månadsarkiv: maj 2018

Viljans triumf

Publicerat av
Svara

Egentligen var det bara en vanlig dag på jobbet. Jag kom till kontorsskrapan i god tid. Det tar mig runt 35 minuter att gå till tunnelbanan i Högdalen och att åka Gröna linjen in till Hötorget. Dag efter dag. Det händer förstås att det är störningar i trafiken men på det hela taget är jag pålitlig som klockan.

Jag bipade mitt passerkort i kontorsskrapans entré. Nickade åt tjejen bakom receptionsdisken (hon nickade inte tillbaka). Tog hissen till sjunde våningen. Smög förbi receptionisten på sjunde så som jag blivit ombedd att göra. Hon tittade strängt på mig men verkade nöjd med att jag smög. Underdånigt. Har märkt att hon gillar att jag ser rädd ut när jag passerar i skuggorna. Skyndade ljudlöst och med nacken böjd fram över heltäckningsmattan. Noterade att allt var som vanligt. Inte ett knäpp hördes. Det var höstgrått utanför fönstren. De flesta kontorsdörrarna stängda. Från pentryt luktade det kaffe. Tavlan med företagets grundare hängde lite snett på sin hedersplats i den långa korridoren. Jag vågade inte rätta till den.

Gled snabbt in genom dörren till Städet. Det är där vi håller hus. Städarna. Eller Städet som vi kallas. Jag hade dagstjänstgöring. En av oss finns alltid på plats. Ifall vi skulle behövas. Och för att se till att inga toaletter smutsas ner. Att pappersrullar byts. Korridorer luktar gott. Att det finns nybryggt kaffe (men första kannan på morgonen sätter alltid receptionisten på). Och vi rycker ut eller kanske in när något oförutsett inträffar. Vi gör sådant som det inte är lämpligt att någon annan gör. Och sådant som det är lämpligt att vi gör.

En gång fick jag vakta bolagsjuristens bäbis. Hon satt i ett viktigt möte. Affärsjuristen. Var på kontoret med sin nyfödda unge. Koncernchefen behövde henne. Affärsjuristen. Företaget behövde. Alla vi vars framtid företagets väl och ve är avgörande för behövde henne. Hon kom och gjorde sitt. Och jag gjorde mitt. Vyssjade. Sjöng. Pratade bäbisspråk. Bytte blöja. Ingen vacker syn. Ungen. En annan gång torkade jag spyor på finansdirektörens kontor. Skrivbordet. Nedspytt. Vet inte varför. Ställer inga frågor. Funderar inte så mycket. Gjorde bara rent. Ingen vacker syn det heller. Skrivbordet. Men det är ett fint kontor. Många fönster. Utsikt över Hötorget och city. Väldigt skrivbord. Ek. Tror jag. Mörkbrunt. Trätiljor istället för heltäckningsmatta. Flotta fåtöljer framför skrivbordet. Spretig böhmisk kristall i taket. Som en spettekaka som frusits mitt i en explosion. Ful. Men förmodligen ett tecken på god smak.

Idag pep min personsökare när jag fyllde på kaffe. Vi har tre maskiner. De står i köket. Eller pentryt. Så säger de här. Jag fyllde färdigt. Gjorde rent. Gick till receptionen. ”Det tog tid”. Sa receptionisten och tittade nedlåtande på mig. ”Förlåt.” Sa jag och tittade ner i backen. ”Här!” Sa hon. ”Gå till styrelserummet med det här!” Hon gav mig ett papper. Hon höll det mellan högra handens tumme och långfinger. Tittade ner i sina papper. ”Gör dig osynlig. Lägg papperet vid sidan om podiet när tillfälle ges.”

Jag gled på mitt skugglika vis iväg till hissen. Steg in i den. Såg mig själv i spegeln. Liten. Mörk. Förvuxen mustasch. Förvuxen näsa. Pliriga ögon. Spretigt hår. Okammat. Knottrig hy. Utstickande haka. Påsar och mörka ringar under ögonen. Hår i öronen. Medelålders. Tror jag. Åkte två våningar upp. Steg ut på direktionsplanet. Ändå tjockare heltäckningsmatta. Mörka porträtt på väggarna. Grundaren hänger här också. Han hänger på varje våning. Olika porträtt av olika konstnärer. Åldern på Grundaren varierar. På tavlorna. I övrigt. Tystnad. Viktighet. Makt. Här avgörs öden. Här avgörs mitt liv.

