Vinakademiens Stora Pris 2017

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år välförtjänt till PM & Vänner i Växjö. Det är första gången en restaurang får det prestigefyllda priset, som delas ut för enastående insatser för en god dryckeskultur i Sverige. Kul, tycker er utsände i de prisade vinmänniskornas guldbehängda och diplomerade hall of fame. Dels för en fantastisk insats för att höja matkulturen i Kronoberg, dels för en i sanningen enastående insats för en god dryckeskultur inte bara i Sverige (som brukar innebära Stockholm och i undantagsfall Stockholm-Göteborg-Malmö) utan dessutom i den svenska obygden, för vad är Småland annat än obygd och vi västgötar som fortfarande tycker att Äldre Västgötalagen är lagen som gäller vet att smålänningen ligge ogill. Å andra sidan: med smålänningar som Per Bengtsson och gänget på PM vill vi västgötar inget hellre än att smålänningarna ska föröka sig och sprida sig över landet och ge upphov till nya små PM lite varstans där de slår sig ner.

Svenska Vinakademiens Stora Pris till PM & Vänner, från vänster
preses Mats Hanzon, krögare Per Bengtsson och chefsommelier Rubén Sanz Ramiro
©Foto:Claes Löfgren/winepictures.com

Men, undrar nu den som varit med förr, vad drack ni till detta? Jo, detta: Twoson/Legras&Haas Blanc de Blancs 2007 magnum (mums för mumma), Paul Bara 2002 magnum (dito), Paul Dethune 1996 (mycket bra, finfin nu), Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Chaumées” (Philippe Colin) 2006 (jamen, var det bra eller var det bättre?), Corton-Charlemagne GC (Laurent Ponsot) 2006 (Ponsot!, frågan är bara hur bra det blir och det blev det även 2006), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” 2009 magnum (det här är bara såå bra, fast den här buteljen var dumt nog korkad), Twoson Chambolle Musigny (Laurent Ponsot) 2009 magnum (den där Ponsot igen, och de där Twoson, äckligt bra), Clos de Vougeot GC (Hudelot-Noellat) 2006 (bra), Château La Conseillante 1995 (underbart med ett lite Bordeaux mitt i bourgogne- och champagneträsket, och när det är en Conseillante i högform blir saken inte på något vis sämre av det), Cornas (Auguste Clape) 1996 (och på tal om annat än Bourgogne och Champagne, lite Cornas, som smakade precis så som den skulle och så som Clapes grejer brukar, klassiskt snyggt), Rivesaltes Ambré (Gerhard Betrand) 1985 (vi dricker alldeles för lite dessertviner, fråga Ulf Sjödin MW och tidigare akademipristagare, han vet att det är så och gör vad han kan, varje lördag, mer eller mindre, då han ger sig på något sött, om vi får tro honom själv, och varför inte en Rivesaltes då?, himla gott) och ja, sedan blev det inget mer så slokörade fick vi bege oss av hemåt eller vart vi nu skulle.

Smålandshumor. Musik!

Osäkrad vinfrossa

Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)IMG_1344

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.IMG_1355

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.IMG_1360

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).IMG_1366Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.IMG_1363

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!IMG_1365

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).IMG_1366

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.IMG_1368

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.IMG_1370

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.IMG_1344Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.

Nyårsfrossan 2015-16

Det vore er utsände bland de friskt nyårsfirandes bubblande och yrande nattsudd främmande att inte bistå med en skräppig resumé av det som förevarit haver i det forna årets sista skälvande skålar och som vanligt beror inte detta på vänlighet utan en ren och skär önskan om att alla andra druckit så mycket sämre. Dessvärre är årets rapport inte så mycket att skryta med då vinerna genomgående var lågmält storslagna snarare än etikettkända eller sanslöst gamla eller intill det mystiska och mytiska okända för gemene hen. Nog av, låt oss ta oss an den sistlidna Nyårsaftonens nektarer:IMG_0398

