Sommardrinkar

För att låta som en av alla dessa ordbajsade introduktioner till innehållslös reklam för vin (OBS! reklamen kommer, till skillnad från en mer professionellt gjord annons, först på slutet, den som väntar på något gott…): När vinden tjuter om knutarna och snön faller över de vakande vid valborgsmässobrasorna är det hög tid att tänka sommar, sol och semester och plocka fram recepten för årets sommardrinkar! Här är årets topp-tre-sommardrinkar:

  1. Kir Royal. Den kanske mest klassiska krogaperitifen i Frankrike, och inte nog med det: en Kir Royal slinker ner också när solen eftermiddagsgassar och parasollet skuggar som bäst. Varför toppar den listan i år? Svaret är Emily in Paris. Lyckligtvis behöver ingen se denna romantiska dramaserie från staterna för att inse att oavsett vad vi tycker om saken så har Emilys parisiska eskapader satt avtryck i årets sommardrinkstrender och den som inte vill vara alldeles fel på det accepterar detta utan vidare diskussion. Kir Royal är för övrigt en bubblande variant av originalet Kir. Medan det senare är en drink gjord på aligotévin från Bourgogne toppat med en skvätt svartvinbärslikör från Dijon, är Kir Royal detsamma fast på en bas av bubblande vitt. OBS! Den som kan sin Kir Royal vet att de franska korgarna och bartendrarna tagit för vana att inte bara spetsa med svartvinbärslikör. Det kan numer lika gärna vara en skvätt björnbärslikör eller passionsfruktsessens eller något annat spetsvänligt i denna den mest franska av alla pruttare. I Sverige kan man kanske rent av tänka sig en lagom tilltagen dos hemgjord saft i kreationen. Serveras kall, men utan is i glaset.

         (PS ”Svenska” Kir, nr 2966, har inget med Kir Royal att göra.)

  1. Hugo. En ganska larvig sommardrink, som dock har den fördelen att den har ett namn som minner om piptobak och att den bjuder en läcker fräschör i värmen. Tillverkas så här (på ett ungefär): Tag ett glas bubbel, tillsätt väl utprovad mängd flädersaft samt saften från ett kläm på en öppnad limefrukt. Toppa med ett myntablad. Serveras kall, gärna med is i glaset.

  1. Aperol Spritz. Jomenvisst. Denna sommarplåga har kommit för att stanna. Spelar ingen roll hur trötta vi tror oss vara på sådant som a-l-l-a andra dricker och hur mycket vi vill vara inne och hellre svepa en Kir Royal: Aperol Spritz är god och det är bara flagellanter som avstår denna mix av bubbel, aperol (eller motsvarande) och bubbelvatten, gärna toppad med en apelsinklyfta och ett par isbitar.

Så till det viktigaste av allt: reklamen. För vad, undrar säkert alla nu, ska en då använda som grund för dessa lättfotade sommargroggar? Finns det ett standardbubbel som går till rubbet? Som inte kostar skjortan? Och som är rent och fritt från skitbeska trots sitt låga pris? Hm, detta är ingen lätt fråga att svara på. Skälet är att majoriteten av de billiga bubblen inte klarar en skärskådning. Kort sagt känns de enkla druvorna, den väl tilltagna svaveldosen och den slafsiga hanteringsprocessen genom bubblorna och sockret. Nu upplever inte alla detta , mer än, kanske, en onödig huvudvärk och besvärande mage eller en utebliven vilja att tycka att vinet i fråga är gott utan att riktigt veta varför. Nåväl, dagens tips på grundbubbel till samtliga ovanstående sommardrinkar är Café de Paris, nr 59638, 89kr. Rent för sitt pris och perfekt att blanda med.

Musik.

(Självklart har jag ett finger med i spelet, det är jag som scoutat det här, Frankrikes tredje mest sålda bubbel, åt den svenska importören, Gamla Stans Vinhandel).

En speciell vinterdag i Bergåsa by – en vinterhistoria

Vissa vinterdagar, när himlen är blå och snön breder ut sig över åkrarna och hustaken, och det ryker och ångar från de nyanlända lassen på gödselstackarna och röken sakta stiger ur kalla skorstenar, sådana vinterdagar, är det som om det sitter en symfoniorkester där uppe, i himlen, ovanför Bergåsa by, och spelar Vivaldis Vintern. Allegro, andante, allegro. Stråkar och strängar vibrerande av kärvhet och kyla, men också av glatt lekande barn och smäktande skönhet. Isande vindar, virvlande snö, gnistrande skare, nyfallen pudersnö, knarr under kängorna, rykande andedräkter, rimfrost: skidornas, skridskornas och sparkstöttingarnas rike.

Klingande sköna toner, som ömsom rusar fram över den frusna snön, ömsom stannar upp och dansar runt en buske vars rimfrost solen just fångat.

Ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi.

Vissa vinterdagar är Bergåsa by som ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi, och kanske känner människorna det på sig. På något vis. De känner sig viktiga. Sannolikt viktigare än de är. Sådant som inte betyder någonting en mulen höstdag eller en sommarmorgon fylld av oönskat regn och uteblivet fågelkvitter, det är av högsta vikt en sådan där vinterdag.

Det var just en sådan dag som drängen på Lillgården gick ner sig i Bergåsaån. Vad han hade att göra nere vid ån som genomkorsar Lillgårdens marker och delar upp den i två delar, hitom ån och bortom ån, är det ingen som riktigt vet. Någon påstår att han skulle ner och pimpla, och det är ingen dum teori om man betänker att drängen på Lillgården var lite enkel, som det heter. Han begrep inte bättre än att han trodde att när det är så kallt att skaren bär, då bär också isen på den vanligtvis strida ån. I hans ögon låg vattnet där, tuktat i Kung Bores grepp och skulle så göra till dess våren gjorde sitt intåg. Att vattnet, strax under det tunna istäcket, forsade fram lika ursinnigt som det hade för vana att göra, övergick i ärlighetens namn inte bara den eljest drängens förstånd. Det råkade bara bli han som gick ner sig först, i alla fall i modern tid. Hur många som lurats av det där tunna istäcket genom åren är det ingen som vet.

”I den mån det finns något positivt i Lillgårds-drängens olycka”, som byns präst senare uttryckte saken, ”och som allt som sker har en mening då det är Guds vilja”, som prästen fortsatte sitt tal vid den enkla jordfästningsceremonin, ”kommer dennes olyckliga tilltag och obetänksamhet att tjäna som läxa både för denna och kommande generationer”. Så har det också blivit.  Byns barn får från vaggan och via skolan och från föräldrar och lärare, prästen och handlaren och snart sagt alla de möter ute på byn en sådan där dag då de är som små figurer i en Bruegel-målning höra, ”gå nu för allt i världen inte nära ån, barn, det gjorde den olycksalige Lillgårds-drängen och var är han nu tror ni, barn?” Oavsett om barnen vet det eller inte, fortsätter den vuxne tala utan att invänta ett svar. Dels därför barnen i byn inte har någon talan, dels därför att den vuxne nu är ohejdbar, för ingen sann bybo kan vare sig nu eller kunde då hålla emot: när en byskröna börjar välla upp inom dem och strax bubblar ut genom munnen i sin jakt på ett lyssnande öra, är den ostoppbar. ”Jo, det ska ni veta att Lillgårds-drängen han dog där i ån, för ån den är lömsk. Djävulens ondska som rinner rakt genom vår by utan att vi kan göra något åt det, annat än att sky den som elden!”

När Lillgårds-drängen trampat igenom isen, lät han sig i sin brist på simkunnighet och lugn svepas iväg med det strida vattnet, som lömskt rusade fram där under istäcket. Snart hade han tappat sansen till följd av den akuta syrebristen och det var först borta i grannbyn Broberga hans våldsamma och oönskade resa fick sitt slut, och det var folket nere i Broberga by som hittade honom en tidig måndagsmorgon. Iförd vadmal, uttjänta kängor och den stickade mössa och de slitna vantar han ärvt av en äldre bror som gått bort i tuberkulos, stod han där, upprätt som en isstod i den strida strömmen och lutad mot en al som törstigt sträckte ut sina kala grenar över ån, som för att lägga en skyddande hand över den och säga ”det här är min å, mitt vatten”.

Byborna i Broberga kunde för sina liv inte begripa hur Lillgårds-drängen från Bergåsa by hamnat där. Eller varför stod han där som en isstod mitt i den strida ån som snarare var en fors när den kommit så långt som till Broberga by, på sin väg mot Bergasjön lite längre bort. Det var först sedan Länsman rett ut saken, som det stod klart för alla att Lillgårds-drängen möjligen lockats av Näcken eller mer sannolikt trott att han kunde göra ett pimpelhål och sätta sig att pimpla på den tunna isen. Om inte annat, menade Länsman, talade det faktum att Lillgårds-drängen bar på en ryggsäck med pimpelspö och borr för detta.

Länsman kunde också med hjälp av doktor Haglund i Broberga by visa hur Lillgårds-drängen sannolikt färdats under isen från Bergåsa bara för att resas upp av den kraftiga forsen i Broberga by, och just när det skedde brakade drängens upprätta kropp in i den där alen, som, som doktorn sa, ”högst sannolikt utan silkeshandskar fångade upp den olycksalige drängens  stelfrusna kropp, som snart kom att inkapslas av is, skapad av det fräsande och hoppande vattnet, vilket med ursinnig kraft kastade sig upp på drängen där denne stod i dess väg, och som det var pass tjugofem minusgrader gick detta tämligen snabbt, ja, det är snarast ett under att någon såg vad som skett just då det skett och inte långt senare i samband med snösmältningen.” Det där sista om undret tog för övrigt även prästen i Bergåsa upp i sitt griftetal.