Plöjde genom mattans ludd fram till styrelserummets dörr. Tryckte försiktigt ner mässingshandtaget. Dörren öppnandes med ett svagt väsande. Jag glipade på den precis så mycket så jag kunde glida in utan att väcka någon uppmärksamhet. Stängde dörren dovt. Framför mig ett enormt rum med stora fönster och kristallkronor i taket och ett gigantiskt bord med allvarliga människor. De sitter alla och tittar på en man som står i bortre änden av rummet. På det lilla podiet. Han visar bilder på en skärm. Han säger saker som ”viljans vinst” och ”våra gyllene möjligheter när den infama psykologin behärskar samhället och samtidsmänniskan” och ”rädslan öppnar dörrar till outforskade jaktmarker” och ”den som saknar den starka viljan vill ledas” och ”att vilja är att göra det” och ”det är den som vill mest som segrar”. Alla de viktiga människorna runt bordet verkar hålla med honom till punkt och pricka. De nickar instämmande. Antecknar något här. Något där. Allra mest nickar de när mannen på det lilla podiet säger ”wanting is winning!”. Jag fascineras. Noterar i minnet vartenda ord. Varenda reaktion. Lutar mig fram lite för att se vad de viktiga människorna antecknar. Krumelurer mest. Och här och där saker som ”vill!” och ”den som vill vinner” och ”den som vill mest vinner”.

Nu applåderar alla. Mannen på podiet bugar sig lätt och går och sätter sig på en stol inte långt från där jag står. Var det han som skulle ha papperet? Knappast. Måste vara nästa talare. Det är en kvinna. Hon rättar till lite saker på podiet. Ordning och reda. Det gillar jag. Jag gillar henne redan. Får upp en ny bild på skärmen. Börjar tala. Bilderna byts ut. Jag stirrar fascinerat. Vet att jag borde lämna lappen. Och rummet. Men kan inte. Oerhört intressant. ”Vilken färg är du?” utmanar hon deltagarna med att lägga upp som fråga på skärmen. Jag tittar på de allvarliga människorna runt bordet. De ser berörda ut. På något sätt. De tror att de har olika färger nu. Kvinnan förklarar att det finns människor av olika färgkulörer. Inte svarta och vita. Utan snarare röda och blå och gula och gröna. Som Fiaspelets pjäser. ”Vilket lag tillhör du?” säger kvinnan och ser sig omkring i rummet. Personerna runt bordet, män mestadels, tittar sig omkring de också. Lite grann. Ler. Applåderar när färgkvinnan sagt sitt och vi alla fått en färg, vare sig vi vill det eller inte, för alla människor är en färg har vi förstått.

Efter applåderna kommer så en något yngre man upp på podiet. 35 kanske. Ser ganska sportig ut. Och orakad. Cool. Tycker vi nog alla. Man måste vara cool för att komma orakad till ett så här viktigt möte, där alla andra har slips eller knytblus. Kostym eller dräkt. Han har jeans. Slitna. Ojoj. Vi förstår alla att det här, det är något låångt utöver det vanliga. En sådan cooling! Han berättar att han bestigit ett omöjligt berg. Visar lite bilder på skärmen. Coolingen påpälsad i solen och snön på ett högt berg. Skäggig. ”Allt är möjligt!” Säger han. Och det känner alla vi i rummet också. Allt är möjligt.

Exakt vad de viktiga människorna ser i sitt inre nu, vet jag inte. Men de ser något. Allihop. Ungefär som jag ser hur jag gör det omöjliga. Jag städar ensam direktionsplanet. På en halvtimme! Kanske ser de viktiga personerna också det. Att det omöjliga är möjligt bara vi i fotfolket inser det: inser vi att det omöjliga är möjligt och om vi låter oss ledas är allt möjligt för företaget. Mannen på podiet vet att det omöjliga är möjligt för han har lämnat en förfrusen tå på Antarktis, bestigit berg och cyklat flera hundra mil. Och han har slitna jeans och är orakad.