Vranken ”La Demoiselle de Champagne brut Grande Cuvée” (brödig, lite väl hög dosage men bra för den som gillar stilen), CH Martel ”Victoire” 2008 (ganska stor, fruktig doft, rondör från ek, ett rejält och kraftfullt vin), Alexander Bonnet Brut (hustypisk), Pol Roger Brut (hustypiskt både tillgänglig och snygg, som vanligt bra), Heidsick & Co Monopole Brut ”Cuvée des Fondateurs” (helt okej i sin tillgängliga stil, fullträff för den som söker en skumpa med röndör men utan påtagligt hög dosage), Heidsick & Co Monopole 1er Cru Brut (riktigt bra, snygg och tillgänglig),IMG_0399 Champagne Michel Turgy ”Reserve Sélection (äpple, mineral, ganska enkel, ung, blanc de blancs-stil, okej i enkel stil), Krug Grande Cuvée (ytterligare en av de gamla flaskorna från 1960-talet, brun färg, inte en bubbla, oerhört spännande doft och smak, mogen, oxidton, djup, nötter, mycket lång eftersmak, klar oloroso-känsla som helhet, ett vin som delade allmänheten, för eller emot, självklart var alla med smaklökarna på plats för även om den här flaskan inte nådde samma höjdare som tidigare buteljer ur samma lager), Champagne Jacquart Rosé (inte alltid mitt favortihus men den här är jättebra, snygg, läcker rosé med fräscht pinot noir-genomslag), Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012 (rund, jästig, gul frukt, m-y-c-k-e-t god), Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2012 (frisk, fräsch, riesling-inspirerad doft, behaglig, lugn mousse som håller vinet gående), Champagne H Blin 2004 (fortsatt ung, mineral, frisk, läcker, god),IMG_0411

Domaine de Chevalier 1986 (alltså, så mycket roligare blir inte gammalt vitvin och definitivt inte gammal sémillon och då ska vi hålla i minnet att gammal sémillon blir sjukt bra), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2014 (inget Nyår utan Clotilde, är 2014 hennes bästa årgång någonsin? sannolikt, missa inte det här utmärkta budgetvinet: hustypiskt, elegant och disciplinerad stil med oerhört rent druvuttryck – skolbokschardonnay! –, mineral och en korg blandade äpplen, okokta snabbmakaroner, god, stram men ändå lättillgänglig smak, mycket ren, lång eftersmak, drick nu eller lagra länge), Côtes du Rhône (E Guigal) 2014 (lite blyg, ung, ursprungstypisk vit Rhônare, hygglig frukt, inslag av smulpaj på äpple (!), ganska runt), Apud Sariacum 2012 (klassisk Sancerre från Philippe Raimbault, stor, mumsig med begynnande mognad, uttrycksfullt, bra tryck i smaken), Brocard 1er Cru ”Beauroy” 2013 (inget höjdarår från Chablis, här får vi krutrök och flinta och årgångstypisk rondör men inte riktigt rätt stringens), Montagny 1ere Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2013 (fortsatt ung, ändå ganska stor doft med djup och komplexitet, gula äpplen och mycket väl integrerad ek och lätt anslag av lie-uppfostran, ren, lång eftersmak), IMG_0405Château Gazin 1998 (kork), Château André-Bellevue 1994 (Lalande-Pomerol i återhållen tämligen klassisk och ursprungstrogen stil, ren, snygg, lätt volatil), Côtes du Rhône (E Guigal) 2011 (klassiskt rödtjut från Rhône varken mer eller mindre och därmed helt okej, ren och snygg), Rioja Bordón Reserva 2009 (ren reserva i traditionell stil, frukt, en hel del komplexitet), Domaine de Nalys 2011 (åh den är så god den här Châteauneuf-du-Papen, snyggt grenache-dominerad, komplex, en hel del (grenache-)frukt, väl integrerad ek, smak som doft, lång, ren eftersmak),IMG_0406 Bosquet des Papes 2013 (ung, grenache-anstruken, stram, snygg, god men med en liten orenhet som stör, kanske gamla foudre), Miguel Merino Reserva 1995 (ganska ljus, tegelröd färg, hyggligt stor och mumsig Rioja med bra frukt efter 20 år, lätt dillinslag, lång eftersmak med Rioja-fat), Amarone Tommasi 2011 (kvällens bottennapp, extraherad intill det uttorkade, halvtaskigt ekad, sötma och obalans, oren, borde säljas på billig box men kostar pinsamt mycket), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stor, fruktig doft, kraftfullt och smakrikt i äkta zinfandel-trogen stil), Tignanello 2001 (bara så bra som Tignanello kan vara), Rioja Bordón Gran Reserva 2006 (klassisk gran reserva i högform), Bertola Amontillado 12 Años (brun, klar och tydlig amontillado, nötinslag, komplexitet, tjära, visst drag åt fino, lite volatil, fin till dagens kräftbaserade soppa, lång eftersmak).IMG_0424CCR.

