GUN:s vinetiketter i Toulouse!

Runt senaste millennieskiftet lyckades jag lura den geniale designern Greger Ulf Nilson aka GUN, att inte bara göra layouten till min roman ”Skördeoffer” (Gong Gong 2002) utan också en radda etiketter till viner som jag då var inblandad i. Resultatet blev som förväntat nyskapande och högst personliga etiketter (”Skördeoffer” blev också både originellt och vackert layoutad med en cool omslagsbild och högkvalitativt papper och tryck), etiketter som kom att prisas på så olika platser som Guldäggsgalan i Sverige och VinItaly i Italien. Och nu ställs de där etiketterna ut på Galerie Château d’Eau i Toulouse (11 september – 5 november 2023).

”La photographie comme point de départ” heter utställningen, som visar ett flertal (prisbelönta) böcker, framförallt fotoböcker, (prisbelönta) fotografier och annat (prisbelönt) som den flinke Greger skapat genom åren. Tidigare har några av etiketterna han gjort varit med på ”Le mois de la photo” i Paris och hans verk i övrigt har visats lite varstans i världen. Något om etiketterna som kommer finnas i Toulouse:

”r-etiketterna” användes för vinerna som tillverkades i SARL Rabiega Negociant, ett bolag som startades i mitten på 1990-talet för att göra mer volyminriktade drycker vid sidan om gården Domaine Rabiega. Syftet med detta var att balansera det underskott som en liten gård som Domaine Rabiega (10 ha) alltid dras med. Det lyckades väl. Medan vi gjorde mellan 16 000 och 20 000 flaskor per år på gården snurrade vi runt cirka 700 000 liter i vinhandelshuset (vin som köptes in, förädlades och såldes vidare, alltså så som många av de ”stora” arbetar idag, t ex Château d’Esclans, Château de Berne och Château Minuty, med den skillnaden att de är mångmångdubbelt större än vi var).

Etiketterna domineras av ett ”r” som Greger skapat enkom för de här etiketterna – även om det kan förefalla så, finns det inget annat typsnitt som är exakt likadant som det här r:et. Vad gäller pinnen med en rund prick vid sidan om (användes för ”Rabiega Prestige”) är det däremot inte unikt för de här etiketterna och har heller aldrig, som det unika r:et, fått en massa priser. Den här designen fick för övrigt stort utrymme även på VinExpo i Bordeaux 1999 (tror jag det var) när de första gången visades där, och vi har sett många kopior ute i världen sedan dess. Kul är att gruppen som köpte Domaine Rabiega 2020 ånyo har lyft fram det unika r:et och gett det en plats på några av sina etiketter, och då inte minst på ultrapremiumrosén ”r Rabiega rosé”.

De svartvita etiketterna baserade på ”Rabiega r:et” gjordes för en serie viner på Château d’Esclans som vi arrenderade mellan 1995 och 2004. Här gjorde vi viner som Grebase, Mourbase, Carbase, Svala, Rouxanne, Concours, Tibouren, Rochêne och Recinsaut. Detta kunde vara rosévin jäst och lagrat på ny ek (Rochêne då, Garrus idag), rödvin på torkade druvor (Recinsaut, cinsaut gjord som recioto), fatjäst rolle och annat som var nymodigheter då. Men framförallt handlar utställningen om  Grebase (grenache), Mourbase (mourvèdre), Carbase (carignan), Svala (rolle) och Rouxanne (roussanne) – samtliga endruvsviner.

Till varje vin gjorde Greger en positiv och en negativ etikett, dvs han vände på färgerna och lät vitt bli svart och svart vitt. Än mer originellt är att r:en på etiketterna är fotografier av en skulptur av urspungsr:et. Varje låda innehöll hälften negativa och hälften positiva versioner. Tyvärr försvann de här originella verken ut i intet när Vin&Sprit senare sålde sin verksamhet.

