Domaine Rabiega

Publicerat 2016-07-08 av Lars Torstenson

Formellt från maj men inofficiellt från februari 1988 till officiellt februari 2006 men inofficiellt augusti 2006 var jag chef för vin- och konferensgården Domaine Rabiega. I uppdraget ingick också att själv bli vinmakare och efter att ha arbetat sida vid sida med en konsulterande önolog 1988 och 1989 tog jag över den rollen fullt ut 1990. Var häromveckan tillbaka för tredje gången sedan jag lämnade 2006, inbjuden av fransmannen som köpte gården för ett och ett halvt år sedan.

När Vin&Sprit sålde (2006) fanns gårdens toppvin Clos Dière, som stod för 2/3 av produktionen, på de flesta av den stora PACA-regionens stjärnkrogar och Alain Ducasse var den största enskilda kunden, exporten borträknad. Endast en liten del av produktionen hamnade i Sverige. Så hade det blivit eftersom vi ville mäta oss på en öppen marknad och samtidigt nå så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Inom ramen för det sista och för att öka vår kritiska massa, volymen, arrenderade vi 1995-2003 Château d’Esclans – där vi bland annat utvecklade det ekfatslagrade rosévin som senare skulle bli känt som ”Garrus” – och från 1996 byggde vi upp ett vinhandelshus, Rabiega Négociant (och varumärket Rabiega), med sin verksamhet förlagd till en vinkällare i Besse sur Issole, nära Brignoles. De vinerna såldes till ett dussin länder och var den ekonomiska basen i verksamheten – vingården Rabiega/Clos Dière, med sina tio hektar, kunde av självklara skäl inte bära sig själv.
Glädjande nog håller den nye ägaren, Yves Tanchou, som bäst på att totalrenovera allt på gården. Det innebär inte bara att hotellet och övriga byggnader återfår sin forna status. Dessutom investerar han i vingården och ämnar åter göra den ekologisk, så som den var när V&S sålde (en av de första ekologiska i området för övrigt). Han arbetar också på att bygga upp den franska marknaden på nytt och vill på sikt få igång exporten igen.Fick med lite viner som M Tanchou ville att jag skulle prova. Vinerna som nu säljs men som gjordes av tidigare ägaren (2006 – 2014) faller utanför uppdraget, men om de vita och rosa viner som nu görs på gården kan man säga att även om det är en bit till att gå innan de når personlighet så är det fråga om trevliga och välgjorda viner. Ser med spänning fram emot vad jag hoppas är en ny vår för Domaine Rabiega!

På tal om återseenden, och kanske nytt för er som har nollkoll: Steve Hillage!

> 20 år gammal Taverna, Lou Doillon & Victor Démé

Publicerat 2015-10-25 av Lars Torstenson

Vi har väl alla någon gång till kvinns och mans funderat över hur 20 år gammal Taverna smakar och vi tänker då inte på lättvinskopian från Italien utan den äkta varan, Vin &- Spritcentralens härtappade gamla goding, ett starkvin från Spanien och under långliga tider en skruvkapsylsfavorit på landets parkbänkar. Nu behöver vi inte fundera mer för vi har bett vår utsände i de klassiska parkbänksvinernas sockerstänkta värld att ta reda på detta. Men först några ord om Taverna, eller Vintry’s Taverna som den heter sedan någon gång i början av 1990-talet.Faktum är att er utsände ovan tillika undertecknad under en tid var ytterst ansvarig för bland annat vinet Taverna i Sverige. Det bar sig inte bättre än att arbetsgivaren, V&S, som för övrigt då just mist alla sina monopol (import, produktion och distribution), runt 1997 bad mig ta mig an en av företagets grupper inom affärsområdet ”Vin”, alltså att både fortsatta med verksamheterna i Frankrike (Domaine Rabiega, Château d’Esclans och Rabiega Negociant) och basa för en importverksamhet i Sverige. Det låter som mycket och var mycket men det var också mycket kul och till syvende og sidst handlar det om att anställa rätt folk. Således lockade jag in Elisabeth Engelsen Ellqvist i vinvärlden, där hon numer med framgång kör egna firman Provinum, för att bland annat som produktchef ta hand om de starkviner som hamnade på min lott (mest därför att jag ville ta hand om dem). Tillsammans försökte vi så skydda de generiska produkter många av de här vinerna var, till exempel blev ”Kir” Kir Tricolore och ”Körsbärsvin” Solbacka Körsbärsvin.

