Too little privacy

Vi köpte huset på Slingervägen 7B en regnig dag i oktober. En fyrkantig koloss med slammad fasad och grönt plåttak. ”Gillar vi stället i det här vädret kommer vi älska det när solen skiner, ja till och med när vi måste skotta gången fri från snö,” tänkte vi. ”Gången” är en kanske trettio meter lång grusgång från häcken mot Slingervägen till husets entrédörr på baksidan av huset. Det är inte fel att säga att gången rundar huset och det är rätt att säga att det är bra med en entrédörr på husets baksida. Hur man än vrider och vänder på saken är det på gatan det händer saker. Det är där bilarna åker och buset drar förbi, särskilt lördagskvällar, på väg ner på stan för att supa ändå mer, eller på väg hem efter en blöt kväll på krogen, då vrålar buset och sjunger och ibland är det någon ligist som går lös på vår brevlåda och sliter och drar i den. Då brukar Jarmo, min man, starta CD-skivan med hundskall – det finns att välja på, från pekineserskall till boxer och hovawart; allt från pipigt gläfsande till dovt skräckinjagande muller och fruktansvärda skall som får blodet att isa sig i ådrorna också på de mest förtappade i Guds barnaskara. Det gör susen. De flesta bara vingelspringer sin väg. Någon står kvar och gungar ett tag innan hen tar till benen så gott det går. En gång var det en kille, en ganska stor kille med ovårdat hår och skinnpaj, som inte kom sig för att springa, kanske var han för full, hursomhelst så stod han bara där och gungade vid brevlådan medan en fläck spred sig i skrevet och så började han gråta. Då stängde Jarmo av spelverket och gick ut och la armen om killen. En fin händelse ända tills grabben samlat mod. Då gav han Jarmo en dansk skalle och skrek åt honom att det är förbjudet att hundskalla, han sa så, hundskalla, folk, särskilt hundrädda folk, och så gick han därifrån så gott han kunde med skamfläcken lysande i nattens mörker.

Annars ligger husets fasad precis innanför häcken mot Slingervägen.

Trädgården på baksidan är väl ett par hundra kvadratmeter. Jag är inte så bra på mått och så, men jag vill minnas att ytan höll sig i det häradet när vi köpte huset och den har såvitt jag kunnat bedöma vare sig blivit större eller mindre sedan dess. Jarmo säger att vi fått trädgården för våra synders skull. På våren måste vi kratta bort grannens löv och rensa rabatterna och på sommaren ska gräset klippas. Å andra sidan gillar barnen att komma hit och grilla. De bor i lägenheter nere i centrum, båda två. Vi sitter ofta i trädgården och fikar och grillar och umgås. Ibland dricker vi rosévin. Det hör till, säger Jarmo. Fast mest dricker vi vargtass.

Huset reser sig mellan Slingervägen och trädgården, där vi ibland dricker rosévin. Reser sig känns som rätt ord för byggnaden är, som sagt, närmast fyrkantig och fyra våningar hög. På första våningen bor vi. Ovanför oss bor Ulla och Hjalmar. Vi känner inte dem. De betalar sin hyra. Men vi ligger i fejd med dem. Inte för att de för oväsen eller klagar eller något sådant. Det bara är så. Kan vara feromonerna, säger Jarmo. Hursomhelst så retar jag mig något oerhört på Ulla och Hjalmar ska vi inte tala om.

