”… planterade han på marken…”

På Domaine Rabiega, där jag måhända som bekant är tillbaka, nu som konsulterande vinmakare, har vi precis planterat ett drygt hektar syrah och en liten skvätt mourvèdre – en druva som tidigare inte funnits på gården. Detta inom ramen för ett medvetet och långsiktigt arbete med att få tillbaka gården och dess viner på kvalitetspyramidens topp. Och om nu ambitionen ligger där, att nå toppen på pyramiden, är ingen detalj för liten för att inte vara viktig. Inte minst gäller detta planteringen. Görs denna väl kan bonden glädja sig åt kanske 70-80 år med bra druvmaterial, görs den mindre bra kan det i värsta fall innebär att just den här åkerlappen aldrig kommer leverera på den önskade nivån – kanske måste planteringen till och med göras om efter några år.

Det sistnämnda, att göra om, är en katastrof. I samband med en omplantering måste bonden låta marken ligga i träda mellan fem och tolv år, beroende på jordens beskaffenhet (kan bland annat bedömas utifrån skicket på plantorna som tidigare vuxit på marken). Detta för att på ett naturligt sätt eliminera risken för att nematoder ska sprida virus till rankans rötter. Förr fanns möjligheten att påskynda processen genom att ”tvätta” jorden med en mer eller mindre, oftast mer, giftig produkt. Numer är det träda som gäller till båta för grundvattnet och förhoppningsvis oss alla. Tilläggas ska, att innan bonden kan ta ut full skörd efter planteringen måste hen vänta ytterligare fyra-fem år…

Innan vi nu kommit så långt att vi kunde sätta plantorna i marken hade alltså 1. De gamla stockarna ryckts upp. 2. Marken legat i träda/såtts med annat under flera år. 3. Marken djupplöjts och stenar och gamla rötter plockats bort för hand (ett grannlaga arbete). 4. Jorden snyggats till och fått en jämn yta. Utöver detta hade vi utifrån gårdens målsättning och förutsättningar valt ut en druvsort. I det här fallet alltså syrah. Men det räcker inte med det, för det finns många varianter av merparten druvsorter som används för vintillverkning. Därför måste bonden också välja variant, klon, av sorten hen bestämt sig för. Vi har med utgångspunkt från vår målsättning på Domaine Rabiega – bästa möjliga kvalitet – valt en lågavkastande, högkvalitativ klon. Sådana väljer bara den som är beredd på att arbeta med en liten skörd. Den som är ute efter mer volymbaserade viner som ska säljas till lägre pris gör ett annat val.

När sorten och klonen väl är vald, gäller det att hitta en lämplig rot till denna. Detta då i princip alla vinstockar numer är ”europeiska” sorter, som syrah och chardonnay, ympade på ”amerikanska” rötter, som ruspetris och berlandieri i olika korsningar. Orsaken till detta är den berömda vinlusen som angriper vinrankans rötter och tar död på stocken såvida inte rötterna utgörs av ”amerikansk” vitis, som kan leva i symbios med lusen. Ergo: en rot ska väljas. Denna ska dels fungera med sorten/klonen, dels med jorden och klimatet. Det finns rötter ämnade för nederbördsrika eller torra områden, för hög eller låg avkastning med mera. En vetenskap och ett synnerligen viktigt arbete att gå till grunden med innan plantorna åker i backen. På Domaine Rabiega har vi valt en rot som klarar torka och kalkrik  jord bra och som inte trycker på avkastningen.

Förr planterades alltid rankorna för hand. Numer används vanligen en planteringsmaskin och för att raderna ska bli raka navigerar traktorn med hjälp av en GPS. Planteringsmaskinen är så väl genomtänkt att den till och med ger den nyplanterade rankan en skvätt vatten innan den lämnar sin avkomma väl förankrad i marken. För oss som nu ska ta över ansvaret för den nya stocken gäller att skydda den mot hungriga kaniner och torka. Sedan återstår bara att sätta en pinne/stötta vid varje planta och att därefter placera ut de stolpar och den ståltråd som rankan ska klättra på i framtiden.

Musik.

Nya Brescou uppmärksammas

Arbetar sedan 2006 som konsult åt Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Roliga år. Dels därför att uppdragsgivaren både är kunnig och kul att arbeta med, dels därför att så mycket har blivit gjort under de här åren. Bortsett från att gården numer är certifierad såväl hållbart som ekologiskt och är co2-neutral har en mängd andra förändringar och förbättringar gjorts. Inte minst har en hel del nyplanteringar sett dagens ljus. Bland annat har druvorna till gårdens nya vitvin, som i dagarna rönt uppmärksamhet på flera håll i Frankrike, bland annat i Terre de Vins, kommit i marken och setts frodas.

