Tips till besserwissern: rotundone

Rotundone! Se där, äntligen ett nytt ord att lära sig för den som desperat söker meningen med livet. Kommer vi att få läsa och höra om detta i kommande vinartiklar och provningar framöver? Var så säkra. Har det någon som helst för betydelse för gemene hen eller ens vinklubben? Inte alls. Men den som tror att den inte tråkar ut sin omgivning utan snarare glänser när den säger ”rotundone” istället för ”inslag av peppar” kommer ha stor nytta av ordet.I korthet är rotundone den molekyl (C15H24O) som ger upphov till peppar-inslaget i vin och till skillnad från många andra aromkomponenter kommer den direkt från druvans skal – och bara därifrån; finns alltså inte i till exempel druvans kött eller kärnorna. Det innebär att vinbonden kan påverka dess inslag å det grövsta. Åt båda hållen. Svalt klimat och relativt tidig skörd, alltså inte särskilt fenoliskt mogna druvor, gör susen för den som vill krydda sitt vin. Rik nederbörd eller mer eller mindre omfattande bevattning bidrar också till en högre halt rotundone i druvans skal.Sist men inte minst kan producenten även i vinkällaren öka halten ”peppar”, förutsatt det finns tillräckligt med rotundone i skalen. Olika försök har visat att det är viktigt att laka ur skalen ordentligt och att inte ligga för lågt i temperatur under urlakningsprocessen. Ett praktiskt exempel med duras visade att pepprigheten maxades om musten macererades under åtta dagar vid 25+. Fick urlakningsprocessen fortsätta minskade rotundonet i och med att det följde med de döda jästcellerna till tankens botten.

Den som nu vill göra sig kvitt peppar-inslaget ska å andra sidan till exempel släppa in solen i stockarna, det vill säga gallra bort löv i ganska stor omfattning. Högre temperatur, alltså varmare växtplats, motverkar rotundone – 25+ eller mer har en direkt negativ inverkan. Pepprigheten motas också i grind genom högre jäsningstemperaturer, typ 30+, och lång urlakning av skalen (se ovan om vad som då händer med rotundonet)

Nu är det så klart också så att långt ifrån alla druvor innehåller rotundone. I första hand talar vi här om syrah (vilket bara kan överraska den som inte borde läst hit då detta är helt betydelselöst för hen). Men också om druvor som négrette, graciano, prunelard, mondeuse de savoie, duras och fer servadou, och om… pinot noir och gamay.

Rotundone kan erfaras av människan redan i så små doser som 16 ng/l. Samtidigt visar det forskningsarbete som gjorts på flera håll i världen att så många som var femte människa inte känner den här doften, varför de är tvingade att hitta på något annat eller rent av ljuga och jamsa med när andra säger saker som ”oj, fräscht inslag av peppar” och ”bjeerk, det där pepparinslaget sitter verkligen inte som en smäck på det här vinet, snarare som en fläskläpp”.

Kryddad klassiker. Art Pepper. RHCP. Sgt PepperAnother sgt.

 

Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Vintips: vin av mig!

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Clos Dière cuvée I

Här och nu en i sammanhanget oundviklig post om cuvée I och hux-flux så blev inläggen om Domaine Rabiega till en trilogi, Rabiega-trilogin (se här och här – lägg f ö också till det här som en slags pendang (handlar om Clos Dière blanc)). Till att börja med namnet. Gården hette i likhet med vinerna Domaine Christiane Rabiega när V&S köpte den. Eftersom det inte fanns något marknadsvärde i det namnet, snarare tvärtom, letade jag efter ett annat namn för gårdens tänkta nya, bättre viner. Det blev Clos Dière, eller Clos d’Ière som vi först och mer korrekt skrev det. Familjen Ières gård, betydde det och det var en gång i tiden platsens namn.IMG_1586Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.IMG_2519