Här kan man för övrigt klicka in sig och se olika registreringar som gjordes av gamla V&S, många av dem som trillade igenom runt 99-00 är namn som vi hanterade i a.r.t. wine group som min svenska grupp hette (namn som Solbacka, Kir Tricolore, Rouxanne, Svala, La Rustique och mycket mer). Hursomhelst, ett av vinerna vi fick i knät var Taverna, eller Vintry’s Taverna. Ett, tyckte Elisabeth och jag, alldeles för bra vin för den ganska smutsiga plats det fått i den svenska vinhistorien. Kort sagt en ful ankunge som förtjänade bättre. Att försöka öka på försäljningen, som då var kraftigt nedåtgående – vinet sålde för övrigt bättre ju längre norröver man kom i landet – eller förbättra vinets image bedömde vi som en omöjlig uppförsbacke. Istället sjösatte vi idén att lansera en ny variant av Taverna. Av olika skäl såg nu aldrig den produkten marknadens ljus. Nog av! Hur smakade vinet???

Till att börja med: hur vet jag att vinet är så gammalt? Jo, det är buteljerat i Stockholm och den fabriken lades ner hösten 1995. Samtidigt kan det inte vara hur gammalt som helst för namnet ”Vintry’s” kom till först runt 1990 om jag inte missminner mig. Med andra ord är det här vinet tappat på flaska mellan 1990 (?) och 1995. Minst 20 år gammalt.

Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i mer än 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak. Jaa, kan inte annat än lyfta på hatten och rekommendera det här för sitt pris (95 sek) fantastiska dessertvinet (utgår från att det är lika bra idag, men lämnar en brasklapp där då jag inte provat en ny Taverna sedan slutet av 1990-talet).

Lou Doillon! Victor Démé!

PS Numer marknadsförs och säljs Vintry’s Taverna av Altia Sweden. Se mer här.

Den svåra konsten att beskriva vin

Publicerat 2015-08-01 av Lars Torstenson

Svara

Det här med att beskriva vin är inte helt enkelt. Någon form av insidertugg har alltid funnits, och under lång tid har sättet att ”rätt” beskriva ett vin hållit pöbeln på avstånd från kretsen som kan och vet. Eller, det där gäller i kommunikation mot konsumenten och mellan konsumenter. Inom produktionen har språket såvitt er utsände i de lugubra språkbarriärernas exkluderande värld kunnat märka alltid varit inkluderande och lätt att ta till sig. Enkelt utryckt är det väldigt mycket pang på rödbetan som gäller där och om jag var konsument skulle jag se upp för de producenter och representanter för producenter och de vinbeskrivare i allmänhet som ger sig in i ett alltför mystiskt språk; det gör de bara för att lägga ut dimridåer för något, som att de själva inte riktigt vet vad de pratar om eller att vinet i fråga inte är så bra som du just nu luras att tro.

Någon gång i slutet på 1980-talet försökte svenska Vin & Sprit ge sig på att skapa ett nytt och för alla begripligt sätt att beskriva vin. Man tog till och med fram en ny form av provningsprotokoll. Vinerna betygsattes från ett till nio, det debatterades mycket om huruvida vi skulle tala om vinets doft eller lukt – det blev till slut lukt och denna delades upp i arom och bouquet, sådant som kan låta självklart idag men på den tiden stod bouquet fortfarande för ett vins doft, punkt slut -, vi började tala om färgintensitet respektive färgnyans och en hel del annat nytt och vettigt.

På 1990-talet gjorde så sensoriken sitt intåg och allt skulle ske enligt dess principer – Vin & Sprit satte upp en egen sensorikavdelning med både stora ambitioner och dito kunnande och i Grythyttan började man också tala sensorik istället för vinprovning. Ett problem med allt detta, och andra sätt som jag fick lära mig att prova på och beskriva på på t ex universiteten i Bordeaux och Suze-la-Rousse och andra franska institutioner, var och är att alla måste lära sig att prova på samma sätt för att det ska fungera.

Med andra ord måste den som ska beskriva ett vin för någon annan se till att hitta ett uttryckssätt som når mottagaren. Huruvida man lyckas med det bör den som arbetar med att skriva om vin eller att sälja vin fråga sig varje dag. Kanske bör fler också fundera över problematiken utifrån mottagarens och inte avsändarens perspektiv.

Läste häromdagen en svensk artikel om en producent och en beskrivning av producentens viner. Kanske är beskrivningarna google-översatta, kanske är det här ett nytt, spännande försök att nå mottagaren, som i så fall inte är något för mig för jag fattar inget av detta snömos – vilket förstås inte innebär att det inte är rätt för någon annan – som här illustreras med några citat: ”Tilltalande aromatik, med en urskiljbar om än lätt alkoholhint… Ingången möter upp med en näve full av mineralitet och vita stenar.” ”Dovt röd med genomskinlig kant… Kort till medellång med återkommande aromer…” ”Klar syra och spridda små tanniner…” ”Kall frukt, immediat och ihållande…”.