Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!

Skottlossning i Töreboda

Med anledning av att en politiker, och Säpo, säger sig ha blivit beskjutna av ett förbikörande fordon i Töreboda och att polisen sedan kunnat konstatera att något riktigt skjutvapen inte förekommit i sammanhanget och att vare sig politikern eller Säpo blivit beskjutna, vill er utsände i bonnvischans, och då särskilt Skaraborgs fina, vilt svingande environger tydliggöra, att redan på den nyss nämndes tid åkte ungdomar runt såväl på tvåhjuliga som i fyrhjuliga fordon och besköt allt i sin väg med framförallt långskjutande vattenpistoler och -gevär, inte sällan med ställbar strålriktning, samt, mindre vanligt och helt utan sofistikation, ollonpickadoller.

Därutöver hände det, särskilt i påsktid, att på måfå utvalda medborgares brevlådor ficks att fara åt fanders medels väl byggda och slugt placerade attiraljer av mer eller mindre explosivt slag. Och vintertid kunde det hända att raggarbilar besköts med välrullade snöbollar på det att de fulla raggarna trillade ur sina bilar och ropade hot ut i natten och den svarta tomheten. Men sedan blev jag militärpolis och slutade tycka sådant där var kul.

Musik!

Marco Smedberg: Första världskriget

Vi behöver många välskrivna böcker om allt sådant som människan bör undvika att göra om. Att det sedan är som Hegel, och säkert någon långt före honom sade, att vi inget annat lär av historien än att vi inget lär av den, är en annan sak. Vi måste ändå försöka bilda oss och sprida bildningen till så många som möjligt i hopp om att åtminstone kunna bryta några onda cirklar.

Kanske skulle ett krig som Första världskriget, eller Det stora kriget, vara omöjligt idag. Ett krig där en majoritet av folket behandlas som boskap och slaktas i meningslösa och inkompetenta anfall beordrade av ledare lika avtrubbade som den som spelar krigs-spel med konsolen hemma i vardagsrummets soffa. Militärhistorikern och tidigare pansarofficeren och förre redaktören för Militär historia, Marco Smedberg, gör ett tappert och lyckat försök att på ett rättvisande vis behandla det stora kriget, historiens första världskrig, i sin omfattande bok ”Första världskriget”.

För den som är mindre intresserad av vapen och vapenslag och stridens och krigets taktiska aspekter än Smedberg och undertecknad blir nog de många beskrivningarna av alla slag en aning tröttande. Å andra sidan blandar författaren upp dessa fakta med ögonvittnesskildringar en masse och det ger både texten liv och gör kriget greppbart för läsaren. Dessutom har han lagt in flera öden och personer som intresserar läsaren dels genom den i sig ganska fantastiska delhistorien han berättar, dels därför att vi får höra om vad några av de många frivilliga svenskarna i kriget hade för sig (hur många vet att svenskar på officiellt uppdrag utbildade gendarmeriet i Persien vid den här tiden?). Han åskådliggör också skeendena från (nästan) alla perspektiv, vilket ökar värdet av boken. Snudd på ett standardverk – det jag kan sakna är mer fakta om hela bakgrunden till kriget och inte bara de som brukar anges (skotten i Sarajevo och det där). Dock ska ingen låta sig hindras av det: det här är en utmärkt bok om Första världskriget.

Twoson Meursault 1er Cru Les Genevrières 2005

Besök av en sådan där vinintresserad. Självklart förväntade han sig bra vin till maten och inte bara till sig själv utan också till sin fru som prompt tvunget skulle följa med bara för att Hustrun bjudit in dem utan en tanke på att detta kunde innebära en åderlåtning av min vinkällare. ”Vår vinkällare,” hävde Hustrun orättvist ur sig när jag påpekade det obetänksamma i att bjuda in vinentusiaster.

Nog av. Vad göra? Jo, åka till det lokala kooperativet och köpa vin på rea. Just nu säljs allt rosévin från 2016 ut för att göra plats för årets skörd. Kom hem med två imponerande magnum inköpta för ingenting. ”Du har gjort vad, säger du?” sa Hustrun. ”Jag har köpt rena kultvinet till vår middag! Rosé på ren cinsaut från 2016! I stort sett omöjligt att hitta nuförtiden!”

