Hustrun: ”King Crimson bäst!”

Fram till nyss gick det komma undan med en inte helt sann rubrik som den ovanstående. Emellertid har nu Facebook lovat skärpa sig och stoppa osanna faktaartiklar, vilket torde innebära att drygt hälften av Fejans innehåll kommer censureras, och med dem ovanstående rubrik, varför vi här och nu tydliggör att nja, rubriken överdriver en aning, men hör här:21st century schozoid man

Under alla år: Hustrun: ”Nej! Du spelar inte King Crimson när vi har gäster!”, ”Nej, du spelar inte King Crimson när vi ska äta!”, ”Nej! Du låter inte som Robert Fripp när du spelar gitarr!”, ”Det där, det är oväsen! Musik man blir nervös av!”.IMG_1838

För drygt två veckor sedan: Hustrun: ”Nåja, det är din födelsedag och du är ju som ett barn så nu lovar jag att gå med dig och se King Crimson i Monte Carlo om ett par veckor!”.IMG_1836

Häromdagen: Hustrun: ”Oj, vad fint!”, ”Det här är ju bra!”, ”Alltså du säger att jag inte gillar de disharmoniska och kaosartade delarna, men det är bäst, de är ju så otroligt duktiga musiker, wow!”.img_2146

Idag: Hustrun: ”Alltså, jag har huvudet fullt av King Crimson, jag vaknade idag och hade en råmix av Epitah hette den väl och den där du saknade Belew i, Discipline?, på non stop. Hur bra som helst!”21st century schozoid man

Sensmoral: King Crimson får alltid rätt, till slut.

 

Vad hon pratar om? Detta: Starless, Elephant Talk, Prince Rupert Awakes, Happy with What You Have to Be Happy With, Islands, Three of a Perfect Pair, Bolero, Larks Tongues in Aspic #1, In The Wake of Poseidon.

Anekdotiskt om Robert Fripp: Måste nörden se. Bruford om Fripp. Balettmusik. The Robert Fripp String Quintet. Here Comes The Flood.

King Crimson, Stockholm

Efter Paris och Prag var det så dags för King Crimson i Stockholm. I Filadelfiakyrkan, då bandet föredrar fler spelningar i mindre lokaler än en spelning i en stor lokal. Bara en sådan sak. Ja, och i övrigt finns det egentligen inte så mycket att säga. Det här är överjordiskt bra för den brett musikintresserade. Oerhört skickliga instrumentalister i högform framför blandat godis från 40 års komponerande och bjuder oss på allt från soft-hard-soft-hard långt innan Pixies och Nirvana fanns via heavy metal långt innan den fanns till gudomligt vackra partier en masse i låtar som Starless och Epitaph, partier som får en icke ringa andel av publiken att fälla en tår eller två bara för att snart kastas tillbaka i bänkarna och tryckas mot ryggstöden när de tre utomjordiskt sluggande slagverkarna går loss på sina batterier med en frenesi och fascinerande samspelthet som bara det gör konserten till en fullpoängare.img_2146Eller Tony Levin. Man kan plocka bort allt det övriga och bara lyssna på honom i låtar som Epitah. Basen är så vacker och hans scenpose så cool att man nästan får lust att börja spela bas. Bara för att lägga ner den tanken när Levin plockar fram stickbasen och lirar så man per omgående sätts på plats och inser att vägen till stort basspel är oändlig.king-crimson

Nu har den här sättningen, anförd av den drygt 70-åriga Robert Fripp, turnerat i över ett år och vi kan dessvärre ana att den som vill förvissa sig om att inte missa den här för ett fullbordat liv obligatoriska upplevelsen på ett eller annat sätt måste ta sig till Paris, Marseille eller Monte Carlo eller någon annan av det fåtalet orter som återstår på spelplanen i år. Oavsett om du sett bandet redan, ska göra det eller inte kommer göra det är ett hett tips att köpa den dubbel-CD (med tillhörande DVD) som släppts som en sammanfattning av turnén. På känt King Crimson/Fripp-manér heter den inte Live eller The World Tour 2015-16 eller något sådant utan Radical Action To Unseat The Hold Of Monkey Mind. Och till det föreslår vi lite Cabreo Il Borgo, nr 74166, 325 sek. Ett vin så komplext, strukturerat, finstämt, lågmält och högljutt att det måste vara helt i Fripps anda.img_2152