Alla färgerna! Nu ser jag dem tydligt! Receptionisten på Sjunde är gul. En färg jag alltid undvikit i Fia. VD är blå. Finansdirektören gredelin. Bolagsjuristen grön. Marknadsdirektören brun. Jag ser det tydligt. Och jag vet att det bara handlar om att göra det omöjliga möjligt. På ett schimärt plan. Och jag inser att alla kan stå där på podiet och entusiasmera. Fascinera. Samla styrkorna. Få oss att tro. Att veta. Att vilja. Att vinna. Det måste bara finnas ett cool anslag. Eller en lättbegriplig kvasipsykologisk ansats. En gemenskap för alla som inte orkar tänka efter. Och det är nu jag bestämmer mig för att skriva min managementbok ”Viljans triumf”. Allt handlar om viljan att se färgerna. Att dela in folk i bestämda kulörer. Och behandla dem därefter. Och att krydda det kulörta budskapet med en attraktiv clou för den som är på mellanchefsnivå och vill göra sig viktigare än den är. Jag vet redan hur boken ska börja. ”Se ignoransen och rädslan omkring Dig som en färgglad inbjudan och en möjlighet: Där det finns okunskap finns det alltid en möjlighet för den som vågar. Det finns inga förutfattade meningar. Bara insikter i livets spektrum.”

Musik!

Test: Björksav på påse

Publicerat av
Svara

Här i vår lilla sydfranska stad finns en affär som säljer ekologiska (o d) varor. Häromdagen tipsade någon där om björksav. Personen skulle köra en kur, för det skulle vara så himla nyttigt. Exakt varför, förmedlade varken personen eller historien eller expediten. Däremot föddes en brinnande nyfikenhet hos er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig villrådiga värld där också vin på björksav kan ses rinna förbi då och då. Kort sagt: hur smakar den här produkten?

Således inhandlades en treliters påse à ca 40€ och placerades i kylskåpet (”måste förvaras kallt och konsumeras inom tre veckor sedan påsen väl öppnats,” löd expeditens instruktioner). Öppnades idag. Och testet kunde inledas.

 

”Oklar, ofärgad. Ganska neutral på näsan, inslag av rå kycklingfilé och nykokt ris. Egen smak med ett litet inslag av en vass syrlighet, dock tämligen neutralt. Inte oangenämt. Då björksaven stått upphälld ett par timmar har ett inslag av filmjölk utvecklats, framförallt i smaken, och syran har blivit mer påtaglig (enligt påsens innehållsförteckning och produktinformation kommer en mjölksyrejäsning att ske undan för undan sedan påsen öppnats och så småningom ska smaken degenerera)”.

Vi ber att få återkomma när testet kommit längre (”kuren” är på 21 dagar). Dels med information om produkten i sig, dels om hur konsumenten påverkas av att dricka detta dagligdags (”en skvätt varje morgon!” löd den ännu i öronen ringande förmaningen från expediten).

Musik!

Odören i sängkammaren

Publicerat av
2

Det luktade verkligen konstigt vid sidan om min del av dubbelsängen. Det kan inte ha varit mer än en halvmeter mellan bädden och väggen och varje gång jag böjde mig ner mot golvet, kanske för att ta en klunk vatten ur flaskan som stod där, kände jag den vämjeliga lukten. Avlopp. Eller snarare avföring. Och ibland mer ruttet bara. Doftassociationerna varierade, ändrades över tid, men det luktade alltid illa.

Varken min nya pojkvän eller jag hade känt någon doft när vi var och tittade på lägenheten. En trea med utsikt över Gärdet, eller Ladugårdsgärdet som det väl egentligen heter, platsen som en gång i tiden såg skvadronerna från kavallerikasern på Lidingövägen dundra fram över fältet och väringarna på Svea Artilleriregemente lära sig handskas med sina kanoner. Artilleristerna höll förresten till inte långt från vår lägenhet på Valhallavägen.