För att göra en lång historia kort lät Hustrun mig servera rosévinet till gästerna, hon uppmanade mig till och med att fylla alla glasen till brädden. När vi skålat – vinet var både ljust, orange och moget och uppvisade en mycket lugn och fin syra, vad mer kunde de önska? – utbrast jag ”Åååh såå gott! Finns inte många sådana här rackare kvar nu!”. Då log Hustrun och sa ”Vad bra du gillar vinet, då kan du fortsätta dricka det, själv tror jag en mogen Meursault kommer bli perfekt till fisken, vill ni andra också fortsätta med Lars cinsaut eller vill ni hälla ut den och dricka Meursault istället?”

Knappt hann hon säga det där förrän den flinande fjanten till vinentusiast kastade ut innehållet i såväl sitt eget som sin frus glas – just det där sista var oerhört onödigt då hans fru inte känner skillnad på pastis och bourgogne – och sa ”Gärna Meursault, men den är väl inte premox?”. Idiot. Hursomhelst påstod Hustrun sedan hon och gästerna kramat sista droppen ur flaskan och gästerna gått hem att Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” 2005 (ett fat utvalt och buteljerat hos Remi Jobard, < 150 magnum gjorda) var utmärkt:

”Jag minns det här som ungt. Det var inte så där överdrivet ekat som många Meursault dessvärre kan vara. Men det var väääldigt tillknäppt och knutet. Som en instängd demon. Du sa själv, när vi tog den nästsista flaskan för flera år sedan, ’tokungt! helvete! det här ska ligga minst fem år till! men då blir det en njutning! en njutning, gumman, en njutning!’ och precis så var det! Du hade alldeles rätt! Nu var vinet absolut fantastiskt! Fortsatt fullt vitalt med massvis av härlig syra samtidigt som eken försvunnit in i nyansrikedomens och mångfalden aromhjul. Gästerna fullkomligen älskade det! Synd att du envisades med att den där oxiderade cinsauten skulle vara så unik att du vägrade smaka.”

Spontant musikval.

Mannen med julgransfoten   

Det var tydligen på grund av ett ”beklagligt misstag i sjukhusets administrativa apparat”, hans egna ord, som hans högerfot bytts ut mot en julgransfot. Detta var nu inte någon liten sak. Å ena sidan ansågs julgransfoten som den elegantaste och av många som den mest eftertraktade foten, å andra sidan var den långt ifrån okontroversiell i vissa kretsar.

När han lät sitt juridiska ombud ta upp saken med landstinget och sjukhusledningen och deras advokat, förklarade mannen från sjukhusledningen, ”Det har nog alltid varit så att vissa föds eller i vart fall blir högerhänta eller vänsterhänta, närsynta eller långsynta, ja ni vet, olika, och nu sedan några år blir en del enögda eller enbenta och än det ena och än det andra, kort sagt: Vi hinner inte med, vi har inte riktigt koll på läget och nu, ja nu drabbade det er, ni är långt ifrån ensam, och det är inget vi kan göra något åt och ni ska vara glad att ni alls fick en fot.” Han sa, ”Ja men nu bad jag specifikt om en kofot och vi var alla överens om att jag skulle få en ko…” Mannen från sjukhusledningen avbröt honom med ett leende som avslöjade en bländvit porslinsbrygga, ”Visst, men nu blev det en julgransfot, och titta på den människa!, skimrande grön och blänkande röd och fyra utfällbara stöd att fördela vikten på och dessutom, min herre, måste jag påminna er om att ni utan att ens behöva be om det, än mindre betala för det, fått gratis stickor i olika storlekar att balansera upp benet med vid isättningen och anpassningen, om ni någon morgon skulle vakna och inte riktigt passa i julgransfoten eller få till balansen,” här blinkade mannen från sjukhusledningen snabbt två gånger med sitt öga varmed han ansåg sig etablera ett hjärtligt och djupt samförstånd som det bländvita leendet ensamt inte kunde uppnå, ”och det vet vi ju att det kan ske, vet vi inte, hehe?”