Det är kul att vinet uppmärksammas redan nu, för det är inte färdigt än. Menar då inte mognaden på just den här flaskan utan att vi fortfarande håller på att skapa vinet – och när vi talar om att ”skapa” är det inget hitte-på som i Mats-Eric Nilssons lätt förvirrade värld utan ett försiktig orienterande mellan de grynnor och skär och eureka-upplevelser som dväljs i att söka rätt druvkombinationer, att skörda vid rätt tillfälle, att hålla fingrarna i styr och inte minst att vänta på att stockarna ska nå den ålder då de börjar bli bra på riktigt. Många bitar är på plats men inte alla. Det tar tid att göra bra vin och det här projektet är, om vi börjar vid planeringen och så småningom planteringen, bara tio år.

Hursomhelst så har jag fått vara med och ”designa” det här vinet från grunden. Det ska bli gårdens vita toppvin och kommer heta Château de Brescou – inte ”Domaine” som övriga viner – när allt är klart och stockarna vi använder uppnått rätt ålder. Sorterna och deras andel i helheten är alltså utvalda för att tillsammans göra jobbet (grenache blanc, marsanne, roussanne, clairette och bourbolenc) och det verkar de göra (puuh, konsulten andas ut). Det vi följer noga nu är vilka förbättringar vi kan göra avseende utgångstidéerna kring det här vinet, alltså vad i processen vi kan förbättra, till exempel att med än bättre precision pricka rätt tidpunkt för skörden (vi talar då exakt på dagen, inte rätt vecka eller ”på ett ungefär”).

Det ovan nämnda vinet finns ännu inte Sverige (det finns ju egentligen inte… det är också därför det fortfarande får stå ”Domaine” och inte ”Château” på etiketten), men här i vårt land hittar vi tvillingvinet, det röda Château de Brescou, nr 71705, 139sek (också det ett vin vi byggt från grunden/planteringen och ännu inte riktigt i mål – vilket så klart inte hindrar att det smakar bra redan nu… druvorna är grenache, carignan, syrah, mourvèdre och counnoise) samt småsyskonet Domaine de Brescou ”Chardonnay” 2016, nr 71421, 99sek (smakrik chardonnay som vi försökt fånga söderns rondör med, jo, just så, ett vin som fångar söderns rondör, och det utan att bli baktungt eller fatt).

Musik.

Syr, syrah, syrahst

Har på kort tid fått tre enträgna förfrågningar om att tipsa om lite syrah, min gamla paraddruva. Klart en ställer upp på enträgna förfrågningar när de inte handlar om något dummare än något som kan leda till förtäckt marknadsföring av egenintressen. Å andra sidan garanterar er utsände i syrah-druvornas peppriga och animaliska och understundom ihopskrynklade* värld på den heder och samvete han inte har att de följande tipsen verkligen är rejält typiska uttryck för syrah, till och med i så stor utsträckning att han själv vid några obevakade ögonblick lyckats pricka druvan på just de här exemplaren.

Kan inte påstå att vinets Nya värld alltid överraskar med klockrena druvtoner i klassisk stil men när vi talar Mullineux från Sydafrika är det just det som gäller, först ut i syrah-racet är därför Mullineux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek (finns i skrivande stund i 37 butiker, skynda fynda).Den som vill ställa klassisk syrah från vinets Nya värld mot klassisk shiraz, som druvan bland annat heter i sitt oftast annorlunda uttryck i Australien, kan duka upp med Mullineux mot den väldigt ursprungstypiska, och därmed också mindre klassiskt syrah- och mer shiraz-typiska, Jacko’s Shiraz 2012, nr 75866, 179 sek. Vinerna från Domaine Combier (Crozes-Hermitage) släpptes för ett par månader sedan i det svenska beställningssortimentet. Det alldeles för billiga Cuvée Laurent (nr 70422, 169 sek) har redan tagit slut, men påstås vara på väg in igen. Nu finns det som tur är ytterligare två fina exempel på Crozes att tillgå från Combier: Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek och Crozes-Hermitage Domaine Combier 2016, nr 74696, 199 sek. Efter den våghalsiga utflykten till Australien ovan är vi här tryggt tillbaka i ett så klassiskt uttryck för druvan som tänkas kan.Den som möjligen vill bolla in ett kanske något mindre självklart syrah-vin i provningen kan fundera över om inte Sydhang 2015, nr 99430, 199 sek, då är lockavaran att slå till på. Syrah från Dorli Muhr och Österrike (Carnuntum), finns i skrivande stund i tio butiker. Bråttom alltså, men det lär komma in fler årgångar av det här vinet framöver.