Under vinden, på tredje våningen finns bara en etta med kokvrå. Den hyr vi ut som Airbnb. Vid sidan om den lägenheten finns en kallvind som cykelhandlaren Robert Knutsson på ”Knuttes cykel & moped” får använda som lager för cykeldelar. Där luktar gummi från de många olika däcken för alla typer av vägar och cyklar och olja från alla välsmorda kedjor och vajrar och kullager till Sachs- och Puch-motorer. Nej, det är inte praktiskt med ett lager på tredje våningen men det är Roberts problem, brukar Jarmo säga där han sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom köksfönstret med en eftertänksam blick, så suckar han och tar en slurk till av kaffekasken. Jag älskar min Jarmo. Han tål sprit som få men är i grunden en högst ordinär man. Det gillar jag. På den tiden han arbetade var han brevbärare. Det kanske är därför han har en särskild relation till och med vår brevlåda. Jag menar, vem installerar högtalare och kablar och grejer för att kunna skrämmas med hundskall när någon närmar sig brevlådan om man inte har en särskild relation till sin brevlåda? Man jag tycker också om vår brevlåda och jag älskar Jarmo för att han har så fina känslor för vår brevlåda.

”Gud vet att jag hade tur som träffade min kärring,” brukar Jarmo säga till den som vill höra på och när jag hör honom säga det brukar jag smyga iväg till en spegel och titta på min vältrimmade, eller om man så vill, beniga kropp – ”Min benget,” brukar Jarmo säga och se kärleksfullt på mig – och ansikte och blandfärgade hår, som ett påskris utan fjädrar!, och inse att jaa, jag är allt en riktigt pudding. Jarmo är bra på att sprida glädje och jag är bra på att ta emot. Ibland kliar jag Jarmo i hans sylvassa, grå snagg och säger saker som ”En sådan tur jag haft och så avundsjuka alla är”, då skruvar min man stolt på sig. Det är sådant män behöver höra. Att de är speciella, att vi kvinnor haft tur. Det, och att de är välutrustade. Ja, jag menar inte rent intellektuellt utan, ja ni vet. Det intellektuella är inte särskilt viktigt i männens värld.

Ibland när jag drar handen genom Jarmos snagg får jag stickor. De är svåra att pilla ut ur handen, de där sylvassa hårstråna. Hörde talas om någon som fått en sticka som åkte runt i kroppen tills den kom ut via en tårkanal. Vem vet? Kanske är det ibland ett jarmohår jag fått i ögat när jag tror att jag har något i ögat. Men fast han brukar vara orakad och ha lika sylvass skäggstubb, har det aldrig hänt att jag fått en tagg i handen när jag greppat Jarmos haka och sagt ”En sån liten fin gubbe!” och format munnen till kyssformation någon halvdecimeter från hans mun. Då brukar han antingen, när vi är ensamma och han är smålullig,  le saligt, eller så, när vi har besök, viftar han irriterat bort mig och säger något i stil med ”Men för hilvitte, kärring!”. Ja, han är en riktig man, min Jarmo.

Men nu var det ju de där hyresgästerna uppe i Airbnb-lägenheten jag skulle berätta om.

Klart vi tyckte paret som ville hyra lägenheten högst upp i huset såg lite speciella ut, men vem gör inte det? Dessutom var åtminstone hon väldigt trevlig och ämabel. Stor som ett hus och med ett rött hårsvall som såg ut som hela havet stormar eller möjligen en ödelagd lägenhet dagen efter tidernas röjarparty. En väldig näsa och de fylligaste läppar jag sett. Till det grandiosa intrycket bidrog inte bara fetman utan också de enorma bröst som hon bar med värdighet och som säkert kunde både skrämma livet ur en och annan och inbjuda till syndiga tankar hos en tredje. En bak som med sina gigantiska skinkor såg till att hålla henne i balans: en motvikt till bystens framåtlutande effekt.

Han, mannen, var inte alls sådär öppen och trevlig. Mer sur, och han gick och rynkade på näsan mest hela tiden. Inget tycktes passa honom och vad den  imposanta amazonen såg i denne lille, tanige  man med den alltför stora mustaschen, kanske som ersättning för håret han saknade på skulten, och de fladdrande öronen och den väldiga guldkedjan på det blottlagda, hårlösa bröstet bakom den svarta skjortan med de väldiga kragsnibbarna och hans på tok för korta fladderbyxor, står skrivet i stjärnorna om det nu alls står skrivet någonstans. Låt oss bara konstatera att de var ett udda par, och att de ville hyra lägenheten högst upp. Ettan med kokvrå. I tre dagar. ”Ja, jomenvisst”, sa Jarmo på sin sjungande finlandssvenska – han är född här i Sverige men hans föräldrar var invandrare och han själv valde att behålla deras dialekt därför att han tycker ”dtenn går så praihop med kask”, ett påstående jag bett honom sluta sprida då det inte kan ses som annat än rasism eller åtminstone dialekthån och spridande av falska stereotyper.