På begäran: Septemberfrossan med Vinakademien

Nu har inte mindre än tiotalet HR:are hört av sig och undrat vad för viner som serverades i samband med att Svenska Vinakademien presenterade årets pristagare, Ia Orre Montan. Kort sagt frågar de sig, och mig, varför er utsände i de bortskämda snyltarnas mest framgångsrika snikningars förlovade himmelrike där bäckarna flödar över av den finaste Bourgogne, bergen består av de bästa Bordeauxernas torrextrakt och kolsyran i coca-colan kommer från Comtes de Champagne, varför denne inte inkommit med en retlig rapport från årets tillställning. Svaret är enkelt. Orkade inte. Hade alltför mycket att stå i, vilket var och en kan förstå då den ser Svenska Vinakademiens officiella dryckeslista från 2015 års hittills bästa försök att skilja kreti från pleti:Richard Strauss1990, Champagne Deutz Rosé; 2002, Champagne Legras & Haas; 1990, Champagne Perrier Jouët, Belle Epoque (Magnum); 1976, Champagne Ruinart, Cuveé Dom Ruinart (Magnum); 2001, Asinone, Vino Nobile de Montepulciano, Poliziano (Magnum); 1996, Yakima Valley Merlot, Chateau St. Michelle (Magnum); 2007, La Forge Corbière, Gerard Bertrand (Magnum); 1997, Grans Muralles, Torres (Magnum); 1990, Château Pape Clement; 1977, Napa Valley Cabernet Sauvignon, Sterling Vineyards; 1981, George de Latour B.V. Private Reserve; 1976, George de Latour B.V. Private Reserve; 1975, Château Montrose; 1995, Cornas, August Clape; 1984 Napa Valley Cabernet Sauvignon, Mondavi; 1989, Romanée St. Vivant, Dom. de la Romanée Conti; 1985, Amarone Vaio Armaron, Masi; 1997, Clos St. Hune, Trimbach; 1990, Domaine de Chevalier Blanc; 1961, Château Climens; 1971, Erdener Prälat Auslese, Berres; 1976, Bernkasteler Badstube, J.J Prüm; 1970, Vintage Port, Fonseca.bild

Eftersom det här frosseriet – för annat kan inte denna backanal som inte står de värsta fyllekalasen i det gamla Rom efter kallas – rimligtvis sticker i ögonen på både en och annan vill vi skyndsammast tillägga att allt inte bara handlade om att dricka mest: för säkerhets skull hade preses också kallat in några av Sveriges bästa kockar som såg till att ingen behövde dricka i tomme.bild

På bilderna ser vi bland annat köksteamet, tidigare pristagare, Richard Strauss och några av vinerna som inmundigades.bild

Partymusik.Festmusik. Japansk festmusik.bild

Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.bildSom sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).bildInnan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).bildEfter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).bildIngen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).bildOch efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).bild

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

bild

 

KoMaRa.

