Spola kröken: Drick en liter vin om dagen

Publicerat 2020-06-16 av Lars Torstenson

I dagarna påminner AAWE (American Association of Wine Economics) om en fransk Spola kröken-kampanj från 1954. Texten uppmanar medborgarna till att inte dricka mer än en liter vin om dagen. Då, 1954, hinkade fransoserna en bit över 140 liter vin/person och år (numer är den siffran nere i 40 liter/person och år).Annat var det under första världskriget. Då kampanjade myndigheterna för att fransmännen, och särskilt soldaterna, skulle dricka mer vin. Citerar vinfierat från den 19 december 2014:

Comique troupier vare en särskild sorts komiker som dök upp under 1800-talets andra hälft i Frankrike. De uppträdde i militäruniform och framförde monologer och sånger av komisk art. Till de ännu idag kända artister som börjat sin bana som comique troupier hör Fernandel och Maurice Chevalier. Nils Poppes soldaten Bom är väl en svensk avläggare i genren.

Under första världskriget, La Grande Guerre, gjorde sig Charles-Joseph Pasquier, eller Bach som var hans a.k.a., sig ett namn som comique troupier. Han var verksam ända in på 1950-talet och hann medverka i filmer och skriva ett flertal sånger, monologer med mera åt både sig själv och andra. Under första världskriget var ett av hans mest populära nummer ”Vive le pinard”. Sången handlar om vinets välgörande kraft och blev populär bland de arma satar som förväntades konstant lida och springa mot döden närhelst en överordnad skrek åt dem att göra det.

… Le pinard, c’est de la vinasse

Ça réchauffe par oùsque ça passe

Vas-y Bidasse, remplir mon quart

Vive le pinard, vive le pinard…

I senaste numret av La Revue du Vin de France omnämner Sorbonne-professorn Jean-Robert Pitte (tur han inte är svensk) Bach och just den här sången och sätter in den i ett historiskt sammanhang. Fram till kriget drack nordfransoserna framförallt öl, cider och vatten. Efter kriget vin. Ett skäl till detta var att soldaterna dagligen fick en kvarting vin från det kriget startade. Undan för undan ökade ransonen för att 1918 vara 75 cl per dag. Till detta kom extra ransoner för att ingjuta mod före attacker och dylikt. Ett annat skäl var att vin kom att bli en symbol för nationell enighet och seger. Möjligen bidrog också att vinsjöarna i Languedoc och Algeriet, som då var ett franskt departement, ökade i storlek allteftersom vingårdarna återplanterades efter vinlusen och gödning blev allt vanligare och mer omfattande.

Vinet var en av få ljusglimtar i krigets mörker och de käcka sångerna i stil med ”Vive le pinard” blev populära. ”Pinard” är för övrigt slang för ett enkelt, rent av mediokert eller uselt vin. Ordet uppstod i de franska kasernerna, där ”ard” ofta lades till ett ord och bildade ett nytt, exempelvis ”vieillard” (gamling) från ”vieille”. I det här fallet tros basen för det nya ordet ha varit ”pinot” eller möjligen ”pineau”. Pinard är ett vanligt utryck ännu idag.

Vid krigets slut låg vinkonsumtionen i Frankrike på 150 liter per person och år (tre gånger dagens nivå) och ”L’Academie de Médécine” rekommenderade att vinkonsumtionen inte borde överstiga 50 – 75 cl… per måltid. Charles-Joseph Pasquier a.k.a. Bach.

