Den här kvalitén har inget med mitt blendningsarbete att göra, istället lyfter jag på hatten för Vanessa Riou och de andra medarbetarna i vingårdarna och vinkällaren i Tavel. Det här vinet släpps till försäljning i Sverige om en månad, alltså 2 maj. (Det buteljerade vinet på bilderna är det konventionellt gjorda Les Lauzeraies som säljs på andra marknader än den svenska – om det är lika bra? jajo, nästan…)IMG_2140-2

80-talskitsch med en stor röst.

Långtidstest: Hustrun intervenerar!

Det började med ett sådant där obehagligt ryck som den man lever tillsammans med kan få i obevakade ögonblick. ”Vår!” utbrast Hustrun och på något vis kändes det som att inget gott kunde komma ur det. ”Nu ska vi” (vi?!) ”röja terrassen!. Du får börja med att ta bort dina vinexperiment!” ”Men du,” försöker man då, ”måste väl förstå att det där ingår i ett projekt som är större än jag, än oss, än terrassen, det är forskning, gumman, forskning!” ”Forskning my a…, du måste förstå, lille gubben, att ingen bryr sig…” ”Ingen bryr sig? Hallå! A-l-l-a HR i hela världen bryr sig, för att inte tala om Framtiden!” ”Nej, nu är det dags att sätta stopp för de där dumheterna, du har fått ha dina mögliga viner på terrassen länge nog, nu får det vara slut, ingen bryr sig, därmed basta, och du måste inse att det där är inte nörderi, det är något mycket allvarligare och jag säger det igen: du behöver hjälp. Jag säger det i bästa välmening. Oavsett ålder, kön, nationalitet… folk har inte öppnade, gamla, odrickbara viner i rävfällor på terrassen.”IMG_0816Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).

IMG_0819

Björk 2014, björkvin öppnat för cirka 15 månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, ganska stor doft av trä med inslag av sav och någon form av sake, träslöjdslektionsal och Casco lim; liknande i smaken, inte så kul, rejäl eftersmak med beska och inslag av trä och trälim. Det här vinet bör nog drickas i relativt nyöppnad form.IMG_0820Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.IMG_0818Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.IMG_0833Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.Niagara 1(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)Niagara 2Det är över nu. Je dois m’en aller. It’s all over now. Final countdown. Jag måste ge mig av.

Niagara-bonus. Les Rita Mitsouko-bonus.

PS Färgen på rosévin: svavlet för tusan!

Skam till sägandes glömde er utsände i de orangeskimrande rosévinernas föråldrade värld en ack så viktig detalj avseende rosévinernas färg (läs här om rosévinernas färg). Hur kommer det sig, måste en eller annan vaken HR ha frågat sig, att äldre roséviner tenderar att få en högre färgintensitet medan rödtjut ljusnar? Jag menar, antocyaner som antocyaner!? lade kanske HR:en för säkerhets skull till som om den tillfrågade var ett riktigt dumhuvud.IMG_2132Ja, med tanke på det där fräcka tillägget förtjänar egentligen frågeställaren inget svar men då fräckheten är ett diskutabelt fantasifoster hos svaranden själv skulle det vara djupt orättvist att inte svara på frågan om rosévinernas med tiden allt högre färgintensitet, detta inte minst med tanke på den teaser som återfinns i rubriken och som bjuder in till en annan fråga: Vad menar du, påverkar svavlet rosévinets färg?IMG_2129

Ja, det är så det är. Svavlet har en direkt inverkan på rosévinets färg. Rent krasst kan man dra iväg färgen åt det ljusare hållet genom att tillsätta mer svavel. Allteftersom det fria svavlet binds i vinet blir färgen mer påtaglig. Med andra ord sticker rosévinernas färg iväg åt orange och rent av brunt med tiden men samtidigt tilltar den också i styrka. Så när vinifierat påstod att hela färgskillnaden mellan de båda flaskorna på bilden kom av årgången och att den yngre fått sig mer gröna druvor till livs så var det inte hela sanningen. Den mörkare flaskan var de facto något ljusare i sin, om uttrycket tillåtes, grönaste ungdom då det fria svavlet kanske låg uppemot 30 mg/l jämfört med halten som nu, flera år senare, sjunkit till < 10 mg/l. (OBS! 25-30 mg/l är en ”normal-låg” nivå, de flesta lägger sina roséviner runt 45-50 mg/l fritt svavel i samband med buteljeringen)

Cowboy Junkies!