Långfredagsvinfrossa & Gitte Henning

För ganska precis ett år sedan fick Vinvännen Göran i Cannes nog och lät gräva upp sin trädgård istället för att bjuda in till sin sedvanliga Långfredagslunch. Kanske hoppades han på att vi som plötsligt stod utan förlustelser denna den längsta av fredagar skulle ge upp och ta sikte på andra nöjen istället för att sniket stå och vänta på honom Långfredag efter Långfredag och när vi skriver honom menar vi hans viner. Som alla kan förstå sket det sig fullständigt för den själviske Vinvännen Göran i Cannes. Efter påtryckningar och, efter vad det ryktas, anonyma men mycket direkta hot, som jag kanske vet ett och annat om, gav han i år upp och bjöd in och slog traditionsenligt på stora trumman som om det inte fanns en morgondag. Ett tillfälle gott som något att svepa kopiösa mängder ouppnåeliga viner på någon annans bekostnad. Självklart hängde er utsände i vinsnikarnas välsmakande värld som förste man på låset och självklart hann han snika åt sig ett och annat oplanerat vin innan pöbeln dundrade in. IMG_0810Bland årets läckerheter vill vi nämna en magiskt god Comtes de Champagne 02, en sexliters Deutz som legat och väntat på mig i Vinvännen Göran i Cannes vinkällare i tio år och som var så fräsch och uppstramad att den verkade ha degorgerats häromveckan, en magnum Deutz rosé som husstilen trogen var både god och snygg, en Agrapart 7 crus som bara är himla god och som precis som Domaine deIMG_0863 Brescou sätter ut totala svavelhalten på (baksides)etiketten, mina två sista årgångar Clos Dière, dels 03, dels specialvarianten ”La Chouchou” från 04 (med ett litet hjärta på etiketten), båda i strålande form och föremål för djupsinniga diskussioner om vilket av dem som var bäst för dagen, båda tycker jag, 03an lite stramare, 04an lite smarrigare, en Château d’Ampuis 01IMG_0816 var som den ska, helt ok, inte alltid jätterolig, Chapoutiers Mure de Larnage Hermitage 04, finfin Hermitage, Guigals Côte-Rôtie 92, helt ok, lite småtrött dock, Hospices de Beaune Pommard 90 (Maurice Cheanu), året till trots vid liv och drickbar, Château de la Tour Clos-Vougeot 01, lite kork-murken inledningsvis, utvecklades strålande med luft, fin druvkaraktär, Meursault-Charmes (Les Charmes Dessus, Antonin Guyon) 99, väl ekad,IMG_0811 särskilt initialt, bättre med luft, bra vin, Meursault 1er Cru (Les Poruzots, Olivier Leflaive) 96, smygkork som blev värre med tiden, bortsett från det på Leflaive-vis ganska moget redan, Chapoutier Hermitage 87, älskar gamla vita Hermitager och det här utgjorde inget undantag, supergod, Domaine Ott Clos Mireille 13, bra, snygg, ren, vägde lite lätt i sällskapet, Pic 1er 90, de här vinerna burkar vara med varje Långfredag och formen kan variera, den här flarran var i toppform. I den avslutande, traditionella tävlingen mellan gul och grön VEP vann grön som vanligt. Gitte Henning.IMG_0854

Sistlidna nyårsvinfrossan

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. bildInte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran.bild Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten).bild Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)).bild På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt).bild På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), bildClos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).bildBonzo räknar in The Ocean.