Explosivt Viña Ardanza

Publicerat 2019-12-15 av Lars Torstenson

Svara

Ett rödvin som med kraft skickar korken i taket? Jupp, det finns. Öppnade igår en Viña Ardanza från cirka 1980 – cirka, därför att etiketten förstörts under lagringen, vet dock inköpstillfället (Barcelona 1990) och att den här pavan kom in i vinkällaren tillsammans med andra viner från La Rioja Alta vilka samtliga var tillverkade runt 1980 – och den visade sig vara minst sagt explosiv.Till att börja med verkade den gamla korken vid öppnandet hänga ihop fint och följa med korkskruven som den skulle, men plötsligt gick den av och cirka 15 % blev kvar i flaskhalsen. Började då skruva loss den 85%-iga korkdelen från korkskruven, för att strax försöka pilla ut den kvarvarande delen ur flaskhalsen. Döm om min förvåning när korken plötsligt sköt ut med en jädrans fart och så till den milda grad att det skvätte rödtjut ända upp i taket, en och en halv meter över diskbänken! Wow. Aldrig hänt under min drygt 30-åriga vin-karriär.Men vad hade då hänt? Efterjäsning så klart, men då borde ju vinet bubbla eller åtminstone pärla eller vara riktigt spritzigt? Nog fanns där massvis med småbubblor på ytan som vore vinet nytappat, men nej pärlande eller ens spritzigt var det inte. Så vad hade hänt?Min teori, motsäg den gärna, är att det skett en avslutande malolaktiskt jäsning i flaskan. Det sker fortfarande att viner buteljeras innan ”malon” är klar, men då, för runt 40 år sedan var det inte alls ovanligt. Ibland hände inget (ja, vinet hade förstås mer syra än annars), ibland blev vinet ”buteljsjukt” a k a körde sista delen av malon bäst det kunde (det var ju inte vinets fel att det tvingats ner i en flaska innan det kommit till ro med sig självt). I det här fallet hade flaskan, genom åren, flyttats på ett vis som frigjort det mesta av den koldioxid som uppstått vid den malolaktiska syraomvandlingen och när korken till 85 % var borta förmådde gasen trycka ur den resterande biten, och av bara farten for det mesta av gasen ut ur flaskan i den där första eruptiva explosionen – ni vet, samma som får det på riktigt mousserande vinet att lugna ner sig ganska snabbt efter korkutdragningen (förutsatt att det inte är en formula ett-vinnare eller annan barbar som står där och vill fortsätta göra sig av med vinet på annat vis än genom att inmundiga det).

Summasummarum blev det en överraskningarnas smäll, rödtjut i taket och en njutbar stund med en 35-40 år gammal Ardanza som visade sig vara fullt vital och inte ens spritzig sedan den väl fått ur sig gasen.

Musikexplosion. Explosiv musik.

Diamant vs Diamante

Publicerat 2015-12-01 av Lars Torstenson

Svara

Nästan så länge någon kan minnas har vinet Diamant funnits på Systembolaget, närmare bestämt sedan 1955, ni vet året då motboken försvann och Systembolaget blev Systembolaget på riktigt. Det här vinet levereras idag av finska Altias svenska del, som tog över produkten när Vin&Sprit såldes för några år sedan. På V&S’ tid tillhörde Diamant under lång tid de riktiga klassikerna bland de härtappade vinerna. Rejäl sötma, skruvkapsyl och resonabelt pris garanterade det.Er utsände i de klassiska vinernas kulturhistoriska gemak har försökt utröna Diamants historia, hur det gick till när vinets skapades. Detta har visat sig lättare sagt än gjort, varför vi istället får ägna oss åt lösa antaganden. På den tiden då svenska Diamant såg dagens ljus ägnade sig det svenska monopolet för import, produktion och distribution, AB Vin-& Spritcentralen, inte sällan åt skamlös kopiering. Detta gällde kanske framförallt spritprodukter, men många av de härtappade vinerna hade också tydliga förebilder ute i världen.Huruvida Diamant faktiskt är en kopia av den spanska storsäljaren, tillika klassikern, Diamante, låter vi vara osagt, men likheterna är slående. Såväl namn som vinstil överensstämmer. Kanske var det till och med så att det var Diamante-producenten Bodegas Franco-Españolas som levererade bulkvaran till Diamant en gång i tiden? Idag vet ingen på bodegan om så var fallet och de är mycket förvånade över att den här eventuella kopian alls finns, dock inte intresserade av att lägga möda på att på något vis juridiskt ge sig på den, och gott är väl det: Diamant är oavsett ursprunget sedan länge en svensk klassiker. Dessutom från Cypern. När vinet började tas från Cypern, eller om det rent av alltid tagits från Cypern, har inte gått att klargöra.Nog av. Hur smakar då dessa läckerbitar från de suktande parkbänkarnas skurvkapsylsinriktade djup? Det uppmanar vi härmed HR:arna att själva ta reda på. Enligt uppgift utmärks svenska Diamant av sötma med inslag av mandel och bitterhet och den spanska Diamante av en något lättare och friskare stil med något mindre bitterhet. Hursomhelst en viktig provning för varje seriös vinklubb och sann vinhistoriker.Rough Diamond & Dave Clempson.

