Vin på inköpta druvor

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Skörden i Bulgarien & T Rex x 3

Vinproducenterna i Bulgarien och större delen av övriga Balkan kämpar i år mot vädrets makter. Regn, regn och åter regn och på sina hålla översvämningar och naturkatastrofer. Och i spåren av vätan aldrig tidigare skådade angrepp av mjöldagg och längre fram på säsongen röta av olika slag. I Strimona/Struma Valley, där jag konsultar, har vi i år rent av svartröta/blackrot, vilket torde vara en av ytterst få gånger det eländet visat sig i de här trakterna. Dessvärre är majoriteten av producenterna i Bulgarien inriktade på enkla volymviner och ett sådant här år tar de mycket stryk, i många fall tappar de merparten av sin skörd och det de får in från sina högavkastande fält är inget annat än skräp. Den som satsar på kvalitet och till vardags arbetar med mindre volymer drabbas vanligen i mindre utsträckning – kanske kan de till och med göra riktigt bra viner. Så kommer det att se ut i Bulgarien, och Balkan, i år. Som jag tidigare skrivit har jag från och med i år två nya uppdragsgivare i Strimona eller Struma Valley, i närheten av Sandanski och Melnik i sydvästra Bulgarien.bild En av dessa, Abdyika, arbetar redan på ett synnerligen kvalitetsinriktat och seriöst sätt i vingården och har därför kunnat skörda friska och koncentrerade druvor i år. Dock inte utan hårt arbete och ett gallringsarbete utan utrymme för kompromisser. På sina hålla har majoriteten av den redan begränsade skörden ratats eller gallrats de sista veckorna före skörden, och därefter har det finlirats på gallringsbordet vid vinkällaren. Även om det är väl tidigt att uttala sig om skörden på Abdyika, går det konstatera att vi kommer kunna tillverka de tre vinerna – Melnik Tradition, Estate Blend och First Selection – vi vill göra och såvida vi inte schabblar med vinifieringen eller mognadslagringen kommer de bli bra. Vid sidan om Abdyika har jag också Jivankin, som bland annat har fina odlingar nästgårds Abdyika. Det innebär att alla druvorna härifrån har utmärkta odlingsförutsättningar. Medan Abdyika har sin portföljstrategi klar och arbetar med cabernet sauvignon, merlot, melnik, melnik 55 och ruen, arbetar Jivankin med grenache, syrah, cabernet franc, petit verdot, cabernet sauvignon och caladoc, bland annat, och där fick vi börja med att utarbeta en affärsidé och en portföljstrategi.bild Uttaget i den här vingården är lite för högt i år men tack vare en mycket skicklig och noggrann förman i vingården är druvorna friska och uppvisar bra mognad om än kanske inte alltid med den koncentration man skulle önska. Vi har redan fått till ett hyggligt, lätt, ljust rosévin i aperitif- snudd på piscine-stil från Jivankin och försöker nu skapa något kul rött på dels grenache-bas, dels cabernet franc-bas – det sista blir förmodligen ett rent druvvin om Bacchus står oss bi. Mer om det i kommande inlägg från Bulgarien. T Rex x 3: The Sea Beasts, Pewtor Suitor, King of the Rumbling Spires.