Unkna, usla ukrainska skämt

Luften på Koktebel Café är inte bara fylld av de ständigt puttrande grytornas väldoft, de i kulisserna matlagande matronornas högljudda skämt och skratt och den till det traditionella köket hörande flottigheten, den är också fylld av unkna, usla skämt, som smyger sig på en, bakifrån, och kastar sig över en när man minst anar det, penetrerar hjärnan och hoppar ut som små grodor när man ute i frisken luften högljutt låter tankarna fara iväg inför i lika grad häpna, besvikna och snabbt uttröttade medmänniskor. Eller vad sägs om de här, som jag snappade upp där jag satt och nöjt njöt en rödbetssoppa häromdagen: Which are the most lustrous people in the world? The Polish. Which are the most controlling people in the world? The Checks. Which are the most shining people in the world? The Chinese. Which are the most capable people in the world? The Americans. Which are the most ending people in the world: The Finish. Which is the world´s most Southern Ian? Australian. Och på sensationellt usel svengelska: Which are the most shooting people in the world? The Scots. Which are the most existing people in the world? The Fins.

Felix förbannar förgrymmat godtemplaren Gorbatjov

Felix, i sina vanliga, välanvända vittofflor, tittade sin ovana trogen in i dag igen. Han ställde sig att titta på mig tills jag, trots att det innebar tillbaka till Gå, släppte mina beräkningar och planer för skörden 2011 (1600 Ha måste planeras i tid). När jag, smått förtvivlad, tittade upp på honom från mitt skrivbord tog han till orda. Dagens budskap handlade om alkoholmissbruk. ”Förr,” sa han, ”var Krim en enda stor vingård. Lastbilar, båtar och tåg gick i skytteltrafik mellan Krim och Sachalin och Leningrad. Vi skickade iväg hundratusentals liter vin varje dag,” här skrattade han till så där som folk gör när de minns något crazy, men så drog en mörk skugga in över hans fårade ansikte där den både grova och stora näsan ståtligt tronar som ett Akropolis – imponerande tycker vi nog alla även om jag inte vågat fråga vad de andra tycker – den mörka skuggan fortsatte till hans redan mörka ögon och när dessa var kolsvarta fortsatte han, ”men så kom, ha!, Gorbatjov…”, han gjorde en konstpaus och väntade tills även jag såg så svart ut i ögonen som jag förmådde, då fortsatte han, ”just det, Gorbatjov, godtemplaren!, som menade att han kunde bestämma vad folk skulle dricka!”, här tyckte jag bestämt att rösten stockade sig lite på Felix och det tog en stund innan han fortsatte med en uppgiven suck, ”det var då det, nu dricker folk på tok för lite, ur led är tiden.”

Felix finurligt om naturligt

Felix, som för dagen stoppat fötterna i en färgad variant av den ukrainska vittoffeln, tittade in som hastigast, eller med andra ord en dryg halvtimme, och berättade om än det ena och än det andra, som han lärt sig under sina 78 år, vilka han tillbringat med att födas upp i Grekland, bli arbetar- och önologhjälte i Sovjetunion och, numer, sitta på en piedestal och tala om för ynglingar som jag hur saker och ting ligger till i allmänhet och i synnerhet om varför samtidens människa saknar det förnuft som krävs för att avhålla sig från torra viner till förmån för halvsöt ”Madeira” och ”Port”. Idag passade han på att göra sitt inlägg i debatten om huruvida man inte får huvudvärk av ”naturligt” vin (om han med ”naturligt” vin avsåg det som i debatten vanligtvis avses med ”naturligt” vin framgick dock inte av hans inlägg). ”När man super till här,” sa han, ”får man alltid ont i huvudet nästa dag, men om man super till i Frankrike, får man aldrig ont i huvudet och det beror på att allt är naturligare där.” Efter detta inlägg stod han och tittade på mig en stund, så där som han brukar, samtidigt som han begrundade klokskapen i det han nyss sagt och när jag så småningom, eftersom stunden krävde det, nickade långsamt och skrynklade ihop pannan som om jag också var försjunken i djupa tankar kring allt det kloka som låg där och flöt som ett entente cordiale mellan oss grymtade han belåtet och sa ”Seså, arbeta vidare nu!”.