Vi tyckte genast om vår nya bostad. Den kostade mer än vad vi hade råd med, men vi var båda nyseparerade och nykära och i skriande behov av en ny bostad. Trots att vi inte hade täckning för vårt köp, det var bära eller brista för vår del, tyckte tjänstemannen på banken att vi absolut skulle ha ett lån. Medan Peters förra fru hatade mig och allt det som hänt, var Erik både positiv och hjälpsam. Han lovade till och med att hjälpa till med ekonomin om vi fick det alltför svårt. Erik hade alltid varit sådär reko, och med tanke på att det var han som började med att vara otrogen kände han väl ett ansvar för att det skulle gå bra för mig. Kanske var Peters fru så upprörd för hon tyckte med rätta att jag stulit hennes man, och det just som de fått tillökning, just då han var ett lätt offer, menade hon. Men det var faktiskt Peter som hittade mig på datingsajten.

Den nya lägenheten låg visserligen långt från mitt jobb på socialen i Västberga men Peter hade nära till radion på Oxenstiernsgatan och utsikten var, som sagt, fantastisk och oljudet från Valhallavägen hanterbart – låt vara att vi inte använde balkongen så ofta som vi tänkt oss. Hade lägenheten varit av senare modell hade det säkert inte varit lika högt i tak och trägolvet i sovrummet hade kanske inte sett så mysko ut. Eller mysko och mysko, det var väl jag som började tycka det såg gammalt och mystiskt ut när jag kände lukten som kom från det. Vad fanns egentligen därunder?

”Det kanske är ett avloppsrör som sprungit läck,” menade Peter. ”Njaee, idag luktar det mer som om något ligger och ruttnar därunder,” svarade jag. Och så där höll vi på. Nya variationer av äcklig doft varje dag, och nya teorier om vad det kunde vara. Till slut stod vi inte ut.  Varje gång någon av oss, oftast jag, böjde sig ner det minsta där vid sidan om sängen så stank det.

Med ett par veckors försening kom till sist hantverkarna och bröt upp golvet åt oss. Båda två luktade svett och aska sådär som storrökare gör. Den ene, den store, han som pratade mest, släppte också ifrån sig en sötaktig tobaksdoft när han talade (jag noterade att han knappt hade några tänder i munnen och jag minns att jag funderade över hur en man i vår moderna tid lyckats missköta sin munhygien så till den milda grad). ”Jag känner ingen lukt,” sa han förvånansvärt nog på bred skånska. ”Du är nog inte härifrån, väl?” frågade jag (på min finlandssvenska). ”Vad har nu det med saken att göra?” ilsknade han till och jag höll upp händerna avväpnande och förstod att denne storrökare knappast skulle känna doften från ett avloppsrör om han så fick det uppkört i nyllet.

”Jag tror det är helt i onödan vi bryter upp golvet men om lilla damen står för fiolerna så gör vi så klart det,” sa han och så satte de igång med arbetet. Peter och jag hade flyttat ut möblerna och ställt dem i vardagsrummet och där bodde vi medan hantverkarna bröt upp och lade om golvet – något som för övrigt tog två månader eftersom de båda männen bara försvann en dryg månad sedan de brutit upp golvet och konstaterat att där varken fanns lik eller läckande avloppsrör, bara trossbotten och annat som skulle vara där. När de kom tillbaka för att lägga in ett nytt golv hade Peter redan kommit på vad det var som luktade.

När vi flyttade ut i vardagsrummet hamnade min vattenflaska på fel sida om sängen. Hade den inte gjort det hade inte Peter böjt sig ner efter den för att ta sig en klunk – något han aldrig tidigare gjort. ”Men va fan, det är ju flaskjäveln som luktar! Gammal torr, rutten andedräkt!” utbrast han med en äcklad min och med flaskans öppning just under sin näsa.

Storfrämmande på bibblan

Publicerat av
Svara

”Jag är så nöjd! Vet du vem som kommer till kulturaftonen på stadsbiblioteket i september?”

