Wallin Carignan 2007

Arbetade åren 2006-2013 som konsult på Château L’Arnaude utanför Lorgues i Côtes de Provence. Skapade där tillsammans med ägaren, Mats Wallin, ett flertal viner i olika stilar och avsedda för olika typer av marknadssegment/konsumenter. En mycket roligt uppdrag.

Gårdens portfölj var uppdelad i tre nivåer: Arnaude, Château L’Arnaude och Wallin. Arnaude var enkelt uttryckt trevliga vardagsviner, vanligtvis utan ekfats- eller annan lagring. Château L’Arnaude var ganska traditionella, oftast ekfatslagrade viner blandade på för området typiska druvor. Toppnivån, Wallin, bjöd på en riktig hästspark i vinet ”Wallin”, en ekfatslagrad blend på syrah och cabernet sauvignon. Vid sidan om detta årligen återkommande vin gjorde vi varje år ett par endruvsviner. Exakt vad vi valde att arbeta med och hur vi gjorde de vinerna berodde på vad året gav.Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.

Inledningsvis var det nog bara Mats och jag som förbarmade oss över det här vinet. Vi visste att det krävdes många års lagring för att det skulle hitta sig självt. Men när vi sa det var det väl knappast någon som trodde oss. De flesta uppfattade nog det hela som att vi bad för vår sjuka moster och att vinet var tillknäppt, för att inte säga stendött, och det bjöd på en överdriven syra och ek som låg som ett moln av mörk sordin över vinets i sig nästintill obefintliga doft och smak och så drack de upp det fram på nattkröken eller tog med det som gåbort-present.Lyckligtvis fanns det dock sådana som lade undan vinet. Kloka personer. Goda vänner. Var häromdagen hembjuden till sådana personer. Vilken lycka att få återstifta bekantskapen med den här fula ankungen, Wallin Carignan 2007, som nu, 15 år senare, inte bara är en svan utan hela Tjajkovskijs Svansjön eller åtminstone en väl utförd aria framförd av José Carreras – det var i alla fall vad jag påstod mig höra medan jag satt där och njöt av den integrerade eken i full harmoni med frukten och den underbara syran som fångade upp all power just som den skulle trilla över kanten, ner i de överextraherade och ensidiga vinernas tragiska håla fylld av besvikna vindrickares tårar, oceaner av antocyaner, alkoholinjicerad gyttja och meningslöst vin. Länge leve carignanen! Druvornas maratonlöpare, druvornas José Carreras, druvornas fula ankunge!

Carignanaria!

En Twoson-resa

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.

Enoteca Cangrande, Verona

Verona är på alla sätt och vis en härlig stad där besökaren kan glädja sig åt det mesta mellan arkitektur och vin, självklart via konst, musik, litteratur, historia och gastronomi, för att nu nämna något av stadens väldiga utbud. Den som tar sig för att flanera där på de gamla gatorna, sucka under Julias balkong, beundra Dante eller rusa på tok försenad mot kvällens föreställning på arenan och inser att det är lika bra att äta en bit först för jag kommer missa första akten i alla fall och hursomhelst så är det den andra akten som är bäst, den kan med fördel söka sig till Enoteca Cangrande, som ligger lätt undangömd en vinspott från arenan och Piazza Bra, mitt i staden.img_2242

Ja, det finns massor av enoteca i staden och alla som är det minsta i vinsvängen har säkert hängt på Antica Bottega del Vino eller kanske letat sig in till Enoteca Segreta eller någon av alla de andra oftast bra till utmärkta haken, och det där med att det finns så många bra ställen gör det lätt för den förvirrade turisten och stressade första akten-missaren, men nu är det Enoteca Cangrande som ska framhävas här.cangrande

Denna ligger, som sagt och såvida inget hänt precis nu, där texten ovan nyss påstod att den ligger, och den är personlig i såväl sin inredning som sitt bemötande. Lägg därtill utmärkt mat och vinlista (med som sig bör bra priser, och du kan antingen hinka på plats eller ta med dig flaskorna hem) och, dessutom, mycket bra bakgrundsmusik (där har någon verkligen ansträngt sig; musik i olika stilar som har det gemensamt att allt är bra och gör sig utmärkt i sammanhanget – hur ofta händer det att en krog inte går vilse i musikvalet i jakten på en förlorad ungdom eller instängd i ett begränsat musiksinne som sitter i den inkompetenta person som fått uppdraget att sätta musik på stället?). Rekommenderas. Varmt.bobby-solo

Musik! Och som bonus hör vi Jeff Beck & co hjälpa Lady Gaga på traven och därefter riva av en Big Block som heter duga, och så hjälper Jeff Puccini på traven också.