Ska man hårdra det såg hon ut som en bordelmamma och han som en hallick.

Paret tittade på huset där de stod i trädgården och pokulerade med oss och så sa de plötsligt i munnen på varandra ”Vi tar det!”. ”Tar vad?” frågade Jarmo. ”Ja, vi hyr lägenheten!” sa kvinnan med sin högljudande röst, som förmodligen hördes ända bort till domkyrkan i centrum. Tänkte inte på det då, men i efterhand har det slagit mig att, tänk om någon stod där, försjunken i egna tankar, och tittade på domkyrkan  och funderade över hur gammal den är och sådana grejer och då bara, genom luften, från ingenstans ”Ja, vi hyr lägenheten!”. Man kan bli religiös för mindre, tror jag. Eller kanske bara vettförskrämd.

Vi noterade datumen paret ville hyra lägenheten och när vi fått betalt i handen gav sig paret iväg in mot stan till, hon rytmisk marscherande med fasta och smått böljande steg och han småhoppande och med benen som små trumvirvlar i hennes släptåg. Jarmo och jag stod vid vår grind och tittade efter dem, där de försvann mot solnedgången.

Sedan dess har vi inte sett dem.

När datumen för det udda parets bokning inföll satt vi i trädgården och grillade med barnen, Jarmo och jag. Putte, som blivit smått överviktig med åren, var som vanligt lite ovårdad – till och med Jarmo undslapp sig ett ”Men för hilvitte pojk, när duschade du senast?” och det hör inte till vanligheterna – men Lilian sken som en rosenknopp i försommarsolen. Kanske var hon lite irriterad på röken från grillen som hon fick i ansiktet. Hon hostade och fäktade med armarna i alla fall.

Jarmo hade just serverat oss vargtass och vi var redo att hugga in på korvarna som precis fått rätt utseende – ”En grillkorv är inte klar förrän skinnet på den korvar sig,” brukar Jarmo skämta – när vi hörde en bil stanna ute på Slingervägen, framför vårt hus. En bildörr slog igen, så en till, en bagagelucka, en bildörr. Mummel. Ett konstigt språk. Åskmuller från grusgången. Jarmo gjorde sig redo att gå in och sätta på CD:n med hundskall. Då dök de upp runt husknuten: två unga damer släpandes på varsin enorm resväska, en rosa och en grön. Damerna var pimpinetta, små och nätta. Kraftigt målade. Korta kjolar. Höga stilettklackar i gruset.

Svenska pratade de inte. Inte finska heller. Men en av dem kunde engelska och hon förklarade för oss vad saken gällde, ”Airbnb?”, sa hon och Jarmo som ju pratar både svenska och finska sa ”Aha! De har hyrt rummet”. ”Men, hur kan det vara?” sa jag. ”Ja, int vet ja, men sjit i de no, di har jo betalt,” sa Jarmo och då sket jag i det och visade damerna till rummet. De hade ett väldigt sjå att släpa sina väskor uppför de många trapporna och jag kan lova att stilettklackarna inte var så bra vare sig i gruset på gången eller i trapporna. Men de var eleganta. Mycket eleganta. Och vackert målade. ”Where buy?” frågade jag och pekade på deras skor. ”Yes! Shoe,” svarade då hon som pratade engelska, hon med rosa väska, och sken upp.

Jag lämnande dem i den trånga hallen till den lilla lägenheten och gick ner till vårt familjesamkväm och tog en välförtjänt klunk vargtass. Ingen gör så bra vargtass som min Jarmo. Jag är inte rasist, men han är egentligen finne.