Han fick några minuter tillsammans med den vassnästa läkare som valt ut och applicerat julgransfoten. Han ville fråga om skötselråd, om hur man håller foten blank och vad man gör om färgen börjar flagna, om särskild försiktighet måste iakttagas vid otjänligt väder, om det går att köpa till halkskydd, om det går att simma med den och så vidare. Inte minst ville han tala om TjugondeKnutRörelsen (TKR). Läkaren hade nu den lilla benägenheten att hon hellre ville tala om sina frukostvanor. Det gjorde hon med alla patienter oavsett vad för ingrepp hon gjort eller vad för diagnos hon hade att hantera. Detta var förstås ett problem såväl för det lokala sjukhuset som det regionala landstinget, för att nu inte tala om patienterna. När han frågade om TjugondeKnutRörelsen (TKR), som eftertryckligen kräver att Julen bara får pågå mellan Första Advent och Tjugondedag Jul, svarade hon, ”Jo, förstår ni, man kanske inte kan tro det men jag är en sådan där som tycker om att äta direkt ur originalförpackningen. Kan ni tänka er? Jag? Men så är det. Jag dricker mjölk direkt ur paketet och jag äter kaviar direkt ur tuben. Ja, ni vet. Sådan är jag.”

Som tur var förbarmade sig en bastant undersköterska med dreadlocks över honom, innan han en strålande dag i maj lämnande sjukhuset. Undersköterskan gav honom en putsduk och en liten plastflaska och sa, ”Här, sådana här dukar och putsmedel finns i alla apotek och jultillbehörsbutiker, de går också att köpa på nätet, kom ihåg ’www.tannenbaumshaum.de’, det är en tysk firma och de gör utan tvekan det bästa putsmedlet, och håll er för allt i världen inomhus i januari!”.

Det där sista hörde han inte riktigt och även om han gjort det hade han nog inte brytt sig om det. Varningar var inget för honom och hur tokigt var inte det, ”håll er för allt i världen inomhus i januari”? Således köpte han flera putsdukar och en låda med enlitersflaskor putsmedel från Tyskland och glömde bort varningen.

Tiden sprang iväg och det var snart den 14:e januari och han hann knappt lämna sin portgång på Jungfrugatan på väg till jobbet förrän en beige Ford Transit körde fram och tre svartklädda och maskerade personer slet in honom i bilen, som försvann med en rivstart. Det var sista gången han sågs i livet. Tre månader senare, efter snösmältningen, hittade några lekande barn honom tillsammans med sönderbarrade, bruna och plundrade granar och tidigare julgransfotspatienter på en undangömd grantipp i en skog utanför Mora. Julgransfoten har fortfarande inte återfunnits.

Mjöldagg i vingården

Har den senaste veckan av en tillfällighet och från ett par olika håll fått frågor om mjöldagg på vinrankan och väljer att svara här på bloggen – tror fler är intresserade av detta. Frågorna gäller vad som orsakar mjöldagg, skillnaden på ”downey mildew” och ”powdery mildiou” samt vilken av dem som är ”falsk mjöldagg”.

Mjöldagg på vinrankan orsakas av angrepp av ett par olika svampar. Den ena heter Uncinula necator (eller Erysiphe necator) och orsakar vad fransmännen kallar oidium (powdery mildew på engelska), den andra heter Plasmopora viticola och orsakar vad fransmännen kallar mildiou (downy mildew på engelska). De här angreppen är de vanligaste problemen i merparten av världens vinodlingar och till stor del skälet till att man på många håll, inte minst i Tyskland och Schweiz, sedan flera decennier försöker ta fram resistenta vinrankor. Sannolikt utgör de här ”piwi-sorterna” (Pilzwiderstandsfähig eller svampresistenta sorter) lejonparten av det vin som planteras i Sverige, mest känd kanske sorten solaris är.