”Nej, hur skulle jag kunna veta det? Men du låter nöjd.”

”Jag ÄR såå nöjd! Jag har fångat storvilt!”

”Men berätta då, vem?”

”Susan Austen!”

”Vem?”

”Susan Austen!!”

”Vem är det? Arvinge i rakt nedstigande led till Jane, eller vad?”

”Jane? Vad pratar du för gallimattias? Susan Austen, regissören!”

”Jaså, du menar Suzanne Osten!”

”Osten? Vad är det för dumheter? Osten som i ’kan du vara snäll och hämta osten i kylskåpet?’? Då kan man ju lika gärna heta Karl Kaviaren eller Märta Marmeladen. Eller varför inte Stefan Salamin eller Cecilia Pudding-Leverpastejen!”

”Ja.”

Förbud mot fula löparljud

Publicerat av
Svara

Efter den traumatiska händelse som härförleden fick vinifierat att med fog kräva förbud mot uppstickande stubbar som kan få den fallande att låta, har fler händelser timat vilka alla pekar mot ett inom kort kommande förbud mot fula ljud ur löpare. I den bästa av världar finns inga uppstickande stubbar eller något annat i löparens väg som kan få löparen att låta fult och ofrivilligt. Men nu lever vi dessvärre inte i denna den bästa av världar, varför det inte bara finns uppstickande stubbar och rötter utan också nedhängande understundom dyblöta grangrenar, och via empiriska studier har det på senare tid letts i bevis att en i omfång rejält tilltagen nedhängande grangren med många väldigt stickiga och efter regnet blöta barr med lätthet penetrerar en oskyldig löpares tunna träningstshirt och sänder en ytterst obehaglig iskall dusch över löparens rygg med följd att löparen kanske utbrister ett ”Huuuuuh!” så det står härliga till.

Impulsen rättssamhället får av sådana här historier är naturligtvis att hugga ner alla granar och prygla alla skogsägare. Det är förvisso en framkomlig väg att gå men vinifierat undrar vid närmare eftertanke om inte dessa stubbar, rötter, skogsägare och grangrenar bara är toppen på skogens isberg av elaka spratt den kan spela flanörer och joggare varför ett förbud mot fula ljud ur löpare snarare är att föredra. Således kräver vinifierat ett omedelbart förbud för joggare att låta fult.

Då det är allmänt känt hur illa insiktsfulla löpare tar vid sig av slika händelser och då den skam de känner både i den stund ljudet stöts ut samt så länge det finns kvar i hens minne, kommer emellertid inga andra påföljder att utdömas och vinifierat vill rent av gå så långt som att kräva av riksdagens partier att de snarast på respektive partiprogram tar upp frågan om rikliga penningbidrag till joggare som behöver skickas till Maldiverna på dyksemester för att kunna komma över det trauma som skogen åsamkat dem.

En slags skogsmullesång.

Test: Öppnad påskmust vs cream sherry

Publicerat av
5

Äntligen har vinifierat förbarmat sig över populasen och genomfört det så hett eftertraktade och sedan länge önskade ultimata långtidstestet, nämligen det mellan en öppnad petflaska påskmust och en öppnad halvpanna cream sherry. Båda öppnades, som rimligt är, på Påskafton 2018 och okulärbesiktigades och analyserades sensoriskt exakt 51 dagar senare. Med tanke på de magiska talens betydelse för Påsken kan man alltid fundera över vad just detta med 51 dagar innebär för provet då det inte med lätthet låter sig delas i hela bitar med vare sig tre eller sju. Men om vi nu bortser från de magiska talens betydelse för försöket och frankt besvarar frågan som nu upptar var sant vetenskapligt om inte begåvades så åtminstone intresserades hela tankeverksamhet så lyder det som följer:

Påskmusten

Påskmusten, inköpt på Ikea i Toulon, uppvisar en mörkbrun färg med orange kanter, doften är stor och vital och intakt, det vill säga den luktar påskmust långväga och det utan några som helst avvikelser från det förväntade och hurudan den var som nyöppnad, dock är smaken något avslagen såtillvida att den är helt stilla.