Vi satt där en stund och åt våra perfekt grillade korvar i lätt värmda bröd och med ketchup och mild senap och drack vargtass och ja, bara njöt av livet, när vi hörde hur det smattrade, som av stilettklackar, och smällde, som av fallande väskor, inifrån trapphuset, och plötsligt stod de där framför oss, de båda unga damerna. De tittade på oss en stund så sa den ena, hon med den rosa väskan, hon som pratade engelska, ”Too little privacy” och så släpade de sig iväg, de unga damerna, genom grusgången, ut på Slingervägen och ner mot stan.

Jonathan Safran Foer & Zadie Smith

Here I am

Here I am” är ytterligare en tjock roman om en sönderfallande, amerikansk, vit medelklassfamilj. Hyllad å det grövsta. Förstår inte grejen. Storyn har redan skrivits och filmats tretton gånger på dussinet och ”Here I am” utmärker sig inte i klassen. 700 sidor som borde varit 300. Visst, en del snärtig dialog, fördjupade personporträtt intill tråkighetens avgrund, där de flesta trillar över kanten. Kapitel som är obegripligt sega och onödiga. Dialoger som, som sagt, kan vara snärtiga, men varför finns de alls i boken? Barn i förskoleåldern upp till årskurs sju som talar som om de är förlästa ljus i tredje ring.  Vid sidan om familjens sönderfall försöker Foer också skriva om huvudpersonen Jacobs förhållande till sin egen identitet som jude och landet Israel. Det är ett spännande grepp som dessvärre också trasas sönder av eviga dialoger och sömniga textutflykter som hade kunnat vara utmärkta och intressanta om de kapats med minst 50 procent text. Lite omruskad blir man som läsare när Foer låter Mellanöstern slås sönder av en enorm jordbävning följd av ett krig som han en tid hävdar har utplånat Israel innan det visar sig att så ändå inte är fallet (detta är ingen spoiler för ingen som läser detta och är vid sina sinnes fulla bruk kommer läsa boken), men inte ens detta lyckas hålla intresset vid liv då till och med detta grepp förslösas på svamliga mellanakter.

Grand Union

Zadie Smith är en klippa i samtidens litteratur, en riktig favorit med en mängd utmärkta romaner bakom sig. Men romaner är romaner och noveller är något annat och när Smith ger sig på novell-formen blir det inte lika bra. Historierna håller helt enkelt inte. Ibland kan en text mer se ut som en skrivövning än som att hon har något att berätta. Formen blir, som så ofta, viktigare än innehållet. Med det sagt så finns det, förstås, några godbitar också i novellsamlingen ”Grand union”, som ”Kelso Deconstructed”, där Smith skriver om mordet på Kelso Cochrane 1959. En bok att vid tillfälle låna på biblioteket.

Tack och block!

Trots det orimliga i påståendet menade han att han mindes allt från sin tid som embryo. Från befruktningsögonblicket till födseln. Alltså redan från resan mot ägget. Kampen. Lyckan av att komma först till målet. Besvikelsen när ägget visade sig tveksamt till att släppa in den rättmätige segraren. Och nej, han såg sig aldrig som ägget från start. Äggets roll var att vänta på honom. Vara redo när han dök upp. Slutkörd efter sitt livs snabbaste och enda framgångsrika sprintlopp.