Vinfrossa med Vinakademien – igen

Er utsände på de vinösa oceanerna har än en gång navigerat sig fram mellan kringflytande tetror, försåtliga petflaskor och hastigt uppdykande boxar från muränors gömslen långt därnere i djupet och för er skull gjort årets goda gärning och genomlidit det sisyfosarbete den vinfrossa som ofelbart uppstår i samband med att Vinakademien i Sverige delar ut sitt Stora Pris innebär. I år avhandlades bland annat Pol Roger 2000 (synnerligen lyckad 2000-champagne, mycket bra, spänstig och god), Lanson 1959 (mogen i färgen och även i övrigt, gammalkork-anstruken låt vara att detta luftade ur hyggligt väl, mogensötma, roligare att titta på än att prova), Legras & Haas 1995 (ungVinakademien sep 14 om än på väg in i lite mognad, frisk, fräsch, bra syra), Deutz Blanc de Blancs 1989 (mycket bra, mognad, god, lite ostbågar, bra fräschör), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1997 (mycket bra, mogen från kul champagne-år, perfekt nu, lite för hög dosage), Puligny-Montrachet ”Les Perrieres” 1986 från Etienne Sauzet (inslag av nyduschad och nyskrapad fortfarande lite varm häst , fin syra, mogen, hustypisk, mycket bra), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières 2005 (snygg, ren, viss mognad nu, lång, fin eftersmak, behöver lite mer tid), ”Les Cailloux” (finfin, superung Châteauneuf-du-Pape från Brunel, lime, äpple, outvecklad), Castello di Brolio 2001 (ganska ungt, mycket bra, god, bra strävhet, ren, snygg, en njutning från ett mycket bra år), Twoson Washington State Cabernet Sauvignon 2005Vinakademien sep 14 (bra utveckling, utmärkt att dricka nu, mycket bra, fin balans mellan koncentration och kraft och elegans och balans, uttalad Red Mountain-frukt och – kraft), Château Latour 1952 (fortsatt okej om än gammal och skraltig, mogen, en del flyktig syra, med tanke på vad det är och att ni nog inte provat det nyligen måste jag ändå säga att det var riktigt bra), Château La Mission Haut Brion 1986 (ursprungstypiskt, moget, mycket bra), Barca Velha 1978 (kork), Gran Muralles 1996 (mognad och fräschör, örter, garrigue, eldig, bra frukt och kraft), Marques de Riscal 1978 (håller ihop, ljus, god, lite trött och tunn men vad sjutton…), Dominus 2001 (som en topp-bordeaux med en lätt amerikansk brytning, finfint), Flonheimer Rothenpfod Scheurebe Eiswein 1983 (söt, drickbar, syrarik), Viña Tondonia blanco 1981 ( precis som den ska vara i sin underbara blandning av ungdomlig ålderdom och gammal ungdom), Puligny-Montrachet ”Les Reuchaux” 2011 från Lucien Le Noine (ung, kraftfull, mycket men bra ek) . För er som undrar om det var värt uppoffringen kan jag meddela att det är det såklart inte, ett jämrans slitgöra är vad det är, men med tanke på alla som aldrig provat en Latour från 52 är det ändå värt det någonstans. David Bowie.