Cream sherry

Cream sherryn, i det här fallet Merito Cream, inköpt på Systembolaget på Gyllentorget i Linköping, uppvisar också en tämligen brun färg och också här hittar vi små orange inslag, doften är stor och komplex, inslag av russin, fikon och nötter och smaken är likadan även om det där, i smaken, går att notera ett litet inslag av oxidation jämfört med den nyöppnade flaskan.

Bäst i test

Bäst i test blir utan tvekan cream sherry. Här har vi en produkt som är snudd på intakt efter att ha varit halvfull i 51 smått magiska dagar – imponerande! Avseende påskmusten är den inte dum alls, men det hör till att påskmusten i likhet med julmusten ska bjuda oss kolsyra. Dessvärre tvingas vi konstatera att påskmust i öppnad form är att betrakta som en färskvara. (Om någon undrar huruvida testet nu fortsätter så är det klart att det gör det, påskmusten kanske åker ut men cream-pannan ska gömmas på ett finurligt ställe så inte Hustrun hittar den och i sin ovetenskapliga iver häller ut den med hänvisning till att det är då själva fan att huset ska vara fullt av halvfulla flaskor hela tiden.)

Gogol Bordello!

John Williams: Augustus

Publicerat av
Svara

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

Förbud mot uppstickande stubbar som får den fallande att låta!

Publicerat av
Svara

Vi har tidigare krävt förbud mot rötter och annat elände som kan få den idoge motionären på fall. Efter att dumdristigt och obetänksamt och i samband med en löprunda låtit hjärtat tala och därför hjälpt en dum hundägare med lösa hundar leta efter sina bortsprungna djur i skogen under en timmes springande tid, kom vi på att det finns det som är värre än rötter i löparens väg. Ja, vi talar om rejält uppstickande stubbar. Sådana som får joggaren på fall och, oerhört mycket värre, får denne, uttröttad som han är efter det dåraktiga tilltaget att förlänga sin löptur genom att vara en korkad och oansvarig hundägare behjälplig, att  i fallet och framförallt vid landningen utstöta ett högt och ljudligt ”Uuuääähh!!!” så det rungar bland trädkronorna och ekar vida omkring och skrämmer små fåglar på flykt, får vildsvinen att lägga benen på ryggen och den i närheten övande franska armén att packa ihop och åka hem till kasernen. Kort sagt ett fruktansvärt pinsamt ljud i största allmänhet och intill det obegripliga retfullt då det kommer ur en själv. Och allt på grund av den uppstickande stubben.

Förbud!

vinifierat kräver förbud mot uppstickande stubbar som dels kan få en uttröttad löpare på fall, dels, och framförallt, kan få denne att utstöta pinsamma ljud i fallet. Då det är svårt att straffa en stubbe ska den oansvariga ägaren till marken där stubben finns, och därmed också ägaren till stubben, med brådska föras till närmaste offentliga plats där den ska tvingas utstöta pinsamma ljud under en tid som inte får understiga två dygn och tre timmar, och skolklasser och närliggande arbetsplatser ska alla få ledigt för att kunna lyssna och hånle åt den eländige och, sist men inte minst, ska ljuden spelas in och sändas på en för ändamålet avsedd pod för fulljud från oansvariga markägare utan minsta koll på sina uppstickande stubbar.

Stump! Stump! Stump!

Hatgrupp mot meteorologer – nu!

Publicerat av
2

I sociala medier finns redan den välgenomtänkta och sympatiska gruppen ”Vi som hatar journalister och politiker för dom vinklar sanningen”. Klart vi ska hata journalister och politiker för att de ljuger, allihop, särskilt de som säger att de andra ljuger för de ljuger om ljug och ytterst finns det skäl att ifrågasätta hela gruppen ”Vi som…” för de ljuger nog också om alla som ljuger och inte minst om dem som ljuger om ljug, och til syvende og sidst hänger alla lögnerna ihop i en världsomspännande konspiration som inte kan leda till annat än självhat då vi alla då och då ljuger. Det har alla som stödjer ”Vi som…” fullständigt klart för sig. För dumma är de inte. Men allt det där är en fjärt i den styva kuling som understundom hemsöker vårt kustband om man betänker att ingen, ingen, ljuger så mycket som meteorologerna!