På jakt efter syrah.

Va? Ändå fler tips? Mer udda och exklusiva? Okej, kör då Mullineuxs tre ”terroir-syrah” mot varandra, samtliga är  från årgången 2015, kostar 699 sek per panna och går att beställa via Systembolagets hemsida: ”Granite”, nr 95449, ”Iron”, nr 95448, ”Schist”, nr 95451.

Syrahno de Begerac – tidernas bästa syrahdetektor. Ändå mer om den berömde Syrahno. Syrahno-kärlek?

*Ni har väl sett mogen syrah?

Vintips!

Svepte häromdagen igenom någonstans runt hälften av importören Terrific Wines viner och hittade där några fynd jag vill tipsa alla HR särskilt om. Möjligen kan någon sur och högst sannolikt dessutom rälig – detta i och med att sur- och rälighet går hand i hand av det uppenbara skälet att den sure förr eller senare också blir rälig (i förekommande fall kan det vara tvärtom så att den rälige blir en sur fan, men det är inte ödesbundet på samma sätt; bevisligen finns det massvis av räliga människor som på intet vis är sura medan sura människor antingen är räliga eller på väg att bli det) – individ invända ”men, du är ju kopplad till Terrific via dina åtaganden i livet, du du du du ber för din sjuka moster!”, japp så är det och passar inte det så finns det massvis av vinspalter som verkar vara objektiva men som i själva verket är reklam och så finns det i sammanhanget ett ytterst litet fåtal spalter som, tro det eller ej, står så obundna en kritiker nu kan stå i sitt förhållande till omvärlden. Nog av, till saken: tips! Vad tyckte jag stack ut så positivt att jag inte kan avhålla mig från vilseledande konsumentupplysning? Jo, detta:

Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 sek (en ärlig, terroirdriven bordeaux för 109 spänn, är det möjligt? yup, släpps i beställningssortimentet på måndag (1 oktober), god att dricka nu). Mullineux ”Syrah” 2016, nr 95608, 219 sek (att Andrea och Chris Mullineux gör röjarbra viner vet vi sedan en tid, och här har vi en syrah som är så mycket syrah att det bara är en tidsfråga innan Cyril Ramaphosa kommer tilldela Andrea, som är jänkare och därmed kan få priset, Order of the Companions of O.R. Tambo, släpptes i ett begränsad antal i ett begränsat antal butiker för en tid sedan, beställ nu, missa inte, oerhört mycket syrah för i sammanhanget en liten peng – jag vet, jag har kommit trea i Vinolympiaden för syrah-viner och kan det här med syrah, vilket jag skulle påpeka i sammanhanget om jag inte var så ödmjuk).

 

När vi är inne på ämnet syrah, stod sannolikt också för den som inte är lika hårt syrah-skruvad som er utsände i de av såväl morgon- som kvällssol rhônande druvornas egensinniga vingårdar Domaine Combier ut. ”Cuvée Laurent” 2016, nr 70422, 169 sek, Crozes-Hermitage 2016, nr 74696, 199 sek och Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek (samtliga ok att dricka nu samtidigt som de alla vinner på att lagras, men se upp med syrah-tunneln på Clos des Grives, så välmatade syrah-viner brukar vara utmärkta de första tre åren efter skörden sisådär för att sedan gå in i en tunnel och komma ut som magnifika exemplar när de är någonstans upp emot tio år).

Vidare erbjöd provningen ett utmärkt tillfälle att spana in olika stilar av pinot noir. Jag tipsar om två sinsemellan mycket olika. Först ut är den oerhört mumsiga och lättomtyckta Ponzi Tavola Pinot Noir 2013, nr 74091, 269 sek (börjar få fin mognad nu, den som inte tycker om det här har antingen dålig smak eller fel eller är bara dum), mot den godingen ställer jag dess motsats, en stram, disciplinerad och framförallt nyklassicistisk skönhet från Bourgogne: Ladoix Premier Cru ”La Micaude” 2016, nr 74614, 399 sek (den som inte gillar det här behöver inte ha dålig smak eller vara dum, men den har fel och behöver träna mer, drickbar för nyklassicismens tillskyndare, övriga bör lagra det några år).