Lite svensk vinhistoria: Demi, Tommy Lindström & Arctic Monkeys

Publicerat 2013-12-07 av Lars Torstenson

I mitten på 1980-talet fick AB Vin-& Spritcentralen, som då styrde vinutbudet i Sverige via sina monopol på produktion, import och distribution (Systembolaget hade monopol på detaljhandelsledet), den i tiden liggande men samtidigt också framsynta idén att satsa på lågalkoholvin. Visst, det fanns alkoholfria alternativ, det ena sämre än det andra. V&S ville skapa ett drickbart alternativ. Att helt utesluta arombäraren alkohol gick inte och att spä ut med vatten gav inte tillräckligt bra resultat. Ansvarig för det nya projektet i produktionsledet var skicklige Tommy Lindström, då beredningschef (möjligen var titeln produktionschef) i Stockholmsfabriken, belägen vid Marievik.

Tommy gick noggrant till väga och byggde upp en av samtidens mest avancerade avalkoholiseringsanläggningar, där alkoholen, aromerna och vattnet kunde separeras från varandra och sedan sättas ihop i önskade mängder. Första vinet hette Silberling och det lanserades för vinskribenterna i samband med en provning jag höll (1987?) i ett provningsrum som hette ”Vinum”, även det en avancerad anläggning i sin samtid. Ingen av de närvarande skribenterna, av vilka några är verksamma även idag, uppfattade att Silberling avvek från ett ”normalt” vin och de duktigaste placerade det, korrekt, i (Väst)Tyskland – provningen var blind på den här tiden och varje skribent fick i tur och ordning tala om ett vin, med andra ord var det ganska uppenbart för alla vem som kunde prova och vem som inte kunde – och nästan alla gjorde tummen upp, ja, flertalet ”fyndade” det till och med. En inte helt inkorrekt bedömning. Vinet var verkligen bra; rent, snyggt och med mycket doft och smak för den på grund av den låga alkoholen billiga pengen.

Nu blev inte Silberling den framgångshistoria som det lovade att bli den där kvällen i Vinum då alla tappade hakan och öste lovord över V&S, lågalkoholsatsningen och Silberling (Tommy glömdes nog bort dessvärre). Jodå, vinet tog bra fart i försäljningen. Det var bara det att några av flaskorna började efterjäsa vilket ledde till att de i värsta fall exploderade. Detta noterades som sig bör av de ansvariga på kvalitet/lab/produktion i Stockholmsfabriken, som ville dra tillbaka produkten. Den som hade hand om det på HK bestämde sig dock för att chansa. Så gick det som det gick. Produkten fick dras tillbaka och kom igen först senare (1989) som ”Demi”.

”Demi” var nu en betydligt större satsning. Fler produkter. Hård marknadsföring – det var stor skillnad på V&S och Systembolaget; medan SB bromsade överallt, gasade V&S så gott det gick, vilket väl mest tydligt märktes genom arbetet med Absolut Vodka, där man verkligen kunde tala om statsunderstött alkoholkapital ute för att erövra världen, låt vara att V&S inte behövde stöd från staten, snarare fick staten stöd från V&S.

Nu gick det inte alls som man tänkt sig med ”Demi”. Alla produkter var inte lika bra som Silberling, kanske gick det lite väl fort att ta fram nya produkter, helt klart var utstyrsel, namn och annat viktigt för en marknadsframgång inte på kornet. Kort sagt avsomnade snart projektet och glömdes bort.

Den sofistikerade avalkoholiseringsanläggningen då, vad hände med den? Jodå, den blev till sist lönsam för företaget den också. Den kom till användning när V&S gjorde om sin generiska produkt ”Glögg” till varumärket ”Blossa”, då företagets alla monopol försvann (1995) och det stod klart att fler glögg-produkter snart skulle finnas på marknaden. Med hjälp av avalkoholiseringsanläggningen kunde V&S ta fram en fullt drickbar ”alkoholfri” glögg och dels bredda försäljningen ut i matvarukedjorna, dels annonsera trots att det var förbjudet att göra reklam för alkoholhaltiga drycker. Vad Tommy Lindström anbelangar är han en av Vinsveriges bortglömda hjältar. Tror inte det rakt av är hans tekopp men här hedrar vi honom med lite Arctic Monkeys (och, bäst att tillägga, låtens titel har inget med vare sig Tommy eller det här inlägget att göra, det är bara en ny singelbaksida från slynglarna i AM).