”Signature” skapade Greger för det bästa av det bästa från Château d’Esclans. De här vinerna gjordes alltid i mycket liten volym, max ett tusental flaskor, oftast färre, ibland bara ett par hundra. Dyra och exklusiva och de skulle ha en etikett som matchade det. Signaturen på flaskorna är min fula signatur, som Greger med hjälp av guld- respektive silverblad, en vacker flaska och en allmänt snygg och stram design med väl valda typsnitt och annat jox lyckats få riktigt exklusiv. När Vin&Sprit sålde fick jag rätten att behålla både namnet och designen, och faktum är att den här versionen av namnet ”Signature” förmodligen är den enda som någon någonsin lyckats skydda i vinsammanhang – vilket inte hindrar att det finns massor av ”signatur” och ”signature” på olika håll i världen. Jag själv har dock inte gjort något nytt ”Signature” sedan jag lämnade Château d’Esclans 2004.

Sist men inte minst Ententa, Sariza och Mammuth. Har tidigare skrivit om det här bulgariska äventyret på vinifierat.se. I korthet fick jag 2001 lov av min arbetsgivare Vin&Sprit att åta mig två konsultuppdrag. Detta sedan jag fått en mängd förfrågningar efter medaljerna och poängen som trillat in till Domaine Rabiega och Château d’Esclans och blivit utsedd till ”Vigneron de l’année” av GaultMillau. Det ena uppdraget landade i hos Hedges i Washington State, USA, det andra hos Vinzavod Assenovgrad utanför Plovdiv i Bulgarien.

Ett resultat av arbetet i Bulgarien, vars syfte var att dels skapabättre viner, dels utbilda personalen, blev ett antal nya viner, gjorda enligt principer som dittills inte använts i Bulgarien: grönskörd, extremt välvalda skördedatum per parcell, sorteringsbord, små jäskar, nya ekfat (franska och bulgariska) med mera. Inte minst lyfte vi också fram druvor som rubin, som dittills sällan setts i ensam majestät (om ens alls). Av rubin gjorde vi ett elegant vin kallat Sariza (kejsarinna), av mavrud gjorde vi ett power-vin som skulle gjort självaste Parker lycklig kallat Mammuth och så gjorde vi en blend av rubin, mavrud och cabernet sauvignon kallad Ententa (samförstånd). Hur väl vi lyckades kan diskuteras men vi var nöjda och Jancis Robinson och en internatilnell jury (med bland annat Mishca Billing) rankade samtliga tre viner topp fyra i samband med en provning då de skulle utse Bulgariens bästa viner.

Vad gäller etiketterna trollade Greger igen. Nu byggde han ett akvarium, fyllde det med vatten och droppade vin i det och tog bilder av de olika mönstren detta skapade. De här bilderna fick sedan dominera etiketterna, som också innehöll en massa text (i stramt typsnitt) om det unika projektet som låg bakom de här vinerna.

Idag torde dessvärre såväl etiketterna som vinerna vara ett minne blott – skälet till det finns i mitt inlägg på vinifierat från januari 2020, läs gärna det, och åk framförallt till Toulouse, denna läckra stad, och gå på Château d’Eau medan Gregers utställning pågår.

Musik.

Prowein 2015, andra vinmässor, Queen, Fairport Convention & Deep Purple

Med fog kan man säga att det numer finns tre europeiska vinmässor som räknas och som står över alla andra. Det är Vinexpo i Bordeaux, VinItaly i Verona och Prowein i Düsseldorf. Samtliga tre har vuxit enormt de senaste 20 åren. Något generaliserande kan man säga att Vinexpo är stället där vinvärlden frotterar sig, Prowein där den gör affären och VinItaly platsen för den som har fokus på Italien. Tveklöst är Verona den trevligaste orten, följd av Bordeaux. Düsseldorf kommer in som god trea. Ingen dum stad alls, men den blir löjligt överbefolkad under mässan med påföljande köer till det mesta. Hur fungerar då de här mässorna? Enkelt uttryckt som alla andra mässor. Mängder av utställare i små eller stora montrar och med mer eller mindre bra produkter. Årets Prowein förlöpte i början av veckan och samlade över 50 000 besökare och närmare 6000 utställare. Den hugade kunde prova allt från mer välkända produkter till mer perifera inslag som vin från Azerbajdzjan (var helt okej utan att lysa). Nedan några bilder er utsände i de mästerligas mässornas merkantila irrgångar provade, plåtade och presenterade på Twitter under mässans gång.Queen. Fairport Convention. Deep Purple.bildbildbildbildbildbildbildbildbild