På tal om nyklassicistiska viner så har den här tidigare omskrivna champagnen Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399 sek, mognat fram lite mer gäddhäng och muskler på den från början vackert skelettliknande konstruktionen och blivit både stilig och elegant, fortsatt inget för klåpare och amatörer, men ack så bra för er som gillar stramhet, syra och studs i stussen, drick nu eller lagra flera år och se den få en liten dubbelhaka och fördubblat midjemått och hyggligt bastanta vader.

Sist men inte minst, från Rheingau, Weingut Achim von Oetinger, kul snubbe, bra viner, väljer två: Jott Alte Reben Trocken 2016, nr 73199, 179 sek (ingen nämnd ingen glömd tror det här är riesling eller så, men det är mestadels… Müller-Thurgau!… bra vin att servera skitnödiga som mår dåligt av att gissa fel, dessutom gott), Hohenrain Riesling Grosse Gewächs 2015, nr 78307, 379 sek (inbjuder inte till analys, därtill är njutningen för stor, drick nu eller låt den växa som mossa i källaren ett par år).

PS Ny årgång av Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199 sek (kanske den snyggaste årgången hittills av det här ytterst smakrika och ändå i strama tyglar hållna zin-vinet från Marco di Giulio – få vinmakare klarar som han att balansera på slak lina…).

Musik! Repris.

Tips till besserwissern: rotundone

Rotundone! Se där, äntligen ett nytt ord att lära sig för den som desperat söker meningen med livet. Kommer vi att få läsa och höra om detta i kommande vinartiklar och provningar framöver? Var så säkra. Har det någon som helst för betydelse för gemene hen eller ens vinklubben? Inte alls. Men den som tror att den inte tråkar ut sin omgivning utan snarare glänser när den säger ”rotundone” istället för ”inslag av peppar” kommer ha stor nytta av ordet.I korthet är rotundone den molekyl (C15H24O) som ger upphov till peppar-inslaget i vin och till skillnad från många andra aromkomponenter kommer den direkt från druvans skal – och bara därifrån; finns alltså inte i till exempel druvans kött eller kärnorna. Det innebär att vinbonden kan påverka dess inslag å det grövsta. Åt båda hållen. Svalt klimat och relativt tidig skörd, alltså inte särskilt fenoliskt mogna druvor, gör susen för den som vill krydda sitt vin. Rik nederbörd eller mer eller mindre omfattande bevattning bidrar också till en högre halt rotundone i druvans skal.Sist men inte minst kan producenten även i vinkällaren öka halten ”peppar”, förutsatt det finns tillräckligt med rotundone i skalen. Olika försök har visat att det är viktigt att laka ur skalen ordentligt och att inte ligga för lågt i temperatur under urlakningsprocessen. Ett praktiskt exempel med duras visade att pepprigheten maxades om musten macererades under åtta dagar vid 25+. Fick urlakningsprocessen fortsätta minskade rotundonet i och med att det följde med de döda jästcellerna till tankens botten.

Den som nu vill göra sig kvitt peppar-inslaget ska å andra sidan till exempel släppa in solen i stockarna, det vill säga gallra bort löv i ganska stor omfattning. Högre temperatur, alltså varmare växtplats, motverkar rotundone – 25+ eller mer har en direkt negativ inverkan. Pepprigheten motas också i grind genom högre jäsningstemperaturer, typ 30+, och lång urlakning av skalen (se ovan om vad som då händer med rotundonet)

Nu är det så klart också så att långt ifrån alla druvor innehåller rotundone. I första hand talar vi här om syrah (vilket bara kan överraska den som inte borde läst hit då detta är helt betydelselöst för hen). Men också om druvor som négrette, graciano, prunelard, mondeuse de savoie, duras och fer servadou, och om… pinot noir och gamay.

Rotundone kan erfaras av människan redan i så små doser som 16 ng/l. Samtidigt visar det forskningsarbete som gjorts på flera håll i världen att så många som var femte människa inte känner den här doften, varför de är tvingade att hitta på något annat eller rent av ljuga och jamsa med när andra säger saker som ”oj, fräscht inslag av peppar” och ”bjeerk, det där pepparinslaget sitter verkligen inte som en smäck på det här vinet, snarare som en fläskläpp”.

Kryddad klassiker. Art Pepper. RHCP. Sgt PepperAnother sgt.

 

Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Vintips: vin av mig!