Musik.

Sommarfrossa

På tok för längesedan en vinfrossa värd sitt namn rapporterades här på vinfierat. Således i all korthet en resumé av två närlidna frossor: 1970 Vina Albiña (hängde ihop men trött, mycket trött), 1985 Ochoa Gran Reserva (fortsatt bra med till del bibehållen ”Xavier Ochoa-frukt”), 2002 Henriot (jovars, viss mognad, och mestadels bara urgod),

1982 Ygay (kanske sommarens vin, fantastisk, ekig och maffig och otroligt god till någon slags halvasiatisk räka), 1989 Veuve Clicquot Rosé (alltså väldans gott, men ballade långsamt ur, dock inte tillräckligt långsamt för att man skulle hinna dricka upp i tid), 2003 Clos Dière (ha! så vansinnigt bra, eller ja jo, jag tycker verkligen det, ärligt, fortsatt helt vital), 2009 Montelena Estate (barnarov! men ack så gott, så gott), 1986 Cos d’Estournel (nja, typisk 86:a, alltså ganska torkad och halvtrist),

2001 Château Guiraut (oj, vad gott! vi dricker alldeles för lite finfin Sauternes, sådär som den är när den inte har galopperande flyktig syra eller ett övermått svavel), 2003 Château Lagrange (St Juilien i högform, mycket fint ut- och avtryck för årgången), 1961 Château Rauzan Gassies (vinet dessvärre tröttare än den ganska fina korken, dock fortsatt drickbart för den som är lagd åt nekrofilhållet), 2010 Clos Vieux Taillefer (som att ta ett djup sniff i en tom plastflaska Felix Ketchup),

2015 Vosne-Romanée (Remi Seguin) (elegant, läcker, smäcker, visade dock inga uttryck typiska för årgången, var mer som 14 än 15, ganska mycket jordgubbe), 2012 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux St Jacques (Domaine Tortochot) (krut och knallpulver på ett helt okej vis), 2011 Silex (Daguenau) (första gången jag provar en av sonens årgångar, antingen var den lite gammal eller så får Louis-Benjamin inte fram samma svartvinbärsblads- och silex-stuk som pappsen, trevligt vin dock), 2008 Batard Montrachet GC (Morey Coffinet)  (fortfarande väl ung (!) och lite för mycket (ny) ek), 2015 Chiara Condello ”Le Lucciole” (sangiovesens och Predappios framtid, oerhört läckert, elegant och mumsigt),

1984 Richebourg (DRC) (småtrött, detta kan ärligt sägas nu sedan jag sålt övriga kvarvarande flaskor), 2014 La Pietra (Cabreo) (purung, oförlöst ekad chardonnay), 2001 La Pietra (Cabreo) (mogen, ekboostad chardonnay med denna vintyps alla kännetecken, oerhört läckert och riktigt bra till tapas i bred mening (!)), 2009 Qrious Semillon (blendade det här vinet för en svensk SB-offert för ett skäligen billigt vin, vann, vinet fick fint mottagande men försvann snart från hyllorna, synd, etiketten var ful men vinet… det håller faktiskt än!), 2001 Prado Enea GR (strålande!), 2012 Rings Riesling Saumagen (ja, samma sak: strålande!).

Sommar- och namnsdagsmusik. Sommarmusik. Gershwin.

Ali Smith: Autumn

Ali Smith har med ”Autumn” från hösten 2016 startat ett varv runt året och redan hunnit följa upp med bok två i cykeln, ”Winter”. Med andra ord går det undan. Enligt viss information om ”Autumn” skulle detta vara den första ”efter Brexit-romanen”. Just det har er utsände bland de välskrivna böckernas vindlande tunnlar fyllda av dumheter, klokheter, vackra meningar, välanvända ord, intressanta tankegångar, sant och falskt och en massa annat inte riktigt kunna förstå sig på. Däremot handlar det i icke ringa utsträckning om tiden och livet, och det är väldigt vackert och välskrivet. Läsaren kastas hit och dit mellan kapitlen och vet aldrig vad som väntar härnäst. Lågmäld humor förekommer därtill. Rekommenderas.

Höst. Höstvariation. Höstavgång  (bra musik att ackompanjera den här boken med).