”Faslk mjöldagg” känner jag som fransk/internationell odlare inte igen riktigt och jag tror inte att vi här talar om vare sig oidium eller mildiou, utan mjöldagg orsakad av andra svampar och angrepp på andra typer av växter. Det finns en uppsjö ”mjöldagg” och orsaker till dessa och det är värt att notera att på samma sätt som det är olika svampar som orsakar oidium och mildiou så är det åter andra svampar som ligger bakom mjöldaggen på låt säga tomater eller spannmål.

Det här gamla faktabladet från SLU (klicka här) uppger att det finns 380 mjöldaggsarter (till detta kommer underarter, former och raser) och att mjöldaggssvamparna kan angripa mer än 7600 växter – och noterbart är då, som framgått ovan, att majoriteten svampar i allmänhet är specialiserade och endast angriper växter inom samma släkte eller familj, alltså till exempel Vitis/Vitis vinfera.

Vi softar med Daniel!

Vintips, Lars-dagen 2018

På allmän begäran: vintips! Först som sist ett riktigt köttben till er som gillar klassisk aussi-cab med viss snits och elegans: Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek, kostar väl upp emot hundringen mindre i Sverige än annorstädes, fat, eukalyptus, mörka bär, choklad och allt annat som ska vara där, ni som äter kött kan med fördel prova en panna till ett rejält köttstycke.

Så ett hett tips om ett vin som släpps fram i höst, i oktober närmare bestämt, men då gäller det att vara beredd. Vinet det handlar om heter i likhet med vinmakaren Chiara Condello och det är hennes ”vardagsvin” som släpps, kommer kosta cirka 140 sek och det är minst sagt ett fynd. Lättsamt och läcker sangiovese från Predappio. Ja, seså, skriv upp i kalendern redan nu för de cirka 3000 pannorna kommer ta slut på nolltid.

Häromdagen släpptes en begränsad mängd flaskor från Sydafrikas stolthet Mullineux. HR:en som förstår sig på syrah missar inte Mullienux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek, läckert balanserat, komplext, kryddigt, snyggt, örtigt, vackert, peppar och lagerblad.

Ponzi Family och vinmakaren Luisa Ponzi är mest kända för sina läckra pinot-viner men de gör finfina vitingar också. Då deras svåröverkomliga Chardonnay Reserve just nu finns i begränsad volym i beställningssortimentet passar jag på att tipsa om det (nr 77862, 355 sek). Oerhört välgjort och vackert på alla sätt och vis. Kan till exempel avnjutas med lite torsk, skirat smör och färskpotatis i all enkelhet.

Ett billigare, allround vitt vardagsalternativ är Marie Menger-Krugs Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek. Pinsamt billigt. Smakrikt. Snyggt. Klarar både räkorna, pratsjuka grannar och en seriös fisk.

Passar också på att påminna om klassiska finliret Clotilde Davenne Chablis 2017, nr 6307, 169 sek. Oekad, frisk, fräsch, fruktig, frirunnen. Tänk havskräftor, räksallad, finfisk, skaldjur, lindansare och välbalanserade inlägg i debatten. Finns också på magnum (nr 6307, 349 sek).

Musik!

Kockskolan: Kalvsylta

Idag ska vi lära oss sylta. Men vi ska inte tala vilken sylta som helst, vi ska tala om kalvsylta. Det här behöver Du: Ett kalvhuvud med hals, kalvlägg och fötter, hjärta och lungor, vatten, salt, lageblad, kryddpepparkorn, malen ingefära och malen vitpeppar. Gör så här:

Låt jäsa. Klart. Servera!

Köksmusik!

Amerikansk fägring

Den sanne och trogne och dessutom vakne HR:en torde vid det här laget ha förstått att hjärtat i er utsände i de guldkantade och grönskimrande fällknivsskogarna i västerled klappar lite extra för klassiska Chateau Montelena. Slottet i sig är som sig bör ett förfärligt och kitschigt schabrak försett med en slags amerikansk-kinesisk trädgård som är malplacerad på alla sätt och vis. Hela härligheten ligger fint inpackad i den kuperade naturen runt cowboy-staden Calistoga. Kunde inte vara bättre.