Inte för att han pratade med oss om saken. Det var hans mor som gjorde det. Storögt och med emfas berättade hon för den som ville höra hur sonen hänvisat till saker som skedde då han bevisligen fanns i hennes mage. Och det redan från första början. Tiden då han simmade upp mot ägget för att befrukta det. Stönen. Senare musiken hon lyssnat på. Människorna hon umgåtts med. Samtidens nyheter. Uppsnappade från radio och teve. Hon varken såg eller lyssnade på nyheterna. Desto mer imponerande då att han snappat upp allt det då aktuella från radion som råkat gå i bakgrunden när hon gjorde frukost. Eller så var det teven som stod på där i lägenhetens vardagsrum. Kanske tittade hennes man, hans pappa så länge det varade, på nyheterna eller sporten, kanske satt hon och stickade. Norrmalmstorgsdramat. Ambassadockupationen. Ny kung 1973. Ishockey-VM. Sovjetunionen. 1976. Tjeckoslovakiens guld i Katowice. Brasar, Labraaten, Åhlberg, Högosta, alla Leksands-spelarna i det svenska bronslaget.  Fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Ronnie, Ralf, Roland. Åby. Revolutionen i Iran. Geijeraffären. Oljekrisen. ABBA. Utsläpp. Bee Gees. Kärnkraft. Pink Floyd. Mordet på Anwar Sadat. Family Four. Varvskrisen. Punk. Göingeflickorna. Kanske inbillade sig sonen allt det där. Efterkonstruktioner. Men nej, hans mor sänkte rösten och såg sig om över axeln och försäkrade: han vet saker som bara den som var med kan veta. Intimiteter. Mellan henne och pappan. Hur skulle han kunna veta allt det om han inte hört och förstått?

”Om en luktar på insidan av ett lock som legat på kokande färskpotatis i dill så luktar locket både potatis och dill,” var en sak som Embryot redan i småskolan kunde säga till oss om vi närmade oss honom på en rast. Därför lekte ingen med honom. Kanske bidrog också att han bara ville leka politiker eller att man skulle läsa Hobbex-katalogen med honom. Sitta och drömma om pruttkuddar, stinkbomber, glasögon som gör en yr, enarmade banditer och cykeltutor. Helst böjda cykeltutor.

Säkert är att vi alla var lite rädda för Embryots mamma. Hon som alltid skröt om sin lille pojke och luktade konstigt och alltid bar en tanthatt fast vi redan var sent 1970-tal och snart 1980-tal; inget bet på hatten som satt där den satt alltmedan åren och decennierna flöt förbi i sin tidsinställda och ohejdbara ström. Hela hennes liv cirklade kring hennes gosse, tiden var som om den inte fanns. Hon såg till så han från tio års ålder i enlighet med sina önskningar alltid hade en passande grå kostym med tillhörande skjorta och slips, och innan han äntligen blev långsynt i tonåren gjorde hon honom till viljes och köpte stålbågade glasögon med fönsterglas. ”Bästa julklappen!” trumpetade han stolt ut efter jullovet 1980 och pekade på sina fönsterglas.

Embryot var en ensamvarg. Ville inte ha med oss andra att göra. Tyckte inte om sport. Lyssnade inte på musik. Avskydde skogen. Hatade landet. Var rädd för kor. Fick ont i huvudet av grisarnas grymtanden och skrik. Tyckte att hästar luktade illa. Skulle aldrig komma på idén att gå på zoo. Samlade inte på något. Inte ens frimärken. Men han trodde sig tycka om politik, och framförallt politiker, vilka han såg som hjältar, superhjältar, särskilt männen i grå kostym, fula frisyrer och glasögon utan bågar. Han fick för sig att de kunde säga vad som helst och att folk alltid lyssnade på dem. Därför gick han tidigt med i Ungdomsförbundet. Var väl inte mer än 12 år och lillgammal. Inte smart, inte bäst i skolan, inget sånt, bara lillgammal. Det var han medveten om och han gjorde en grej av det. Berodde på att han levt längre än sitt bokförda jordeliv, sa han. Och han menade att hans tid som embryo verkligen tagit honom från de ovetandes förtappade skara, också hans egna ord, till de upplystas  piruetter, jo, han sa så, ”piruetter”, det där med att använda ord rätt har aldrig varit något för Embryot. Inte ens att ha rätt. Att fara med sanning. Viktigare då hur det låter. Och att det får gillanden. Embryot vill bli omtyckt i sin ensamhet.