Clos Dière alltså. Gjorde på försök två nya rödviner. De kallades cuvée I och cuvée II, blandning ett och två. Tanken var nog att de skulle få andra namn, men av olika skäl stannade det vid cuvée I och cuvée II. Ettan var ren syrah, tvåan carignan och grenache (senare kompletterade med lite cab).IMG_1586Bortsett från att de båda druv-strategierna paradoxalt nog var ovanliga i trakten ändrade vi gödningsprogrammet, gallringen och beskärningen och vi gick över till ekologisk kultur, införde ny ek och Provences första gallringsmatta. Allt det där tämligen omgående (och inte alltid så populärt i trakten). Över tid blev cuvée I så makat i detalj att vi bara skördade druvorna på eftermiddagarna och helst då det blåste. Att vi plockade druvorna vid lite olika tillfällen var självklart. Och medan vi lade ner enormt mycket tid och kraft på odlingen och att sätta skördetillfället (på timmen!) och macerationstiden (nästan på timmen) gjorde vi i princip inget med druvorna och vinet under vinifieringen.IMG_1586(Jodå, vi testade med olika jäststammar, men medan vi med jästen kunde skapa olika, alltid tämligen ointressanta, viner när vi arbetade med en druva som ugni blanc, var syrah-vinet likadant efter sex månader oavsett vilken jäst vi använt; tilläggas kan att vi inte brukade tillsätta jäst annat än åren då vi experimenterade med syrah-druvorna under 90-talets början; tanken att det här med lågt svavel och naturlig jäst skulle vara något nytt är tämligen okunnigt, Clos Dière-vinerna ligger liksom övriga Rabiega-viner från den här tiden lågt i svavel och de röda gjordes så gott som alltid utan jäst eller något som boostade fermenteringen.)IMG_1585Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.Clos DièreFramgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.

One!

PS Om någon petimäter funderar över färgen på texten på den årgångslösa (klassiska) etiketten ovan så är det en specialtappad version av cuvée I 1990, utan ek. Oekad som den var och är, är det en oäkting varför den aldrig fått kalla sig ”cuvée I” och inte heller fått bära ettans vanliga färg på texten. Hur den oekade 90:an är? Håller fint. (Bilderna på de svarta etiketterna avser i båda fallen 03:or.)

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

#TWWD: resumé

En gång om året arrangerar importören Terrific Wines en #TWWD. Åren 2012-14 stod det för Terrific Women Winemaker’s Day. Från och med i år utläses betydelsen Terrific Wines’ Wine Day. Ändringen kommer sig av att man redan från början bestämde sig för att byta tema efter tre år. En annan nyhet sedan premiären 2012 är att ”vindagen” numer arrangeras både i Stockholm och på Ästad Vingård utanför Varberg . Här följer en kort resumé från årets båda #TWWD.FullSizeRenderPå Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.IMG_0576

Efter denna lokala kick-off avlöste så de tillresta vinmakarna varandra i en rasande fart ända tills det på kvällen var dags för en ”winemaker’s dinner” med flera producenter närvarande. Ästad Vingård satsar från och med i år stenhårt på att utveckla sin restaurang och sin vinbar. Av maten att döma den här kvällen är de på god väg att etablera sig som finkrog.IMG_0594

På söndagen for vinmakarna med Blå Tåget till Stockholm. En resa där de fick tillfälle att vid sittande bord med vit duk serveras klassisk räkmacka och nubbe av den trevliga personalen.IMG_0621

Medan #TWWD på Ästad var öppen för alla med rätt ålder var dagen i Stockholm, påföljande måndag, inriktad på ”branschen”. Precis som på Ästad gavs tillfälle att prova viner från de tillresta vinmakarna och att prata med desamma (vinmakarna alltså). Den som ville kunde höra Isabelle Ogier från Domaine de Nalys tala om mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape och vikten av att välja rätt rotstock. IMG_0631Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco).IMG_0617 Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike. IMG_0638Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike.IMG_0600 Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel. IMG_2138Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja.IMG_0598 Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika. IMG_0633Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om carignan och syrah.IMG_0630Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).IMG_0595

Gravity (spelad på den snyggaste stratan hitom Rory Gallagher)! Mayer-bonus för er som tycker om en slow blues.