Nyårsvinfrossa 2013 – 2014 & Yes

Som ni har väntat och nu är det dags att sammanfatta Nyårshelgens arbete: Krug ”Grande Cuvée” (urgammal, drygt 40 år enligt säker källa, från samma lot som vi tidigare provat, lite mer mousse kvar den här gången, men i övrigt precis som sitt syskon alldeles underbar i sitt efter bäst före-utförande, mycket bra!), Pierre Péters ”Cuvée deTRe viner, Nyår 13-14 Reserve” (Blanc de Blancs och Grand Cru och hustypiskt stram och med väl avvägd, låg dosage), St Vincent 1996 (ren chardonnay från R & L Legras i Chouilly, dessvärre inte jättebra, kanske konstigt lagrad under åren ity svavlet hade utvecklat ett på fellagrade mousserande viners vis ett störande blomkålsinslag och andra svavelburna aromer, blev dock något bättre med luftning, obalanserad syra, nej), Masse Brut (enkel, ganska stram, ointressant), Pol Roger (bra, som den ska vara), Billecart-Salmon (bra, som den ska vara), Pol Roger 2004 (purung, barnarov, mycket bra och lovande),  Moët et Chandon (ok, som den ska vara), Elena Walch Pinot Grigio (ok, utan att briljera), Château La Mission Haut-Brion 1988, Elena Walch Castel Ringberg Lagrein 2009 (förvånansvärt bra, snygg, distinkt frukt, bra balans, gott, nästan perfekt – snubblar på upploppet då en inte hundraprocentig extrahering sänker betyget från lysande till mycket bra), Les Lauzeraies Tavel 2012 (till fisksoppa, lysande i det sällskapet, och som alltid fruktspäckad och välbalanserat rosé),   Marcien (RSV – Robert Sinskey Vineyard) 2005 (stor doft med massor av frukt och snyggt integrerade fat, fortsatt lysande i sin hustypiska stil, biodynamisk fulländning från Kalifornien), Vega Sicilia ”Unico” 1964, Girard Old Vine Zinfandel 2010 (håller stilen: utmärkt kraft för den som vill ha nästan lite för mycket av allt till, till exempel, en roquefort-boostad oxfilé), Mas Bécha ”Classique” 2011 (mer kraft, denDLD här gången från biodynamiske Charles Perez i Roussillon, vid sidan om kraft skriver vi balans, frukt, god), Fonseca Vintage Port 1985 (lysande, ung, spar gärna, men mycket god redan nu), HFE (Hedge Family Estate) Red Mountain 2010 (sviiisch så är vi på plats i sydöstra Washington State och står och blickar ut mot Horse Heaven Hills från Red Mountain, synnerligen ursprungstypiskt samt typiskt för den strama, lättare årgången 2010, mer elegans än kraft, en producent som lyfter fram årgångsskillnaderna), Ponzi Arneis 2012 (absolut underbart vin, mix av citrus, gula äpplen och färsk rabarber, balanserat, elegant, rent, perfektion från Luisa Ponzi), Kurg’scher Hof ”Keltic Terre” Weissburgunder Spätlese Trocken 2012 (Marie Menger-Krug gör Weissburgunder på ren känsla, ekologisk odling, inga recept, blir i hennes fall alltid bra, här en läcker weissburgunder från Rheinhessen med kamelontiska egenskaper som gör den till det perfekta all round-vitvinet i hemmet eller, som på Nosh and Chow i Stockholm, glasvis krogvin: fräschör, personlighet och renhet utan att rösten Krug Grande Cuvéenågonsin höjs), Chablis Grand Cru ”Vaudésir” 2002 (lite kraft från William Fèvre, stor doft, fortsatt ekigt, hustypisk, frisk syra som matchar eken, bra), DLD ”Cuvée Marecel Dupont” (Hedges Family Estate) 2011 (om jag får säga det själv – druvorna till det här vinet har planterats på min inrådan –är det här vinet strålande, en mycket bra Syrah från Red Mountain, en del ny ännu ointegrerad ek på näsan kompletteras fint med en läcker frukt, aningen återhållen – ung och året (2011) – och välartigt disciplinerad), Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Doamaine Feuillat-Juillot) 2010 (elegant, ren chardonnay med en mycket liten touch av ek som förlänger upplevelsen på ett imponerande vis,  komplex och spännande doft, tydlig chardonnay, perfekt avvägd balans, lång och ren eftersmak), Ponzi Pinot Noir Reserve 2010 (speachless, sååå bra, punkt slut), Domaine du Vieux Lazaret 2010 (snyggt grenache-stuk, ung, mycket god, bra, lagra några år), Mascaró Anima Gran Reserva  Cabernet Sauvignon 1994 (kraft utan alkohol från Penedes, felekad och därför fruktlös även nu, samt HFE2010obalanserad syra),  Gran Feudo Reserva 2001 (överraskande bra, mogen, god, ursprungstypisk frukt, lång, ren eftersmak), Viña Monty Gran Reserva 1981 (övermogen flaska), Marques de Griñon Syrah 2000 (nyss modernt powervin som står sig bra och har all sin kraft, frukt och fruktsötma kvar, samtidigt endimensionellt, å andra sidan gott så jatack), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2012 (inget Nyår utan Clotilde Davenne vid vårt bord, 2012 är fortsatt en aning ungt, men likväl väldigt gott och inte minst så välgjort att vi talar perfektion), Avignonesi ”Riserva Grandi Annate” 2007 (bättre än så här kan väl inte Vino Nobile di Montepulciano bli?, körsbär, ek, mycket välgjort i en elegant och stram stil med mycket klass, underbar frukt i smaken, ren, lång eftersmak, fantastiskt bra), Clos Dière ”cuvée II” 1993 (det här vinet gjordes, av mig, för att vara på topp 1999-2005 (”cuvée I” var/är vinet som kunde/kan lagras längre tid), håller fortsatt bra ihop (!), lite blygt på doften men fullt vitalt med en hygglig komplexitet, bra balans, 50/50 carignan/grenacheClose To The Edga med en touch cab), Malmköpings Julglögg 2013 (jomen, vännerna i Malmköping gör nu en egen glögg och det har så klart blivit bra, rejäl (t kryddig) doft, mycket bra, mitt tips är att den här årgången dessutom vinner på lagring), Château Mont-Redon 2008 (pålitlig arbetshäst som aldrig gör oss besvikna, lite blygt, snyggt och stramt, ursprungstypiskt, bra frukt i smaken), Montelciego Gran Reserva 2004 (ursprungstypiskt, youghurt, frukt och integrerad ek, viss mognad, bra). And You And I.