När sociala medier dök upp i våra liv och särskilt då Twitter, var Embryots lycka gjord. Trots ivrigt deltagande i möten och många förslag, veton, insändare till lokaltidningen och senare samtal till ”Ring P1” och annat, ville hans politiska karriär aldrig riktigt ta fart. Han gick från det lokala Ungdomsförbundet, där han fick vara lokal kassör ett år och sekreterare tio år, ett uppdrag ingen annan ville ha, till det lokala Moderpartiet när de andra i Ungdomsförbundet helt enkelt inte längre ville ha honom med. Tråkig och lillgammal som han var, och, konstaterade de, att vara lillgammal är okej så länge du är under en viss ålder. När du sedan flera år lämnat juniorlaget bakom dig och på något vis vuxit in i din lillgamla konstitution och ditt vara, är du inte längre en anakronism i ditt eget liv som andra ler lite överseende åt, kanske roas av på riktigt, eller retar sig enormt på varför du riskerar att åka på ett kok stryk då och då. Du är nu en anakronism i ditt eget liv som ingen längre ler överseende åt eller låter sig roas av på riktigt, och det enda som räddar dig från att få mer stryk är att de som retar sig på dig och vill gå handgripligt fram med dig nu också är så pass gamla att de bara slåss när de är fulla och arga. Vidare är du numer inte bara en anakronism i ditt eget liv utan också en anakronism i tiden, för Tiden är obarmhärtig mot den som vägrar följa den tidsinställda och ohejdbara strömmen.Till att börja med var han Ingen i Moderpartiet. Han gick på alla möten. Räckte upp handen. Bad att få ha en synpunkt. Skrev fler insändare i lokaltidningen och ringde ”Ring P1” flera gånger i veckan. Inget hände. Ingen uppmärksamhet. Det var rent av som om de andra skämdes lite för honom. Inte riktigt ville visa upp honom för väljarna. Inte ville ha honom i kommunfullmäktige, eller att han  skulle uttala sig i partiets namn när pressen hörde av sig.

När det var som mörkast, när inte ens hans mor längre orkade lyssna på honom, när hon slog dövörat till där hon satt med sin hatt och stickning framför Bingolotto Rickard Olsson Mk1,  när han i sin ensamhet för första gången någonsin började känna sig ensam, när ingen gav ett vitten för hans upplevelser som embryo och förmåga att återberätta 70,- 80- och 90-talet i rapsodiska anekdoter och rubriker, då kom Twitter till honom som en skänk från ovan, ett mirakel när 00-talet gick in i andra andningen.

De första tweetsen brydde sig ingen om, men allteftersom han skrev direkt från hjärtat och ju oftare han gjorde det, desto snabbare verkade hans följarskara växa. En dag var han större än Moderpartiet där i hemkommunen, och snart blev han så stor att till och med Moderpartiet i Stockholm fick ta honom på allvar. Eller, det gjorde ingen. Men partiledningen och spinndoktorerna insåg att han hade sitt värde, att han skulle dra till sig väljare som aldrig skulle rösta på Moderpartiet om det inte vore för Embryot. Hans tankar var så skeva och splittrade och förljugna att ingen seriös och sanningssökande politiker kunde ta honom på allvar. Men det finns väljare till allt, resonerade partistrategerna och gav honom sitt tysta stöd. Det var också strategerna som tidigt lärde honom att blocka alla som ifrågasatte honom, såvida nu inte själva ifrågasättandet kunde leda till fler klickvänliga uttalanden från honom själv. Annars skulle han blocka de uppstudsiga. Att blocka, förklarade strategerna, betyder ingenting, det är bara fånigt, vem bryr sig om att någon blockar någon på Twitter?, allvarligt?, men om man gör det till ett slags hot, ”en dum grej till och jag blockar”, kanske det skrämmer en och annan mindre bemedlad på det intellektuella planet och det räcker för att uppnå något: status och följare; känslan av att den blockande nog har rätt och att den blockade borde skämmas.