Överraskningarnas Merlot och Traminer

Tålmodiga och hängivna vinifierat.se-fans följer med samma spänning som jag skörden på Krim i år. Vem hade trott det för bara något år sedan? Då var detta oss lika likgiltigt som huruvida övergångsställena i Turkmenistan är utmärkta med vita streck i gatan eller ej. Men nu brinner vi av iver: låt oss så få veta vad som hänt! Nåväl, chansningen med Saperavi gick hem och nu ligger ett synnerligen kompakt och potent vin i tankarna (en rejäl duvning med ek som hade kunnat ha ihjäl vilket vin som helst märks knappt här). Syra så det nästan går hål på tanken, men en stor del av denna syra är äpplesyra. Huruvida vi kan genomföra den malolaktiska jäsningen nu, och därmed runda av syran, är däremot osäkert. Eftersom jag vägrar använda de gamla bakteriehärdarna till ekliggare finns ingen tempererad lokal för ändamålet (ståltankarna har bara tak över sig). I värsta fall får vi invänta våren (de flinka ukrainarna har dock förstått problemet och en ”malo-källare” ska byggas). Annat som gått bra är bland annat druvan som jag egentligen inte tycker om att arbeta med, Merlot. Överraskande bra. Men roligast är, också till min förvåning, Traminer och, för all del, Pinot Gris. Idel druvor jag inte direkt omfamnar som vinmakare. Därför extra kul. Pinot Noir gick åt skogen. Vi skördade då analysen visade full mognad, men med druvorna väl i tanken hade någon gjort en gruvlig felmätning och Pinot noir skördade vid 10,5 % gör ingen glad. Aligoté, Rkatsateli och Cabernet sauvignon är inte så tokiga. Cabernet franc ännu för oklar för att man ska kunna dra en slutsats, men mycket lovande, eventuellt bäst av de blå. Nu återstår bara att skörda ett styvt ton druvor på stäppen och de används för brandy och basvin för mousserande. Inget jag behöver beblanda mig med så nu åker jag hem till Frankrike igen.

Bikt, tack!

Insåg i natt att jag igår gjorde något förskräckligt. När jag som vanligt var på Koktebel Café – ett av den lilla stadens få året runt-öppna näringsställen – gick jag på toaletten. Jag tände lyset på knappen på väggen utanför och öppnade dörren och där tog det stopp ety dörren var låst. Olättad och något nedslagen gick jag därifrån. Någonstans i det bedrövade töcken som i sådana här stunder kan sänka sig över en, hörde jag en kvinna säga något på ukrainska. När jag lämnade korridoren mellan toaletten och matsalen skrek nämnda kvinna lätt hysteriskt och mycket aggressivt, vilket, måste jag erkänna, kändes något obehagligt. Först inatt insåg jag att jag med mitt knapptryckande försatt en stackars medmänniska i en onödigt svår sits och jag vill inte tänka på vilka problem detta kan ha medfört eller vilka men det kan ha gett. Vore jag katolik skulle jag gå och bikta mig idag. En sak är säker: jag ska inte gå till Koktebel Café.

Högsäsong för lågsäsong

För bara några veckor sedan exploderade Koktebel i ett färgsprakande och lustfyllt folkliv. Vägen genom den lilla staden tog irriterande lång tid för ortsborna och de trötta semesterföräldrarna med sina skrikande ungar i baksätet. Strandpromenaden var fylld av krimskrams, nakna ölmagar, kommers, skepparmössor, tatuerade biceps, fliflopar, damer som mot en smärre ersättning lät dig fotograferas med deras minigris respektive apa, sång, musik, bad, obegriplig ukrainska, ryska och i förekommande fall lettiska, damer i lika meningslösa som genomskinliga draperingar över baddräkter och bilringar, muntra skämt, lekande barn, gatumusikanter, glada tillrop, vittofflor, förväntan och hysterisk semesterkänsla. Nu har Koktebel med blixtens och åskovädrens hastighet gått i vinterdvala och lär väl inte vakna förrän i maj eller juni nästa år. Strandpromenaden är på strandpromenaders höstliga och vintriga vis vackert vemodig, där den grått och tvekande tar ett steg ut i det allt kallare och aggressivare havet. Genomfartsvägen är så tom att den ekar och så gott som varenda affär och krog har slagit igen. Välkommen tillbaka nästa år.

Saperavi

Koktebels vingårdar ligger nästan uteslutande i eller vid foten av den bergsformation som reser sig ur havet nära orten Koktebel och sedan söker sig inåt land. Undantaget utgörs av 260 Ha – tja, har man 1600 Ha är inte 260 Ha så märkvärdigt – som återfinns på den stäpp som breder ut sig på andra sidan bergen och så långt ögat kan nå. Här är jorden svart och fertil och druvorna får naturligt en högre syra. Rankorna är mer utsatta för vinden och påverkas inte av havet på samma sätt som nära bergen. Här återfinns det fåtal hektar Saperavi Koktebel äger. Idag var jag och tittade till dem. Ukrainarna ville skörda, men det blev njet. Vi tar de druvorna om några dagar. Lite chansning från min sida, eftersom det är första gången jag arbetar med Saperavi, men risken att gå vilse är liten. Saperavi-druvorna är oerhört rika på färg och kärnorna blir först röda för att sedan bli rödsvarta när de når full mognad. Syran är naturligt hög – men som med all frukt avhängig mognadsgraden. Spännande smak, som det är en utmaning om att kunna hantera i vinifieringsprocessen. Fortsättning lär följa.

Koktebel Jazz Festival 2010

Snart är den över. Bäst var Oleg Skrypka Jazz Cabaret och Al Foster Quartet. Sämst: Alla knäppgökar som stod i gathörnen och ville ha betalt för att de entonigt spelade mungiga. Tråkigast: Karl Frierson (från Da Phazz tydligen) som förvisso var mycket trevlig – jo, jag träffade honom, se nedan – och hade en bra röst, men vars show mest liknade en urspårad egotripp på karaokebaren. Snällast: Det höga festivalhönset som blev så full och glad att han gav mig sitt passerkort. Nu ska jag därför snart gå och se det avslutande jammet på Volochny-scenen.

Fin cover, som veterligt inte har ett dugg med Koktebel att göra.