”Ha!” Hustrun dängde triumfatoriskt en dvd-box i bordet framför TV-soffan och jag förstod precis vad klockan var slagen och mycket riktigt: ”Stäng av fotbollen! Vi ska se på Game of Thrones!”
Game of Thrones. Det var mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Hade, faktiskt, fått för mig att eländet gått Hustrun förbi, men nej, här stod hon nu med säsong ett typ hundra år efter premiären. Och jag skulle se hela säsongen, och förmodligen alla andra säsonger, med henne. ”Men, lilla gumman, Game of Thrones, är inte det lite väl mycket 10-tal?”
”Det är 10-tal nu, lille gubben! Och det kommer fortsatt nya säsonger och a-l-l-a tittar på det här. Och. Tycker att det är bra.” En mardröm! ”A-l-l-a” är en garanti för att det är precis så tröttsamt som fördomen misstänker. ”Seså! Franska cupen? Vad har du för intresse av en match mellan Guingamp och Auxerre, spelar något av de lagen ens i högsta divisionen?”
”Auxerre…” försöker vi då, ”Guy Roux, legendarer, klassisk…”
”Jaja, Game of Thrones är klassisk, modern TV-historia om legender. Nu tittar vi!”
Och tittade gjorde vi. Maratontitt. Och vad gav det vid handen? Jo följande:
Säsong ett av GoT är absolut lysande i sin kommersiella träffsäkerhet och sin enfald. Här blandas friskt av allt från Illiaden via de isländska sagorna och riddarromanerna till Dallas och andra moderna såpor, och alltsammans förpackad i en lätt datorspelsinspirerad scenografi och upphöjt till tjugo (mot Dallas) och inte alls (mot Illiaden). Vi får se en massa onda och goda av vilka vissa är så uppenbart onda eller goda att hälften hade räckt och vi får se blodet spruta och huvuden rulla och nakna kroppar, och vi får inavel å det grövsta och mongolinspirerade horder och Rosornas krig och allt slutar med att en kvinna går in i en brasa och sover där över natten och nästa dag vaknar lite sotig med tre nykläckta drakar, som lovar de nu infångade fansen gott inför säsong två. Herregud!
”Fåna dig inte! Du tycker också det är svårt att inte dras in i det här, håll med!” säger Hustrun och vrider så om kniven ett kvarts varv som vore hon en av alla de bestialiska GoT-figurerna, vars värld, bortsett från drakarna, inte är så olik vår egen, ja, man kan till och med se GoT som en spegelvärld till vår egen, men tillbaka till Hustrun och vad hon nu ska till att säga: ”Är inte du inblandad i ett företag som säljer ett vin som heter Game of Thrones?! Är det också kommersiellt skräp?”
”Men älskling, jag har inte sagt att GoT är kommersiellt skräp, jag har bara svårt att ta det hela på allvar och alla de här vargarna som mest bara påminner om barns drömmar om att ha livsfarliga djur med sig för att minsann visa alla var skåpet ska stå, och alla som ropar ’Leve Kungen’ plötsligt som några andra diktaturanstrukna idioter…”
”Stopp! Hör du inte hur du låter? Det här är underhållning, Lars. Film. HBO. En bra, välgjord och uppskattad serie. En fantastisk saga. Som Harry Potter…”
”Jag minns vare sig inavel eller incest från Harry Po…”
”Dumma dig inte! Du vet vad jag menar! Och precis så är det med vinet. Det är publikt. Gott, tycker nog de flesta, och det är välgjort och går hand i hand med serien.”
”Det är just det där sista som oroar mig.”
”Sluta oroa dig och var för en gångs skull som en normal människa. Du ska alltid vara så förbannat skitnödig.”
Musik!
Alldeles bortsett från att det är synd om mig om ni inte köper minst ett ex vardera, måste ni så klart läsa den här burlesken, långt från autofiktionen, de förutsägbara historierna och andra i tiden liggande sömnpiller, anpassade för en av modernitet förstörd människa som slutat bry sig på ett mer påtagligt emotionellt plan, varför den istället för att på riktigt leva i Nuet åser världen genom det ständigt pågående och därför overkliga informationsflödet.
”Herdedikter & Mord” är uppdelad i tio delar. Var och en skriven i sin egen stil. I del I, den längsta delen, försvinner en novell och en svampdealande herdepojke. Novellen glöms snart bort, men många försöker klara ut vad som hänt ynglingen, som en dag bara inte fanns där på sitt fårafält utanför den provensalska byn Riensac. När den lokala polisen går bet, infinner sig ett flertal mer eller mindre kända detektiver för att lösa mysteriet, bland dessa Tintin och Miss Marple. På bokens sista sida får vi veta vad som hänt. Förhoppningsvis har läsaren så långt kommen låtit sig roas furstligt av de vilt sluggande och lätt absurda och emellanåt rent psykedeliska utsvävningarna den otyglade texten tagit sig friheten att göra på sin resa från sidan ett till 224.