 

Rosévinets färg

När Sverige för några år sedan träffades av den internationella rosévinsvågen kom utbudet att domineras av inte sällan obalanserade, orena och kraftigt färgade viner med röd eller blåröd nyans. Vinerna kom från Nya världen och snart sagt hela Europa utom Provence, rosévinets hemvist före alla andra. Några av oss ropade då på renare produkter med balans och inte minst fler ljusa roséviner med mer elegans och så klart rosé från Provence. Efter några säsonger fyllda av rödrosédrickande blev vi bönhörda. Men nu slog pendeln åt andra hållet. Plötsligt var det bara ljus rosé som gällde, det påstods till och med att färgen avgör ett rosévins kvalitet: ju ljusare desto bättre. Ack, man tar sig för pannan!IMG_21321. Rosévinets färg kan skapas på många vis. Den som väljer att arbeta med färgrika druvor och att låta dem macerera med skalen får mer färg än den som arbetar med mindre färgrika druvor som pressas direkt som ett vitvin.IMG_2138

2.Direktpressning kan resultera i önskad färg eller inte. Vinet kan rent av bli för ljust. Sker det måste det balanseras med en skvätt mörkare vin. Omvänt kan den som macererar hårt behöva göra sitt vin ljusare. Det sker med hjälp av ett ljusare vin eller hårt filtrering, kanske rent av klarning med aktivt kol.IMG_2129

3. Vad blir bäst? Helt klart sitter inte vinets kvalitet i färgen. Det finns bra och dåliga roséviner i alla kulörer. Jag skulle säga att bäst blir de roséviner som är minst krystade och påverkade. Därför är det bra att ha en plan för hur just ditt vin ska göras och hur det ska bli. Inte sällan har man druvor med olika mycket färg att arbeta med, de är också olika lätta att laka aromer ur och som om inte det vore nog varierar färgens beteende från år till år. I de lägena väljer den vakne producenten att macerera en del av skörden och direktpressa resten och sedan sätta ihop de olika delarna. Kvalitetsroséer görs oftast på det viset. Kanske är en liten del av volymen dessutom jäst i ekfat. Ingen enskild enkel jäst tillåts dominera såvida den inte är tämligen neutral och släpper fram druvan. Enskild karakteristika skapas med hjälp av rätt druvmix. Ett exempel: ta ett klassisk ”Rosé de Provence” på grenache och cinsault och tillsätt 20 procent syrah och du får ett helt annat driv i frukten och på gott och ont en annan stil på ditt vin.IMG_2132

4. I rosévinernas Mecka, Tavel, säger regelverket att ett rosévin inte får vara för ljust. Har precis varit och tittat till Les Lauzeraies från 2015. Det är den ljusaste varianten sedan 2010. Och det ligger på gränsen till att vara för ljust enligt regelverket – men det är inte särskilt ljust jämfört med ett Rosé de Provence.IMG_2129

Titta på bilderna i det här inlägget, av dem framgår färgskillnaden mellan 2015 och 2011, mellan olika roséviner från samma producent (Les Vignerons de Tavel). Skälet till att just Les Lauzeraies blivit ljusare är i grunden att vinet sedan skörden 2014 är ekologiskt. Det har gjort att vi fått byta ut vissa fält som vi tidigare arbetade med och att druvkompositionen ändrats en aning (lite mer gröna druvor i mixen nu – och ja, gröna druvor ingår till del i de flesta kvalitetsroséviner). Resultatet är ett på naturlig väg ljusare vin med betydligt mer mineralitet samtidigt som vi lyckats behålla den tilltalande frukten (se ovan om syrah…).IMG_2138