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Clos Dière cuvée I

Här och nu en i sammanhanget oundviklig post om cuvée I och hux-flux så blev inläggen om Domaine Rabiega till en trilogi, Rabiega-trilogin (se här och här – lägg f ö också till det här som en slags pendang (handlar om Clos Dière blanc)). Till att börja med namnet. Gården hette i likhet med vinerna Domaine Christiane Rabiega när V&S köpte den. Eftersom det inte fanns något marknadsvärde i det namnet, snarare tvärtom, letade jag efter ett annat namn för gårdens tänkta nya, bättre viner. Det blev Clos Dière, eller Clos d’Ière som vi först och mer korrekt skrev det. Familjen Ières gård, betydde det och det var en gång i tiden platsens namn.IMG_1586Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.IMG_2519

Clos Dière alltså. Gjorde på försök två nya rödviner. De kallades cuvée I och cuvée II, blandning ett och två. Tanken var nog att de skulle få andra namn, men av olika skäl stannade det vid cuvée I och cuvée II. Ettan var ren syrah, tvåan carignan och grenache (senare kompletterade med lite cab).IMG_1586Bortsett från att de båda druv-strategierna paradoxalt nog var ovanliga i trakten ändrade vi gödningsprogrammet, gallringen och beskärningen och vi gick över till ekologisk kultur, införde ny ek och Provences första gallringsmatta. Allt det där tämligen omgående (och inte alltid så populärt i trakten). Över tid blev cuvée I så makat i detalj att vi bara skördade druvorna på eftermiddagarna och helst då det blåste. Att vi plockade druvorna vid lite olika tillfällen var självklart. Och medan vi lade ner enormt mycket tid och kraft på odlingen och att sätta skördetillfället (på timmen!) och macerationstiden (nästan på timmen) gjorde vi i princip inget med druvorna och vinet under vinifieringen.IMG_1586(Jodå, vi testade med olika jäststammar, men medan vi med jästen kunde skapa olika, alltid tämligen ointressanta, viner när vi arbetade med en druva som ugni blanc, var syrah-vinet likadant efter sex månader oavsett vilken jäst vi använt; tilläggas kan att vi inte brukade tillsätta jäst annat än åren då vi experimenterade med syrah-druvorna under 90-talets början; tanken att det här med lågt svavel och naturlig jäst skulle vara något nytt är tämligen okunnigt, Clos Dière-vinerna ligger liksom övriga Rabiega-viner från den här tiden lågt i svavel och de röda gjordes så gott som alltid utan jäst eller något som boostade fermenteringen.)IMG_1585Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.Clos DièreFramgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.

One!

PS Om någon petimäter funderar över färgen på texten på den årgångslösa (klassiska) etiketten ovan så är det en specialtappad version av cuvée I 1990, utan ek. Oekad som den var och är, är det en oäkting varför den aldrig fått kalla sig ”cuvée I” och inte heller fått bära ettans vanliga färg på texten. Hur den oekade 90:an är? Håller fint. (Bilderna på de svarta etiketterna avser i båda fallen 03:or.)

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

#TWWD: resumé

En gång om året arrangerar importören Terrific Wines en #TWWD. Åren 2012-14 stod det för Terrific Women Winemaker’s Day. Från och med i år utläses betydelsen Terrific Wines’ Wine Day. Ändringen kommer sig av att man redan från början bestämde sig för att byta tema efter tre år. En annan nyhet sedan premiären 2012 är att ”vindagen” numer arrangeras både i Stockholm och på Ästad Vingård utanför Varberg . Här följer en kort resumé från årets båda #TWWD.FullSizeRenderPå Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.IMG_0576

Efter denna lokala kick-off avlöste så de tillresta vinmakarna varandra i en rasande fart ända tills det på kvällen var dags för en ”winemaker’s dinner” med flera producenter närvarande. Ästad Vingård satsar från och med i år stenhårt på att utveckla sin restaurang och sin vinbar. Av maten att döma den här kvällen är de på god väg att etablera sig som finkrog.IMG_0594

På söndagen for vinmakarna med Blå Tåget till Stockholm. En resa där de fick tillfälle att vid sittande bord med vit duk serveras klassisk räkmacka och nubbe av den trevliga personalen.IMG_0621

Medan #TWWD på Ästad var öppen för alla med rätt ålder var dagen i Stockholm, påföljande måndag, inriktad på ”branschen”. Precis som på Ästad gavs tillfälle att prova viner från de tillresta vinmakarna och att prata med desamma (vinmakarna alltså). Den som ville kunde höra Isabelle Ogier från Domaine de Nalys tala om mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape och vikten av att välja rätt rotstock. IMG_0631Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco).IMG_0617 Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike. IMG_0638Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike.IMG_0600 Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel. IMG_2138Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja.IMG_0598 Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika. IMG_0633Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om carignan och syrah.IMG_0630Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).IMG_0595

Gravity (spelad på den snyggaste stratan hitom Rory Gallagher)! Mayer-bonus för er som tycker om en slow blues.