Exempel: Han skrev ”Om uppvärmningen fortsätter kan vi snart odla kokospalmer i Svealand, är inte det bra?” och någon svarade ”Kan inte vänta! Varför ska vi importera sådant vi kan odla själva?” och Embryot gottade sig och då skrev någon ”Kan inte tro du är allvarlig nu? Ofattbart att Moderpartiet låter dig hålla på” vilket Embryot i enlighet med strategernas instruktioner snabbt svarade på med ett ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Och han började snart komma med falska anklagelser och antydningar – ”När ska någon kolla upp korruptionen på Riksrevisionsverket?” och ”Mörkas landets verkliga BNP systematiskt sedan många år? – och tweet med medvind i domedags- och konspirationskretsar och i de sinnesslöas svartvita värld,  som ”Landet är kastat i kaos, statskassan bankrutt och politikerna korrupta! Och allt mörkas!”, tweet som kunde få mothugg ”Har du belägg för något av det där?” och inbjuda till favoritfrasen ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Tweetandet blev så framgångsrikt att det bar Embryot ända till parlamentet. I början satt han med på alla möten och omröstningar. Han var också en flitig talare och låg bakom många motioner och förslag. När hans idéer systematisk röstades ner och inte ens hans eget parti verkade särskilt intresserat slöt han sig alltmer i sig själv och började missbruka Twitter. 500 tweet om dagen var inget ovanligt. Han blev också alltmer övertygad om att ett embryo växte i honom, och han slutade åka hem och hälsa på sin mamma, svarade inte ens när hon ringde.

Han hade sin hemkommun mer än 50 km från Riksdagshuset och hade därför rätt till en övernattningsbostad i huvudstaden. Embryot fick en av Riksdagsförvaltningens basmöblerade övernattningsbostäder med matlagningsmöjligheter. Inte för att han direkt lagade mat. Värmde djupfryst färdigmat mest. Fast för det mesta tog han sig till Riksdagens restaurang eller så åt han standardmjölk och Corn flakes, precis som han alltid gjort.Enligt regelverket ska en riksdagsledamot anmäla om en närstående övernattar i övernattningsbostaden och betala en avgift för övernattningen. Men när Embryot anmälde att embryot han bar på bodde med honom fick han inget svar. Först efter upprepade påstötningar gjorde sig någon omaket att svara. En tjänsteman uppgav att nej, han behövde inte betala för embryot och när Embryot stod på sig slutade det med att han blev förolämpad av tjänstemannen som sade sig ”inte ha tid för sådana skämt”. Okay, you’re loss, tänkte Embryot i en snabbt övergående fas av självupplevd tuffhet och gick vidare med sitt liv än mer övertygad om att det var rätt att bluffa om att han hade ett dubbelboende: ett i Stockholm och ett i hemstaden. I själva verket bodde han gratis hos sin mamma. Han, mamman och embryot i en central fyra i hemstaden. När han nu alls åkte hem och hälsade på vill säga.

Hursomhelst så satt han där på sitt tilldelade riksdagsmannarum ett stenkast från Riksdagen och Kungliga slottet i Stockholm. Saknade inte direkt att få stå i parlamentets talarstol eller sitta med på möten. Umgänge var helt enkelt inte hans grej. Hade aldrig varit. Däremot syntes han gärna och föreläste och berättade och han ville, paradoxalt nog med tanke på att han inte sökte umgänge, gärna ha uppmärksamhet.

Trots att han själv var en man av folket och valts till parlamentet på demokratiska grunder var han tveksam till den allmänna rösträtten, den som kom att debatteras allt livligare allteftersom 1800-talet gled iväg mot ett nytt sekel; den allmänna men fortfarande inte lika rösträtten för val av män till andra kammaren 1909 var i hans ögon något förfärligt. Än värre var förstås den allmänna och lika rösträtten för män 1918 och för kvinnor 1921. Att dessutom diverse medborgare som fortsatt inte haft rösträtt fick det undan för undan under 1900-talet gav honom rysningar: kronvrak 1924, fängelseinterner 1937, fattighjon 1945, psykiskt handikappade 1989. Beslut och årtal som ledde mot undergången för det Sverige han kände, hans land.