Test: Osvavlat vin öppet ett år!

Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:bildDet vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.bild

Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.bildPå tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).bild

Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.Björk 2014 - 2

Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.

Mer Libertines.

Svavel & terroir

Har vid två tillfällen under de senaste veckorna blivit ombedd att tala om svavel, svavelbaserade aromer och terroir. När jag provade osvavlad chardonnay och svavlad chardonnay på Domaine de Brescou med en studieresa med kunnigt folk från Systembolaget kategoriserade de flesta det osvavlade som naturvin, varken mer eller mindre, och det svavlade som chardonnay utan solklart ursprung men med druvuttryck.

Veckan innan, i Sverige, tyckte de ambitiösa medlemmarna i svenska sommelierlandslaget att det var svårt att hitta terroir, druva och ursprung i framförallt den osvavlade chardonnayn men även den svavlade (alltså samma viner från Domaine de Brescou som nämns ovan). Chardonnay från olika delar av Bourgogne utan svavelbaserade aromer (men med tillsatt svavel) hade de lättare att identifiera medan allra enklast verkade de ha med chardonnay från Bourgogne med svavelbaserade aromer.Det osvavlade vinet

Kanske är det lite taskigt av en vinmakare att påpeka vad som kan anses vara ren druva och rent ursprung och vad som snarare är aromer byggda med hjälp av ett fokuserat jästurval och svavel (eller för den delen ek), å andra sidan tycker jag det är trist med alla de där mer svavel- än terroir-stukade vinerna: den som tittar på Sancerre för 30 år sedan och samma område idag känner knappt igen sig; idag är lejonparten viner gjorda med de jäststammar som togs fram för ändamålet under sena 1980- och hela 1990-talet (som till skillnad från den jäst som flitigt används sedan 100 år inte var ”neutrala”).

Noterbart är att de flesta har svårt att direkt förstå det här med de svavelbaserade aromerna (vilka, sorry, måste upplevas för att man ska känna/förstå vad det är), de ser däremot med lätthet att det finns viner som inte luktar svavel och sådana som bjuder på svavelstick och rent av svavelbeska i smaken, men det är en helt annan sak. Sådant förekommer till exempel i en del översvavlade viner från Tyskland och enkla boxar och flaskor där producenten måste panga på med allt vad som är tillåtet (och kanske lite till) för att hålla oxidation och rötangripna och på annat vis skadade druvor stången, samt i en del fall då producenten tillsatt sitt svavel vid fel tidpunkt och på fel sätt varför även ett lågsvavlat vin kan lukta svavel.Glasskugga

Slutsatsen av den här något ofokuserade posten är 1. Osvavlade viner uppvisar inte med självklarhet mer terroir och druvtypiskhet, oftast upplevs det tvärtom. 2. Många uppfattar svavelbaserade aromer som terroirutryck, rent av mer så än viner från samma område utan de svavelbaserade aromerna. 3. Viner gjorda med återhållna mängder svavel och utan aromsökande jäst (men eventuellt med tillsatt neutral jäst) är under förutsättning att de är välgjorda renast och mest stringenta både som vin och i sina druv- och terroirutryck, vilket dock inte med självklarhet innebär att alla ser just det.The Libertines

Nu ska jag prova det osvavlade vinet som stått öppet i ett år. Rapport på en blogg nära dig inom kort (sannolikt på söndag kväll)!

Libertines förgyller vår vardag!