King Crimson på Olympia, Paris & musiklänkar en masse

Ni vet sådana där rock ’n’ roll-vrål? De där som inte är skrikiga pip ”iiiiiii”, kraxande ”iiiiiörrggh”, cowboyaktiga ”jiihaa” eller enkla fylletjut? De där som förenar ett manligt ”jääääääähhh!” med ett slags fyllestönvrål ”ööööh!” och ett högst personlig rock ’n’ roll-uttryck som bara står att finna i ett klassiskt rock ’n’roll-vrål av förtjusning över något synnerligen bra och musikaliskt som just då sker på scenen, där framme, framför den andäktiga skaran åhörare? Sådana kan inte jag göra. Därför brukar jag ödmjukast överlåta det där skrikande åt sådana som kan få till det.IMG_1838

Kom att tänka på det där just i inledningen av King Crimson-konserten på Olympia i Paris härförleden. Eller inledning och inledning. Det här kultförklarade bandet och dess allt annat än alldaglige och mitt i fåran-vandrande ledare, Robert Fripp, gör inget så som någon annan skulle göra det. Således äntrades scenen exakt två minuter före utsatt starttid för uppträdandet av en man som sa ”Om exakt två minuter början akt ett av dagens föreställning, den heter Soundscape” och exakt två minuter senare släcktes Olympia ner och en strålkastare riktades mot Robert Fripps tomma stol, gitarr, frippotronic och annat i ena hörnet av scenen och den ljuvliga musiken av ”Soundscape” flöt ut och fyllde både lokalen och de redan förlorade dyrkarna med välbehag.IMG_1832

Förprogrammerad musik. I på sekunden 20 minuter. Och när den delen av ”Soundscape” var över meddelade en högtalarröst att ”nu blir det paus i 20 minuter, exakt 20 minuter” och exakt 20 minuter senare började bandets medlemmar prata ut i lokalen från alla håll och kanter. De sa saker som ”snälla ni, njut av föreställning, sitt inte och filma med era mobiler, ni missar för mycket då, men nu: let’s party!!!!!” (följt av ett litet äkta rock ’n roll-vrål). Sedan ingenting. Och det var då en sådan där som jag (notera en sådan som jag, inte jag), som inte borde försöka sig på ett offentligt rock ’n’ roll-vrål gav sig till att skrika så det hördes över hela Olympia, ”iiiööörrrggghhh”. Förfärligt. Ett luftsatt försök som kraschlandade i ett förfärligt antiklimaxkrax innan det kommit vidare från ”iii” till det där rock ’n’ rolliga. Och just som hela Olympia satt där i chocktillstånd över detta övergrepp på allt som heter god rock ’n’ roll-sed och andäktig högtidsstämning gjorde bandet entré och jublet visste inga gränser och på den vägen fortsatte det, för King Crimson hade oss alla i ett säkert grepp redan från den stunden vi fick nys om att de skulle uppträda på Olympia i Paris. Som att stjäla godis från sovande småbarn. IMG_1833

Robert Fripp har som vanligt med sig sin lika eleganta som fantastiska basist Tony Levin men i övrigt har årets uppsättning av Crimson inte mycket att göra med den senaste – den för runt tio år sedan, då de senast var ute på turné – med Adrian Belew och Bill Bruford och Tony Levin. Alldeles fantastiskt är att den makalöse Mel Collins, från ursprungsättningen, är med och tutar åt det värsta och bästa i sina lurar medan Jakko Jakszyk sjunger som en blandning av Greg Lake och John Wetton. Och Bill Bruford, ja, honom har Fripp ersatt med tre trummisar – vem annars hade kommit på den idén? Och det fungerar otroligt bra! Att ingen kommit på det förut. Konserten är en enda rytmisk orgasm.IMG_1836

Att Adrian Belew lämnat plats åt den som gitarrgud betraktat mindre begåvade Jakko Jykzyk är på gott och ont. Man kan sakna den magnifike Belew. Å andra sidan innebär det att Fripp själv tar större ansvar för ljudbilden och det, ja, det innebär i sin tur att det här var en konsert som går till historien som en av tidernas bästa, kanske den bästa. Kort sagt är karln sanslös. När Jakko Jykszyk inte klarade av alla baktakterna som Crimsons låtar kryllar av, ja, då drog ljudteknikern bara lite snyggt och diskret ned hans gitarr samtidigt som Fripp snabbt la om sitt eget körschema och lirade vanlig gitarr så det stod härliga till.21st century schozoid man

Låtlistan var en utsökt blandning av Crimsons låtar sedan starten 1969 fram till nu toppat med omöjliga versioner av Epitah, Starless, Catfood och mycket, mycket annat.IMG_1838

King Crimson drar nu vidare till Kanada och Asien och ni som är musikfreakar och inte upplevt detta har bara att packa väskan och börja jaga flygbiljetter och platser i konserthusen.