Alla över 18 år får rösta – är det rätt?” skrev han där i sin övernattningslägenhet och fick massvis med lajk.

Egendomslösa har rösträtt – är det rätt?” var en annan klickåtel som hans boendemiljö inspirerade till.

Visst saknade de honom rent fysiskt i parlamentet men de flesta, både partikamraterna och övriga ledamöter och tjänstemän, var mest lättade över att han inte var där. Hans eget parti menade att han gjorde mer nytta på nätet som dragplåster i de kretsar ingen annan ville befatta sig med, än mindre kopplas till:  konspirationsteorier och huvudlösa idéer och utfall ansågs fortsatt inte riktigt rumsrent ens i de mest högljudda och i egna ögon nyskapande kretsarna i parlamentet.

Saker som ”Svensk polis suger!”, ”Sverige sämst i klassen!”, ”Unga svenskar kan inte läsa och skriva – varför?”, ”Svensk skola sämst i världen!”, ”Sverige snart ett u-land!”, ”Svensk sjukvård en katastrof!”, ”All medicin slut!”,Sverige nu klassat som u-land!” och andra för fäderneslandet nedgörande saker hade likväl en förmåga att locka fram klick och lajk från både medborgarna som var missnöjda med sina liv och de trollfabriker som hade till syfte att skapa kaos. Så värst många nya röster för Partiet blev det inte, men det kunde verka så, varför Embryot fick hållas. Dessutom gillade folk i hemstaden och hemlänet, alltså vi, honom. Vi visste alla att han var speciell, kanske rent av störd på ett småfarligt vis och att han gick omkring med en del åsikter som i grund och botten inte kunde vara rumsrena mer än hos högst ett par procent av medborgarna, men vi röstade på honom, för han var lika rolig att skratta åt som när vi växte upp och håll med om att det är hur kul som helst att en sådan knäppgök kan sitta i Riksdagen? Lite underhållning och skratt i den annars så förutsägbara politiken.

Ni märker att jag skriver det här i ett slags imperfekt. Det är väl inte så konstigt när vi talar om Embryots uppväxt och hur det var när vi var skolkamrater, men det finns ett skäl till: Embryot är inte som förr. En dag vaknade han där på sitt övernattningsrum vid Riksdagshuset, satte sig, iklädd endast de vita kalsongerna han alltid sov i på den tiden, framför sin laptop, öppnade Hobbex hemsida och började beställa varor. En drönare, ett lättfluget och manövrerbart RC Plan med skevroder, ett 11 mm handtag helt i metall, två servo kullagrat digitalt metalldrev och en Blade mSR radiostyrd helikopter. När det var gjort gick han vidare till Julas hemsida och beställde tre lättanvända metalldetektorer med justerbar känslighet samt volym och reglage för att selektera bort vissa metalltyper och ljudindikationer från 1,2”-högtalaren, som han snart kompletterade med för ändamålet avsedda hörlurar med 3,5 mm-anslutning. Sist men inte minst beställde han 18 AA-batterier, sex vardera till de tre detektorerna.

Vad han hade för sig under den veckan det tog innan han fått alla prylarna är det ingen som riktigt vet. Klart är att hans twittrande i princip upphörde då. Den sista kända tweeten är ”Tack och block!” 11 november 2019, alltså från veckan han var osynlig. Vad som hänt sedan dess är mer känt och ni som bor i Stockholm eller som åker dit som turister ska veta att det är han som är den där kufiska uteliggaren som går runt på Helgeandsholmen med en metalldetektor och hörlurar och, som han säger medan han låter sin känsliga detektor sväva fram någon decimeter ovan markytan, ”avlyssnar ljuden och rösterna i underjorden, samma burkiga ljud som när jag var embryo”.

Musik. Musik. Musik.