5. Säger nu de här färgskillnaderna i bildbevisen något annat än att vinet blivit ljusare? Nej. Man måste smaka på vinet för att upptäcka den ökade mineraliteten och att vi åter dragit vinet mot mer elegans och en lite stramare frukt som samtidigt lösgörs tidigare på säsongen genom den aningen ändrade druvmixen – detta med det tidiga lösgörandet är inget vi medvetet sökt men som underlättar för konsumenten eftersom Les Lauzeraies traditionellt haft en tendens att visa sin bästa sida första halvvägs eller längre in i den nya säsongen. Att vinet nu öppnar sig lite tidigare gör att den svenska importören bestämt sig för att släppa på den nya årgången redan i april i år. (Årgången 2014 är annars på Tavel-vinernas speciella vis fortsatt utmärkt så här i inledningen av andra året efter skörden: finns här.)IMG_2140

Sist men inte minst. Den glada damen på bilden heter Vanessa Riou och är vinmakare på Les Vignerons de Tavel och vinet hon viftar med är Les Lauzeraies från 2015 – snart i en butik nära dig, bärandes på ett löfte om sol, vår och sommar.

Beck & Hammer.

Minnenas kvarter del 1: syrah

Hade i samband med Terrific Wines’ Wine Day i Stockholm (TWWD) tidigare i veckan nöjet att få leda en provning med ett flertal gamla viner jag gjort sedan 1988. Bortsett från tillfredsställelsen i att få berätta mer om den i grund och botten ganska okända druvan carignan var det kul att få sätta näsan i gamla synder.IMG_0627Bland de viner vi jämförde fanns Clos Dière (som hette Clos Dière cuvée I 1988 – 2001 och som jag skapade och gjorde fram till årgången 2004) från 1989, 1990 och 2000. Det första vinet var som väntat både enklare, ljusare och klenare än det följande året. Den stora skillnaden vi kunde utläsa där berodde till del på bättre hantverk men mest på att uttaget i vingården mer än halverats. Det var för övrigt årgången 1990 som kom trea i GaultMaillus vinolympiad och därmed satte vinet och i viss mån dess upphovsman på kartan. Berättade med anledning av det sista att detta inte sågs med blida ögon av alla grannar. Hade rent av besök från INAO:s lokala representant och PR-organets för Côtes de Provence ordförande som ville få mig att sluta med ren syrah, grönskörd, gallringsbord och nya ekfat – sådant som vi haft mage att lägga oss till med (att vi satte oss i konversion till ekologisk odling 1991 gjorde inte saken bättre). Årgången 2000 har alltid åkt lite berg- och dalbana och just den här dagen var den väldigt mycket ”kaffe”. Detta kunde dock inte dölja det faktum att vi här hade det tveklöst djupaste och mest komplexa Clos Dière-vinet. Någon hemlighet finns inte avseende det: allt beror på att odlingen då kommit i full harmoni efter att inte ha götts på nästan tio år men däremot plöjts och i övrigt skötts på att klokt vis (om jag får säga det själv). Uttaget år 2000 var nere på cirka 18 hl/ha på rankan.safe_image

Vi hade även tillfälle att jämföra vinerna ”Wallin syrah 2010” och ”Wallin shiraz 2010”. Två viner jag hade äran att arbeta med tillsammans med Mats Wallin på Château l’Arnaude. Här kunde man tydligt se vad som händer om samma fält skördas vid olika datum och läggs på olika typer av ek och åtminstone jag tyckte vinerna var urläckra nu efter några år i flaskan. Sista syrah-vinet skulle varit en Twoson Syrah men blev av olika skäl en DLD 2012 från Hedges Family Estate på Red Mountain i Washongton State. Har konsultat för gården sedan 2001 och det här vinet kommer från en plantering som tillkommit efter mina råd och vinet görs till del så som jag tycker man ska göra det. Det innebär skörd vid olika tillfällen och en fatmix som snarare stramare upp vinet än något annat. Resultatet är en ganska europeisk amerikan. Återkommer i morgon med en sammanfattning av carignan-flighten.