Frost

Den 21 april 1991 drabbades större delen av Frankrike inklusive gården Domaine Rabiega, som jag då basade för, av frost. Rejält med frost. I odlingen led vi av det både 91 och 92 och i kassan under ändå längre tid. Enda gången vi bet i frostgräset på 18 år. Det var ovanligt, sa alla, att frosten kom så sent på året i södra Provence, och ju senare desto värre. När frosten så här års slår till längre norr ut i landet är det i och för sig inte så ovanligt och följderna brukar inte bli så katastrofala eftersom våren är senare där och knopparna ännu outvecklade. 2017 är emellertid avseende vårens ankomst inget typiskt år. Värmen har i mars och tidiga april varit påtaglig norröver och vingårdarna befinner sig i stort i ett stadie som brukar vara vanligt söderöver vid samma datum. Med andra ord har den frost som nu i veckan slagit till – och som kommer slå till i natt igen, 21 april – varit förödande på många håll. De på senare år så hårt prövade nordliga delarna av Bourgogne och området Champagne har åkt på en riktig käftsmäll. Det gör ont, käken värker och det återstår att se hur svåra skadorna är – exakt vet vi inte förrän om några veckor, låt vara att det redan nu går att se var frosten bränt sönder knopparna. Frågan är i vilken mån nya knoppar, ”reservknopparna”, hinner utvecklas och i vilken mån det blir druvbärande sådana. Alldeles oavsett kan vi räkna med lägre skörd i de drabbade områdena (också) i år. Bit ihop, betala vad det kostar, drick champagne och bourgogne från framförallt småodlare, stötta vinbönderna. (Bilden, tagen idag, är lånad från Clotilde Davenne och visar hur det ser ut när frosten bränt sönder knopparna)

Kall musik.

Glad Valborg!

Våren tittar blygt fram runt knuten och spelemannen knäpper på felan. Vårsteenen är satt i rullning, född att inte göra annat och Magnus Uggla sär skriver. Ända från Iberien sjunger man våren till, ja till och med husguden hyllar våren, och avslutningsvis en slags blommande gullplutt som bestämt att nu, nu är det vår. Som pricken över våri:t släpps nästa fredag en ny årgång av Château Henri Bonnaud.Château Henri Bonnaud

Rosa höststämning & fisksopperecept

Rosévinslandet för andra är Frankrike och det är också här dryckeskulturen runt rosévinet är som mest utbredd och genomarbetad. När sommaren övergår i höst och vinter slutar inte fransmannen och fransyskan dricka rosé däremot flyttar hen inte sällan sin preferens mot en lite kraftfullare stil. Om ljus och lätt ”Rosé de piscine” (”poolkants-rosé”) dominerar i juni och lite doft- och smakrikare ”Rosé d’apéritif” (”aperitif-rosé”) har övertaget under sensommaren så är det ”Rosé de repas” (”mat-rosé”) som spelar förstafiolen från det hösten inträtt till dess det är dags att inta poolkanten igen. De här ”mat-roséerna” fungerar, när de är bra, till allt från diverse kyckling-rätter via sallader och rökt lax till fisksoppor och, i någon mån, asiatiskt i bred mening.Les Lauzeraies, höst

Här ett tips på en perfekta matrosé att våga njuta som vitt eller rött under vinterhalvåret och strax därpå ett recept på en fisksoppa som matchar vinet på ett utmärkt vis (jo, er utsände i de smakrika fisksoppornas benfria värld har testat och ja, det var Hustrun som tillredde maten och det är henne och hennes kockkompis Andreas vi citerar nedan):

Vinet: Les Lazueraies Tavel, nr 2726, 109 kronor.

Maten: Fransk fisksoppa (4 port)10421422_464396337034776_1273629691762331152_n”Fisksoppa och Tavel är nästan som gjorda för varandra och något av en nationalrätt i det lilla vinområdet. Använd den fisk du själv föredrar och för den som så önskar går det naturligtvis bra att servera med en klick saffransaioli (även om vi då rekommenderar att du är försiktig med saffranet då det lätt tar överhanden och döljer de eleganta smakerna från soppan).

1 st gul lök

2 st morot

½ purjolök

½ fänkål

5 dl fiskbuljong

1 burk krossade tomater

1,5 msk tomatpuré

2 dl torrt vitt vin

500 gram benfri fisk (blanda gärna tex lax, torsk, kolja eller liknande)

250 g oskalade räkor

  1. Skala räkorna.
  2. Hacka löken, skiva morötterna och purjolöken samt strimla fänkålen. Fräs grönsakerna i lite olivolja i en stor kastrull utan att de får färg.
  3. Tillsätt det vita vinet och låt koka ner till hälften.
  4. Tillsätt fiskbuljong, tomat och timjan. Koka upp och låt koka sakta i ca 15 minuter.
  5. Lägg i den nedskurna fisken och låt den sjuda försiktigt i ca 5 min så att inte fisken kokar sönder.
  6. Lägg i räkor precis innan servering.”Vivaldi

Vivaldi! Neon Rose! Bonus! The Fish!Neon Rose Reload