Art et Vin: Svensk vinhistoria

Publicerat 2013-08-11 av Lars Torstenson

Svara

Då och då gav sig det gamla supermonopolet – mellan 1917 och 1995 ensamrätt på tillverkning, import och distribution av vin och sprit och påpassligt nog kallat AB Vin-och Spritcentralen – till att vara kommersiellt och marknadsmässigt till sinnelaget eller, för er som bara talar ny- och/eller managementsvenska, marketminded. Därför såg en gång akvaviten ”Skåne” dagens ljus för snart 100 år sedan, en tunnare variant av ”O.P” och tänkt för export till utvandrade svenskar i framförallt USA, några decennier senare var det dags för vodkan med det för tidsperioden, ”rymdåldern”, typiska namnet ”Explorer”, även denna tänkt för export och i likhet med “Skåne” en succé på hemmamarknaden – tilläggas bör, att ”Explorer” blev en bra övning inför nästa exportvodka ”Absolut”, som lyckades bättre. På 1960-talet tillverkades den egna whiskyn ”Skeppet”, som enlig gamla AB Vin-& Spritcentralens vandringssägner sålde slut först i samband med spritstrejken, 1963 var det väl?, och då sist av alla alkoholhaltiga drycker som fanns i lager i Sverige. I lite mer modern tid, sent 1980-tal, gav sig ABVS, som företagets namn understundom förkortades, till att göra lågalkoholvin, aningen före sin tid, får man väl säga. Första produkten ut, ”Silberling”, blev en succé, men när marknadsavdelningen med tuppkammen rest inte ville lyssna till kvalitetssäkrarna och Stockholmsfabrikens laboratorium fortsatte ABVS leverera ”Silberling” trots att buteljerna undan för undan exploderade i företagets egna lager. Resultatet blev, förstås, att produkten fick dras tillbaka och därmed gå under. Några år senare återuppstod dock ”Silberling”, nu som ”Demi” och i ett flertal varianter och då floppade konceptet redan från start. Den mycket sofistikerade, och väl fungerande, avalkoholiseringsmaskinen som införskaffats för ändamålet kom emellertid senare till användning för den alkoholfria, och därmed reklammässiga, varianten av ”Blossa”, rimligtvis en hygglig affär på det stora hela, trots allt. Nog av. I början av 1990-talet satsade marknadsavdelning, det vill säga Barbro Ström, senare Systembolaget, och kompani, på något som hette ”Art et Vin”. Tanken vara att köpa in lite dyrare viner för tappning i de egna lokalerna och att förse buteljerna med specialgjorda etiketter med mer eller kända konstnärer som avsändare. Enligt en nyss vidtalad, ansvarig person från produktionen i Stockholmfabriken var de här produkterna innerligt avskydda av fotfolket. Mycket jobb och ingen förstod vitsen. Det gjorde inte heller marknaden, skulle det visa sig, och konceptet fasades snart ut. Hade häromdagen tillfälle att prova ett av de fåtal viner som ändå gjordes. ”Art et Vin, Chablis 1er Cru ’Côte de Cuissy’ 1990” från kooperativet ’La Chablisienne’ och ’Sélection de J-M Delauny’ visade sig ha en vacker etikett av Rune Jansson och varunumret 5778, dess färg var gyllengul med dragning åt bärnsten, oxiderad doft men inte död, lite honung och gula äpplen, aningen ylle, smaken acceptabel med ett inslag av Felix ketchupflaska av den gamla modellen i plast, ren eftersmak som dock inte förmådde dölja att vinet borde druckits för flera år sedan och, framförallt, att det aldrig varit någon höjdare. Vi slår till med en favorit i repris, Cakes fina version av I will survive, och Cakes Frank Sinatra samt Cakes aningen ABBA-stukade Perhaps, perhaps, perhaps.