Vinets vett & etikett

Med anledning av det nya kravet på att det ska stå ”Innehåller sulfiter” på svenska på vin som säljs i Sverige seglar än en gång frågan upp om vad som egentligen bör stå på en vinetikett. Kanske vore det bästa om Livsmedelsverket (SLV), Socialstyrelsen och/eller Systembolaget tog på sig att genomföra upplysningskampanjer med jämna mellanrum. På sociala medier, och via tidningsannonser, TV-reklam och ”annonser på stan”. Då finge större delen av sanningen och innehållet plats och allt bleve tämligen korrekt. Kanske skulle då en upplysningsannons se ut så här:

”Viktigt om våra viner!

Bästa vinkonsument,

vi vill på detta sätt göra Dig uppmärksam på att vin är livsfarligt. Det innehåller mer eller mindre alkohol. Ett gift som Du kan bli beroende av och i värsta fall dö av, till exempel om Du dricker sådana mängder så snabbt att Du drabbas av alkoholförgiftning. Du kan också falla i sömn och sätta Dina egna spyor i halsen så Du kvävs.

Vin innehåller också vanligtvis diverse naturliga ämnen som den kan reagera på som är allergisk, astmatiker, migränbenägen, diabetiker eller dras med något annat otyg som faller inom ramarna för denna varning men är alltför omfattande för att här återges i detalj. Framförallt tänker vi då på svavel, som kan få luftrören att dra ihop sig på astmatiker. Den som är migränbenägen kan även vid måttfullt intag reagera på histamin i rödvin. Till exempel. Vi måste också varna för att även den som på intet vis dras med något av det nyss nämnda kan råka ut för så kallad bakfylla – huvudvärk, illamående, törst, olustkänsla, saltsug och trötthet dagen efter det ohemula alkoholintaget – om den dricker vårdslöst.

Särskilt måste betonas att den som dricker slarvigt kan tillfälligt fördummas av alkoholen och bli såväl våldsam som gråtfärdig, nonsenslallande, otydlig i talet och vän med alla samtidigt som hen kan komma att uppfattas som just dum.

Medan faran med vad ett legalt vin kan innehålla utöver det ovan sagda är kraftigt överdriven kan olagligt behandlade viner innehålla saker som färg- och smakämnen. Något som den som är känslig för sådana ämnen måste se upp med. Notera att färgämnen och annat fuffens i princip endast förekommer i massproducerade, enklare viner emedan bättre viner, gjorda på väl odlade och därmed dyrare druvor, inte behöver sådana tillsatser.

Många tror att allt vin som säljs i Sverige avsmakas, kontrolleras och testas fullt ut i laboratorium. Vi vill understryka att så inte är fallet. Vissa ämnen analyseras aldrig eller mycket sällan och det är bara vissa viner som genomgår en någorlunda fullständig kontroll. Att genomföra fullgoda kontroller skulle bli mycket dyrt och sannolikt förstöra den goda affären och som vi är övertygade om att alla skattebetalare föredrar att få tillbaka lite på vininköpen fokuserar vi på den biten. Det är också därför vi säljer så mycket av de populära billighetsvinerna. Vi vet att de inte är så hälsosamt producerade och att både en och annan människa råkar illa ut på vägen och att naturen inte alltid hanteras så väl, inte ens då vi talar eko och reko/fair trade, men det anser vi väger lätt mot att den okunniga alternativt hänsynslösa och framförallt betalande och återköpande konsumenten får det den vill ha.

Tänk för övrigt på hur det skulle se ut om vi analyserade färg- och smakämnen och ochratoxin i de billigaste vinerna, eko som konventionella, eller om vi krävde att sockerinnehållet skulle sättas ut på förpackningen? Det vore just snyggt! Samtidigt vill vi visa att vi tar ansvar och därför inför vi nu en regel som säger att det på etiketten för vin som säljs i Sverige ska stå ’Innehåller sulfiter’. På svenska som alla förstår. Och kom ihåg: vi finns här för Dig!”

The End.