TWWD 2016 & Suede

Åren 2013-2015 arrangerade mig närstående importören Terrific Wines ”Terrific Women Winemaker’s Day” (TWWD) i samband med den internationella kvinnodagen i mars. Kort sagt domineras importörens portfölj av kvinnliga vinmakare och det var ett tema gott som något att samlas kring, ”kvinnliga vinmakare”, under en dag fylld av intressanta föredrag och provningar ledda av de tillresta vinmakarna.bildSamtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer.Ästad Gård vingård

Om en dryg vecka är det dags för årets TWWD och nu står i enlighet med ursprungsplanen TWWD för Terrific Wines’ Wine Day och temat 2016 är ”Rhône – druvor”. I likhet med ifjol genomförs evenemanget på två platser, dels Ästad Vingård utanför Varberg (lördag 6 februari), dels Hotell Sheraton i Stockholm (måndag 8 februari). Till Ästad är alla med åldern inne välkomna (läs mer här), i Stockholm riktar sig arrangemanget till folk i branschen.Casa Marin vingård

Programmen påminner om varandra men en viss skillnad är det då några vinmakare bara kommer till det ena eller andra stället och vissa ändrar temat för sitt föredrag när de kommer till Stockholm. Det sista gäller er utsände bland de föreläsande vinmakarnas pratglada skara. På Ästad talar jag om ”Syrah around the world” fast på svenska så det blir nog mest om syrah jorden runt och hursomhelst kommer vi prova några exempel på hur olika resultat man kan få fram med den här druvan beroende på var man odlar och efter vilken filosofi vinmakaren arbetar. I Stockholm handlar mitt föredrag om både syrah och carignan och vi kommer där förhoppningsvis prova några unika viner som jag själv inte testat på åratal och därför inte ens vet om de är fortsatt okej, det gäller till exempel ett prov strålande carignan jag drog av en tank det sista jag gjorde innan jag lämnade Domaine Rabiega (den tanken blendades sedan bort i en allmän blend av allt vin från 2005).IMG_0816

Nu ska inte den som börjar oroa sig för att det här bara är en eventuellt drickbar carignan-show med ja ni vet vem veta att det i övrigt kommer finnas på plats ett gäng duktiga vinmakare som kommer tala om allt från mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape via syrah i Österike (endast i Stockholm) till ekologisk odling och de senaste trenderna i Provence. Bland annat. Dessutom kommer det finnas viner att prova en masse och för den som är groupielagd skriver vinmakarna mer än gärna autografer och poserar på bild.

(Bilderna ovan: 1. Vindagen på Ästad avslutas med en finfin ”Winemaker’s dinner”  (vi ser ett av Dorli Muhrs viner på bilden, Dorli håller föredrag i Stockholm i år), 2. Vingården Ästad Vingård (den som besöker TWWD Ästad får tillfälle att även se vingården där och den moderna vinkällaren), 3. En av Marilus vingårdar på Casa Marin i Lo Abarca, Chile (Marilu var med på länk TWWD2015), 4. Clos Dière-flaskor från 2003 och 2004, de sista som gjordes av er utsände i de svarta etiketternas mystiska värld där det mystiska blir än mer mystiskt då det svarta förses med ett litet hjärta (unik carignan-tank samt gamla Clos Dière finns med på provningen i Stockholm, max 15 platser; fler platser på Ästad där vi fokuserar på syrah från hela världen och inte bara svarta etiketter).)

Nytt från Suede. Gammalt från Suede.

Ålderstigen 2.0

En dag när Hermanus Nilsson öppnade lådan till sin blå Fender låg där en flaska vin från röda berget i USA. ”La bonne!” skrek han och när husan dök upp i sin svartvita mundering och som vanligt hade svårt att få stopp på sin rultande gång i tid varför hon gick in i väggen vid sidan om den knarrande lädersoffan, rusade han fram så han kunde placera sin rasande mun i höjd med hennes ansikte varpå han vrålade ”öppna!” så den vita hättan for av husans huvud och håret fladdrade i den osande osunda vindpust som bar ordern från Hermanus till husan och vidare ut i världen. När husan öppnat flaskan tittade Hermanus på henne och bad henne, lugnt och sansat, att lägga gitarren i kylen. TYA.IMG_1374