Vinet!

Eller jo, vinet så klart! Som tidigare nämnts vann etablissemangets chardonnay ”Judgement of Paris” 1976 och gården blev legendarisk och alltihop blev till Hollywodd-filmen Bottle shock (med Alan Rickman i huvudrollen). Vid sidan om denna vita nektar tillverkas här förstklassig cabernet sauvignon men också zinfandel och riesling. I Sverige hittar vi dels gårdens båda ”chateau-viner”, Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2015 (nr 71926, 399 sek) och Chateau Montelena Chardonnay 2014 (nr 71649, 399 sek), dels ikonvinet Montelena Estate (slut för tillfället). Enligt uppgift är det möjligt att såväl riseling- som zinfandel-vinet dyker upp. Återstår att se. Produktionen är begränsad, efterfrågan oändlig. Export

På tal om det där sista är det kul att Sverige är Chateau Montelenas näststörsta exportmarknad. Fast kanske det säger mer om hur lite vin gården har att avstå för marknaderna utanför hemlandet. Men ändå…

Eld

Bilderna här visar några exempel på hur det ser ut på och runt Chateau Montelena. Notera gärna bilden med de avbrända kullarna. Så nära kom den stora branden förra året. Lätt att inse att gården och allt i dess närhet evakuerades. ”Självklart” stannade Bo Barret, gårdens ägare som för övrigt är rollfiguren ”den unge rebellen” i filmen Bottle shock, kvar och stod där med en slang och väntade på att lågorna skulle svepa in och attackera hans allt. Nu blev det inte så. Vinrankor brinner inte och den naturliga brandgata odlingarna runt slottet är stoppade elden. Den som nu kan lite mer om de här hiskeliga skogsbränderna vet att lågorna lätt kan hoppa en eller ett par kilometer om vinden friskar i och att också en brandgata då kan vara otillräcklig. Nu blev det inte så. Istället vände vinden just då det stod och vägde och vi kan konstatera att Chateau Montelena i all sin hiskeliga och barocka prakt står intakt ännu i våra dagar.Musik!

 

 

Förbud mot syltfyllda croissanter!

De lärde lär inte tvista om vilket bakverk som är boulangerernas och patissierernas mest briljant innovation. Alla vet att det är croissanten, denna halvmåne av välbehag och djupa insikter – inget annat degverk har så inlevelsefullt avnjutits på de stora filosofiernas caféer samtidigt som det inspirerat musicerande och författande bordsgrannar till både symfonier och praktverk som ”På spaning efter den tid som flytt” (hade Prousts croissanter varit sylttryfferade hade han aldrig fått idén om madeleinekakan, sanna mina ord!). Kort sagt: croissanten är, eller borde vara, ett världsarvsklassat degverk till mänsklighetens fromma och som med allt magnifik i vår gemensamma värld och historia gäller det att handskas varsamt med gudagåvan.

Döm då om vår förvåning när terroristanstrukna världsförstörare under de hemliga polisernas radar lyckats smyga in syltfyllningar i detta degverkens degverk! Vi har sett framgångsrika och av världssamfundet sanktionerade varianter som croissanter och medialunor med crema eller nutella, men sylt! Detta de saftande och syltande goddagspiltarnas värsta påhitt, i sig värt ett förbud. syltandet… men endast en verkligt ond och psykopatböjd hjärna kan tänka ut något så elakt som att trycka in sylt i en i övrigt normal croissant på det att den lyckliga och förväntansfulla croissantkonsumenten möts av en veritabel mardröm två tuggor kommen in på croissanten!

Förbud! Förbud! Förbud! Och hårda straff för alla som syltar och saftar – ja, de är medskyldiga då de förser syltcroissantterroristerna med ammunition – och särskilt för dem som tryfferar croissanterna med sylt! Skulle dessutom sylten vara aprikos eller en närbesläktad vanart i Guds trädgård ska straffet på känt ATG-manér boostas med gånger tio.

Ginette Reno!