Hur många gånger har vi inte trott metorologerna och smörjt cykelkedjan och klätt oss i kortbyxor och linnen och packat picknick-korgen och laddat ungarna med löften om en cykeltur på landet bara för att upptäcka att det inte alls, som utlovat, är högsommarvärme och solsken, utan snarare just styv kuling och Fan och hans moster som råder? Hur många gånger har vi inte arbetat i vårt anletes svett veckan lång medan solen skiner utanför fönstret bara för att finna oss stå öga mot öga med Kung Bore när det är dags att grilla på fredagskvällen och detta alltmedan meteorologerna, som så klart visste vad som skulle ske, sitter där och gottar sig framför sina kvartslampor och värmekaminer på sitt ljughögkvarter? Hur många gånger har vi inte suttit där på Julafton och besviket och med tårfyllda ögon spanat efter Jultomten medan allt det gröna bara lyser utanför fönstret och ett plusgradsregn hemsöker och förstör hela helgen, och vem fel är inte det om inte meteorologernas? Dessa lögnhalsar och fridstörare!

vinifierat vill därför uppvigla alla som stöder den allvetande gruppen ”Vi som hatar…” att ta nästa steg i sitt kära Sisyfos-hatprojekt att hata dagen lång och att få ordning och reda på statsfinanserna, skolan, polisen, förorten, bilen, glesbygden, grannarna, posten, SJ:s tidtabell och vården och, som gruppens namn ger en viss antydan om, journalisterna och politikerna: Att också se till att få stopp på ljugandet och sanningsvinklandet i väderleksrapporterna och för det ändamålet starta hatgruppen ”Vi som hatar meteorologer för dom vinklar sanningen”.

Opålitlig väderleksrapport?

Grillvin

Publicerat av
3

Grillvin är vin som lämpar sig för sådana som fått slika griller i huvudet, att de tror att de gör sina medmänniskor glada genom att servera dem vidbrända köttstycken, rökskadade fiskar, becksvart haloumi och spetskålsaska alltmedan kvällskylan biter i matgästerna, täpper igen deras näsor och bygger upp nästa dags skavande hals och myggorna gör alltmer aggressiva utfall och daggen sprider sig från gräset och in i utesittarnas märg och ben. Kort sagt, vi pratar om viner som smakar mer.

Samtidigt som er utsände i de glada amatörernas osande värld fylld av webrar och skeva självbilder vill varna sina HR:are från att gå i grillfällan, vill den nyss nämnde också bistå dem som nu ändå åker dit – antingen genom självskadligt beteende som så kallad grillmästare eller som oskyldig gäst på ett grillinriktat gästabud, till vilket hen lockats med löften om glam, galej och party och inte ett ord om att det står hipsterspetskålsaska och låtsasamerikansk barbecuesås och kall utesittarkväll på menyn – och ge dem några blytunga tips på viner som förmår förjaga den dystopiska stämning som varje grillparty per definition förr eller senare drabbas av.

Girard Old Vin Zinfandel 2014, nr 22337, 199 sek (klassisk, röd spetskålsaskedödare från Napa Valley). Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek (rött nytillskott från Australien, ett land där ett vins främsta uppgift är att rädda det kantrade grillpartyt.). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (rött finlir från Toscana som kan få den mest frusne och desillusionerade och rökskadade gäst att bli på hyggligt gott humör igen). Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux” (Domaine Trouillet) 2014, nr 75705, 285 sek (vitt, smakrikt från en burgundisk underappellation som är så cool att den kan invagga också den mest dystopisövde i en pånyttfödd framtidstro, dessutom gott och väl lämpat för sönderbränd kyckling). Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek (en rosa dröm som är precis vad du behöver för att klara av den mardröm den inrökta fisken utgör).