Vinakademivinfrossa, Årets Pristagare, 59 Mouton-Rothschild & Janos Solyom

I samband med en traditionsenlig vinfrossa delade Svenska Vinakademien idag ut sitt Stora Pris till Johan Magnusson (ses på bild härintill, tillsammans mes Pontus Frithiof och Mario Moroni från Pocket by Pontus). Bortsett från allt annat Johan gjort inom vinvärlden för attJohan Magnusson förtjäna detta, bär han lika stolt som Zlatan bär sina släktingars namn på bara skinnet sina sista fyra siffror i födelsenumret, vilka råkar vara desamma som det gamla varunumret för Parador. Bara en sådan sak. Bland godsakerna som i förekommande fall dissekerades, i förekommande fall bara slukades, kan nämnas Pierre Gimmonet 1996 mgm (frisk, 0 dosage, mineralbomb, väldigt mycket 96), Pierre Peters ”Les Chétillons” 1996 mgm (god, mineralstinn och mycket 96), Pol Roger 1993 mgm (stor, mogen, god), Chassagne-Montrachet 1er Cru (Paul Colin) 2006 mgm (stor, komplex doft, fin mix av ek och Montrachet-frukt, möjligen finns en lite brist på syra där som ett litet skönhetsfel), Dürkheimer Feuerberg Huxelrebe TBA 1986 (brun,Mouton Rothschild 1959 enorm koncentration, fullständigt vital, mycket söt och mycket god), Twoson Barolo Campé 2005 mgm (strålande, kraftfull och koncentrerad men ändå elegant och inte dumextraherad på något vis, snyggt ekjobb om jag själv får tycka så, såväl generös som disciplinerad), Poliziano 2001 (kraftfull, apelsinskal, väl integrerad ek, stänk av tom Felix ketchupflaska gamla modellen), Chateau Montelena Estate Cabernet Sauvignon 1984 (Bordeaux-stuk med aningen amerika-sötma, komplext, oerhört vitalt, lång, fin eftersmak med snygg syra), Calvario (Finca Allende) 2001 (power-Rioja, håller ihop bra, bra om än aningen uppblåst), Red Mountain Reserve/Hedges Family Estate 2003 (varm och behaglig frukt, väl integrerad ek, viol, beska i avslutet), Château Pape-Clémant 1990 (väldigt snyggt, ganska bra mognad och yppig 90-frukt, god och bra), Château Trotanoy 1979 (tegelröd, mogen Pomerol som inte direkt tilltalar vinmakaren som hellre hinkar nyjäst vin, lite spritig, torkade plommon, helt ok, ett i grunden alltid stort vin), Château Mouton-Rothschild 1959 (säger alltid att jag inte är ett Mouton-fan, men det har på senare hänt några gånger att jag fått erkänna att Mouton kan vara hur bra som helst, den här 59:an är inget annat än fantastisk, årgången är en av de bästa vi känner till men likväl överraskar den här buteljen med sin vitala syra och än mer imponerande rejäla frukt som hänger kvar som ett klistermärke i gomseglet och en behaglig rysning i kinderna långt efter det du svalt dryckjomen, måste fylld av ödmjukhet, glädje och vördnad inför naturen och ett imponerande hantverk erkänna att jag än en gång överrumplats av Mouton). Janos Solyom.